Staffan Westerlund är ett namn jag kom i kontakt med på något bibliotek någon gång på nittiotalet, tyckte verkade intressant, men aldrig faktiskt läste. Jag minns inte varför, mer än att det finns så många författare och så lite tid. Under året har jag dock tagit skadan igen och läst flera av hans kriminalromaner från åttitalet. Det är fascinerande läsning på flera sätt.
Westerlund var på arbetstid professor i miljörätt och det märks även i hans skönlitterära produktion. Miljöfrågorna i viss mån, men framför allt juridiken. Han tar den möjlighet han får att genom litteraturen diskutera etiska och juridiska spörsmål. Ibland gör han det snyggt, ibland mindre så.
Realistiska är böckerna knappast. Jag har i alla fall svårt att tro att polisen så frekvent använder sig av medlemmar ur allmänheten, ehuru kompetenta sådana, i polisarbetet, hur inofficiellt det än sker. Det må väl vara hänt. Ska man plocka bort allt ur kriminalgenren som inte är realistiskt får man nog inte mycket kvar.
Inga av Westerlunds böcker kan betraktas som rena mästerverk, men hans storhet ligger i hur han använder genren. De avviker markant från varandra, både när det gäller vilka ämnen de tar upp och vilken form det får. Det som är gemensamt för de flesta är att de innehåller mäktiga män som inte tvekar att ta till drastiska metoder för att undanhålla sin hemligheter från ljuset. De flesta kriminalförfattare har valt sin formel och varierar bara komponenterna i den, men när det gäller Westerlund är det spännande varje gång man påbörjar en ny bok. Vad ska den handla om? Vad vill den diskutera? Och hur är den upplagd.
Kommen ungefär halvvägs i produktionen har jag i och för sig kommit till en bok som avviker just genom att den känns ordinär. Men kanske dömer jag för tidigt. Kanske visar det sig att Staffan Westerlund även här levererar, inte genom att uppfinna en ny genre, men genom att ständigt hålla sig rörlig inom den genre han valt.
Monday, December 31, 2012
Friday, November 30, 2012
Fascinerad av ord i nya sammanhang
Jag råkade igår höra en bit av jubileumssändningen för "Dagens dikt" i P1, som har fyllt 75 år, och det mest fascinerande diktverk lästes upp för mig. Tyvärr är informationen på Sveriges Radios hemsida knapp, men om jag förstod det rätt så hade dikten satts samman av inledningsrader av en mängd dikter som varit "Dagens dikt" genom åren. Den är skriven av Ida Börjel och heter "Dagen natten hjärtat fåglarna rymdem: Choreopoesi för 3-30000 röster". Den lästes av tre personer (vilkas namn jag tyvärr inte kan hitta), oftast växlande, ibland överlappande. Det var något så fascinerande över dessa brottstycken, ihopfogade till något nytt, där uppläsandet måste vara en del av själva dikten. Tyvärr kan jag inte länka till något ljudklipp. Något sådant finns nämligen inte på SR:s hemsida. Kanske handlar det om rättighetsproblem. Trist är det i alla fall. Texten kan, för den som är intresserad hittas här, men det blir inte riktigt samma sak.
Den där uppläsningen på radio påminde mig om en dikt vi studerade när jag läste litteraturvetenskap. Jag betraktar mig, trots en kandidatexamen i litteraturvetenskap, som helt igenom lekman när det kommer till lyrik. Visst lärde jag mig en del under studierna, men det är ändå en värld jag svårligen törs uttala mig om. Jag vill dock minnas att den korrekta termen för vad vi såg är "konkret poesi" - poesi där själva utformningen av texten är en del av dikten. Den här dikten (jag kan tyvärr inte minnas vare sig titel eller författare) hade raderna utspridda över sidan kors och tvärs. Vi fick också lyssna på ett band där dikten lästs in av två personer. Det som fascinerade mig så väldigt var hur man hade tagit en form av avsteg från det normala - den visuella, rader uppställda under varandra - och överfört det till en annan. Rösterna växlade och blandades med varandra på ett sätt som är svårt att förklara, speciellt utifrån ett flera år gammalt minne. Detta omskakande av poesin fick mig att förundras på ett sätt som lyrik sällan gör, en påminnelse av hur mycket spännande man kan göra med ord.
Den där uppläsningen på radio påminde mig om en dikt vi studerade när jag läste litteraturvetenskap. Jag betraktar mig, trots en kandidatexamen i litteraturvetenskap, som helt igenom lekman när det kommer till lyrik. Visst lärde jag mig en del under studierna, men det är ändå en värld jag svårligen törs uttala mig om. Jag vill dock minnas att den korrekta termen för vad vi såg är "konkret poesi" - poesi där själva utformningen av texten är en del av dikten. Den här dikten (jag kan tyvärr inte minnas vare sig titel eller författare) hade raderna utspridda över sidan kors och tvärs. Vi fick också lyssna på ett band där dikten lästs in av två personer. Det som fascinerade mig så väldigt var hur man hade tagit en form av avsteg från det normala - den visuella, rader uppställda under varandra - och överfört det till en annan. Rösterna växlade och blandades med varandra på ett sätt som är svårt att förklara, speciellt utifrån ett flera år gammalt minne. Detta omskakande av poesin fick mig att förundras på ett sätt som lyrik sällan gör, en påminnelse av hur mycket spännande man kan göra med ord.
Saturday, October 27, 2012
Ett osannolikt teaterprojekt
En gång blott om året är det accepterat att media sprider osanningar. Den första april ökar allas vår källkritik när vi försöker undgå att falla i den gillrade fällan och istället få tillfälle att visa hur intelligenta vi är. Men någon gång då och då under andra delar av året dyker det upp en tidningsartikel som får en att stanna upp och kontrollera mot den mentala kalendern att det inte är första april, eftersom den är så befängd att den helt enkelt inte kan vara på riktigt.
Ett sådant tillfälle som dröjt sig kvar i minnet är en artikel i Expressen från 13 november 2004 (nej, jag har inte kommit ihåg datumet, det fick jag kolla upp), där Johan T Lindwall låter oss veta att det planeras för en svensk version av "The Sopranos" i farstappning, under titeln "Såpranos". Stanna gärna där ett ögonblick och smält tanken lite, så ska jag plocka fram ett citat kring vilka man hade tänkt sig skulle synas på scenen.
"Exboxaren och italienaren Paolo Roberto är ett självskrivet val som som Tony Sopranos högra hand Christopher Moltisanti. Hans flickvän Adriana La Cerva är det meningen att Björn Borgs exflickvän Jannike Björling ska göra. Som Corrado "Junior" Soprano kommer svenska publiken att få se teaterlegenden Povel Ramel och Peter Harryson är påtänkt som Tony Soprano. Även Johannes Brost och musikern Mats Ronander är påtänkta för roller. Johannes ska gestalta Paulie "Wallnuts" Gualtieri och Mats ska göra Silvio Dante, som i originalet görs av musikern Little Steven"
Dessa uppgifter kommer från Mikael Gordon-Solfors, som ska vara producent för föreställningen. Han meddelar också att det redan finns ett manus.
De har alltså satt sig ner och skrivit ett manus! Jag har ingen erfarenhet på området, men jag föreställer mig att man inte direkt knäcker ihop ett farsmanus på en kafferast, inte ens ett första utkast. Men om detta stämmer så måste en hel del tanke och energi lagts ner på projektet. Huruvida förhandlingar om att köpa loss rättigheterna till karaktärerna var en del av detta får vi tyvärr inte veta.
Det låter som en idé som kläckts under ett samtal på puben, ni vet en sån där idé som är rolig att leka runt med just för att man vet att det aldrig skulle kunna hända. "Man borde göra Sopranos som fars" "Hehe. Med... Peter Harryson som Tony Soprano!" Sedan kan man nog ägna en god stund åt att spåna på namn åt de andra rollerna. Det som än idag gör mig så förbluffad är att det sedan gick vidare, okänt hur långt.
Det finns inte en chans att de hade fått loss rättigheterna till ett sånt här projekt. Det finns inte en chans att erfarna teatermakare hade trott att den skådespelartrupp som föreslogs i artikeln skulle kunna funka. De förefaller mest vara plockade för att de är kända svenskar som har en ytlig likhet med originalskådespelarna. Det finns inte en chans att det hade blivit bra, även om det blivit av.
Lindwall kan väl knappast ha skrivit det där som ett skämt. Respekten för hans publikation är svajig nog som det är. Det skulle kunna vara Gordon-Solfors som har presenterat det för honom, för att han av någon anledning tyckte att det kunde vara roligt att se det i tryck. Att någon under en längre tid arbetat seriöst med projektet är mindre sannolikt än att någon skulle ha sågat huvudet av Poseidon.
Om det finns någon därute som vet bakgrunden till detta mysterium tar jag gärna emot mer information. Nog för att det står en del smörja i kvällspressen, men vanligtvis kan man i alla fall lätt förstå varför den står där. I det här fallet står jag fortfarande helt förbryllad.
Ett sådant tillfälle som dröjt sig kvar i minnet är en artikel i Expressen från 13 november 2004 (nej, jag har inte kommit ihåg datumet, det fick jag kolla upp), där Johan T Lindwall låter oss veta att det planeras för en svensk version av "The Sopranos" i farstappning, under titeln "Såpranos". Stanna gärna där ett ögonblick och smält tanken lite, så ska jag plocka fram ett citat kring vilka man hade tänkt sig skulle synas på scenen.
"Exboxaren och italienaren Paolo Roberto är ett självskrivet val som som Tony Sopranos högra hand Christopher Moltisanti. Hans flickvän Adriana La Cerva är det meningen att Björn Borgs exflickvän Jannike Björling ska göra. Som Corrado "Junior" Soprano kommer svenska publiken att få se teaterlegenden Povel Ramel och Peter Harryson är påtänkt som Tony Soprano. Även Johannes Brost och musikern Mats Ronander är påtänkta för roller. Johannes ska gestalta Paulie "Wallnuts" Gualtieri och Mats ska göra Silvio Dante, som i originalet görs av musikern Little Steven"
Dessa uppgifter kommer från Mikael Gordon-Solfors, som ska vara producent för föreställningen. Han meddelar också att det redan finns ett manus.
De har alltså satt sig ner och skrivit ett manus! Jag har ingen erfarenhet på området, men jag föreställer mig att man inte direkt knäcker ihop ett farsmanus på en kafferast, inte ens ett första utkast. Men om detta stämmer så måste en hel del tanke och energi lagts ner på projektet. Huruvida förhandlingar om att köpa loss rättigheterna till karaktärerna var en del av detta får vi tyvärr inte veta.
Det låter som en idé som kläckts under ett samtal på puben, ni vet en sån där idé som är rolig att leka runt med just för att man vet att det aldrig skulle kunna hända. "Man borde göra Sopranos som fars" "Hehe. Med... Peter Harryson som Tony Soprano!" Sedan kan man nog ägna en god stund åt att spåna på namn åt de andra rollerna. Det som än idag gör mig så förbluffad är att det sedan gick vidare, okänt hur långt.
Det finns inte en chans att de hade fått loss rättigheterna till ett sånt här projekt. Det finns inte en chans att erfarna teatermakare hade trott att den skådespelartrupp som föreslogs i artikeln skulle kunna funka. De förefaller mest vara plockade för att de är kända svenskar som har en ytlig likhet med originalskådespelarna. Det finns inte en chans att det hade blivit bra, även om det blivit av.
Lindwall kan väl knappast ha skrivit det där som ett skämt. Respekten för hans publikation är svajig nog som det är. Det skulle kunna vara Gordon-Solfors som har presenterat det för honom, för att han av någon anledning tyckte att det kunde vara roligt att se det i tryck. Att någon under en längre tid arbetat seriöst med projektet är mindre sannolikt än att någon skulle ha sågat huvudet av Poseidon.
Om det finns någon därute som vet bakgrunden till detta mysterium tar jag gärna emot mer information. Nog för att det står en del smörja i kvällspressen, men vanligtvis kan man i alla fall lätt förstå varför den står där. I det här fallet står jag fortfarande helt förbryllad.
Saturday, September 29, 2012
Sherlock Holmes utdragna återkomst
Med tanke på vilken succé Steven Mottats och Mark Gatiss nytolkning av Sherlock Holmese i serien "Sherlock" har varit är det inte någon större förvåning att det nu satsas på en amerikansk variant. Serien heter "Elementary" och låter precis som "Sherlock" mästerdetektiven lösa moderna fall i en modern värld. Tillfället måste ha verkat för bra att hålla sig ifrån. Britterna hade visat att en modern Sherlock Holmes inte bara kunde fungera utan även bli framgångsrikt och rättigheterna till karaktären har gått ut och han är fri för vem som helst att använda.
Ingången har dock varit lite annorlunda. Man har dock valt att kasta Conan Doyles berättelser åt fanders och satsa på helt nya kriminalfall. Det har tagits fasta på Holmes narkotikaanvändande och han har fått bli en före detta narkoman, som nu gjort sig fri från sitt beroende.. Watson, som nu heter Joan istället för John, har blivit hans övervakare, anställd av hans far för att leva med honom och se till att han inte faller tillbaka i gamla vanor. Man har tagit fasta på hans personlighet, vars fascination för brottlösande inte tillåts döljas av någon form av sociala konventioner.
När Gatiss och Moffat återskapade Holmes var det närmast som att de skalade av den fernissa som av åtskilliga senare populärkulturella uttryck tillåtits ändra den allmänna uppfattningen av honom och gått tillbaka till den karaktär som fanns i böckerna. Att göra Sherlock Holmes i nutid var inget nytt, men deras attityd gjorde att jag, och, misstänker jag, många med mig, fick en ny ingång till karaktären. Han kändes intressant igen. Detta, tillsammans med det faktum att de tog avstamp i Conan Doyles romaner och noveller, men inte lät sig tyngas ner av ett behov att hålla sig troget till dem, var förmodligen det som ledde framgången. Det och Benedict Cumberbatch och Martin Freeman i huvudrollerna.
Det är förmodligen där den största skillnaden ligger mellan "Sherlock" och "Elementary". Den där känslan av att göra något nytt och just därigenom ändå nå något väldigt äkta finns knappast alls i den amerikanska versionen. Hade man valt att ge huvudpersonen ett annat namn hade serien förmodligen blivit helt intetsägande. Ska vi vara helt ärliga så är den det i vilket fall som helst. Historien är på tok för omständlig för att den i sig ska hålla intresset uppe. Men detta visar också nog så tydligt på något annat som varit signifikant på senare år: Sherlock Holmes är allestädes närvarande.
När "Sherlock" kom kändes det som något nytt. Men börjar man tänka på saken så inser man att Sherlock Holmes-typen av karaktär, den skarpögde och logiskt tänkande konsulten som tas in av polisen för att hjälpa till att lösa brott finns i åtskilliga serier som haft premiär det senaste decenniet. "The Mentalist", "Castle", "Lie to Me" och "Psych" bjuder alla på denna typ av exceptionell, och vanligtvis excentrisk, person. Och det är bara TV-serier jag faktiskt har sett något av. Det finns fler exempel, som på beskrivningarna verkar passa in, men som jag undviker att uttala mig om för att jag inte vet säkert. "Unforgettable", med en mordpolis som inte kan glömma saker, är en av dem.
"Sherlock" må ha bjudit på något nytt. "Elementary" gör det definitivt inte. Den är bara ett nytt exempel på en genre som jag finner övermåttan tråkig.
Ingången har dock varit lite annorlunda. Man har dock valt att kasta Conan Doyles berättelser åt fanders och satsa på helt nya kriminalfall. Det har tagits fasta på Holmes narkotikaanvändande och han har fått bli en före detta narkoman, som nu gjort sig fri från sitt beroende.. Watson, som nu heter Joan istället för John, har blivit hans övervakare, anställd av hans far för att leva med honom och se till att han inte faller tillbaka i gamla vanor. Man har tagit fasta på hans personlighet, vars fascination för brottlösande inte tillåts döljas av någon form av sociala konventioner.
När Gatiss och Moffat återskapade Holmes var det närmast som att de skalade av den fernissa som av åtskilliga senare populärkulturella uttryck tillåtits ändra den allmänna uppfattningen av honom och gått tillbaka till den karaktär som fanns i böckerna. Att göra Sherlock Holmes i nutid var inget nytt, men deras attityd gjorde att jag, och, misstänker jag, många med mig, fick en ny ingång till karaktären. Han kändes intressant igen. Detta, tillsammans med det faktum att de tog avstamp i Conan Doyles romaner och noveller, men inte lät sig tyngas ner av ett behov att hålla sig troget till dem, var förmodligen det som ledde framgången. Det och Benedict Cumberbatch och Martin Freeman i huvudrollerna.
Det är förmodligen där den största skillnaden ligger mellan "Sherlock" och "Elementary". Den där känslan av att göra något nytt och just därigenom ändå nå något väldigt äkta finns knappast alls i den amerikanska versionen. Hade man valt att ge huvudpersonen ett annat namn hade serien förmodligen blivit helt intetsägande. Ska vi vara helt ärliga så är den det i vilket fall som helst. Historien är på tok för omständlig för att den i sig ska hålla intresset uppe. Men detta visar också nog så tydligt på något annat som varit signifikant på senare år: Sherlock Holmes är allestädes närvarande.
När "Sherlock" kom kändes det som något nytt. Men börjar man tänka på saken så inser man att Sherlock Holmes-typen av karaktär, den skarpögde och logiskt tänkande konsulten som tas in av polisen för att hjälpa till att lösa brott finns i åtskilliga serier som haft premiär det senaste decenniet. "The Mentalist", "Castle", "Lie to Me" och "Psych" bjuder alla på denna typ av exceptionell, och vanligtvis excentrisk, person. Och det är bara TV-serier jag faktiskt har sett något av. Det finns fler exempel, som på beskrivningarna verkar passa in, men som jag undviker att uttala mig om för att jag inte vet säkert. "Unforgettable", med en mordpolis som inte kan glömma saker, är en av dem.
"Sherlock" må ha bjudit på något nytt. "Elementary" gör det definitivt inte. Den är bara ett nytt exempel på en genre som jag finner övermåttan tråkig.
Friday, September 7, 2012
Rörliga bilder som inte lockar tillräckligt
Ibland tänker jag att jag borde titta på Leonard Cohens "Songs from the Road".
Jag köpte den för något år sedan. Tolv låtar, inspelade under olika konserter från de senaste åren. Det är en trevlig skiva. Ett bra komplement till den föregående liveskivan "Live in London", med några fantastiska låtar som inte fanns med då och andra som kanske är mindre intressanta.
Med skivan följde det en DVD, som innehöll samma inspelningar fast med det visuella inkluderat. Jag har aldrig rört den. Ibland tänker jag som sagt att jag borde, men jag kan liksom inte uppmana tillräckligt med motivation.
Det är så där med live-DVD:er. I teorin kan jag känna mig sugen på att konsumera dem, men samtidigt vet jag att de kommer tråka ut mig ganska snabbt. Det kanske är naturligt. Att titta på en inspelning är naturligtvis inte samma sak som att vara på plats, men man tänker att den bättre bilden skulle kunna kompensera en del, speciellt för mig, som ser ganska dåligt och därför inte uppfattar saker så bra när jag är på plats. Men det släpps ju ändå en hel del konsertupptagningar på DVD, så de måste ju sälja tillräckligt.
Jag är riktigt förtjust i liveskivor. De förväntar sig inte min fulla uppmärksamhet. Många gånger önskar jag att man hade valt att släppa dem så istället. Hade till exempel Bruce Springsteens "London Calling: Live in Hyde Park" släppts på CD hade jag köpt den för länge sedan. Som läget nu är har jag varit sugen länge, men tanken på att tillbringa tre timmar framför TV:n gör, i kombination med att den kostar ganska mycket, att jag har låtit bli.
Jag vet att man kan ha på en DVD utan att faktiskt titta på den. Jag vet också att man kan plocka ljudet från DVD:n och göra om det till lämpliga filer att lyssna på på sin dator eller mp3-spelare. Men inget av dessa alternativ får mig att riktigt gå igång. Jag har testat det där med att rippa ljudet från en DVD en gång. Resultatet blev sådär, så jag låter detta alternativ vara.
Och Leonard Cohen ligger ospelad i sitt fodral. Det känns lite sorgligt, men inte tillräckligt för att jag ska göra något åt det.
Jag köpte den för något år sedan. Tolv låtar, inspelade under olika konserter från de senaste åren. Det är en trevlig skiva. Ett bra komplement till den föregående liveskivan "Live in London", med några fantastiska låtar som inte fanns med då och andra som kanske är mindre intressanta.
Med skivan följde det en DVD, som innehöll samma inspelningar fast med det visuella inkluderat. Jag har aldrig rört den. Ibland tänker jag som sagt att jag borde, men jag kan liksom inte uppmana tillräckligt med motivation.
Det är så där med live-DVD:er. I teorin kan jag känna mig sugen på att konsumera dem, men samtidigt vet jag att de kommer tråka ut mig ganska snabbt. Det kanske är naturligt. Att titta på en inspelning är naturligtvis inte samma sak som att vara på plats, men man tänker att den bättre bilden skulle kunna kompensera en del, speciellt för mig, som ser ganska dåligt och därför inte uppfattar saker så bra när jag är på plats. Men det släpps ju ändå en hel del konsertupptagningar på DVD, så de måste ju sälja tillräckligt.
Jag är riktigt förtjust i liveskivor. De förväntar sig inte min fulla uppmärksamhet. Många gånger önskar jag att man hade valt att släppa dem så istället. Hade till exempel Bruce Springsteens "London Calling: Live in Hyde Park" släppts på CD hade jag köpt den för länge sedan. Som läget nu är har jag varit sugen länge, men tanken på att tillbringa tre timmar framför TV:n gör, i kombination med att den kostar ganska mycket, att jag har låtit bli.
Jag vet att man kan ha på en DVD utan att faktiskt titta på den. Jag vet också att man kan plocka ljudet från DVD:n och göra om det till lämpliga filer att lyssna på på sin dator eller mp3-spelare. Men inget av dessa alternativ får mig att riktigt gå igång. Jag har testat det där med att rippa ljudet från en DVD en gång. Resultatet blev sådär, så jag låter detta alternativ vara.
Och Leonard Cohen ligger ospelad i sitt fodral. Det känns lite sorgligt, men inte tillräckligt för att jag ska göra något åt det.
Monday, August 20, 2012
I samma cirklar
Förra året skrev jag om den märkliga masshysteri som uppstår i det här landet varje år när det är dags för "Sommar" i P1. Jag skrev dock ingenting om själva programmet.
Själva programidén är smått genial. Ge någon människa som kan förväntas vara intressant nittio minuter radiotid att fylla som han eller hon vill. Rimligtvis borde det kunna leda till alla möjliga olika varianter på ämnen och upplägg. Rimligtvis. Om inte alla hade gjort samma sak.
Jag gillar "Sommar". Man har kunnat plocka de personer man tyckt verkat spännande. Jag har valt att ladda ner podcastversionerna. Att de varit utan musik har passat mig rätt bra. Det har liksom varit mer tidseffektivt. Den lilla snutt man har fått har visat vilken funktion låten velat fylla i programmet. Det har räckt.
Den här sommaren fann jag plötsligt och till min egen förvåning att jag inte orkade bry mig. Jag råkade hamna med min lunchtallrik vid David Hellenius program och allt jag kände var leda. Jag brukar ha radion på medan jag sysslar med mina kvällsbestyr vid dagens slut, vilket inneburit att jag hört en liten bit av reprisen på många av sommarens program. Jag har så att säga samplat det mesta och det har bara bekräftat upplevelsen av att jag får ungefär samma sak varje gång.
Ni vet hur det brukar vara. Vi får talarens livshistoria, lite tankar utifrån deras sysselsättning och kanske några fundering kring något socialt, filosofiskt eller politiskt ämne. Och anmärkningsvärt ofta "Non, je ne negrette rien" framförd av Édith Piaf. Så du ångrar ingenting. Bra, jag är glad för din skull.
Jag säger inte att dessa människor gör ett dåligt jobb. De flesta av dem gör ett helt adekvat jobb. (ja, även David Hellenius, han råkade bara prata vid fel tillfälle och fick ta min frustration). Det är bara det där att det är samma sak varje gång och jag finner mig själv tänka att den där historien om hur du träffade din fru är absolut en trevlig historia, men den passar nog bättre vid en middag än i rikssänd radio. Visst har jag även detta år laddat ner några program i efterhand, men jag finner det ske utan någon egentlig entusiasm.
För en sisådär femton år sedan, när listan över årets sommarvärdar presenterades, noterades det alltid hur många som var debutanter i programmet och de var inte nödvändigtvis i majoritet. Nu för tiden verkar nästan alla vara nya och jag kommer på mig själv med att önska att de skulle ta tillbaka folk i högre utsträckning. Då skulle de ju ha avverkat standardvarianten och tvingas prata om något annat. Det borde bli betydligt intressantare
Förmodligen är jag i minoritet. Programmet verkar inte direkt ha sjunkit i popularitet och vad jag förstår är de flesta nöjda. Det är kanske gott så. Det är bara det att när någon bryter mot formen brukar det straffa sig. Minns hur Regina Lund valde att bara spela sina egna låter, vilket resulterade i ett stort antal protester. Jag säger inte att det var en bra idé, men poängen är ju just att det var hennes program och hon som valde hur hon skulle göra det. Det borde vara själva poängen. Jag förstår inte riktigt hur folk orkar engagera sig så mycket att de blir arga när någon inte "respekterar" programformen tillräckligt mycket. Men såväl talare som lyssnare vill uppenberligen ha det på ett visst sätt.
Nu är säsongen i alla fall slut. Kanske har jag blivit mer välvilligt inställd till nästa sommar. Eller lärt mig att ignorera programmet. Det verkar ju trots allt engagera även mig, i alla fall tillräckligt mycket för att skriva den här texten.
Själva programidén är smått genial. Ge någon människa som kan förväntas vara intressant nittio minuter radiotid att fylla som han eller hon vill. Rimligtvis borde det kunna leda till alla möjliga olika varianter på ämnen och upplägg. Rimligtvis. Om inte alla hade gjort samma sak.
Jag gillar "Sommar". Man har kunnat plocka de personer man tyckt verkat spännande. Jag har valt att ladda ner podcastversionerna. Att de varit utan musik har passat mig rätt bra. Det har liksom varit mer tidseffektivt. Den lilla snutt man har fått har visat vilken funktion låten velat fylla i programmet. Det har räckt.
Den här sommaren fann jag plötsligt och till min egen förvåning att jag inte orkade bry mig. Jag råkade hamna med min lunchtallrik vid David Hellenius program och allt jag kände var leda. Jag brukar ha radion på medan jag sysslar med mina kvällsbestyr vid dagens slut, vilket inneburit att jag hört en liten bit av reprisen på många av sommarens program. Jag har så att säga samplat det mesta och det har bara bekräftat upplevelsen av att jag får ungefär samma sak varje gång.
Ni vet hur det brukar vara. Vi får talarens livshistoria, lite tankar utifrån deras sysselsättning och kanske några fundering kring något socialt, filosofiskt eller politiskt ämne. Och anmärkningsvärt ofta "Non, je ne negrette rien" framförd av Édith Piaf. Så du ångrar ingenting. Bra, jag är glad för din skull.
Jag säger inte att dessa människor gör ett dåligt jobb. De flesta av dem gör ett helt adekvat jobb. (ja, även David Hellenius, han råkade bara prata vid fel tillfälle och fick ta min frustration). Det är bara det där att det är samma sak varje gång och jag finner mig själv tänka att den där historien om hur du träffade din fru är absolut en trevlig historia, men den passar nog bättre vid en middag än i rikssänd radio. Visst har jag även detta år laddat ner några program i efterhand, men jag finner det ske utan någon egentlig entusiasm.
För en sisådär femton år sedan, när listan över årets sommarvärdar presenterades, noterades det alltid hur många som var debutanter i programmet och de var inte nödvändigtvis i majoritet. Nu för tiden verkar nästan alla vara nya och jag kommer på mig själv med att önska att de skulle ta tillbaka folk i högre utsträckning. Då skulle de ju ha avverkat standardvarianten och tvingas prata om något annat. Det borde bli betydligt intressantare
Förmodligen är jag i minoritet. Programmet verkar inte direkt ha sjunkit i popularitet och vad jag förstår är de flesta nöjda. Det är kanske gott så. Det är bara det att när någon bryter mot formen brukar det straffa sig. Minns hur Regina Lund valde att bara spela sina egna låter, vilket resulterade i ett stort antal protester. Jag säger inte att det var en bra idé, men poängen är ju just att det var hennes program och hon som valde hur hon skulle göra det. Det borde vara själva poängen. Jag förstår inte riktigt hur folk orkar engagera sig så mycket att de blir arga när någon inte "respekterar" programformen tillräckligt mycket. Men såväl talare som lyssnare vill uppenberligen ha det på ett visst sätt.
Nu är säsongen i alla fall slut. Kanske har jag blivit mer välvilligt inställd till nästa sommar. Eller lärt mig att ignorera programmet. Det verkar ju trots allt engagera även mig, i alla fall tillräckligt mycket för att skriva den här texten.
Monday, August 13, 2012
Friday, August 10, 2012
Politiker med ena benet i verkligheten
En före detta presidentfru, som själv ställt upp som kandidat till posten som amerikansk president, men förlorat i primärvalen och nu är utrikesminister åt den sittande presidenten. Lägg därtill att hennes make hade problem med otrohetsaffärer under sin presidenttid. Känns det bekant?
Nej, vi talar inte Hillary Clinton, utan om Elaine Barrish Hammond, huvudpersonen i den nya TV-serien "Political Animals". Eller jo, visst pratar vi om Hillary Clinton. Parallellerna är så många att det är tydligt inte bara att det är hennes liv och gärning serien bygger på utan också att det är meningen att vi ska veta att det är så det ligger till.
Vi talar om en serie om en kvinnlig politiker som siktar på presidentposten och som måste hantera sina familjerelationer samtidigt. För om Barrish Hammond har en tydligt motsvarighet i verkligheten, så har man plockat hennes familj helt ur fantasin. Det finns förvisso paralleller mellan hennes make och Bill Clinton, men det finns minst lika många skillnader. Det finns en parallell till en annan TV-serie som nästan drar sig själv.
När "Commander in Chief" hade premiär 2005 skedde det med buller och bång. Vi bör komma ihåg att "The West Wing" vid den här tiden kanske inte stod på toppen av sin popularitet, men ändå fortfarande var ett fenomen. Här skulle man ta ett nytt steg inom genren presidentserier: den här serien skulle ha en kvinnlig president som huvudrollsinnehavare. Rollen skulle dessutom spelas av Geena Davis, vilket vid den här tiden innebar att ytterligare tyngd lades bakom.
Det kan diskuteras hur vågat det var med en kvinnlig amerikansk president vid den här tiden, men det fanns några andra faktorer som genast tog den eventuella udden av seriens framsynthet. Kvinna må hon ha varit, men vald president fick hon inte vara. Hon var vice president och fick ta över presidentposten när dess innehavare kilade vidare i seriens början. Något parti tillhörde hon inte heller. Hon var neutral, gubevars. Här hade vi alltså en serie som slog sig för bröstet och ropade ut hur vågad den var, men som i själva verket ansträngde sig allt den kunde för att inte stöta sig med någon! Det var svårt att bli imponerad.
Men att berätta en historia om presidentskapet och dess dilemman var inte den enda ambitionen. Den skulle också lägga fokus på huvudpersonens familjerelationer. Jag säger inte att det inte kan vara värt att berätta om hur man kombinerar politiken med familjelivet, men det här var lika mycket ett familjeserie av en typ vi sett många gånger innan och som knappast tillförde något till den genren. Jag ska medge att det var rätt länge sedan jag såg serien och att jag inte vågar lita helt på mina hågkomster på just den här punkten, men det är så serien stannat i mitt minne. Problemet var antagligen att man ville att den skulle tilltala precis alla, med följden att den blev duktigt urvattnad.
Det där var en utvikning i längsta laget, men jag tycker inte att det är konstigt att nära farhågor att "Political Animals" skulle hamna i samma fälla. Gör den det då? Njä, jag tycker att den hittills har balanserat bättre och politik/privatliv-avvägningen fungerar helt OK. De trådar som rör Barrish Hammonds familjerelationer kopplas konsekvent tillbaka till hennes politiska liv, vilket får dem att kännas motiverade. Jag vill skriva att delarna som rör politiken också är bättre, men även här får de år som gått mig att sväva en smula på målet.
Det finns dock en annan kortlivad serie, som så här en bit in, tränger sig på som referenspunkt. "Dirty Sexy Money" handlade om en advokat som fick en rik och känd familj som klienter. Där "Commander in Chief" ville visa upp en presidentfamilj vi kunde identifiera oss med, var den rika familjen Darling snarare människor vi skulle betrakta utifrån, i förundran över hur rika och excentriska människor kan bete sig. Detta perspektiv är naturligtvis inte unikt för "Dirty Sexy Money", men det är som sagt den serien jag kommer att tänka på.
Det känns nämligen som att "Political Animals" lägger sig närmare den skolan. Det här förefaller inte vara karaktärer det är tänkt att man ska identifiera sig med. Flera av dem är lite väl "larger than life". Detta behöver naturligtvis inte vara dåligt, men jag har problem med Elaine Barrish Hammonds mamma, som verkar plockad rätt ur någon sitcom.
Och här ligger det som är seriens största problem. Den vill både vara seriöst politiskt drama och såpopera och det skär sig. Trots detta är jag försiktigt positiv och lär ge den några avsnitt till. Jag hoppas att den överlever, för det finns definitivt ambitioner i botten.
Nej, vi talar inte Hillary Clinton, utan om Elaine Barrish Hammond, huvudpersonen i den nya TV-serien "Political Animals". Eller jo, visst pratar vi om Hillary Clinton. Parallellerna är så många att det är tydligt inte bara att det är hennes liv och gärning serien bygger på utan också att det är meningen att vi ska veta att det är så det ligger till.
Vi talar om en serie om en kvinnlig politiker som siktar på presidentposten och som måste hantera sina familjerelationer samtidigt. För om Barrish Hammond har en tydligt motsvarighet i verkligheten, så har man plockat hennes familj helt ur fantasin. Det finns förvisso paralleller mellan hennes make och Bill Clinton, men det finns minst lika många skillnader. Det finns en parallell till en annan TV-serie som nästan drar sig själv.
När "Commander in Chief" hade premiär 2005 skedde det med buller och bång. Vi bör komma ihåg att "The West Wing" vid den här tiden kanske inte stod på toppen av sin popularitet, men ändå fortfarande var ett fenomen. Här skulle man ta ett nytt steg inom genren presidentserier: den här serien skulle ha en kvinnlig president som huvudrollsinnehavare. Rollen skulle dessutom spelas av Geena Davis, vilket vid den här tiden innebar att ytterligare tyngd lades bakom.
Det kan diskuteras hur vågat det var med en kvinnlig amerikansk president vid den här tiden, men det fanns några andra faktorer som genast tog den eventuella udden av seriens framsynthet. Kvinna må hon ha varit, men vald president fick hon inte vara. Hon var vice president och fick ta över presidentposten när dess innehavare kilade vidare i seriens början. Något parti tillhörde hon inte heller. Hon var neutral, gubevars. Här hade vi alltså en serie som slog sig för bröstet och ropade ut hur vågad den var, men som i själva verket ansträngde sig allt den kunde för att inte stöta sig med någon! Det var svårt att bli imponerad.
Men att berätta en historia om presidentskapet och dess dilemman var inte den enda ambitionen. Den skulle också lägga fokus på huvudpersonens familjerelationer. Jag säger inte att det inte kan vara värt att berätta om hur man kombinerar politiken med familjelivet, men det här var lika mycket ett familjeserie av en typ vi sett många gånger innan och som knappast tillförde något till den genren. Jag ska medge att det var rätt länge sedan jag såg serien och att jag inte vågar lita helt på mina hågkomster på just den här punkten, men det är så serien stannat i mitt minne. Problemet var antagligen att man ville att den skulle tilltala precis alla, med följden att den blev duktigt urvattnad.
Det där var en utvikning i längsta laget, men jag tycker inte att det är konstigt att nära farhågor att "Political Animals" skulle hamna i samma fälla. Gör den det då? Njä, jag tycker att den hittills har balanserat bättre och politik/privatliv-avvägningen fungerar helt OK. De trådar som rör Barrish Hammonds familjerelationer kopplas konsekvent tillbaka till hennes politiska liv, vilket får dem att kännas motiverade. Jag vill skriva att delarna som rör politiken också är bättre, men även här får de år som gått mig att sväva en smula på målet.
Det finns dock en annan kortlivad serie, som så här en bit in, tränger sig på som referenspunkt. "Dirty Sexy Money" handlade om en advokat som fick en rik och känd familj som klienter. Där "Commander in Chief" ville visa upp en presidentfamilj vi kunde identifiera oss med, var den rika familjen Darling snarare människor vi skulle betrakta utifrån, i förundran över hur rika och excentriska människor kan bete sig. Detta perspektiv är naturligtvis inte unikt för "Dirty Sexy Money", men det är som sagt den serien jag kommer att tänka på.
Det känns nämligen som att "Political Animals" lägger sig närmare den skolan. Det här förefaller inte vara karaktärer det är tänkt att man ska identifiera sig med. Flera av dem är lite väl "larger than life". Detta behöver naturligtvis inte vara dåligt, men jag har problem med Elaine Barrish Hammonds mamma, som verkar plockad rätt ur någon sitcom.
Och här ligger det som är seriens största problem. Den vill både vara seriöst politiskt drama och såpopera och det skär sig. Trots detta är jag försiktigt positiv och lär ge den några avsnitt till. Jag hoppas att den överlever, för det finns definitivt ambitioner i botten.
Wednesday, August 8, 2012
Vem bryr sig om en stackars DVD-box?
Under de senaste månaderna har jag tagit mig an "Upstairs, Downstairs" ("Herrskap och tjänstefolk"). De svenska DVD-utgåvorna var minst sagt överkomliga i pris och enligt alla källor var det en klassiker som inte skulle missas. Dock upptäckte jag ganska snart att även om serien levde upp till sitt rykte så var inte DVD-boxen som innehöll den första säsongen riktigt vad man skulle ha önskat.
Här är det nog på plats med en liten bakgrund. Under knappa tre månader kring årsskiftet 1970-1971 strejkade teknisk personal vid de bolag som producerade material till ITV. Strejken tog sig uttryck på så sätt att de vägrade spela in i färg. Sålunda spelades de första sex avsnitten av "Upstairs, Downstairs" in i svartvitt. När säsongen var avslutad valde man att spela in det första avsnittet på nytt i färg. Det spelades då in med två olika slut, dels det slut det haft från början, dels ett som tillät att man vid visning hoppade över de svartvita avsnitten.
Noble Entertainment, som gett ut serien i Sverige, har plockat med fel version av avsnitt ett. Jag kände till denna del av seriens tillkomsthistoria, vilket innebar att jag, trots att jag blev förvånad, inte stod helt oförstående inför situationen. Jag undrar hur det hela upplevs för någon som inte har någon aning om bakgrunden, när slutet på avsnitt ett negeras helt i avsnitt två, för att sedan dyka upp igen i slutet på avsnitt tre. Själv skulle jag gärna se hur det första avsnittet var tänkt att sluta.
Nåväl, jag tittade vidare och döm om min förvåning när ordningen på avsnitten under säsong tre inte verkar stämma. Jag gör en snabb internetkoll och mycket riktigt har man bytt plats på några avsnitt. Tack och lov innebär det inte något större problem i tittandet, men det hade mycket väl kunnat göra det. Jag kan inte hitta något som tyder på att det förekommit olika visningsordningar (vissa serier sänder till exempel avsnitten i en annan ordning än de producerats, vilket kan leda till olika möjligheter att ordna dem när de sedan ges ut på video eller DVD).
På ett sätt kan jag förstå att det här sker. Noble entertainment får väl bara materialet de köpt och slänger ner det på skiva och ger ut det. Jag kräver inte att dessa utgåvor ska vara någon sorts "labour of love" eller att de ska utformas av personer som känner sin "Upstairs, Downstairs". Jag förstår också att det låga priset måste kompenseras på något sätt. Men jag tycker att man som producent och utgivare borde ha något slags yrkesstolthet och se till att man ger ut en bra produkt. Någon måstet väl titta igenom skivorna innan de godkänns, om inte annat för att se så att överföringen fungerat. Vid en sådan tittning är det svårt att se att man kan missa att saker och ting inte stämmer, åtminstone när det gäller första säsongen.
Jag förväntar mig inte att Noble entertainment ska ge ut en ny version av åtminstone den första säsongen, även om jag tycker att det är det de borde göra. Jag står förbryllad och osäker på vad jag som konsument borde kunna kräva av en sån här produkt. En sak är jag dock säker på: om jag hade gett ut de här DVD-boxarna hade jag skämts.
Här är det nog på plats med en liten bakgrund. Under knappa tre månader kring årsskiftet 1970-1971 strejkade teknisk personal vid de bolag som producerade material till ITV. Strejken tog sig uttryck på så sätt att de vägrade spela in i färg. Sålunda spelades de första sex avsnitten av "Upstairs, Downstairs" in i svartvitt. När säsongen var avslutad valde man att spela in det första avsnittet på nytt i färg. Det spelades då in med två olika slut, dels det slut det haft från början, dels ett som tillät att man vid visning hoppade över de svartvita avsnitten.
Noble Entertainment, som gett ut serien i Sverige, har plockat med fel version av avsnitt ett. Jag kände till denna del av seriens tillkomsthistoria, vilket innebar att jag, trots att jag blev förvånad, inte stod helt oförstående inför situationen. Jag undrar hur det hela upplevs för någon som inte har någon aning om bakgrunden, när slutet på avsnitt ett negeras helt i avsnitt två, för att sedan dyka upp igen i slutet på avsnitt tre. Själv skulle jag gärna se hur det första avsnittet var tänkt att sluta.
Nåväl, jag tittade vidare och döm om min förvåning när ordningen på avsnitten under säsong tre inte verkar stämma. Jag gör en snabb internetkoll och mycket riktigt har man bytt plats på några avsnitt. Tack och lov innebär det inte något större problem i tittandet, men det hade mycket väl kunnat göra det. Jag kan inte hitta något som tyder på att det förekommit olika visningsordningar (vissa serier sänder till exempel avsnitten i en annan ordning än de producerats, vilket kan leda till olika möjligheter att ordna dem när de sedan ges ut på video eller DVD).
På ett sätt kan jag förstå att det här sker. Noble entertainment får väl bara materialet de köpt och slänger ner det på skiva och ger ut det. Jag kräver inte att dessa utgåvor ska vara någon sorts "labour of love" eller att de ska utformas av personer som känner sin "Upstairs, Downstairs". Jag förstår också att det låga priset måste kompenseras på något sätt. Men jag tycker att man som producent och utgivare borde ha något slags yrkesstolthet och se till att man ger ut en bra produkt. Någon måstet väl titta igenom skivorna innan de godkänns, om inte annat för att se så att överföringen fungerat. Vid en sådan tittning är det svårt att se att man kan missa att saker och ting inte stämmer, åtminstone när det gäller första säsongen.
Jag förväntar mig inte att Noble entertainment ska ge ut en ny version av åtminstone den första säsongen, även om jag tycker att det är det de borde göra. Jag står förbryllad och osäker på vad jag som konsument borde kunna kräva av en sån här produkt. En sak är jag dock säker på: om jag hade gett ut de här DVD-boxarna hade jag skämts.
Wednesday, August 1, 2012
Irrelevant rapportering
Ingen kan väl ha missat att Bruce Springsteen spelade i Göteborg i fredags och lördags. Anledningen till att ingen kan ha missat detta är att det rapporterades i media. Mycket.
Tidningarna - framförallt kvällstidningarna - rapporterade dagligen om saken en vecka i förväg och några dagar efteråt. Naturligtvis finns det ett problem med att rapportera om saker som inte har hänt. Det tenderar att inte finnas särskilt mycket att säga. Trots detta slog tidningarna knut på sig själva i försök att hitta en vinkel att "rapportera" ur. Och inte bara de. Jag tillbringade veckan på västkusten, så jag må ha varit extra utsatt för lokal TV och radio, men jag törs ändå säga att även dessa medier lade ner anmärkningsvärt mycket tid på saken.
Jag gillar Bruce Springsteen. Jag planerade att gå på en av konserterna. Min reaktion har alltså inte att göra med att det handlar om ett ämne som inte intresserar mig. Jag har bara svårt att se varför jag ska förväntas bry mig om intervjuer med andra blivande konsertbesökare eller uppgifter om var bandet åt middag dagen före.
Toppen på de meningslösa skriverierna nåddes förmodligen av Expressen två dagar efter den sista konserten. Man hade nämligen konstaterat att rekord hade slagits. Dels hade Ullevi slagit besöksrekord med över 65000 besökare på båda konserterna, dels hade Bruce Springsteen själv slagit rekord genom att som första artist någonsin ha tilldelats sex getingar av Expressen. Nu väntade man ivrigt på att få konfrontera Springsteen och medlemmarna i E Street Band med dessa uppgifter så fort de kunde tänkas visa sig på offentlig plats.
Vad hade man väntat sig att de skulle säga? Naturligtvis var de hedrade. De hade ju genomfört den konsert som enligt en lokal tidning varit den bästa den tidningen någonsin recenserat. Vem skulle inte stanna upp ett ögonblick i andakt inför detta faktum?
Vad Expressen alltså stolt basunerade ut var innehållet i sin egen recension. Vilket fantastiskt journalistiskt arbete! Det enda de egentligen sade var att Expressen har betydelse! Det skulle inte förvåna mig ett dugg om möjligheten att bryta igenom betygstaket diskuterats ingående på förhand, snarare än att det skulle vara ett resultat av Anders Nunstedts eufori på lördagsnatten.
Publikrekordet är egentligen inte heller så mycket att trycka i ansiktet på någon. Drygt 130000 sålda biljetter på två spelningar är förstås en genuint imponerande bedrift för vilken artist som helst, men att rekordet kom nu beror ju på att Ullevis kapacitet har förändrats något. Det hade mycket väl kunnat överstiga 200000 biljetter om det hade funnits plats för så många. Likaså hade rekordet lika väl kunnat gå till Metallica, Iron Maiden, Gyllene Tider eller ett halvt dussin andra band om bara deras timing varit bättre. Det skulle förvåna mig om någon av dessa bedrifter omnämns i Springsteens memoarer.
Jag vet att jag slåss mot väderkvarnar här. Jag vet också att jag slår in öppna dörrar (och att jag kombinerar metaforer på ett sätt som går att ifrågasätta). Jag vet att alla vettiga människor bara ignorerar eländet så gott det låter sig göras, men jag kan inte sluta att förvåna mig över att det går att lägga ner så mycket energi på pseudojournalistik. Och hur många gånger har vi inte fått höra om Springsteens speciella förhållande till Göteborg (eller Sverige, beroende på det aktuella mediets spridningsområde). Vem är det de försöker övertyga? Och varför?
De får gärna höra av sig nästa gång de har något att säga. Till dess ska jag försöka mig på det där med ignorans.
Konserten? Jodå, den var bra.
Tidningarna - framförallt kvällstidningarna - rapporterade dagligen om saken en vecka i förväg och några dagar efteråt. Naturligtvis finns det ett problem med att rapportera om saker som inte har hänt. Det tenderar att inte finnas särskilt mycket att säga. Trots detta slog tidningarna knut på sig själva i försök att hitta en vinkel att "rapportera" ur. Och inte bara de. Jag tillbringade veckan på västkusten, så jag må ha varit extra utsatt för lokal TV och radio, men jag törs ändå säga att även dessa medier lade ner anmärkningsvärt mycket tid på saken.
Jag gillar Bruce Springsteen. Jag planerade att gå på en av konserterna. Min reaktion har alltså inte att göra med att det handlar om ett ämne som inte intresserar mig. Jag har bara svårt att se varför jag ska förväntas bry mig om intervjuer med andra blivande konsertbesökare eller uppgifter om var bandet åt middag dagen före.
Toppen på de meningslösa skriverierna nåddes förmodligen av Expressen två dagar efter den sista konserten. Man hade nämligen konstaterat att rekord hade slagits. Dels hade Ullevi slagit besöksrekord med över 65000 besökare på båda konserterna, dels hade Bruce Springsteen själv slagit rekord genom att som första artist någonsin ha tilldelats sex getingar av Expressen. Nu väntade man ivrigt på att få konfrontera Springsteen och medlemmarna i E Street Band med dessa uppgifter så fort de kunde tänkas visa sig på offentlig plats.
Vad hade man väntat sig att de skulle säga? Naturligtvis var de hedrade. De hade ju genomfört den konsert som enligt en lokal tidning varit den bästa den tidningen någonsin recenserat. Vem skulle inte stanna upp ett ögonblick i andakt inför detta faktum?
Vad Expressen alltså stolt basunerade ut var innehållet i sin egen recension. Vilket fantastiskt journalistiskt arbete! Det enda de egentligen sade var att Expressen har betydelse! Det skulle inte förvåna mig ett dugg om möjligheten att bryta igenom betygstaket diskuterats ingående på förhand, snarare än att det skulle vara ett resultat av Anders Nunstedts eufori på lördagsnatten.
Publikrekordet är egentligen inte heller så mycket att trycka i ansiktet på någon. Drygt 130000 sålda biljetter på två spelningar är förstås en genuint imponerande bedrift för vilken artist som helst, men att rekordet kom nu beror ju på att Ullevis kapacitet har förändrats något. Det hade mycket väl kunnat överstiga 200000 biljetter om det hade funnits plats för så många. Likaså hade rekordet lika väl kunnat gå till Metallica, Iron Maiden, Gyllene Tider eller ett halvt dussin andra band om bara deras timing varit bättre. Det skulle förvåna mig om någon av dessa bedrifter omnämns i Springsteens memoarer.
Jag vet att jag slåss mot väderkvarnar här. Jag vet också att jag slår in öppna dörrar (och att jag kombinerar metaforer på ett sätt som går att ifrågasätta). Jag vet att alla vettiga människor bara ignorerar eländet så gott det låter sig göras, men jag kan inte sluta att förvåna mig över att det går att lägga ner så mycket energi på pseudojournalistik. Och hur många gånger har vi inte fått höra om Springsteens speciella förhållande till Göteborg (eller Sverige, beroende på det aktuella mediets spridningsområde). Vem är det de försöker övertyga? Och varför?
De får gärna höra av sig nästa gång de har något att säga. Till dess ska jag försöka mig på det där med ignorans.
Konserten? Jodå, den var bra.
Saturday, July 14, 2012
Försöka dög faktiskt rätt bra
Jag läser att SVT ska spela in en andra säsong av "Äkta människor" och jag måste erkänna att det gör mig glad.
Det vore så enkelt att håna "Äkta människor". Det var en serie med så stora anspråk. Den var Allvarlig, den ville Säga Något. Para detta med en story som inte riktigt höll, som hade lite för många logiska luckor, lite för många styltiga repliker och lite för många som utforskat samma filosofiska marker förut så har man drivit in serien i ett hörn där det bara är att slå tills den inte rör sig mera.
Ändå vill jag välja att se det från andra sidan. Frågan kring när en maskin blir en individ må ha tacklats åtskilliga gånger tidigare inom science fiction, men ingen har vad jag vet försökt göra det som en brett upplagd svensk TV-serie med siktet inställt på masspublik. Lägg till det att storyn var hyfsat väl upplagd, att skådespeleriet på de flesta håll var klart godkänt och att det såg riktigt snyggt ut. Men det mest hedervärda är nog ändå att de försökte. Det må inte vara högsta internationella klass, men det var ett gott steg på vägen.
Det vore så enkelt att håna "Äkta människor". Det var en serie med så stora anspråk. Den var Allvarlig, den ville Säga Något. Para detta med en story som inte riktigt höll, som hade lite för många logiska luckor, lite för många styltiga repliker och lite för många som utforskat samma filosofiska marker förut så har man drivit in serien i ett hörn där det bara är att slå tills den inte rör sig mera.
Ändå vill jag välja att se det från andra sidan. Frågan kring när en maskin blir en individ må ha tacklats åtskilliga gånger tidigare inom science fiction, men ingen har vad jag vet försökt göra det som en brett upplagd svensk TV-serie med siktet inställt på masspublik. Lägg till det att storyn var hyfsat väl upplagd, att skådespeleriet på de flesta håll var klart godkänt och att det såg riktigt snyggt ut. Men det mest hedervärda är nog ändå att de försökte. Det må inte vara högsta internationella klass, men det var ett gott steg på vägen.
Wednesday, June 27, 2012
Skuggor ur det förflutna
Min första reaktion efter att ha sett första avsnittet av Aaron Sorkins TV-återkomst "The Newsroom" var att jag inte fick ordning på alla intryck. Det kändes som om det fanns så mycket att fundera kring att jag skulle behöva ett tag att smälta det. Därför hade jag inte tänkt skriva någon text i ämnet. Chansen är för stor att jag om tre veckor tänker helt andra saker kring det här avsnittet än jag gör nu. Men det finns en aspekt som lika gärna kan noteras ner nu, nämligen hur bekant det känns.
När det blev offentliggjort att Sorkins nya TV-serie skulle utspela sig bakom kulisserna på ett TV-program var det i sig inte anledning att oroas. Visserligen hade två av hans tre tidigare serier haft samma upplägg, men liknande miljöer kan ge upphov till olika historier (och ingen reagerar när det sjösätts ännu en serie som utspelar sig på ett sjukhus eller en polisstation). Nu skulle det dessutom handla om ett nyhetsprogram och det borde ge uppslag till intressanta diskussioner. Det gick att notera redan i "Studio 60 on the Sunset Strip" antydningar att Sorkin ville ägna sig åt att diskutera nyhetsmediernas roll i samhället. Dessutom hade både "Sports Night" och "Studio 60" avslutats i förtid. Med HBO i ryggen skulle han förhoppningsvis få möjligheten att bygga på lite längre sikt och låta serien få blomma upp i hela sin potential.
Efter att ha sett inledningen kan man dock konstatera att det inte bara är inramningen som känns igen sedan tidigare. "Sprots Night" inleddes även den med att en TV-journalist tappat motivationen för sitt jobb, men återfinner den när något spektakulärt händer. Ett före detta par som återförenas för att arbeta tillsammans såg vi i "Studio 60" (och också i viss mån med Josh och Mandy i "West Wing", även om det där låg mer i bakgrunden). Även Studio 60 inleddes med att någon tröttnar på att tiga om sakernas tillstånd och håller ett improviserat, men anmärkningsvärt välformulerat, tal där han utgjuter sig kring hur fel saker och ting står till. Den allvise mentorn till chef är dessutom slående lik Isaac från "Sports Night".
Det är lite för mycket som återanvänts för att det ska gå att vifta bort. Har Aaron Sorkin slut på idéer? Det känns dock som att det är för tidigt att avskriva serien än. Kanske ger den sig av i någon annan riktning än de tidigare när väl grunden är lagd.
En sak är hur som helst klar. Jag ser fram emot nästa avsnitt. En Aaron Sorkin på sparlåga är fortfarande bättre än i stort sett allt annat som går att skåda på TV.
När det blev offentliggjort att Sorkins nya TV-serie skulle utspela sig bakom kulisserna på ett TV-program var det i sig inte anledning att oroas. Visserligen hade två av hans tre tidigare serier haft samma upplägg, men liknande miljöer kan ge upphov till olika historier (och ingen reagerar när det sjösätts ännu en serie som utspelar sig på ett sjukhus eller en polisstation). Nu skulle det dessutom handla om ett nyhetsprogram och det borde ge uppslag till intressanta diskussioner. Det gick att notera redan i "Studio 60 on the Sunset Strip" antydningar att Sorkin ville ägna sig åt att diskutera nyhetsmediernas roll i samhället. Dessutom hade både "Sports Night" och "Studio 60" avslutats i förtid. Med HBO i ryggen skulle han förhoppningsvis få möjligheten att bygga på lite längre sikt och låta serien få blomma upp i hela sin potential.
Efter att ha sett inledningen kan man dock konstatera att det inte bara är inramningen som känns igen sedan tidigare. "Sprots Night" inleddes även den med att en TV-journalist tappat motivationen för sitt jobb, men återfinner den när något spektakulärt händer. Ett före detta par som återförenas för att arbeta tillsammans såg vi i "Studio 60" (och också i viss mån med Josh och Mandy i "West Wing", även om det där låg mer i bakgrunden). Även Studio 60 inleddes med att någon tröttnar på att tiga om sakernas tillstånd och håller ett improviserat, men anmärkningsvärt välformulerat, tal där han utgjuter sig kring hur fel saker och ting står till. Den allvise mentorn till chef är dessutom slående lik Isaac från "Sports Night".
Det är lite för mycket som återanvänts för att det ska gå att vifta bort. Har Aaron Sorkin slut på idéer? Det känns dock som att det är för tidigt att avskriva serien än. Kanske ger den sig av i någon annan riktning än de tidigare när väl grunden är lagd.
En sak är hur som helst klar. Jag ser fram emot nästa avsnitt. En Aaron Sorkin på sparlåga är fortfarande bättre än i stort sett allt annat som går att skåda på TV.
Saturday, June 2, 2012
Om markering av språkliga sammandragningar
Med min morgontidning följde imorse ett omfångsrikt reklamblad för Hornbach (var slutar förresten ett reklamutskick att vara "blad" och blir "katalog"?). På vägen mot behållaren för tidningspapper föll mina ögon på den slogan som fanns under företagsnamnet. Det stod "Det finns alltid nå´t att hitta på". Nej, jag har inte citerat fel. De har verkligen använt en accent istället för en apostrof, något som fick mina näsvingar att börja skaka okontrollerat.
Men sen började jag tänka på funktionen hos den där tänkta apostrofen. Man har alltså ansett det motiverat att sätt ut en apostrof i "nåt" för att det ska framgå att man menar "något". Hur många var det egentligen som hade missat det annars?
Den typen av apostrofer verkar annars vara på stark nedgång. De känns som en del av en annan tid, när beskäftiga hand outs använde dem för att visa att upphovspersonerna minsann kunde vara informella och skriva "se'n" istället för "sedan". Den främsta effekten var dock att det hela verkade ännu mer konstlat. Mycket få av läsarna skrev förmodligen någonsin så där själva.
Visst kan det finnas en funktion hos dessa apostrofer fortfarande. Vill man skriva att "alla fåglar kommit re'n" så är det nog bra med en markering, eftersom ingen som inte måste begränsa sig till ett visst antal stavelser säger "ren" istället för "redan". Men har man kommit fram till att texten man skriver är tillräckligt informell för att använda en sammandragning, som är så invand att det tveksamt om den inte blivit ett acceptabelt ord i sig själv, så tror jag att man gott kan avstå från en i och för sig grammatiskt korrekt, men i praktiken helt meningslös apostrofering.
UPPDATERING: Gösta Åberg ger några relevanta detaljer i "Handbok i svenska". Tydligen fanns ingen apostrof tillgänglig på gamla tiders skrivmaskiner, varför man fick använda accenten istället. Kanske är det därför detta bruk i viss mån hängt kvar trots att det inte längre behövs. Åberg nämner också ordet "nåt" som ett fall där apostrof inte längre är nödvändig.
Men sen började jag tänka på funktionen hos den där tänkta apostrofen. Man har alltså ansett det motiverat att sätt ut en apostrof i "nåt" för att det ska framgå att man menar "något". Hur många var det egentligen som hade missat det annars?
Den typen av apostrofer verkar annars vara på stark nedgång. De känns som en del av en annan tid, när beskäftiga hand outs använde dem för att visa att upphovspersonerna minsann kunde vara informella och skriva "se'n" istället för "sedan". Den främsta effekten var dock att det hela verkade ännu mer konstlat. Mycket få av läsarna skrev förmodligen någonsin så där själva.
Visst kan det finnas en funktion hos dessa apostrofer fortfarande. Vill man skriva att "alla fåglar kommit re'n" så är det nog bra med en markering, eftersom ingen som inte måste begränsa sig till ett visst antal stavelser säger "ren" istället för "redan". Men har man kommit fram till att texten man skriver är tillräckligt informell för att använda en sammandragning, som är så invand att det tveksamt om den inte blivit ett acceptabelt ord i sig själv, så tror jag att man gott kan avstå från en i och för sig grammatiskt korrekt, men i praktiken helt meningslös apostrofering.
UPPDATERING: Gösta Åberg ger några relevanta detaljer i "Handbok i svenska". Tydligen fanns ingen apostrof tillgänglig på gamla tiders skrivmaskiner, varför man fick använda accenten istället. Kanske är det därför detta bruk i viss mån hängt kvar trots att det inte längre behövs. Åberg nämner också ordet "nåt" som ett fall där apostrof inte längre är nödvändig.
Saturday, May 26, 2012
Hur en remake bör göras
Vi är många som har stönat över brittiska serier som gjorts i nya amerikanska versioner. Inte bara verkar det antyda att det finns brist på idéer inom amerikansk TV (varför sker aldrig flytten åt andra hållet?), de har också en tendens att inte leva upp till originalet. På långa vägar.
Ändå emottog jag nyheten att det skulle göras en amerikansk version av komediserien "The Thick of It" med förväntan. Till skillnad från hur det brukar vara skulle seriens skapare Armando Ianucci arbeta aktivt med nyskapelsen. Det fanns alltså skäl att hoppas att det här skulle bli mer än en blek kopia. Det fanns dock en annan faktor som såg till att lägga in en dos skepsis. Huvudrollen skulle spelas av Julia Louis-Dreyfus.
Louis-Dreyfus är mest (bara?) känd för att ha spelat Elaine i "Seinfeld". Jag hade inte sett hennes senare sitcom "The New Adventures of Old Christine", men läst att hon fört över alla sina manér från genombrottsserien dit. Skulle hon plocka fram dem även nu skulle det kunna sänka serien rätt duktigt.
Den nya serien heter "Veep" och kretsar kring USA:s vicepresident och hennes stab och det är bara att konstatera att man har lyckats riktigt bra. Istället för att, som det tenderar vara, utgå från originalmanusen och anpassa lite för det nya landet har man skrivit helt nya manus. Det är samma typ av situationer och samma typ av humor, men helt nya karaktärer i helt nya situationer. Det är bara att konstatera att om man ska göra en remake så ska man göra så här. Det borde vara en självklarhet. Och mina farhågor när det kom till valet av huvudrollsinnehavare kom på skam. Någon gång då och då kan jag störa mig på hennes skådespeleri, men för det mesta är hon riktigt bra. Och ska vi vara ärliga så beror nog de där ögonblicken av ogillande mer på mig än på henne.
Visst kan man sakna en Malcolm Tucker, som dyker upp och skäller intensivt och innovativt med jämna mellanrum, men det är inte svårt att inse att om man gjort en kopia av honom så hade serien blivit sämre än den nu är. Här har inte tagits några genvägar och som följd av det har vi fått en riktigt bra ny serie.
Ändå emottog jag nyheten att det skulle göras en amerikansk version av komediserien "The Thick of It" med förväntan. Till skillnad från hur det brukar vara skulle seriens skapare Armando Ianucci arbeta aktivt med nyskapelsen. Det fanns alltså skäl att hoppas att det här skulle bli mer än en blek kopia. Det fanns dock en annan faktor som såg till att lägga in en dos skepsis. Huvudrollen skulle spelas av Julia Louis-Dreyfus.
Louis-Dreyfus är mest (bara?) känd för att ha spelat Elaine i "Seinfeld". Jag hade inte sett hennes senare sitcom "The New Adventures of Old Christine", men läst att hon fört över alla sina manér från genombrottsserien dit. Skulle hon plocka fram dem även nu skulle det kunna sänka serien rätt duktigt.
Den nya serien heter "Veep" och kretsar kring USA:s vicepresident och hennes stab och det är bara att konstatera att man har lyckats riktigt bra. Istället för att, som det tenderar vara, utgå från originalmanusen och anpassa lite för det nya landet har man skrivit helt nya manus. Det är samma typ av situationer och samma typ av humor, men helt nya karaktärer i helt nya situationer. Det är bara att konstatera att om man ska göra en remake så ska man göra så här. Det borde vara en självklarhet. Och mina farhågor när det kom till valet av huvudrollsinnehavare kom på skam. Någon gång då och då kan jag störa mig på hennes skådespeleri, men för det mesta är hon riktigt bra. Och ska vi vara ärliga så beror nog de där ögonblicken av ogillande mer på mig än på henne.
Visst kan man sakna en Malcolm Tucker, som dyker upp och skäller intensivt och innovativt med jämna mellanrum, men det är inte svårt att inse att om man gjort en kopia av honom så hade serien blivit sämre än den nu är. Här har inte tagits några genvägar och som följd av det har vi fått en riktigt bra ny serie.
Friday, May 11, 2012
Konstnärliga motsättningar
För någon månad sedan blev det känt att Stockholms Stadsteaters uppsättning av "Till Damaskus", som skulle haft premiär i nästa vecka blivit framflyttad till nästa år. Regissören och huvudrollsinnehavaren hade inte varit överens om hur dramat skulle spelas. I morse läste jag i min morgontidning att premiären på "Ett Dockhem" på Dramaten blivit framflyttad tre dagar. Den här gången var det mellan teaterledningen och regissören oenighet hade rått om hur pjäsen skulle spelas. Följden hade blivit att regissören lämnat projektet.
Jag måste erkänna att båda dessa händelser fyller mig med nyfikenhet. Jag hyser en stark önskan att få veta hur diskussionerna har gått. Vilka olika synsätt har man haft på hur pjäserna borde framföras, som varit så starka att man inte kunnat komma överens. Det hade varit intressant att veta av flera anledningar. Dels hade det sagt något om de båda dramerna, dels hade det sagt något om teatersverige av idag. Vad krävs egentligen för att Dramatens ledning ska gå in och säga: "Det här håller inte"?
Jag har inga större förhoppningar om att få veta. Kanske kommer några av de inblandade ge ut självbiografier om några decennier, i vilka de förklarar vad som hände. Sådana här konflikter förefaller ju vara lättare att berätta om långt efteråt. Till dess får jag väl hålla mig till tåls.
Jag måste erkänna att båda dessa händelser fyller mig med nyfikenhet. Jag hyser en stark önskan att få veta hur diskussionerna har gått. Vilka olika synsätt har man haft på hur pjäserna borde framföras, som varit så starka att man inte kunnat komma överens. Det hade varit intressant att veta av flera anledningar. Dels hade det sagt något om de båda dramerna, dels hade det sagt något om teatersverige av idag. Vad krävs egentligen för att Dramatens ledning ska gå in och säga: "Det här håller inte"?
Jag har inga större förhoppningar om att få veta. Kanske kommer några av de inblandade ge ut självbiografier om några decennier, i vilka de förklarar vad som hände. Sådana här konflikter förefaller ju vara lättare att berätta om långt efteråt. Till dess får jag väl hålla mig till tåls.
Sunday, May 6, 2012
Mediebytets effekter
För något eller några år sedan blev jag uppmärksammad på ett nytt radioprogram som hette "And the Winner Is". Programmet bestod av att komikern Matt Lucas delade ut priser i udda kategorier, utifrån nomineringar som framlades av en tre personer stor panel, som skiftade från program till program. Det kunde röra sig om priser för sådana saker som "Värsta semesterresmål" eller "Bästa låt av ett i övrigt värdelöst band". Jag tyckte riktigt mycket om programmet. Det tilltalade min typ av humor. Diskussioner om vår värld utifrån en något skruvad utgångspunkt. Sålunda blev jag glad när jag insåg att programmet hade bytt medium och numera skulle finnas på TV, där under namnet "The Matt Lucas Awards".
Dock upptäckte jag ganska snart att programmet var en smula förändrat. Premissen var förvisso den samma, men kategorierna hade till viss del ändrat form. Sålunda kunde vi till exempel få se en kategori där vinnaren utsågs genom att panelen visade upp sin teckningsförmåga eller en sekvens där panelen ombads illustrera sitt nominering för "värsta musikgenre" med sång eller dans.
TV som medium har en stor fördel framför radio: det erbjuder både rörliga bilder och ljud. Det har också en nackdel: man måste visa något. De flesta som någon gång suttit igenom en svensk nyhetssändning kan intyga att det här inte sällan ställer till med bekymmer. Hur många gånger har vi till exempel inte fått se bilder på flimrande datorskärmar och händer som förflyttar datormöss som illustration av inslag om arbete eller myndighetsutövning. Min första tanke var att "The Matt Lucas Awards" drabbats av samma problem. Man hamnar i TV och inser att "vi måste visa någonting" och sålunda gör man om sitt koncept för att bjuda på mer visuella inslag.
Snart insåg jag dock att jag mycket möjligt kan ha fel. Kanske har seriens upphovsmän inte alls insett att fyra personer som pratar i en halvtimme inte funkar lika bra i TV. Kanske har flytten till TV setts som en möjlighet att få testa nya roliga grepp, eller de kanske har trott att den här formen kommer att tilltala TV-tittarna mer.
Vad som dock kan sägas med säkerhet är att programmet numera bjuder på en annan typ av humor. Många kanske ser det som en förbättring. Själv är jag inte så förtjust i underhållningsformen "kändisar gör saker de inte är bra på". Följaktligen ser jag resultatet av mediebytet som en besvikelse, men det vore naturligtvis förmätet att tro att det är en universell åsikt, eller att det utförts i desperation från programmakarnas sida.
Dock upptäckte jag ganska snart att programmet var en smula förändrat. Premissen var förvisso den samma, men kategorierna hade till viss del ändrat form. Sålunda kunde vi till exempel få se en kategori där vinnaren utsågs genom att panelen visade upp sin teckningsförmåga eller en sekvens där panelen ombads illustrera sitt nominering för "värsta musikgenre" med sång eller dans.
TV som medium har en stor fördel framför radio: det erbjuder både rörliga bilder och ljud. Det har också en nackdel: man måste visa något. De flesta som någon gång suttit igenom en svensk nyhetssändning kan intyga att det här inte sällan ställer till med bekymmer. Hur många gånger har vi till exempel inte fått se bilder på flimrande datorskärmar och händer som förflyttar datormöss som illustration av inslag om arbete eller myndighetsutövning. Min första tanke var att "The Matt Lucas Awards" drabbats av samma problem. Man hamnar i TV och inser att "vi måste visa någonting" och sålunda gör man om sitt koncept för att bjuda på mer visuella inslag.
Snart insåg jag dock att jag mycket möjligt kan ha fel. Kanske har seriens upphovsmän inte alls insett att fyra personer som pratar i en halvtimme inte funkar lika bra i TV. Kanske har flytten till TV setts som en möjlighet att få testa nya roliga grepp, eller de kanske har trott att den här formen kommer att tilltala TV-tittarna mer.
Vad som dock kan sägas med säkerhet är att programmet numera bjuder på en annan typ av humor. Många kanske ser det som en förbättring. Själv är jag inte så förtjust i underhållningsformen "kändisar gör saker de inte är bra på". Följaktligen ser jag resultatet av mediebytet som en besvikelse, men det vore naturligtvis förmätet att tro att det är en universell åsikt, eller att det utförts i desperation från programmakarnas sida.
Saturday, April 28, 2012
Realismens gränser
Den nya TV-serien "The Syndicate" handlar om fem anställda i en livsmedelsbutik som gemensamt vinner en mycket stor summa på ett lotteri. Samtidigt, innan de får veta nyheten, bestämmer sig två av dem att ta till en desperat metod att lösa sina akuta penningproblem. Vi får följa dem och de andra efter vinsten och se hur den påverkar deras liv.
Det var Samuel Coleridge som myntade begreppet "Suspension of disbelief". Det anspelar på förmågan att acceptera saker som inte är realistiska inom ramen för ett fiktivt kulturellt verk. Om vi till exempel tittar på en vampyrfilm avfärdar vi inte den med tanken "det finns ju inga vampyrer". Det ingår i vår acceptans av verket att det faktiskt finns vampyrer. Skulle däremot plötsligt vampyrerna börja dela sig i fler vampyrer skulle nog många av oss tänka "det här är ju löjligt", trots att detta egentligen inte är mer orimligt än de blodsugande varelsernas blotta existens. Samma effekt skulle vi få om det dök upp en vampyr i ett avsnitt av "CSI", eftersom den serien försöker beskriva en (i alla fall hyfsat) realistisk verklighet.
I "The Syndicate" visar det sig snart att det pågår dramatiska saker i alla personernas liv, saker som är oberoende av lotterivinsten, men som påverkas av dem. Jag ska hålla mig till såpass luddiga formuleringar, eftersom jag inte vill avslöja för mycket för den som tänker se serien, men jag får ganska snart en känsla av att det pågår anmärkningsvärt mycket saker i just de här människornas liv. Var och en för sig är de realistiska nog, men när de alla visar sig ha samlats just hos personalen i den här affären vaknar den där Coleridgeska misstron som jag dittills valt att stänga av. Det är i grunden en bra serie, men jag känner att jag hela tiden måste kämpa mot tanken att de här händelserna samlade i klump helt enkelt inte är realistiska.
Det är inte bara övernaturligheter och rymdvarelser som tvingar oss att blockera vår skepsis för att vi ska kunna njuta av berättelsen. Även det förment realistiska kan dras med samma problem.
Det var Samuel Coleridge som myntade begreppet "Suspension of disbelief". Det anspelar på förmågan att acceptera saker som inte är realistiska inom ramen för ett fiktivt kulturellt verk. Om vi till exempel tittar på en vampyrfilm avfärdar vi inte den med tanken "det finns ju inga vampyrer". Det ingår i vår acceptans av verket att det faktiskt finns vampyrer. Skulle däremot plötsligt vampyrerna börja dela sig i fler vampyrer skulle nog många av oss tänka "det här är ju löjligt", trots att detta egentligen inte är mer orimligt än de blodsugande varelsernas blotta existens. Samma effekt skulle vi få om det dök upp en vampyr i ett avsnitt av "CSI", eftersom den serien försöker beskriva en (i alla fall hyfsat) realistisk verklighet.
I "The Syndicate" visar det sig snart att det pågår dramatiska saker i alla personernas liv, saker som är oberoende av lotterivinsten, men som påverkas av dem. Jag ska hålla mig till såpass luddiga formuleringar, eftersom jag inte vill avslöja för mycket för den som tänker se serien, men jag får ganska snart en känsla av att det pågår anmärkningsvärt mycket saker i just de här människornas liv. Var och en för sig är de realistiska nog, men när de alla visar sig ha samlats just hos personalen i den här affären vaknar den där Coleridgeska misstron som jag dittills valt att stänga av. Det är i grunden en bra serie, men jag känner att jag hela tiden måste kämpa mot tanken att de här händelserna samlade i klump helt enkelt inte är realistiska.
Det är inte bara övernaturligheter och rymdvarelser som tvingar oss att blockera vår skepsis för att vi ska kunna njuta av berättelsen. Även det förment realistiska kan dras med samma problem.
Thursday, March 29, 2012
Tävlingens egenvärde
Det har hänt mig flera gånger när jag kommit i kontakt med tävlingsprogram i TV att jag stönar inombords och undrar om alla bra format har tagit slut. De förefaller nämligen ofta vara väldigt sökta, som om man desperat försökt hitta ett nytt program, men bara kommit fram till mer tillkrånglade versioner av gamla. Det är väl knappast sant, precis som att alla låtar inte är skrivna och att Tetris inte är världens bästa elektroniska spel och vi alla befinner oss i ett långsamt kulturellt utförslut, men en viss kreativitetsbrist tror jag ändå i många stunder finns inom den här genren.
Som ett svar på detta (förmodar jag) har BBC Radio Four startat programmet "It's Your Round", där deltagarna själva får hitta på tävlingarna. Var och en av de fyra panelmedlemmarna har i förväg kommit på en ny tävlingsform, som sedan testas i programmet mot de andra tre. Det fungerar som en utmärkt parodi och jag gissar att avsikten är att själva de mer eller mindre märkliga nya lekarnas konstruktion ska stå för humorn i programmet, vilket de vanligtvis också gör, men det mest fascinerande är att några av dem faktiskt visat sig vara rätt intressanta och värda att överleva bortom ett tillfälligt skratt. En sådan är en variant på den gamla leken där man ska gissa om nästa kort i kortleken är högre eller lägre än det föregående, men istället genomfört med olika kategorier. En höjdare var när komikern Josie Long skulle gissa om nästa sångare i Band Aids "Do They Know It's Christmas?" kom in på en högre eller lägre ton än den som sjungit omedelbart före, men det går uppenbarligen också att göra med statistik över olyckor i hemmet och vad som helst annat som ens fantasi kan komma på.
En annan höjdare är den lek som kallades "Joke Jeopardy" och som helt enkelt går ut på att man får svaret på en gåta och ska gissa hur själva gåtan lyder. Jag måste säga att jag här ser en ny användning för alla gamla gåtböcker som finns utställda på svenska folkbibliotek, dessutom troligtvis en bättre sådan än den ursprungligen tänkta.
Någon som har lust att prova?
Som ett svar på detta (förmodar jag) har BBC Radio Four startat programmet "It's Your Round", där deltagarna själva får hitta på tävlingarna. Var och en av de fyra panelmedlemmarna har i förväg kommit på en ny tävlingsform, som sedan testas i programmet mot de andra tre. Det fungerar som en utmärkt parodi och jag gissar att avsikten är att själva de mer eller mindre märkliga nya lekarnas konstruktion ska stå för humorn i programmet, vilket de vanligtvis också gör, men det mest fascinerande är att några av dem faktiskt visat sig vara rätt intressanta och värda att överleva bortom ett tillfälligt skratt. En sådan är en variant på den gamla leken där man ska gissa om nästa kort i kortleken är högre eller lägre än det föregående, men istället genomfört med olika kategorier. En höjdare var när komikern Josie Long skulle gissa om nästa sångare i Band Aids "Do They Know It's Christmas?" kom in på en högre eller lägre ton än den som sjungit omedelbart före, men det går uppenbarligen också att göra med statistik över olyckor i hemmet och vad som helst annat som ens fantasi kan komma på.
En annan höjdare är den lek som kallades "Joke Jeopardy" och som helt enkelt går ut på att man får svaret på en gåta och ska gissa hur själva gåtan lyder. Jag måste säga att jag här ser en ny användning för alla gamla gåtböcker som finns utställda på svenska folkbibliotek, dessutom troligtvis en bättre sådan än den ursprungligen tänkta.
Någon som har lust att prova?
Saturday, March 17, 2012
Disharmoniskt drama
Efter en rekommendation har jag slutligen tagit tag i "Gilmore Girls", en serie om Lorelei och Rory Gilmore, en mor och en dotter som är så nära varandra i ålder att de är bästa vänner lika mycket som förälder och barn. Utan så mycket förväntningar åt något håll satte jag igång.
Jag måste erkänna att det blev ett rätt tveksamt möte. Dialogen var förvisso utmärkt och popkulturreferenserna haglade, båda två saker som brukar vinna mina sympatier, men det fanns annat jag hade svårare för.
Serien utspelar sig i småstaden Star's Hollow, som visade sig vara full av excentriska invånare. I stort sett bara excentriska invånare. Vilket innebar att de hade en framträdande, quirky egenskap. Dessutom var seriens övriga karaktärer även de vanligtvis försedda med någon mycket framträdande sida, som å andra sidan var väldigt framträdande.
Jag förstår vad man har försökt att göra. Man har blandat upp dramatiken med en tydligt dos komik (eller möjligtvis tvärtom). Jag anser inte att det ska finnas vattentäta skott mellan komedi och drama. Problemet uppstår när man lägger dem så här tydligt i två olika lager. Meningen är att jag ska engagera mig i titelkaraktärernas medgångar och bekymmer, men när nästan alla de möter är karaktärer jag inte förväntas ta seriöst så skär det sig. Jag kan helt enkelt inte tro på serien.
Flera av seriens karaktärer (dock sällan de mest uppenbart komiska) får så småningom mer djup. Eller snarare, vi får mer förståelse för dem, men det innebär inte att de förändras nämnvärt. Det kan lätt leda till frustration hos i alla fall den här tittaren. Ändå är jag nu en bit in på säsong tre och har inga planer på att lägga av med tittandet. Serien har definitivt sina kvalitéer. Orealistiskt smart dialog verkar av någon anledning vara något jag kan leva med. Jag kan se hur den här serien lyckades bli populär.
En sak till. Jag hatar signaturmelodin. Den är fruktansvärd. Den är så smörig att jag blir illamående. Den skriker ut att det finns en tänkt målgrupp för den här serien och att jag inte är en medlem av den. Det är bara att tacka för att det bara krävs ett fjärrkontrolltryck för att hoppa över den.
Jag måste erkänna att det blev ett rätt tveksamt möte. Dialogen var förvisso utmärkt och popkulturreferenserna haglade, båda två saker som brukar vinna mina sympatier, men det fanns annat jag hade svårare för.
Serien utspelar sig i småstaden Star's Hollow, som visade sig vara full av excentriska invånare. I stort sett bara excentriska invånare. Vilket innebar att de hade en framträdande, quirky egenskap. Dessutom var seriens övriga karaktärer även de vanligtvis försedda med någon mycket framträdande sida, som å andra sidan var väldigt framträdande.
Jag förstår vad man har försökt att göra. Man har blandat upp dramatiken med en tydligt dos komik (eller möjligtvis tvärtom). Jag anser inte att det ska finnas vattentäta skott mellan komedi och drama. Problemet uppstår när man lägger dem så här tydligt i två olika lager. Meningen är att jag ska engagera mig i titelkaraktärernas medgångar och bekymmer, men när nästan alla de möter är karaktärer jag inte förväntas ta seriöst så skär det sig. Jag kan helt enkelt inte tro på serien.
Flera av seriens karaktärer (dock sällan de mest uppenbart komiska) får så småningom mer djup. Eller snarare, vi får mer förståelse för dem, men det innebär inte att de förändras nämnvärt. Det kan lätt leda till frustration hos i alla fall den här tittaren. Ändå är jag nu en bit in på säsong tre och har inga planer på att lägga av med tittandet. Serien har definitivt sina kvalitéer. Orealistiskt smart dialog verkar av någon anledning vara något jag kan leva med. Jag kan se hur den här serien lyckades bli populär.
En sak till. Jag hatar signaturmelodin. Den är fruktansvärd. Den är så smörig att jag blir illamående. Den skriker ut att det finns en tänkt målgrupp för den här serien och att jag inte är en medlem av den. Det är bara att tacka för att det bara krävs ett fjärrkontrolltryck för att hoppa över den.
Saturday, February 11, 2012
Småplock kring Strindberg
Så blev det Strindbergsår och låt mig börja med att konstatera att jag har lite svårt att förstå poängen med att fira att det är ett visst antal år sedan en viss person dog. Poängen är, antar jag, att man tar detta tillfälle att fira ett liv och ett livsverk som har fulländats. Ser man det så är det ju väl så logiskt som att fira att det gått en viss tid sedan personen i fråga föddes, men det känns ändå lite märkligt. Kanske är det logiska att fokusera på det faktum att människor talar, spelar och läser Strindberg extra mycket. Det är trots allt det väsentliga.
Strindbergsåret, ja. Det är väl lika bra att säga direkt att jag inte tänker uttala mig om hur mycket pengar som borde ha spenderats ur allmänna medel för att högtidlighålla detta tillfälle. Jag är alldeles för förtjust i författaren i fråga för att kunna vara objektiv i frågan. Man måste dock konstatera att Strindberg ju i vilket fall som helst spelas rätt flitigt på våra teaterscener, jubileum eller inte. Bortglömd lider han ju knappast någon risk att bli. Å andra sidan sätts det i huvudstaden upp inte mindre än två versioner av "Till Damaskus" under våren (det är en personlig favorit) och något sådant är vi väl knappast bortskämda med.
Jag upptäckte för några år sedan ibsen.net. Här kan man bland annat se precis var Henrik Ibsens pjäser spelas just idag, i hela världen. Eller på onsdag, om man skulle vilja gå på teater då och vill veta om något drama om den norske mästerdramatikern spelas i ens närhet. Och då har vi ändå inte lämnat förstasidan. Det är en skam att det inte finns något motsvarande för Strindberg.
Märks det att jag fokuserar rätt mycket på Strindberg som dramatiker? Ledsen, det är lite svårt att tänka bort den aspekten. Men det handlar väl inte bara om att jag anser det vara Strindbergs bästa gren och den del av hans livsverk jag ägnat mest uppmärksamhet, utan också om att det märks betydligt mer när en teater sätter upp en av hans pjäser än när hundra människor tillbringar en kväll i soffan med "Röda rummet" eller "Tjänstekvinnans son". Det tar helt enkelt upp en stor del av den offentliga uppmärksamheten.
Jag har för övrigt noterat att "En dåres försvarstal" har släppts i pocket. Till den som inte läst den vill jag mycket starkt framföra rekommendationen att göra så. Jag törs påstå att det är Strindbergs främsta roman. Jag borde läsa om den själv.
Jag undrar hur länge det varit planerat att utgivningen av nationalupplagan av August Strindbergs samlade verk skulle bli färdigutgiven under 2012 och att det skulle ske med "Hemsöborna". Jag föreställer mig att det planen lades fast för rätt länge sen. Det har varit ett antal år nu sedan hans övriga kända verk försvann ur listan över kvarvarande titlar och jag föreställer mig att "Hemsöborna" tilldrar sig betydligt mer medial uppmärksamhet än, säg, "Språkvetenskapliga skrifter II".
Innan vi kommer så långt blir det dock dags för utgivningen av "Ockulta dagboken", den dagbok som Strindberg förde mellan 1896 och 1908. Jag måste erkänna att jag har väntat på det här med en varierande grad av otålighet under de senaste åren. Den kommer att ges ut i tre volymer, där en kommer att innehålla dagboken i faksimil, en kommer att innehålla en "maskinskriven" (det vill säga läsbar) version och den tredje kommentarer. De första två kommer att vara i det stora format som den ursprungliga dagboken hade och den tredje kommer att vara i samma format som de övriga delarna i nationalupplagan. Dessa tre delar kommer endast säljas i klump och tryckas upp i 999 exemplar. Prislappen bör kunna få betydligt mer välbeställda personer än jag att tappa andan.
Jag kan förstå hur förlaget tänker. "Ockulta dagboken" lär knappast vara den bäst säljande av Strindbergs verk och då ser man istället till att marknadsföra den som exklusiv. Ändå är jag duktigt oförtjust i hela konceptet. För det första måste det väl finnas fler än 999 personer i det här landet som har köpt samtliga delar hittills och kommer köpa den här för att komplettera om inte annat. Det vore tragiskt om efterfrågan skulle överskrida tillgången. Betydligt mer beklämmande är frågan om hur många folkbibliotek som kommer välja att investera i ett exemplar. Det är nog inte helt lätt att motivera ett utlägg på över tusen kronor av en rätt begränsad inköpsbudget för att köpa in ett relativt perifert verk. Ändå tror jag att det här är en bok som kan intressera betydligt fler än forskare vid de universitet som råkar ha tillgång till ett pliktexemplar, människor som dock långtifrån alltid lär vara sugna på att åka vem vet hur många mil för att få tag på verket i fråga. Det här är en viktig och fascinerande del av Strindbergs författarskap, det törs jag säga trots att jag bara läst utdrag ur den, så tråkigt om den skulle förpassas till några otillgängliga magasin.
Fast kanske är jag skeptisk i överkant. En fritt tillgänglig elektronisk version lär dyka upp förr eller senare och kanske föredrar de flesta den inför det massiva stycke tryckt bok som utgör alternativet.
Strindbergsåret, ja. Det är väl lika bra att säga direkt att jag inte tänker uttala mig om hur mycket pengar som borde ha spenderats ur allmänna medel för att högtidlighålla detta tillfälle. Jag är alldeles för förtjust i författaren i fråga för att kunna vara objektiv i frågan. Man måste dock konstatera att Strindberg ju i vilket fall som helst spelas rätt flitigt på våra teaterscener, jubileum eller inte. Bortglömd lider han ju knappast någon risk att bli. Å andra sidan sätts det i huvudstaden upp inte mindre än två versioner av "Till Damaskus" under våren (det är en personlig favorit) och något sådant är vi väl knappast bortskämda med.
Jag upptäckte för några år sedan ibsen.net. Här kan man bland annat se precis var Henrik Ibsens pjäser spelas just idag, i hela världen. Eller på onsdag, om man skulle vilja gå på teater då och vill veta om något drama om den norske mästerdramatikern spelas i ens närhet. Och då har vi ändå inte lämnat förstasidan. Det är en skam att det inte finns något motsvarande för Strindberg.
Märks det att jag fokuserar rätt mycket på Strindberg som dramatiker? Ledsen, det är lite svårt att tänka bort den aspekten. Men det handlar väl inte bara om att jag anser det vara Strindbergs bästa gren och den del av hans livsverk jag ägnat mest uppmärksamhet, utan också om att det märks betydligt mer när en teater sätter upp en av hans pjäser än när hundra människor tillbringar en kväll i soffan med "Röda rummet" eller "Tjänstekvinnans son". Det tar helt enkelt upp en stor del av den offentliga uppmärksamheten.
Jag har för övrigt noterat att "En dåres försvarstal" har släppts i pocket. Till den som inte läst den vill jag mycket starkt framföra rekommendationen att göra så. Jag törs påstå att det är Strindbergs främsta roman. Jag borde läsa om den själv.
Jag undrar hur länge det varit planerat att utgivningen av nationalupplagan av August Strindbergs samlade verk skulle bli färdigutgiven under 2012 och att det skulle ske med "Hemsöborna". Jag föreställer mig att det planen lades fast för rätt länge sen. Det har varit ett antal år nu sedan hans övriga kända verk försvann ur listan över kvarvarande titlar och jag föreställer mig att "Hemsöborna" tilldrar sig betydligt mer medial uppmärksamhet än, säg, "Språkvetenskapliga skrifter II".
Innan vi kommer så långt blir det dock dags för utgivningen av "Ockulta dagboken", den dagbok som Strindberg förde mellan 1896 och 1908. Jag måste erkänna att jag har väntat på det här med en varierande grad av otålighet under de senaste åren. Den kommer att ges ut i tre volymer, där en kommer att innehålla dagboken i faksimil, en kommer att innehålla en "maskinskriven" (det vill säga läsbar) version och den tredje kommentarer. De första två kommer att vara i det stora format som den ursprungliga dagboken hade och den tredje kommer att vara i samma format som de övriga delarna i nationalupplagan. Dessa tre delar kommer endast säljas i klump och tryckas upp i 999 exemplar. Prislappen bör kunna få betydligt mer välbeställda personer än jag att tappa andan.
Jag kan förstå hur förlaget tänker. "Ockulta dagboken" lär knappast vara den bäst säljande av Strindbergs verk och då ser man istället till att marknadsföra den som exklusiv. Ändå är jag duktigt oförtjust i hela konceptet. För det första måste det väl finnas fler än 999 personer i det här landet som har köpt samtliga delar hittills och kommer köpa den här för att komplettera om inte annat. Det vore tragiskt om efterfrågan skulle överskrida tillgången. Betydligt mer beklämmande är frågan om hur många folkbibliotek som kommer välja att investera i ett exemplar. Det är nog inte helt lätt att motivera ett utlägg på över tusen kronor av en rätt begränsad inköpsbudget för att köpa in ett relativt perifert verk. Ändå tror jag att det här är en bok som kan intressera betydligt fler än forskare vid de universitet som råkar ha tillgång till ett pliktexemplar, människor som dock långtifrån alltid lär vara sugna på att åka vem vet hur många mil för att få tag på verket i fråga. Det här är en viktig och fascinerande del av Strindbergs författarskap, det törs jag säga trots att jag bara läst utdrag ur den, så tråkigt om den skulle förpassas till några otillgängliga magasin.
Fast kanske är jag skeptisk i överkant. En fritt tillgänglig elektronisk version lär dyka upp förr eller senare och kanske föredrar de flesta den inför det massiva stycke tryckt bok som utgör alternativet.
Sunday, February 5, 2012
Konsten att ta i lagom mycket
Det känns som en ganska dum idé att kalla en dramaserie "Call the Midwife". Det är en titel som pekar mer åt realityhållet än antyder fiktion. Sätter man sig ner och tittar på serien får man istället en berättelse om en grupp barnmorskor i Londons East End på 1950-talet. Jag blev en smula chockad av den massiva misär som mötte bland de familjer som passerar förbi i serien, vilket nog i och för sig säger mer om mig än om manusförfattare och producenter. Och även om det kändes motiverat att visa upp detta var jag orolig över att serien skulle förfalla till misärporr, en genre jag har lite svårt för. Det visade sig dock att den farhågan var onödig. Det föreföll som att seriens skapare, efter att ha presenterat denna verklighet under första avsnittet, tyckte att poängen var framförd och lät misären glida mot bakgrunden. Istället har man visat på en beundransvärd förmåga att göra sociala kommentarer utan att de blir större än personerna som skildras. Serien hemfaller inte åt programmatiska poänger, även om dåtidens syn på samhället och dess invånare blir tydligt nog.
Den enda farhåga jag hyser för närvarande är att det finns en risk för att serien blir för repetitiv. Hur mycket kan man egentligen variera förlossningen som dramatiskt grepp? Risken blir att man som tittare tappar intresset för det som brukar vara avsnittets berättarmässiga kulmen. Ändå måste jag säga att jag överlag gillar serien. Jag är ingen expert på den här perioden, men det förefaller som att manusförfattarna har undvikit vad som kanske är den största faran med historiska skildringar: att man gör sina karaktärer och deras åsikter och handlingar för moderna, för att de ska kännas sympatiska för nutida tittare.
En annan ny serie som visar upp en ambition att bjuda på stor dramatik kombinerat med brutal verklighet är "Prisoners' Wives". Fokus här är inte så mycket att utreda vem som har begått vilket brott. Det ligger istället, som titeln antyder, på fruarna till några frihetsberövade män och hur de hanterar den situation de hamnat i. Det känns å ena sidan som en mycket angelägen historia, å andra sidan finns det en uppenbar risk att det blir alltför spekulativt, alltför smaskigt. Jag är en kräsen TV-konsument, jag medger det, men det är så tröttsamt med serien som slarvar bort en engagerande berättelse i avsikten att göra så stor effekt som möjligt på tittaren. "Prisoners' Wives" håller sig, liksom "Call the Midwife", i alla fall än så länge på rätt sida om den linjen. Jag hoppas att de fortsätter så.
Den enda farhåga jag hyser för närvarande är att det finns en risk för att serien blir för repetitiv. Hur mycket kan man egentligen variera förlossningen som dramatiskt grepp? Risken blir att man som tittare tappar intresset för det som brukar vara avsnittets berättarmässiga kulmen. Ändå måste jag säga att jag överlag gillar serien. Jag är ingen expert på den här perioden, men det förefaller som att manusförfattarna har undvikit vad som kanske är den största faran med historiska skildringar: att man gör sina karaktärer och deras åsikter och handlingar för moderna, för att de ska kännas sympatiska för nutida tittare.
En annan ny serie som visar upp en ambition att bjuda på stor dramatik kombinerat med brutal verklighet är "Prisoners' Wives". Fokus här är inte så mycket att utreda vem som har begått vilket brott. Det ligger istället, som titeln antyder, på fruarna till några frihetsberövade män och hur de hanterar den situation de hamnat i. Det känns å ena sidan som en mycket angelägen historia, å andra sidan finns det en uppenbar risk att det blir alltför spekulativt, alltför smaskigt. Jag är en kräsen TV-konsument, jag medger det, men det är så tröttsamt med serien som slarvar bort en engagerande berättelse i avsikten att göra så stor effekt som möjligt på tittaren. "Prisoners' Wives" håller sig, liksom "Call the Midwife", i alla fall än så länge på rätt sida om den linjen. Jag hoppas att de fortsätter så.
Saturday, January 21, 2012
Sherlocks epigoner
Så har ytterligare en säsong gått av "Sherlock", Steven Moffats och Mark Gatiss' modernisering av litteraturens mest kände detektiv, och även denna gång lämnas jag som tittare med en önskan efter mer. Kanske är det bland de högsta betyg en serie kan få. Moffat och Gatiss har genom gå tillbaka till ursprungskaraktären och skala bort allt det som senare traditioner gjort med honom, anmärkningsvärt fått honom att kännas mer fräsch och intressant än han varit under min livstid. Naturligtvis har de också gjort något nytt med honom, dragit konsekvenserna av hans personlighet och visat oss en person som ofta är osympatisk, men ändå lätt att tycka om som litterär skapelse.
När serien kom kändes det som något nytt, men egentligen är Sherlock Holmes populärare än någonsin. I åtskilliga serier har vi under senare år sett hur polisen plockat in "konsulter" för att hjälpa till med brottsbekämpningen, gärna osannolika sådana. "The Mentalist", "Psych", "Castle" och "Lie to Me" presenterar alla karaktärer som faller in i Holmesrollen. Genom en exceptionell förmåga att se detaljer eller bara ett annat perspektiv ser de saker som polisen missar. Då har jag ändå hållit mig till serier som jag faktiskt sett ett eller ett par avsnitt av. Det finns fler exempel. Kanske kan "Bones" och "CSI" med uppföljare räknas in hit också. När jag tittade på "CSI" förundrade det mig ofta hur brottsplatsundersökarna gått från att undersöka brottsplatser till att utreda brott. Jag har till exempel svårt att tro att medelmmar av detta skrå särskilt ofta ägnar sig åt att förhöra vittnen.
Det här måste vara serier utan någon större ambition att visa upp en realistisk bild av verkligheten. Jag hoppas i alla fall det, för annars är det skrämmande att tänka på hur många brott som aldrig blir uppklarade för att polisen missar viktiga uppgifter. Hur som helst är det bara att konstatera att Sherlock Holmes lever och att TV-serieskapare världen över inte har någon som helst lust att göra sig av med honom, trots att möjligheterna till mer realistiskt berättande måste vara bättre än någonsin.
Ändå kändes alltså "Sherlocks" ankomst som en frisk fläkt i ett syrefattigt rum. Kanske var det just för att genren kändes trött och för att detta nytillskott trots allt gav oss nya perspektiv på något som blivit så invant att vi slutat fundera kring det. I vilket fall som helst så har jag redan börjat vänta på nästa säsong. Epigonerna känns inte riktigt engagerande nog.
När serien kom kändes det som något nytt, men egentligen är Sherlock Holmes populärare än någonsin. I åtskilliga serier har vi under senare år sett hur polisen plockat in "konsulter" för att hjälpa till med brottsbekämpningen, gärna osannolika sådana. "The Mentalist", "Psych", "Castle" och "Lie to Me" presenterar alla karaktärer som faller in i Holmesrollen. Genom en exceptionell förmåga att se detaljer eller bara ett annat perspektiv ser de saker som polisen missar. Då har jag ändå hållit mig till serier som jag faktiskt sett ett eller ett par avsnitt av. Det finns fler exempel. Kanske kan "Bones" och "CSI" med uppföljare räknas in hit också. När jag tittade på "CSI" förundrade det mig ofta hur brottsplatsundersökarna gått från att undersöka brottsplatser till att utreda brott. Jag har till exempel svårt att tro att medelmmar av detta skrå särskilt ofta ägnar sig åt att förhöra vittnen.
Det här måste vara serier utan någon större ambition att visa upp en realistisk bild av verkligheten. Jag hoppas i alla fall det, för annars är det skrämmande att tänka på hur många brott som aldrig blir uppklarade för att polisen missar viktiga uppgifter. Hur som helst är det bara att konstatera att Sherlock Holmes lever och att TV-serieskapare världen över inte har någon som helst lust att göra sig av med honom, trots att möjligheterna till mer realistiskt berättande måste vara bättre än någonsin.
Ändå kändes alltså "Sherlocks" ankomst som en frisk fläkt i ett syrefattigt rum. Kanske var det just för att genren kändes trött och för att detta nytillskott trots allt gav oss nya perspektiv på något som blivit så invant att vi slutat fundera kring det. I vilket fall som helst så har jag redan börjat vänta på nästa säsong. Epigonerna känns inte riktigt engagerande nog.
Saturday, January 7, 2012
Bäst på TV 2011
Precis som förra året står 2011 utan en tydlig och omedelbar vinnare, en sån där serie som slog knock på tittaren och fick en att tro att TV-mediet kan bjuda på hur stora under som helst. Istället för ett otvetydigt svar tvingas vi tvehågset vandra runt bland kandidaterna.
"Doctor Who" gjorde en av sina starkaste säsonger någonsin. Jag har förstått att alla inte gillade den arc-tunga berätta teknik som Steven Moffat lät slå ut i full blom under årets avsnitt. Själv är jag en stor fan av den. Slutet kanske inte var det starkaste vi sett, men det är lätt att glömma i den räcka av intressanta avsnitt som visade att "Doctor Who" är bäst när den vill mer än att vara underhållning för stunden.
"Homeland" var en oväntad upplevelse. Jag hade läst mycket lite om den på förhand och blev desto mer förtjust när den dök upp. I och för sig klarar den inte riktigt att ta sig förbi alla de grund som själva ämnet terrorism ger upphov till och den hade gott kunnat kortas med ett par avsnitt, men den höll mitt intresse uppe hela tiden och bjöd på en välkommen comeback för gamla favoriten Claire Danes.
Jag var sen med att ge mig på "Game of Thrones", men när jag väl tog tag i den visade det sig att lovorden varit befogade. Det ska bli spännande att se vad de gör med den under kommande säsonger. Jag lär nog medvetet hålla mig ifrån böckerna för att kunna följa historien i audiovisuell form istället.
Förmodligen har jag glömt något, men det kanske bara visar att TV-året 2011 inte hade några helt klart lysande solar, men trots det några trevligt varma TV-stunder. Ge mig nu 2012. Kanske väntar det perfekta TV-dramat runt hörnet.
"Doctor Who" gjorde en av sina starkaste säsonger någonsin. Jag har förstått att alla inte gillade den arc-tunga berätta teknik som Steven Moffat lät slå ut i full blom under årets avsnitt. Själv är jag en stor fan av den. Slutet kanske inte var det starkaste vi sett, men det är lätt att glömma i den räcka av intressanta avsnitt som visade att "Doctor Who" är bäst när den vill mer än att vara underhållning för stunden.
"Homeland" var en oväntad upplevelse. Jag hade läst mycket lite om den på förhand och blev desto mer förtjust när den dök upp. I och för sig klarar den inte riktigt att ta sig förbi alla de grund som själva ämnet terrorism ger upphov till och den hade gott kunnat kortas med ett par avsnitt, men den höll mitt intresse uppe hela tiden och bjöd på en välkommen comeback för gamla favoriten Claire Danes.
Jag var sen med att ge mig på "Game of Thrones", men när jag väl tog tag i den visade det sig att lovorden varit befogade. Det ska bli spännande att se vad de gör med den under kommande säsonger. Jag lär nog medvetet hålla mig ifrån böckerna för att kunna följa historien i audiovisuell form istället.
Förmodligen har jag glömt något, men det kanske bara visar att TV-året 2011 inte hade några helt klart lysande solar, men trots det några trevligt varma TV-stunder. Ge mig nu 2012. Kanske väntar det perfekta TV-dramat runt hörnet.
Subscribe to:
Posts (Atom)