Konsten att ta i lagom mycket

Det känns som en ganska dum idé att kalla en dramaserie "Call the Midwife". Det är en titel som pekar mer åt realityhållet än antyder fiktion. Sätter man sig ner och tittar på serien får man istället en berättelse om en grupp barnmorskor i Londons East End på 1950-talet. Jag blev en smula chockad av den massiva misär som mötte bland de familjer som passerar förbi i serien, vilket nog i och för sig säger mer om mig än om manusförfattare och producenter. Och även om det kändes motiverat att visa upp detta var jag orolig över att serien skulle förfalla till misärporr, en genre jag har lite svårt för. Det visade sig dock att den farhågan var onödig. Det föreföll som att seriens skapare, efter att ha presenterat denna verklighet under första avsnittet, tyckte att poängen var framförd och lät misären glida mot bakgrunden. Istället har man visat på en beundransvärd förmåga att göra sociala kommentarer utan att de blir större än personerna som skildras. Serien hemfaller inte åt programmatiska poänger, även om dåtidens syn på samhället och dess invånare blir tydligt nog.

Den enda farhåga jag hyser för närvarande är att det finns en risk för att serien blir för repetitiv. Hur mycket kan man egentligen variera förlossningen som dramatiskt grepp? Risken blir att man som tittare tappar intresset för det som brukar vara avsnittets berättarmässiga kulmen. Ändå måste jag säga att jag överlag gillar serien. Jag är ingen expert på den här perioden, men det förefaller som att manusförfattarna har undvikit vad som kanske är den största faran med historiska skildringar: att man gör sina karaktärer och deras åsikter och handlingar för moderna, för att de ska kännas sympatiska för nutida tittare.

En annan ny serie som visar upp en ambition att bjuda på stor dramatik kombinerat med brutal verklighet är "Prisoners' Wives". Fokus här är inte så mycket att utreda vem som har begått vilket brott. Det ligger istället, som titeln antyder, på fruarna till några frihetsberövade män och hur de hanterar den situation de hamnat i. Det känns å ena sidan som en mycket angelägen historia, å andra sidan finns det en uppenbar risk att det blir alltför spekulativt, alltför smaskigt. Jag är en kräsen TV-konsument, jag medger det, men det är så tröttsamt med serien som slarvar bort en engagerande berättelse i avsikten att göra så stor effekt som möjligt på tittaren. "Prisoners' Wives" håller sig, liksom "Call the Midwife", i alla fall än så länge på rätt sida om den linjen. Jag hoppas att de fortsätter så.