Krimlitteraturgenomgång för fler än nördar

Jag har läst ut Michael Tappers avhandling "Snuten i skymningslandet: Svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010". Det tog sin tid. Det är en bastant volym Tapper har knåpat ihop. 700 sidor (exklusive noter och referenser), vilket är tråkigt på ett sätt, för den borde få en betydligt större spridning än jag gissar att den gjort.

Tapper beskriver svenska polisromaner och -filmer och deras underliggande moraliska och politiska budskap. Jag är förmodligen den perfekte mottagaren. Jag läste många av de böcker han har analyserat i tolv-trettonårsåldern och är mycket nyfiken på vad han har sett i dom. Antagligen behöver man ha ett intresse för att ta sig igenom materialet. Men då blir man å andra sidan belönad.

Men det viktiga i Tappers avhandling är att han visar på hur dessa böcker och filmer faktiskt påverkar samhället de konsumeras i. Kriminal- och dokumentärgenren har lånat berättargrepp av varandra, vilket gör att polisdeckarna producerar en aura av realism, något som har varit ett honnörsord inom genren sedan Sjöwall-Wahlöös dagar, vilket i sin tur riskerar att ge en skev bild av hur brottsligheten i samhället faktiskt ser ut. Brottet måste ju vara spektakulärt för att fungera dramatisk motor i berättelsen. Dessutom talar Tapper om hur "polishämnaren", en karaktärtyp hämtad främst från amerikansk film, har blivit populär. Denna karaktär, som av berättelsen tvingas agera utanför regelboken, bygger på en opposition mot ett rättssamhälle som antas vara överbyråkratiskt och tandlöst, något som bara "polishämnaren" och hans (jo, det är oftast en man) metoder kan råda bot på. Denna typ av berättelse i samband med de realismanspråk som genren har med sig i bagaget tenderar även detta att påverka hur vi ser på och diskuterar brottsligheten i vår omvärld. Det är inget resonemang som är helt okomplicerat. Farhågor om att tittare och läsare inte ska kunna skilja på fiktion och verklighet bara för att fiktionen efterliknar dokumentärens sätt att berätta har framförts tidigare och det finns en risk att detta slår över i elitism.*

Boken rymmer så mycket mer än det jag har beskrivit här (och jag har varken utrymme eller förmåga att göra resonemangen rättvisa), men det är ändå här vi finner det som gör att alla borde läsa "Snuten i skymningslandet". Vare sig man köper Tappers resonemang eller inte så är det viktigt att fundera över på vilket sätt samhället och samhällsdebatten påverkas av denna typ av kultur. Det är genom att visa på dessa sammanhang han gör sin största gärning.

*Den som vill läsa om hur ett annat fiktivt verk som använde sig av dokumentärens teknik i sitt berättande togs emot rekommenderas varmt Philip Sandifers text om "Cathy Come Home".