Att prata som folk aldrig gjort

Jag såg första avsnittet av BBC:s "Merlin" när det sändes för ett antal år sedan. Sedan blev det inte mer. Serien föreföll rikta sig till femtonåringar och jag kände mig helt enkelt inte som en del av målgruppen. Jag fick höra att den blev bättre, men var aldirg motiverad att börja med den på nytt. Men nu, då den nått sitt slut, kände jag att det var dags. Jag börjar närma mig slutet på första säsongen och än så länge stämmer mina intryck med dem jag hade för fem år sedan, men jag krigar på.

Redan ett par avsnitt in fäste jag mig dock vid de sätt som karaktärerna, och kanske främst titelkaraktären, talade. Ord och uttryckssätt kändes ofta så moderna att det skar sig mot den medeltida omgivningen. Jag insåg att stilen på dialogen med största sannolikhet var avsiktlig. Dessutom tror jag att man har arbetat med att ge olika karaktärer olika sätt att uttrycka sig. Nog så berömvärt, men det hade ändå effekten att det tog mig ur funktionen.

Ganska snart insåg jag dock hur löjligt detta resonemang var. Det är ju inte direkt så att dialogen blivit mer autentisk om man uteslutit alla ord som William Shakespeare inte kände till. Men denna insikt hjälpte inte helt för att komma över problemet hos mig.

Jag har pratat tidiare om det här med hur realism fungerar inom fiktion, och då i synnerhet TV-dramatik. Man kan säga att det är något av en käpphäst för mig. Det här är ett utmärkt exempel. Skulle man på något sätt kunna återskapa realistisk medeltidsdialog skulle vi inte förstå någonting. Alltså måste vi arbeta med någon form av icke-realistisk dialog. Det centrala är att jag har lättare att låtsas att en mer (fejk)ålderdomlig dialog är realistisk och sålunda blir det lättare för mig att i stunden tro på det som händer i TV-rutan. Sålunda finns det alltså en anledning att hålla sig till konventioner, åtminstone om vi förutsätter att det finns fler som fungerar som jag.

Detta bör naturligtvis inte läsas som att man som manusförfattare alltid ska hålla sig till konventioner för konventionernas egen skull. Tvärton kan det finnas goda skäl att avstå fån dem. Och även om jag ibland kan önska att de som gjort "Merlin" låtsats lite för min skull, så verkar de i alla fall ha en tanke bakom vad de gör. Och för det måste de nog ha respekt, trots allt.