Fleetwood Mac - Rumours
Tegan and Sara - If It Was You
Friday, March 28, 2008
Tuesday, March 18, 2008
Bruten och helad
SVT fick i veckan för sig att visa "This Life +10", reunionavsnittet av 90-talsserien som fortfarande tillhör det bästa jag har sett på TV. Man hade lagt den direkt efter melodifestivalen och jag kan inte låta bli att undra hur man resonerat sig fram till det beslutet och huruvida det påverkade tittarsiffrorna. Jag köpte helt nyligen DVD:n och hade sålunda som av en händelse avsnittet i färskt minne när jag läste Conans sågning. Jag var på väg att lägga in en kommentar där, men insåg att den skulle bli alldeles för lång och att rätta platsen för den trots allt var här. Och här är det rätt motiverat med en spoilervarning. Om du, käre läsare, ännu inte sett avsnittet i fråga, eller serien som helhet, kan det vara motiverat att läsa vidare med försiktighet, eller avstå. Eller för all del se serien först. Inte för att texten är värd det jobbet, utan för att serien är det.
Jag har i efterhand funderat över vilka förväntningar jag faktiskt hade. Jag hade hört om lösa planer på att göra ett nytt avsnitt, men sådana rykten är jag rätt van att ta med en nypa salt. Om de faktiskt blir verklighet brukar det dröja rätt lång tid innan man faktiskt kan se resultatet på sin TV-skärm. Så i princip kan man säga att jag faktiskt inte visste någonting förrän avsnittet redan sänts. Jag hade alltså inte mer än en dag eller två på mig att skaffa några färväntningar alls. Men jag vill minnas att jag egentligen aldrig tänkte tanken att det kunde vara dåligt. Jag fick snabbt tänka om.
Avsnittet började rulla och jag blev snabbt skeptisk. Jag hade otroligt svårt för hela reality show-grejen. Det förstörde den förkrossande känslan av realism som legat över hela serien. Och den var borta även i vad som hade hänt karaktärerna sedan sist, framförallt Eggs upphöjelse till framgångsrik författare och Warrens karriär som självförverklingskonsult. Precis som karaktärerna vid sin återförening på Miles' gods vred jag lite besvärat på mig och kände mig osäker på hur jag egentligen skulle hantera situationen.
Sedan blev allting bara bättre. Inte direkt, men det gick stadigt uppåt. I takt med att karaktärerna började våga agera mer öppet mot varandra kunde också jag åter känna mig bekväm med dem. Allteftersom faller fler och fler pussebitar på plats och när Egg i slutet står i båten och slänger realityfotografens videoband i vattnet blir även TV-dokumentärspåret logiskt och bildar en kommentar till just sin egen onaturlighet. Egg är i slutändan inte den store författaren utan den Egg vi känner från förr. Precis som alla de andra visar sig vara logiska fortsättningar av de karaktärer vi en gång lärde känna. Det som vi kände oss hemma med har brutits sönder för att sedan faktiskt få bli helt igen.
Det är inte lika bra som serien var, men hade vi egentligen rätt att vänta oss det? När jag väl har sett klart avsnittet har känslan av att man förstört någonting som var så bra förvunnit. I alla fall nästan. Det ända som ligger kvar och gnager en smula är känslan av att de sålde ut realismen som var serien kännetecken. Men jag kan leva med det. Och de lyckades faktiskt få till ett avslut på hela Miles/Anna-spåret, som kändes tillfredsställande. Så jag väljer att acceptera "This Life +10" som existensberättigat. Trots allt.
Jag har i efterhand funderat över vilka förväntningar jag faktiskt hade. Jag hade hört om lösa planer på att göra ett nytt avsnitt, men sådana rykten är jag rätt van att ta med en nypa salt. Om de faktiskt blir verklighet brukar det dröja rätt lång tid innan man faktiskt kan se resultatet på sin TV-skärm. Så i princip kan man säga att jag faktiskt inte visste någonting förrän avsnittet redan sänts. Jag hade alltså inte mer än en dag eller två på mig att skaffa några färväntningar alls. Men jag vill minnas att jag egentligen aldrig tänkte tanken att det kunde vara dåligt. Jag fick snabbt tänka om.
Avsnittet började rulla och jag blev snabbt skeptisk. Jag hade otroligt svårt för hela reality show-grejen. Det förstörde den förkrossande känslan av realism som legat över hela serien. Och den var borta även i vad som hade hänt karaktärerna sedan sist, framförallt Eggs upphöjelse till framgångsrik författare och Warrens karriär som självförverklingskonsult. Precis som karaktärerna vid sin återförening på Miles' gods vred jag lite besvärat på mig och kände mig osäker på hur jag egentligen skulle hantera situationen.
Sedan blev allting bara bättre. Inte direkt, men det gick stadigt uppåt. I takt med att karaktärerna började våga agera mer öppet mot varandra kunde också jag åter känna mig bekväm med dem. Allteftersom faller fler och fler pussebitar på plats och när Egg i slutet står i båten och slänger realityfotografens videoband i vattnet blir även TV-dokumentärspåret logiskt och bildar en kommentar till just sin egen onaturlighet. Egg är i slutändan inte den store författaren utan den Egg vi känner från förr. Precis som alla de andra visar sig vara logiska fortsättningar av de karaktärer vi en gång lärde känna. Det som vi kände oss hemma med har brutits sönder för att sedan faktiskt få bli helt igen.
Det är inte lika bra som serien var, men hade vi egentligen rätt att vänta oss det? När jag väl har sett klart avsnittet har känslan av att man förstört någonting som var så bra förvunnit. I alla fall nästan. Det ända som ligger kvar och gnager en smula är känslan av att de sålde ut realismen som var serien kännetecken. Men jag kan leva med det. Och de lyckades faktiskt få till ett avslut på hela Miles/Anna-spåret, som kändes tillfredsställande. Så jag väljer att acceptera "This Life +10" som existensberättigat. Trots allt.
Thursday, March 6, 2008
Subscribe to:
Posts (Atom)