Vetenskapen som gick vilse

Få amerikanska TV-säsonger har väl som den nuvarande byggt på återanvända idéer, allt från 1700-talsromaner via 80-talsserier till brittiska serier som flyttats över Atlanten.

Till den senare kategorin hör "Eleventh Hour", som bygger på en ITV-serie i fyra avsnitt från 2005. I den spelade Patrick Stewart Professor Ian Hood, som reste omkring och undersökte olika nödsituationer där hans vetenskapliga kompetens på något sätt kunde vara till hjälp. Med sig hade han sin livvakt Rachel Young, spelad av Ashley Jensen. När serien i höstas flyttade över Atlanten hade Hood fått nytt förnamn, blivit ett par decennier yngre och fått se sig själv degraderad till doktor. Han såg dessutom betydligt mer ut som Rufus Sewell än han brukade, men annars var det mesta sig likt, inklusive Hoods sidekick. Eller var det verkligen det?

Inget ljus ska förtas Rufus Sewell, men Patrick Stewart hade, bara genom sin ålder, en större tyngd i rollen. Man kan förvisso hävda att hans grinige gamle vetenskapsman var mer av en kliché än Sewells yngre och blidare. Ändå fungerade den på ett annat plan. Sewells kuf blir svårare att få grepp om än Stewarts.

Rachel Youngs funktioner i serien är väl främst två. Hon finns med så att Hood har någon att förklara all vetenskaplig terminologi för och hon fungerar därigenom också som identifikationsobjekt för tittaren. Greppet är gammalt, men det fungerar. I den amerikanska versionen märktes det snart hur hon allt mer agerade som polis. Hon började förhöra inblandade, något som original-Rachel bara gjorde när nöden definitivt krävde det. Hon börjar också bli allt mer kunnig på det vetenskapliga arbetet, vilket innebär att hon ofta kan ge oss den information vi behöver direkt, och Hood har inte annat att göra än att bekräfta. Allt detta bidrar till att hon förlorar sin funktion som identifikationsobjekt, vilket faktiskt är rätt tråkigt, inte minst eftersom hennes personlighet följer med på köpet. Brittiska Rachel var genuint cool. Hennes efterföljare känns bara blek i jämförelse.

På senare tid har man dessutom valt att stopp in en ny stadig karaktär. Förr fick man kontakt med en polis på den aktuella orten som hjälpte till med polisarbetet. Nu har man en med sig. Han heter Felix Lee och hans funktion är...nej, jag kan faktiskt inte komma på vad hans funktion skulle vara. Han presenterades i sitt första avsnitt mest som comic relief, och när man börjar försöka sig på sådana grepp brukar det vara dags att leta efter nödbromsen.

Ett annat problem den nya serien får dras med är det som evigt finns närvarande när amerikanerna flyttar serier över dammen. Från början fanns det fyra avsnitt, nu ska det potentiellt finnas oändligt många (eller i alla fall en hundra-hundrafemti sycken). Det finns en gräns för hur länge dessa teman går att variera. Det finns en gräns för hur många mystiska epedimier och vetenskapsmän med skev etisk inställning man kan plocka fram innan allt som återstår är gäspningar. Serien har en svår balansgång att gå. Den ska presentera vetenskap som ligger precis ett steg framåt men som hela tiden känns trovärdig. Gå den för långt åt det fantastiska finns en risk att det liknar "X-Files". Fast ofta har serien snarare, i sitt ändlösa undersökande av ledtrådar på olika platser, gett vibbar av CSI. Det hela känns mer och mer ordinärt för varje vecka.

Det är egentligen tråkigt, för någonstans därinne finns något jag gillar. Det fanns en känsla av något nytt och en vilja att utgå från vetenskapen för att berätta en historia. Tråkigt bara att det inte räcker.

De överlevandes vånda

Jag följde under senare delen av förra året BBC:s nyinspelning av sjuttiotalsserien "Survivors" och erkänner utan omsvep att jag var mycket förtjust i vad jag såg. Det enda lilla smolket i bägaren var att avsnitten ibland kändes lite för fristående från varandra, men om det är det värsta man har att klaga på får nog verket trots allt anses vara till belåtenhet.

Serien beskriver hur nästan hela jordens befolkning utrotas av ett virus och hur de få överlevande hanterar sin situation. Precis som det föregående årets BBC-mästerverk, Steven Moffats "Jekyll", är det ett spännande utforskande av hur vi människor funkar, men där "Jekyll" vände sig inåt, fokuserar "Survivors" på hur människor funkar sinsemellan och vad som händer när vi plötsligt inte har någon form av samhälle längre. Det är onekligen ett intressant tankeexperiment.

När väl serien var slut, vände jag mig, på grund av lika delar nyfikenhet och abstinens, mot originalet och fann att det var en otroligt intressant lektion i hur dramatiskt berättande i TV har ändrats sig under de senaste decennierna. Jag har funderat kring frågan förut, men aldrig har jag fått det så tydligt bekräftat som här. Det var högst påtagligt hur lugnt och makligt allt hände på sjuttiotalet. Trots de minst sagt dramatiska händelser som seriens karaktärer fått utstå verkade de ytterst fattade. Du kunde sitta och föra lugna filosofiska diskussioner om läget, där replikerna ofta kändes mer riktade till tittarna än till övriga personer i rummet. Allt detta mot kulisser som fick mig att associera till svenska femtitalsfilmer.

På 00-talet har det hela fått ett helt nytt uttryck. Allt känns betydligt mer angeläget. Skådespelarna ger på ett helt annat sätt intrycket av att befinna sig i en helt främmande situation. Utläggningarna är färre och bättre utförda. Man verkar fokusera mer på att visa än att berätta. Det är en förändring på alla punkter: manus, regi, skådespeleri, ljussättning, you name it.

Modern TV-dramatik anklagas ofta för att vara snabbare på bekostnad av eftertanken och för att söka minsta gemensamma nämnare för att därmed locka så många som möjligt, men mindre intelligenta och utmanade produkter som följd. Jag har själv framfört sådan kritik. Men "Survivors" fungerar som exempel på att det inte bara görs intelligent drama i vår tid, utan att utvecklingen faktiskt går framåt.