Jag fick en samling med Love i julklapp och jag ska erkänna att det tog en liten stund innan jag kom på vad det faktiskt var för något.
Jag satt och tittade på en skiva, på vilken det stod "Love" och under "The Definitive Rock Collection". Så jag vände på den och där fanns trettio låttitlar utan någon vidare angivelse av hur de hörde ihop. Det tog en pinsamt lång stund innan jag insåg att det var en samling, inte med titeln "Love", utan med gruppen Love, upphovsmän till mästerverket "Forever Changes".
Love är helt enkelt ett bandnamn som för med sig vissa problem. Love är ett ord som slängs runt ganska frekvent inom populärmusiken, vilket inte bara leder till att det kan vara lite knepigt att direkt identifiera det som ett bandnamn (det där kan förvisso vara ett problem som är unikt för mig), utan också att det kan vara en lite snårig uppgift att söka på information kring dem. Testa att googla "Love" och se vad som händer.
Det här påminner mig för övrigt om en historia jag hörde för ett antal år sedan, involverande en person som hade gjort en internetsökning på The Who, varpå sökmotorn (jag vill minnas att det var före Googles tid, så vi gissar väl att det var Altavista) hade filtrerat bort båda dessa ord som stoppord och gett ett sökresultat som var helt oanvändbart. Jag vill minnas att den helt enkelt gav träff på allt.
Man kanske inte kan hålla Roger Daltrey och hans kollegor ansvariga för att de inte valde ett tillräckligt googlingsvänligt namn, De hade säkert andra prioriteringar. De lider nog inte heller alltför mycket av detta handikapp, men man föreställer sig att de har generationskamrater med bara lite mer lättsökta namn, som inte slog lika hårt och som nu på grund av detta har det ytterligare lite svårare att få sitt musikaliska eftermäle uppmärksammat.
För ett par år sedan såg jag Barr spela förband till Iron & Wine i Lund. Det lät trevligt, men det visade sig förstås svårt att, utan större ansträngningar, få reda på mer om bandet, till exempel var man kunde få tag på deras musik. Det går inte så bra att googla Barr heller. Här pratar vi ändå ett band bildat på 00-talet. Jag kan bli lite förvånad över att man inte övervägde denna aspekt som band med (får man förmoda) ambitionen att röna framgång i musikvärlden. Jag tänkte inte så mycket mer på saken, men har senare lokaliserat dem (det kan förstås vara ett annat band, men jag är nästan säker på att det är rätt).
Jag vet inte om det här är en aspekt man idag tar ställning till när man väljer ett namn till sitt band, men det kanske borde vara det. Visst finns all information att få för den som letar, men jag föreställer mig att alla inte har intresset att göra några mer avancerade sökningar. Det gäller nog att ta vara på det där korta, uppflammade intresset innan den potentiella lyssnaren glömmer bort en. Risken för det är nog inte helt liten ändå.
Slutligen ett par spotifylänkar för den som blivit lyssningssugen:
Love - The Definitive Rock Collection
The Who - Who's Next
Barr - Skogsbo Is the Place
Wednesday, December 29, 2010
Thursday, December 16, 2010
Tro, hopp och frosseri
Det är ingen lätt sak att hitta vettig julmusik. Trots att vi vid denna årstid formligen översköljs av julskivor, så är det så lätt att bara känna illamående över alltihopa. Ofta är det ack så högstämt och körerna är nog så välljudande och lyssna, de har lagt in bjällerklang också och vi har hört alltihop förut, oftast bättre.
Därför var det så glädjande förra året när Thea Gilmore släppte sin julskiva "Strange Communion". Eller ja, julskiva och julskiva, vi kan väl kalla det decemberskiva. Det är nog trots allt mer korrekt.
Det finns en äkthet hos Gilmore som man inte skådar så ofta. Mitt bland alla budskap om fred på jorden och kan man tänka sig, den mobbade renen fick sin upprättelse, så talar hon om något annat, om verkligheten.
Nu är hon ju förvisso inte den första som har skrivit julmusik som inte utmålar världen som puttenutt. Det faktum att "Fairytale of New York" gång på gång blir framröstad som tidernas bästa jullåt bekräftar ju inte bara att det skett, utan dessutom att det funkar. Men Gilmore skriver inte misärromantik heller. Hon skriver någonting så ovanligt som helt vardaglig julmusik.
Och i denna blandning av stort och smått, högtid och vardag, allvar och humor finns det som gör att denna skiva vara än till påska, kanske till och med till nästa jul.
Spotifylänk
Därför var det så glädjande förra året när Thea Gilmore släppte sin julskiva "Strange Communion". Eller ja, julskiva och julskiva, vi kan väl kalla det decemberskiva. Det är nog trots allt mer korrekt.
Det finns en äkthet hos Gilmore som man inte skådar så ofta. Mitt bland alla budskap om fred på jorden och kan man tänka sig, den mobbade renen fick sin upprättelse, så talar hon om något annat, om verkligheten.
Nu är hon ju förvisso inte den första som har skrivit julmusik som inte utmålar världen som puttenutt. Det faktum att "Fairytale of New York" gång på gång blir framröstad som tidernas bästa jullåt bekräftar ju inte bara att det skett, utan dessutom att det funkar. Men Gilmore skriver inte misärromantik heller. Hon skriver någonting så ovanligt som helt vardaglig julmusik.
Rain falling, with a chance of snow
Jona Lewey on the radio
French beer and mistletoe
That'll be Christmas
(...)
Hot wine and a Christmas treeOch där någonstans ringar hon in julen på ett sätt som är både poetiskt och familjärt. Det ska dock inte tolkas som att hon väljer bort det vackra och storslagna. Det finns stunder på den här skivan som är nästan berusande i sin skönhet. Citat kan inte riktigt göra det rättvisa, men vi försöker ändå.
The Sound of Music and the family
Faith, hope and gluttony
That'll be Christmas
And now is the time I will raise my eyes and be honestMen även i detta stora vackra finns något bekant. Det är grundat i den verklighet som, får vi förmoda, är sångerskans. Och så fort det tenderar att bli för högstämt är hon genast beredd att sticka hål på sin egen bubbla. Hon leker dessutom med julen och dess konnotationer. Hennes humor gör att hennes allvar är lättare att ta seriöst. Den i kombination med hennes användning av referenser ger ett närmast spirituellt intryck.
And look out across the plain of another tired and reckless year.
But give thanks for the love and the wonder that was hurled upon us
And you, my dear
And a drunken angel
Dances through my heart
Singing lonely days
A brand new start
Och i denna blandning av stort och smått, högtid och vardag, allvar och humor finns det som gör att denna skiva vara än till påska, kanske till och med till nästa jul.
Spotifylänk
Saturday, November 20, 2010
Kampen för framgång
I was pulling out my hairSå börjar Marina Diamandis' (artist under namnet Marina and the Diamonds) debutalbum "The Family Jewels". Törs man gissa att "the deal" hänvisar till skivkontraktet, vars resultat just börjat rulla på våra spelare. Det vore ytterst logiskt, för det här är på ett sätt en skiva som handlar om sig själv, om sin egen tillblivelse. Om att slå igenom och om att nå framgång.
The day I cut the deal
Chemically calm
Was I meant to feel happy
That my life was just about to change
High achiever don't you seeJag är fullt medveten om behovet av att vara försiktig när man gör biografiska läsningar, men i det här fallet får det anses vara motiverat, om inte annat på grund av det faktum att Diamandis nämner sitt eget namn inte mindre än två gånger under skivan lopp.
Baby, nothing comes for free
They say I'm a control freak
Driven by a greed to succeed
Jag har sällan sett ett album som varit så här tematiskt sammanhållet. Målet verkar vara bergfast, men det innebär inte att det saknas reflektion. Hon sympatiserar med den polska immigranten som kommit till USA i jakt på glamour, ett mål som har mycket små chanser att nås.
Hollywood infected your brainMen hon kan ändå inte låta bli att se likheterna med sitt eget liv.
You wanted kissing in the rain
Living in a movie scene
Puking American dreams
Your mind is just like mineOch samtidigt finns hela tiden tvivlet där.
All filled up with things benign
You're looking for the golden life
One track mind, one track heartParallellt med tankarna kring framgångens vara och icke vara finns budskapet att stå för den man är. Jag tillhör en generation som fått höra detta, i och för sig både sympatiska och viktiga, budskap sedan vi började äta fast föda och det har tråkigt nog effekten att det kan vara svårt att ta det på allvar ibland. Nu ska två saker sägas om Marina Diamandis: hon menar det verkligen och hon relaterar det ofta till sig själv. Det blir en del av den tematik som tagits upp ovan. Det funkar faktiskt, åtminstone för det mesta.
If I fail, I'll fall apart
Maybe it is all a test
Cause I feel like I'm the worst,
So I always act like I'm the best
Den känsla som den här skivan främst förmedlar är trots allt ensamhet. Ensamhet i kampen, ensamhet i ilskan och ensamhet i tvivlet. I "Numb" konstateras det:
I get dark and I'm in hellDet ska bli spännande att höra Diamandis' nästa skiva. När framgången är ett faktum, hur påverkas då hennes texter? Av någon anledning har jag svårt att tro att kampen är slut.
I need a friend, but I can't yell
Yeah, I'm no good, no good to anyone
Cause all I care about is being number one
Spotifylänk
Citaten är hämtade från "Are You Satisfied", "Hollywood", "Oh No" och "Numb".
Nya skivor
Beirut - The Flying Club Cup
Florence and The Machine - Lungs
Amy MacDonald - This Is the Life
Marissa Nadler - Little Hells
The National - High Violet
Det här blir nog det sista inlägget av den här typen på bloggen. Jag konsumerar helt enkelt inte skivor som jag brukade göra och det känns i vilket fall som helst inte som att det fyller någon större funktion. Kanske kommer jag att göra sammanfattningar över de nya inköpen en eller två gånger om året. Vi får se.
Florence and The Machine - Lungs
Amy MacDonald - This Is the Life
Marissa Nadler - Little Hells
The National - High Violet
Det här blir nog det sista inlägget av den här typen på bloggen. Jag konsumerar helt enkelt inte skivor som jag brukade göra och det känns i vilket fall som helst inte som att det fyller någon större funktion. Kanske kommer jag att göra sammanfattningar över de nya inköpen en eller två gånger om året. Vi får se.
Saturday, October 16, 2010
Shakespeare på nytt
Att uppdatera Shakespeare är en gammal beprövad sysselsättning. Ändå kan det, för en inom teatervetenskapen oskolad person som undertecknad, ibland verka som ny fernissa på ett gammalt skjul. Man spelar Hamlet i moderna kläder och vips ska det säga något om vår samtid. Ibland lyckas det, ibland undrar man vad hur tanken bakom egentligen såg ut.
Desto mer glädjande var det att sitta igenom BBC:s några år gamla serie Shakespeare Re-told. Man beslutade sig uppenbarligen för att ta grundstoryn till Shakespeares dramer, men byta inte bara miljö utan också göra sig av med originaltexten och satsa på en total uppdatering. Fyra filmer blev det. "Mycket väsen för ingenting", "Macbeth", En midsommarnattsdröm" och "Så tuktas en argbigga", alla med olika regissörer och manusförfattare. Och jag måste säga att jag att bara idén och upplägget förtjänar applåder.
Jag vet i och för sig inte vad man hade för ambition med projektet, men om det var att visa att tidlösheten i mästarens intriger så har man bara nästan lyckats. Det går inte att helt och hållet att få mig att känna att intrigerna på TV-kanalen i "Mycket väsen för ingenting" känns naturliga eller att stjärnkocken Macbeth verkligen skulle gå till sådana mått och steg som mord för att få bli kung i restaurangvärlden. Resultatet är också i allmänhet lite ojämnt. Men allt detta spelar mindre roll, för vad man otvivelaktigt har lyckats med är att sätta Shakespeare i ett nytt ljus och dessutom övertyga mig om att man har haft riktigt roligt när man har gjort det. Jag kan inte låta bli att vrida och vända på det här historierna och fundera kring vilka som är deras grundläggande beståndsdelar och vad man faktiskt kan göra med dem. Som jag dessutom bara hade läst tre av de fyra dramerna i förväg, kan jag intyga att det fungerar mycket väl även om man inte är bekant med materialet i förväg. Kanske var det också en ambition med projektet, att introducera Shakespeare för nya tittare.
I vilket fall som helst är det bara en sak som så här i efterhand känns sorglig med hela projektet: Att de inte gjorde en omgång till.
Desto mer glädjande var det att sitta igenom BBC:s några år gamla serie Shakespeare Re-told. Man beslutade sig uppenbarligen för att ta grundstoryn till Shakespeares dramer, men byta inte bara miljö utan också göra sig av med originaltexten och satsa på en total uppdatering. Fyra filmer blev det. "Mycket väsen för ingenting", "Macbeth", En midsommarnattsdröm" och "Så tuktas en argbigga", alla med olika regissörer och manusförfattare. Och jag måste säga att jag att bara idén och upplägget förtjänar applåder.
Jag vet i och för sig inte vad man hade för ambition med projektet, men om det var att visa att tidlösheten i mästarens intriger så har man bara nästan lyckats. Det går inte att helt och hållet att få mig att känna att intrigerna på TV-kanalen i "Mycket väsen för ingenting" känns naturliga eller att stjärnkocken Macbeth verkligen skulle gå till sådana mått och steg som mord för att få bli kung i restaurangvärlden. Resultatet är också i allmänhet lite ojämnt. Men allt detta spelar mindre roll, för vad man otvivelaktigt har lyckats med är att sätta Shakespeare i ett nytt ljus och dessutom övertyga mig om att man har haft riktigt roligt när man har gjort det. Jag kan inte låta bli att vrida och vända på det här historierna och fundera kring vilka som är deras grundläggande beståndsdelar och vad man faktiskt kan göra med dem. Som jag dessutom bara hade läst tre av de fyra dramerna i förväg, kan jag intyga att det fungerar mycket väl även om man inte är bekant med materialet i förväg. Kanske var det också en ambition med projektet, att introducera Shakespeare för nya tittare.
I vilket fall som helst är det bara en sak som så här i efterhand känns sorglig med hela projektet: Att de inte gjorde en omgång till.
Sunday, September 26, 2010
Var finns vägen till Kirrin Island?
Jag har återigen, efter ett längre uppehåll, blivit regelbunden lyssnare till Spanarna i P1 och i det senaste avsnittet snuddades det vid ämnet "gammal barnkultur som görs om och lanseras som vuxenkultur" och det satte igång mina tankar.
Plötslig mindes jag att jag för några år sedan läste att man i England planerade för en ny miniserie baserad på karaktärerna från Enid Blytons Fem-böcker. Nu skulle de emellertid vara vuxna och samtidigt som det skulle förekomma nya (eller kanske nytt) brott så skulle serien förhålla sig till hur de hade utvecklats sedan sina brottsbekämpande ungdomsår.
Det blev uppenbarligen ingenting av den där serien och jag måste erkänna att jag sörjer det en smula. För även om det finns fler kriminalserier än jag vare sig kan eller vill konsumera så fascinerades jag av tanken på hur man skulle hantera konceptet Fem-gänget som vuxna. Det skulle kunna bli rätt dåligt, men faktum är också att det skulle kunna bli riktigt bra.
Jag vet inte vad det är som får mig att gå igång så på idén, men jag tror att det handlar om min fascination för att ta saker och lyfta dem ur sin invanda form, för att på det sättet ge nya perspektiv. Säga vad man vill om Fem-böckerna, men särskilt realistiska var de inte. Barn som löser brott är helt enkelt något som är ytterst ovanligt. Barn som träffar på lagom farliga bovligor ett par gånger om året är ännu mindre sannolikt. Just därför skulle det vara underbart att se någon utsätta dessa karaktärer för en realistisk TV-serie. Tanken svindlar.
Men av någon anledning fick vi aldrig se detta förverkligas. Och kanske är världen därför en liten smula fattigare.
Plötslig mindes jag att jag för några år sedan läste att man i England planerade för en ny miniserie baserad på karaktärerna från Enid Blytons Fem-böcker. Nu skulle de emellertid vara vuxna och samtidigt som det skulle förekomma nya (eller kanske nytt) brott så skulle serien förhålla sig till hur de hade utvecklats sedan sina brottsbekämpande ungdomsår.
Det blev uppenbarligen ingenting av den där serien och jag måste erkänna att jag sörjer det en smula. För även om det finns fler kriminalserier än jag vare sig kan eller vill konsumera så fascinerades jag av tanken på hur man skulle hantera konceptet Fem-gänget som vuxna. Det skulle kunna bli rätt dåligt, men faktum är också att det skulle kunna bli riktigt bra.
Jag vet inte vad det är som får mig att gå igång så på idén, men jag tror att det handlar om min fascination för att ta saker och lyfta dem ur sin invanda form, för att på det sättet ge nya perspektiv. Säga vad man vill om Fem-böckerna, men särskilt realistiska var de inte. Barn som löser brott är helt enkelt något som är ytterst ovanligt. Barn som träffar på lagom farliga bovligor ett par gånger om året är ännu mindre sannolikt. Just därför skulle det vara underbart att se någon utsätta dessa karaktärer för en realistisk TV-serie. Tanken svindlar.
Men av någon anledning fick vi aldrig se detta förverkligas. Och kanske är världen därför en liten smula fattigare.
Monday, September 20, 2010
Om baksidestexter och begriplighet
Jag är spoilofob. Jag försöker i så hög grad som möjlighet undvika att få reda på vad som kommer att hända i TV-serier jag ser och böcker jag läser. Det kan vara praktiskt att ha en uppfattning om den övergripande handlingen innan man börjar, men sedan är jag nöjd om jag får upptäcka saker i den takt som upphovsmannen har avsett. Jag läser sällan baksidestexten på böcker och kastar mig efter fjärrkontrollen när TV-program avslutas med en trailer för nästa avsnitt.
Jag är fullt medveten om att alla inte är som jag och ser förstås inget problem med det, men jag har svårt att förstå den bakomliggande tanken när det ska börja hintas om slutet redan innan konsumenten har tagit sig an början.
Jag har på senare tid börjat köpa "Buffy the Vampire Slayer" på DVD. En gång vid seklets början investerade jag mången surt förvärvad krona på serien då den släpptes på video, men tiden har gått och priserna för TV-dramatik på skiva har gått ner och det kändes som att det kunde vara dags att i maklig takt börja byta ut de gamla videokassetterna mot ett nyare format. Det rör sig trots allt om en i högsta grad omtittbar serie och det var ett tag sedan jag såg den senast.
Av gammal vana brydde jag mig föga om den information som stod att läsa på DVD-fodralens baksida. Jag hade något vagt minne av att ha noterat hos vänner att den där informationen innehöll duktigt med spoilers, men jag visste ju redan allt som fanns att veta, så jag brydde mig inte om vilket. Men efter att väl ha blivit uppmärksammad på dem kunde jag inte låta bli att (bildligt talat) höja på ögonbrynen. Nog innehöll texten spoilers alltid, men det var inte det största problemet. Låt mig visa dig.
Jag ska här citera baksidestexten till säsong fyra, som är min senast införskaffade. Om du inte har sett serien bör du sluta läsa här. Det här är nämligen information du inte vill ha. Även om du inte har några planer på att se serien kan den dag mycket väl komma då du ändrar dig. OK, då kör vi:
Dessutom är texten duktigt skev i sitt upplägg. Den tar upp problematik från enskilda avsnitt (Willow och Tara blir osams, Angel blir svartsjuk på Riley osv.) snarare än att fokusera på övergripande linjer i handlingen. Och detta alltså helt bortsett från att den beskriver hela säsongen på ett sätt som inte kan vara någon till glädje. Jag kan köpa att man nämner The Initiative, som i och för sig dyker på på riktigt först i avsnitt sju, men som trots allt är säsongens huvudfokus, men därutöver borde man hålla sig i mycket allmänna ordalag.
Du kanske tycker att jag uppehåller mig vid petitesser nu, men faktum är ju att den här texten är till för att sälja en DVD-box. Hur har man tänkt när man skapat den? Har man alls sett säsongen? Vem uppfattar den som bra? Jag skulle allvarligt vilja ha ett svar på dessa frågor.
Jag är fullt medveten om att alla inte är som jag och ser förstås inget problem med det, men jag har svårt att förstå den bakomliggande tanken när det ska börja hintas om slutet redan innan konsumenten har tagit sig an början.
Jag har på senare tid börjat köpa "Buffy the Vampire Slayer" på DVD. En gång vid seklets början investerade jag mången surt förvärvad krona på serien då den släpptes på video, men tiden har gått och priserna för TV-dramatik på skiva har gått ner och det kändes som att det kunde vara dags att i maklig takt börja byta ut de gamla videokassetterna mot ett nyare format. Det rör sig trots allt om en i högsta grad omtittbar serie och det var ett tag sedan jag såg den senast.
Av gammal vana brydde jag mig föga om den information som stod att läsa på DVD-fodralens baksida. Jag hade något vagt minne av att ha noterat hos vänner att den där informationen innehöll duktigt med spoilers, men jag visste ju redan allt som fanns att veta, så jag brydde mig inte om vilket. Men efter att väl ha blivit uppmärksammad på dem kunde jag inte låta bli att (bildligt talat) höja på ögonbrynen. Nog innehöll texten spoilers alltid, men det var inte det största problemet. Låt mig visa dig.
Jag ska här citera baksidestexten till säsong fyra, som är min senast införskaffade. Om du inte har sett serien bör du sluta läsa här. Det här är nämligen information du inte vill ha. Även om du inte har några planer på att se serien kan den dag mycket väl komma då du ändrar dig. OK, då kör vi:
De avskyvärda åren på high school är nu ett avlägset minne. Buffy (Sarah Michelle Gellar), hennes bästa vän Willow och Willows klippa till pojkvän startar ett nytt år i en ny händelserik värld på University of California i Sunnydale.Vi måste väl förutsätta att mottagaren för denna text är någon som sett de första tre säsongerna men inte den här.I så fall innehåller den en hel del fakta som är rent ut sagt obegriplig. Vem är Tara? Vem är Adam? Ingen av dessa båda har varit med i serien innan. Och hur kan Oz komma tillbaka när ingen någonsin har nämnt att han har gett sig av?
Buffy umgås med på Riley efter att hon fått tillgång till det mystiska källarkomplexet känt som Initiativet. Buffys kompisar känner sig oroliga när hennes engagemang i Riley och Initiativet intensifieras. Faith vaknar upp ur koma och återvänder, fast besluten att hämnas. Oz kommer också tillbaka och blir inspärrad i Initiativets lokaler, vilket leder till att Tara och Willow blir osams. Även Angel återvänder till Sunnydale och har en våldsam konfrontation med Riley. Buffys kyliga förhållande till sina vänner leder till att de inte kan stoppa Adams planer på att skapa en överlägsen ras av till hälften människa och till hälften demoniska hybrider.
Dessutom är texten duktigt skev i sitt upplägg. Den tar upp problematik från enskilda avsnitt (Willow och Tara blir osams, Angel blir svartsjuk på Riley osv.) snarare än att fokusera på övergripande linjer i handlingen. Och detta alltså helt bortsett från att den beskriver hela säsongen på ett sätt som inte kan vara någon till glädje. Jag kan köpa att man nämner The Initiative, som i och för sig dyker på på riktigt först i avsnitt sju, men som trots allt är säsongens huvudfokus, men därutöver borde man hålla sig i mycket allmänna ordalag.
Du kanske tycker att jag uppehåller mig vid petitesser nu, men faktum är ju att den här texten är till för att sälja en DVD-box. Hur har man tänkt när man skapat den? Har man alls sett säsongen? Vem uppfattar den som bra? Jag skulle allvarligt vilja ha ett svar på dessa frågor.
Tuesday, June 22, 2010
Jag har tittat
Under de senaste månaderna har jag fått upp ögonen för ett nytt TV-program. Att kalla det "en ny favorit" vore att ta i, men faktiskt inte så jättemycket. Och det som är anmärkningsvärt i sammanhanget är att det inte rör sig om dramatik utan om ett frågesportprogram.
Ändå är det inte helt väsensskilt från mina vanliga televisuella jaktmarker. Det handlar om "You Have Been Watching" med Charlie Brooker, som sänds på brittiska Channel 4. Programmet diskuterar och gör sig lustigt över TV och det bör noteras att det faller inom den kategori av frågesporter där själva tävlandet bara är en tunn slöja framför allmänt häcklande. Allt är förstås inte briljant och en hel massa referenser går mig förbi, men jag finner ändå mig själv skrattandes högt flera gånger på avsnitt. Och vad kan man egentligen mer begära av ett underhållningsprogram.
Ändå är det inte helt väsensskilt från mina vanliga televisuella jaktmarker. Det handlar om "You Have Been Watching" med Charlie Brooker, som sänds på brittiska Channel 4. Programmet diskuterar och gör sig lustigt över TV och det bör noteras att det faller inom den kategori av frågesporter där själva tävlandet bara är en tunn slöja framför allmänt häcklande. Allt är förstås inte briljant och en hel massa referenser går mig förbi, men jag finner ändå mig själv skrattandes högt flera gånger på avsnitt. Och vad kan man egentligen mer begära av ett underhållningsprogram.
Saturday, June 5, 2010
Saturday, March 13, 2010
Kampen fortsätter
Efter nyåret blev det äntligen dags för den nya säsongen av Survivors. Som jag hade väntat. Och cliffhangern på slutet av säsong ett var ju minst sagt maffig. Det fanns en hel del att leva upp till. Tyvärr infriades mina förhoppningar inte hela vägen.
Men det ska sägas att spänningen hölls uppe på ett magnifikt sätt. Min enda egentliga invändning mot första säsongen var att avsnitten kändes lite för självstående. Jag hade velat att den överhängande storyn hade fått ett större fokus. Nu fick jag min önskan uppfylld. Den nya säsongen bjöd inte på många andningspauser. Jag satt spänt och väntade på att nya avsnitt skulle komma.
Ändå är jag inte riktigt nöjd. Den förkrossande realism som, trots att ämnet inte direkt relaterar till några verkliga förhållanden, legat över hela inledningssäsongen fanns inte kvar. Då låg mycket av spänningen i beskrivningen av hur människor skulle bete sig i den extrema situation som uppstått när nästan hela jordens befolkning plötsligt dött. Nu valde man att i högre grad göra actionäventyr av det hela och glömde i farten bort att göra bipersonerna riktigt trovärdiga.
Jag antar att lärdomen man kan dra är att det kan bli för mycket av det goda. Men vi fick svar på de gåtor som omgett serien och jag måste säga att jag tycker att man höll på dessa alldeles lagom länge. Fortfarande finns dock mycket kvar att berätta och jag hoppas att man i framtiden väljer att skifta tillbaka fokus till huvudpersonerna och deras känslomässiga utveckling, även om det skulle innebära mindre av yttre handling.
Nu återstår den stora cliffhangern: Kommer vi att få ännu en säsong?
Men det ska sägas att spänningen hölls uppe på ett magnifikt sätt. Min enda egentliga invändning mot första säsongen var att avsnitten kändes lite för självstående. Jag hade velat att den överhängande storyn hade fått ett större fokus. Nu fick jag min önskan uppfylld. Den nya säsongen bjöd inte på många andningspauser. Jag satt spänt och väntade på att nya avsnitt skulle komma.
Ändå är jag inte riktigt nöjd. Den förkrossande realism som, trots att ämnet inte direkt relaterar till några verkliga förhållanden, legat över hela inledningssäsongen fanns inte kvar. Då låg mycket av spänningen i beskrivningen av hur människor skulle bete sig i den extrema situation som uppstått när nästan hela jordens befolkning plötsligt dött. Nu valde man att i högre grad göra actionäventyr av det hela och glömde i farten bort att göra bipersonerna riktigt trovärdiga.
Jag antar att lärdomen man kan dra är att det kan bli för mycket av det goda. Men vi fick svar på de gåtor som omgett serien och jag måste säga att jag tycker att man höll på dessa alldeles lagom länge. Fortfarande finns dock mycket kvar att berätta och jag hoppas att man i framtiden väljer att skifta tillbaka fokus till huvudpersonerna och deras känslomässiga utveckling, även om det skulle innebära mindre av yttre handling.
Nu återstår den stora cliffhangern: Kommer vi att få ännu en säsong?
Sunday, March 7, 2010
När nöden är som störst...
Nyheten slog ner som en bomb i slutet på februari 1985. Den brittiska science fiction-serien Doctor Who skulle läggas ner. Eller ja, det skulle ju komma nya avsnitt, men först efter arton månader. Arton månader! Nationen rasade. OK, kanske inte riktigt hela nationen, men de som rasade rasade ordentligt. Doctor Who var ju en institution. Nog för att inte särskilt många tittade på programmet längre och att de flesta var överens om att kvaliteten inte riktigt var vad den hade varit, men det hade ju funnits där i över tjugo år. Det hörde liksom till att Doctor Who gick på TV. Men när nöden är som störst är hjälpen som närmast.
Vi bör nu återigen notera det faktum att dessa händelser tilldrar sig 1985. Under denna tid hade det uppkommit ett nytt sätt att skapa uppmärksamhet (och pengar) för en nobel sak: välgörenhetssingeln. Konceptet var enkelt. Man skrev en låt och samlade ihop ett gäng kändisar i en studio. Sedan fick de sjunga en rad var och så samlades alla till en maffig kör på slutet. Videon spelades in på plats och så var den biten fixad också. Det hela hade tagit fart med att Bob Geldof och Midge Ure plitade ihop "Do They Know It's Christmas?", med namn som David Bowie, Bono och Sting bakom mikrofonerna, och sedan fortsatt med mer eller mindre framgångsrika försök (Swedish Metal Aid, någon?).*
Idén var naturligtvis uppenbar. Man skulle göra en välgörenhetssingel för att rädda Doctor Who. Om folk var villiga att slänga ut pengar för att hjälpa svältande i Afrika måste de ju vara beredda att ställa upp bakom en så här nobel sak.
Sagt och gjort. Fan extraordinaire Ian Levine, som var musikproducent till yrket, men också continuity advisor (om än högst inofficiellt) på Doctor Who, skred till verket.** Tillsammans med Fiachra Trench skrev han ihop låten "Doctor in Distress". Det beslutades att inkomsterna från försäljningen skulle gå till cancerforskning, snarare än till att hjälpa serien ekonomiskt, tydligen i tron att det skulle hjälpa försäljningen mer. Dåvarande huvudrollsinnehavaren Colin Baker och några andra av seriens skådespelare togs in, jämte kändisar som... nej, det finns faktiskt inte ett enda namn på listan över "kändisar" som gjort något större avtryck i nöjeshistorien. Och det verkar inte på källorna som att det rörde sig om någon direkt kändiselit när det begav sig heller.
Nåväl, "Do They Know It's Christmas" och motsvarigheten från andra sidan havet, "We Are the World" med USA for Africa levde ju inte bara på ryktbara sångare och musiker. De hade också, det är svårt att förneka, en hel del hitpotential. Tråkigt nog är det dåligt även av den varan hos "Doctor in Distress". Texten, som försöker beskriva vad serien går ut på samtidigt som den kräver att den ska komma tillbaka, lär inte direkt hamna i några lyrikantalogier. Musiken är av det slag man anstränger sig för att glömma. Videon är en fröjd att skåda på helt fel sätt.
Det gick inte så bra. Inte ens tusen exemplar såldes. Enligt Levine gick projektet till och med back. Doctor Who låg vilande i arton månader och världen fortsatte att snurra. Idag vilar hela projektet i salig glömska, men kanske förtjänar historien ändå att förtäljas, om inte annat för att visa vilka kulturella snedsteg åttiotalets vurm för välgörenhetssinglar kunde leda till.
* Swedish Metal Aid är faktiskt värd en egen text. Tyvärr är jag knappast personen att skriva den.
** Jobbet som continuety advisor gick ut på att hålla koll på att inget hände eller sades i serien som stred mot något som hade hänt eller sagts tidigare. Levine ägnade sig dessutom, om jag har förstått det rätt, åt att komma med förslag på små referenser till tidigare avsnitt, som man skulle kunna stoppa in. Det är ofta inte helt klart vad man skulle vinna på detta, men tanken var nog att premiera dem som hade sett och memorerat allt som hänt tidigare under seriens gång. Vilket väl får anses lovvärt, antar jag.
Vi bör nu återigen notera det faktum att dessa händelser tilldrar sig 1985. Under denna tid hade det uppkommit ett nytt sätt att skapa uppmärksamhet (och pengar) för en nobel sak: välgörenhetssingeln. Konceptet var enkelt. Man skrev en låt och samlade ihop ett gäng kändisar i en studio. Sedan fick de sjunga en rad var och så samlades alla till en maffig kör på slutet. Videon spelades in på plats och så var den biten fixad också. Det hela hade tagit fart med att Bob Geldof och Midge Ure plitade ihop "Do They Know It's Christmas?", med namn som David Bowie, Bono och Sting bakom mikrofonerna, och sedan fortsatt med mer eller mindre framgångsrika försök (Swedish Metal Aid, någon?).*
Idén var naturligtvis uppenbar. Man skulle göra en välgörenhetssingel för att rädda Doctor Who. Om folk var villiga att slänga ut pengar för att hjälpa svältande i Afrika måste de ju vara beredda att ställa upp bakom en så här nobel sak.
Sagt och gjort. Fan extraordinaire Ian Levine, som var musikproducent till yrket, men också continuity advisor (om än högst inofficiellt) på Doctor Who, skred till verket.** Tillsammans med Fiachra Trench skrev han ihop låten "Doctor in Distress". Det beslutades att inkomsterna från försäljningen skulle gå till cancerforskning, snarare än till att hjälpa serien ekonomiskt, tydligen i tron att det skulle hjälpa försäljningen mer. Dåvarande huvudrollsinnehavaren Colin Baker och några andra av seriens skådespelare togs in, jämte kändisar som... nej, det finns faktiskt inte ett enda namn på listan över "kändisar" som gjort något större avtryck i nöjeshistorien. Och det verkar inte på källorna som att det rörde sig om någon direkt kändiselit när det begav sig heller.
Nåväl, "Do They Know It's Christmas" och motsvarigheten från andra sidan havet, "We Are the World" med USA for Africa levde ju inte bara på ryktbara sångare och musiker. De hade också, det är svårt att förneka, en hel del hitpotential. Tråkigt nog är det dåligt även av den varan hos "Doctor in Distress". Texten, som försöker beskriva vad serien går ut på samtidigt som den kräver att den ska komma tillbaka, lär inte direkt hamna i några lyrikantalogier. Musiken är av det slag man anstränger sig för att glömma. Videon är en fröjd att skåda på helt fel sätt.
Det gick inte så bra. Inte ens tusen exemplar såldes. Enligt Levine gick projektet till och med back. Doctor Who låg vilande i arton månader och världen fortsatte att snurra. Idag vilar hela projektet i salig glömska, men kanske förtjänar historien ändå att förtäljas, om inte annat för att visa vilka kulturella snedsteg åttiotalets vurm för välgörenhetssinglar kunde leda till.
* Swedish Metal Aid är faktiskt värd en egen text. Tyvärr är jag knappast personen att skriva den.
** Jobbet som continuety advisor gick ut på att hålla koll på att inget hände eller sades i serien som stred mot något som hade hänt eller sagts tidigare. Levine ägnade sig dessutom, om jag har förstått det rätt, åt att komma med förslag på små referenser till tidigare avsnitt, som man skulle kunna stoppa in. Det är ofta inte helt klart vad man skulle vinna på detta, men tanken var nog att premiera dem som hade sett och memorerat allt som hänt tidigare under seriens gång. Vilket väl får anses lovvärt, antar jag.
Wednesday, January 6, 2010
Nya skivor
Leonard Cohen - Live in London
Thea Gilmore - Avalanche
Thompson Twins - Here's to Future Days
Thea Gilmore - Avalanche
Thompson Twins - Here's to Future Days
Bäst på TV 2009
Vi befinner oss i listningstider, men jag ska undvika att slänga ihop någon lång lista över vad jag gillade (eller inte gillade) i det gågna årets TV-utbud. Jag ska nöja mig med att redovisa vad som allra mest stod ut under året. Precis som de senaste två åren har den absoluta toppnoteringen varit BBC-producerad. Det rör sig om "Torchwood: Chlidren of Earth".
"Torchwood" skapades som en spin off till "Doctor Who", där man skulle kunna hantera mer "vuxna" ämnen. Det verkade dock under förstasäsongen som om man med "vuxnare" menade "mer våld och mer sex". Andra säsongen var klart bättre, men det är först under årets tredje säsong som man verkligen har visat vilken potential som ligger i själva konceptet. Det här är vuxnare i sitt ämnesval snarare än i sitt utförande. Man hade valt att göra hela säsongen som en enda fem avsnitt lång historia och "intensivt" är det enda ord jag kan komma på för att beskriva upplevelsen.
Jag ska undvika att beskriva handlingen här, eftersom allting som skulle förklara just vari storheten ligger skulle innebära massiva spoilers. Jag tänker bara avsluta med att notera att även om man bör kunna se "Children of Earth" utan att ha sett "Torchwood" sedan tidigare, så lär man inte få ut den fulla upplevelsen om man inte följt karaktärerna sedan tidigare och vet vad de gått igenom. Det är tråkigt, för jag skulle vilja rekommendera den senaste säsongen till alla och envar, men jag är tveksam till att det är värt att sitta igenom de tidigare tjugosex avsnitten för en casual viewer.
"Torchwood" skapades som en spin off till "Doctor Who", där man skulle kunna hantera mer "vuxna" ämnen. Det verkade dock under förstasäsongen som om man med "vuxnare" menade "mer våld och mer sex". Andra säsongen var klart bättre, men det är först under årets tredje säsong som man verkligen har visat vilken potential som ligger i själva konceptet. Det här är vuxnare i sitt ämnesval snarare än i sitt utförande. Man hade valt att göra hela säsongen som en enda fem avsnitt lång historia och "intensivt" är det enda ord jag kan komma på för att beskriva upplevelsen.
Jag ska undvika att beskriva handlingen här, eftersom allting som skulle förklara just vari storheten ligger skulle innebära massiva spoilers. Jag tänker bara avsluta med att notera att även om man bör kunna se "Children of Earth" utan att ha sett "Torchwood" sedan tidigare, så lär man inte få ut den fulla upplevelsen om man inte följt karaktärerna sedan tidigare och vet vad de gått igenom. Det är tråkigt, för jag skulle vilja rekommendera den senaste säsongen till alla och envar, men jag är tveksam till att det är värt att sitta igenom de tidigare tjugosex avsnitten för en casual viewer.
Subscribe to:
Posts (Atom)