Att förneka formelns makt

Staffan Westerlund är ett namn jag kom i kontakt med på något bibliotek någon gång på nittiotalet, tyckte verkade intressant, men aldrig faktiskt läste. Jag minns inte varför, mer än att det finns så många författare och så lite tid. Under året har jag dock tagit skadan igen och läst flera av hans kriminalromaner från åttitalet. Det är fascinerande läsning på flera sätt.

Westerlund var på arbetstid professor i miljörätt och det märks även i hans skönlitterära produktion. Miljöfrågorna i viss mån, men framför allt juridiken. Han tar den möjlighet han får att genom litteraturen diskutera etiska och juridiska spörsmål. Ibland gör han det snyggt, ibland mindre så.

Realistiska är böckerna knappast. Jag har i alla fall svårt att tro att polisen så frekvent använder sig av medlemmar ur allmänheten, ehuru kompetenta sådana, i polisarbetet, hur inofficiellt det än sker. Det må väl vara hänt. Ska man plocka bort allt ur kriminalgenren som inte är realistiskt får man nog inte mycket kvar.

Inga av Westerlunds böcker kan betraktas som rena mästerverk, men hans storhet ligger i hur han använder genren. De avviker markant från varandra, både när det gäller vilka ämnen de tar upp och vilken form det får. Det som är gemensamt för de flesta är att de innehåller mäktiga män som inte tvekar att ta till drastiska metoder för att undanhålla sin hemligheter från ljuset. De flesta kriminalförfattare har valt sin formel och varierar bara komponenterna i den, men när det gäller Westerlund är det spännande varje gång man påbörjar en ny bok. Vad ska den handla om? Vad vill den diskutera? Och hur är den upplagd.

Kommen ungefär halvvägs i produktionen har jag i och för sig kommit till en bok som avviker just genom att den känns ordinär. Men kanske dömer jag för tidigt. Kanske visar det sig att Staffan Westerlund även här levererar, inte genom att uppfinna en ny genre, men genom att ständigt hålla sig rörlig inom den genre han valt.