Aktuellt och småroligt

Brittiska Channel 4 har startat ett nytt humorprogram. Man har kommit fram till att ungdomar av idag (vilket, förutsätter jag, inkluderar mig) inte vill ha sina humorprogram och sina nyhets- och aktualitetsprogram separata. De vill skratta och få nya insikter om sin omvärld samtidigt.

Sålunda kommer nu "10 O'Clock Live" med David Mitchell, Charlie Brooker, Lauren Laverne och Jimmy Carr. Programet sänds (som titeln antyder) live en gång i veckan, vilket förstås ger möjlighet att vara så aktuell det bara går. Jag ska erkänna att jag till en början upplevde en viss skepsis. För det första lät publiken alldeles för mycket. Det är förvisso sant att det är svårt att styra publikens reaktioner (det är för övrigt inte värst önskvärt), men hur ljudet når ut i sändningen måste gå att reglera på något sätt. Vidare stod det förstås klart att eftersom programmet riktar sig till brittiska tittare och diskuterar (till stora delar) brittisk politik, så fanns det saker jag inte skulle greppa fullt ut. Det är ingenting att hysa några invändningar mot. Ett allvarligare problem var att det inte var så där vansinnigt roligt. Vissa delar fungerade, men mycket kändes rätt platt. De mer "allvarliga" inslagen (intervjuer och debatter) kändes ofta en smula forcerade.

Om den här texten förefaller lite förvirrad så kan det bero på att mina intryck av programmet är ganska förvirrade. Jag måste erkänna att jag efter att ha sett några avsnitt är mer välvilligt inställd, men resultatet är fortfarande rätt ojämnt. Bland de delar som fungerar bäst finns de korta passager där samtliga programledare samlas och pratar en kort stund mellan inslagen. Då blir det ofta mer avslappnat och det är just den avslappnade känslan som programmet skulle behöva mer av. Jag kan komma på mig själv med att längta efter ett program där de här fyra programledarna satt ner i en halvtimme och diskuterade veckans händelser. Bara det. Inga gäster och ingen studiopublik. Och vad är egentligen poängen med att det ska vara direktsänt?

Kommentarer på det?

Hanna Hellquist brukar skriva krönikor i DN. De publiceras varannan vecka som avslutning på fredagens kulturdel. Jag gillar dem. Eftersom jag inte har lyssnat regelbundet på P3 på ett antal år har det tagit mig längre tid att få upp ögonen för henne än vad som varit fallet för stora delar av den övriga befolkningen, men de där krönikorna är trevliga.

I marginalen brukar DN publicera läsarkommentarer på hennes föregående krönika. Problemet är att eftersom jag inte har memorerat den då två veckor gamla kommenterade krönikan så säger de där kommentarerna inte mig särskilt mycket. Speciellt inte som det anmärkningsvärt ofta går någonting i stil med "Åh, så bra skrivet! Du har fångat det på pricken." Jag tror inte att jag är ensam i att behöva fundera en stund på vilket ämne de där kommentarerna faktiskt kommenterar. Jag dristar mig till att tro att vi är en ganska stor skara. Så vilken funktion fyller de egentligen? Jag kan täcka mig att de är upplyftande att läsa för författaren, men hon torde å andra sidan kunna ha tillgång till inflödet av både denna och annan respons allteftersom den flödar in till tidningen. Själv känner jag att de passerat sitt bäst före-datum sedan ganska länge.