Föreställ dig en TV-serie om en man från förra sekelskiftet, som blir nedfryst och upptinad i modern tid, där han bekämpar brott. Låter det som en bra serie?
Det tyckte man uppenbarligen i alla fall på BBC, där en sådan serie producerades 1966-67 under namnet "Adam Adamant Lives!". Gerald Harper spelar den edvardianske gentlemannen Adam Adamant, komplett med all sin tids talanger (fäktning: check) och moral. Juliet Harmer spelade hans sidekick Georgina Jones, som försörjde sig genom att driva ett diskotek (vad skulle en hipster annars syssla med 1966)*. Serien skapades för att konkurrera med ITV:s "The Avengers". Vi bjuds på en lättsam deckarserie med lätta science fiction-inslag. Personligen finner jag det rätt tråkigt och ofta en smula löjligt. Det senare är antagligen fullt avsiktligt, det förra troligtvis mindre så.
Då slår det mig. Någon borde göra en remake på den här TV-serien. Låt Adam Adamant (kanske under ett något behändigare namn) vakna upp i tiotalet istället för sextiotalet och låt serien bli betydligt mörkare än vad den ursprungligen var. Det skulle kunna bli en ganska intressant krock mellan Adamants värderingar och de hans nya omvärld har, liksom mellan dåtidens brottsbekämpande och nutidens. Brottsbekämpningen skulle kunna fungera som ingång till en djupare diskussion kring hur samhället har förändrat sig, men framförallt tänker jag att Adam Adamant slutligen kan bli en riktigt intressant karaktär. Jag undrar hur det skulle gå för honom att anpassa sig till sitt nya liv och sin nya tid. Jag blir genuint intresserad av att se den här serien.
Nu är bara frågan vem man ska pitcha den till.
*Det är rätt behändigt faktiskt, eftersom hon verkar ha hela dagarna lediga till annat. Att driva diskotek förefaller inte vara särskilt ansträngande.
Monday, January 17, 2011
Friday, January 7, 2011
Om tillgängligheten på svensk TV-dramatik
Det är ingen hemlighet att jag inte är alltför förtjust i svensk TV-dramatik och finner det märkligt att det ska vara så svårt att lyckas skapa någonting som är bättre än det som nu flimrar förbi våra TV-skärmar. Mot den bakgrunden kanske det kan tyckas märkligt att jag ser det som mycket positivt att utgivningen av svensk TV på DVD nu tagit fart på riktigt.
Om man vill kan man, som Calle Norlén i förra veckans "Spanarna", göra sig lustig över det faktum att "Tre Kronor" nu har börjat släppas på DVD. Jag ska inte ta ifrån någon möjligheten att plocka poänger på detta faktum (det är onekligen rätt inbjudande), men trots att jag aldrig mer i mitt liv tänker se ett avsnitt av denna onekligen riktigt usla serie, så ser jag ändå lite positivt på det, därför att det är en del i en större utveckling. Bland allt detta grus som nu vaskas fram ur TV-arkiven borde det nämligen finnas ett eller annat guldkorn.
Det började försiktigt för några år sedan. Små släpp av arkivtelevision som såg dagens ljus på skiva. Sedan har de blivit allt fler och det rör sig i många fall om produktioner från sjuttio- och åttiotal som jag inte alls känt till eller bara har hört namnet på. Målgruppen för dessa släpp är antagligen i första hand de som var med och tittade när det begav sig och som nu vill ha lite nostalgi, men det innebär också att jag får tillgång till en del av kulturhistorien som hittills varit fördold. Svensk film, med dess brister och förtjänster, har länge funnits tillgänglig. Nu sker samma sak med televisionen.
Mycket av det är säkert skräp, kanske till och med det mesta. Men det är skräp man kan ha ett förhållande till.
Av det lilla jag har sett av det rör det sig i stort sett bara om billiga utgåvor, renons på såväl restaurering som extramaterial. Jag förstår varför man gör såhär. Det är antagligen angeläget att få ut det så billigt som möjligt för, och här ska inga illusioner råda, det finns nog en begränsning i hur mycket folk är villiga att betala för det här (det finns sannerligen en gräns för hur mycket jag är villig att betala). Ändå är det tråkigt. Det hade varit så roligt om man lagt ner lite tid och energi på de här DVD:erna och plockat in de som var med för ett eller annat kommentarspår eller någon dokumentär. Men det är bättre än inget alls. Hoppas bara att utvecklingen håller i sig och att det finns underlag för att släppa ännu mer material. Om inte annat kan det ge en förståelse för hur svensk TV-dramatik har fungerat genom tiderna. Kanske är det, i alla fall för mig, det allra viktigaste.
Om man vill kan man, som Calle Norlén i förra veckans "Spanarna", göra sig lustig över det faktum att "Tre Kronor" nu har börjat släppas på DVD. Jag ska inte ta ifrån någon möjligheten att plocka poänger på detta faktum (det är onekligen rätt inbjudande), men trots att jag aldrig mer i mitt liv tänker se ett avsnitt av denna onekligen riktigt usla serie, så ser jag ändå lite positivt på det, därför att det är en del i en större utveckling. Bland allt detta grus som nu vaskas fram ur TV-arkiven borde det nämligen finnas ett eller annat guldkorn.
Det började försiktigt för några år sedan. Små släpp av arkivtelevision som såg dagens ljus på skiva. Sedan har de blivit allt fler och det rör sig i många fall om produktioner från sjuttio- och åttiotal som jag inte alls känt till eller bara har hört namnet på. Målgruppen för dessa släpp är antagligen i första hand de som var med och tittade när det begav sig och som nu vill ha lite nostalgi, men det innebär också att jag får tillgång till en del av kulturhistorien som hittills varit fördold. Svensk film, med dess brister och förtjänster, har länge funnits tillgänglig. Nu sker samma sak med televisionen.
Mycket av det är säkert skräp, kanske till och med det mesta. Men det är skräp man kan ha ett förhållande till.
Av det lilla jag har sett av det rör det sig i stort sett bara om billiga utgåvor, renons på såväl restaurering som extramaterial. Jag förstår varför man gör såhär. Det är antagligen angeläget att få ut det så billigt som möjligt för, och här ska inga illusioner råda, det finns nog en begränsning i hur mycket folk är villiga att betala för det här (det finns sannerligen en gräns för hur mycket jag är villig att betala). Ändå är det tråkigt. Det hade varit så roligt om man lagt ner lite tid och energi på de här DVD:erna och plockat in de som var med för ett eller annat kommentarspår eller någon dokumentär. Men det är bättre än inget alls. Hoppas bara att utvecklingen håller i sig och att det finns underlag för att släppa ännu mer material. Om inte annat kan det ge en förståelse för hur svensk TV-dramatik har fungerat genom tiderna. Kanske är det, i alla fall för mig, det allra viktigaste.
Sunday, January 2, 2011
Bäst på TV 2010
Är ni beredda? Trumvirvel, tack. Bäst på TV 2010 var...
Nej, jag har inget att komma med.
De senaste tre åren har det varit så lätt. Det har aldrig varit något snack om vad som varit bäst under året. I år finns inte någon sådan självklar kandidat.
Det närmaste jag kommer är nog "Sherlock". Steven Moffat och Mark Gatiss gjorde verkligen ett bra jobb med att uppdatera Sherlock Holmes till 2000-talet. Jag har aldrig varit någon Holmes-entusiast, så jag kan inte uttala mig särskilt mycket om huruvida deras porträtt är böckerna "trogna", men jag tror att de har varit det, mer än många andra uttolkare. De har i alla fall förmått sätta nytt ljus på karaktären och faktiskt gjort honom både intressant och komplicerad, och när hände det senast? Dessutom måste Benedict Cumberbatch framhållas för sitt lysande skådespeleri i titelrollen. Ändå var det inte sådär riktigt världsomkullstörtande bra som TV-dramatik kan vara när den är som bäst.
Fast jag har ännu inte sett tre av de mest omtalade och uppskattade TV-produktionerna från i år: Boardwalk Empire, The Living Dead och Pillars of the Earth. Det har inte berott på ointresse. Jag har helt enkelt velat vänta tills jag har haft tid att fokusera på dem. Kanske är det så att jag får återkomma och skriva den här texten på nytt om ett år, med ett bättre besked om vad som var årets bästa TV.
Nej, jag har inget att komma med.
De senaste tre åren har det varit så lätt. Det har aldrig varit något snack om vad som varit bäst under året. I år finns inte någon sådan självklar kandidat.
Det närmaste jag kommer är nog "Sherlock". Steven Moffat och Mark Gatiss gjorde verkligen ett bra jobb med att uppdatera Sherlock Holmes till 2000-talet. Jag har aldrig varit någon Holmes-entusiast, så jag kan inte uttala mig särskilt mycket om huruvida deras porträtt är böckerna "trogna", men jag tror att de har varit det, mer än många andra uttolkare. De har i alla fall förmått sätta nytt ljus på karaktären och faktiskt gjort honom både intressant och komplicerad, och när hände det senast? Dessutom måste Benedict Cumberbatch framhållas för sitt lysande skådespeleri i titelrollen. Ändå var det inte sådär riktigt världsomkullstörtande bra som TV-dramatik kan vara när den är som bäst.
Fast jag har ännu inte sett tre av de mest omtalade och uppskattade TV-produktionerna från i år: Boardwalk Empire, The Living Dead och Pillars of the Earth. Det har inte berott på ointresse. Jag har helt enkelt velat vänta tills jag har haft tid att fokusera på dem. Kanske är det så att jag får återkomma och skriva den här texten på nytt om ett år, med ett bättre besked om vad som var årets bästa TV.
Subscribe to:
Posts (Atom)