Under 1960-talet tillverkade studion Belvision en TV-serie byggd på Hergés seriealbum om Tintin. Deras kvalitet kan diskuteras, men under flera decennier var det genom dessa man upplevde Tintin på svensk TV. Dock hade stora förändringar gjorts i historierna när de fördes över till det nya mediet...
En viktig sak med Tintinalbumen är att de överlag går ihop. Med det vill jag säga att det som är händer i dom är logiskt. Nog kan man ifrågasätta realismen i vissa händelsekedjor och det förekommer dessutom en del övernaturligheter, men det som händer är logiskt inom ramen för fiktionen.
I Belvisionserien verkar inte det där med logik ha varit särskilt prioriterat. Min favoritsekvens på detta område finns i "Månen tur och retur", där Haddock, Kalkyl och detektiverna Dupoundt har gett sig iväg i en svävare, men tvingas ta skydd i en grotta, som sedan rasar igen, vilket hindrar dom från att ta sig tillbaka till raketen igen. Tintin löser det hela genom att be Milou spåra (på månen, efter en farkost som inte nuddat marken när den åkt, med huvudet i en stor plasthjälm). Väl framme vid grottan lyckas Milou hitta en liten öppning och Tintin kan skicka in honom i grottan med dynamit, som Kalkyl glatt tänder på, varpå raset vid grottöppningen sprängs bort.
Ett nästan allvarligare problem (om än inte lika roligt) uppstår när Professor Kalkyl nästan får en tung packlår över sig. Tintin noterar att vajern som hållit låren blivit avskuren, men trots att antalet misstänkta är litet och lättkontrollerat när man befinner sig på månen - och det borde oroa om någon i expeditionen försöker mörda de andra - undersöker han det inte vidare. Han bara noterar att ingenjören Wolff beter sig underligt och låter det hela bero.
Vi kan unna oss ett exempel till. I "Rackham den Rödes skatt" blir Tintin attackerad av Maxim Vogel, en av skurkarna från det föregående albumet "Enhörningens hemlighet", när han dyker efter Enhörningens vrak. Efter att ha fått assistans av en bläckfisk lyckas Tintin tillfångata Vogel och ta honom upp till expeditionens skepp. Men är det inte ytterst märkligt att de aldrig såg till skurkens båt? Så långt kan han inte ha simmat under vattnet att fartyget han utgick från inte sågs från ytan.
Så varför inlät man sig på dessa - och andra - brister i manus. Det kan ju inte ha varit så att författarna inte tänkte på problemen. Den enda rimliga förklaring jag kan komma på är att man helt enkelt sket i dom. Varför gå miste om en bra och dramatisk ingrediens i berättelsen bara för att den är helt orimlig. Och ska jag vara ärlig så var detta inte något som bekymrade mig när jag var sex år gammal. Jag svalde alltihop. Och jag blev besviken när jag fick tag i originalversionen av "Rackhem den Rödes skatt" och Maxim Vogel inte ens var med!
Då är det ett större problem att historien ibland stannar av och tittaren får uppleva en god stund där karaktärerna bara springer runt till ingen nytta. I "Krabban med guldklorna" går flera avsnitt ut på att Tintin och Haddock blir tillfångatagna av Ahmed den Förskräcklige och en skurkaktig pilot, lyckas befria sig och fångas in igen. På samma sätt kutar de i "Det hemliga vapnet" runt en bra stund på ett borduriskt fängelse, i ett försök att frita Professor Kalkyl, en sekvens som enbart tar några rutor i boken. Det är möjligt att dessa sekvenser fungerar bättre när man ser dom i femminutersportioner, men jag har samtidigt svårt att se att det inte skulle ha gått att göra något bättre med de förutsättningar man hade.
Ändå finns det ljuspunkter. Varje berättelse har fått sitt eget musikaliska tema, något som fungerar riktigt bra. Och det är också med ljud och stämningar man lyckas bäst. Sekvensen då jorden går under (i alla fall nästan) i den mystiska stjärnan är betydligt bättre än i nittiotalsserien. Ännu tydligare märks det i "Månen tur och retur", framförallt i slutet, där man med hjälp av "ljus" och musik lyckas skapa en mardrömslik stämning medan raketen störtar mot jorden och syret är på upphällningen. Det funkade då och det är imponerande även nu. Detta är väl trots allt adaptionens verkliga uppgift, inte att bara flytta berättelsen till ett nytt medium, utan att använda detta mediums förutsättningar för att fördjupa berättelsen. Så kanske kan denna primitiva och på många sätt undermåliga Tintin ändå visa sin sentida efterföljare ett och annat.
Saturday, June 22, 2013
Tuesday, June 18, 2013
Tintin på TV, del 1: Kvarlevor
Om man stöter på Tintin på TV idag rör det sig med största säkerhet om den TV-serie som franska Ellipse och kanadensiska Nelvana producerade i början på nittiotalet. Det är en nog så kompetent produkt. De har lagt energi på att följa albumen och lyckats bra. Man kan i och för sig ha sina invändningar mot den svenska dubbningen, men det får man väl helt enkelt leva med. Min invändning kan väl vara att har man läst albumen så ger serien inte så mycket. Ingenting fördjupas egentligen, men det var väl inte heller avsikten.
Jag mötte och lärde mig älska Tintin via Belvisions TV-version från sextiotalet. De hade tagit några av albumen och klippt ner dem till fem minuter långa avsnitt, 104 stycken allt som allt, komplett med cliffhangerslut emellan. De klumpades ihop tre och tre (ungefär) när de visades på svensk TV. Mina bröder (eller föräldrar) hade sett till att fånga en del av dem på video och det var dessa, och ytterligare några som införlivades i samlingen då de repriserades cirka 1989, jag såg om och om igen. Ser jag om dem idag kan jag läsa med i stora delar av dialogen.
Som vuxen noterar jag hur primitiv animationen är, men det var ingenting jag märkte då (och jag tror ändå att den såg rätt illa ut redan på den tiden). Och rösterna! Det vore fel att säga att det var "rätt" röster, de var ju de ända Tintin-röster jag kände till. Men de var bra. Tomas Bolme kommer för mig alltid i första hand att vara Tintin liksom Åke Lindström alltid kommer att associeras med rollen som Kapten Haddock (eller borde det vara "Kapten Kolja"?). Nog för att man så här i efterhand kan önska att de hade plockat in ett par skådespelare till. Nog för att Lars Edström är skicklig, men det finns en gräns även för hur många olika röster han kan göra, men inte heller det reflekterade jag över för tjugofem år sen. Samma gäng gick senare vidare till att göra ljudadaptioner av Tintinalbumen, som jag hörde på kassett. Även dom älskade jag.
Det kan inte ha undgått ens den som aldrig rört ett Tintinalbum att upphovsmannen Hergé hade en del problem med etniska stereotyper. När TV-serien kommer till har några decennier gått, så det kommer som en överraskning att den snarare än att dämpa problemen faktiskt på sina ställen gör dem värre. Karaktären Ahmed den Förskräcklige, som skapats enkom för TV-versionen av "Krabban med guldklorna" är både visuellt och personlighetsmässigt en betydligt grövre karikatyr på en arab än något som finns i förlagan. Märkligare ändå blir det i "Rackham den Rödes skatt". Där har man befolkat den ö dit Tintin och gänget kommer för att söka efter skatten med en infödingsstam som vi inte såg röken av i albumet. I och för sig kan ju inte dessa varelser kopplas till någon specifik nationalitet eller folkgrupp, men det är en så fullkomlig bild av begreppet "vilde" man kan tänka sig.
Men inte nog med att de saknades i albumet, jag kunde inte heller minnas dom från TV-serien jag såg som barn. Och en koll visade att jag hade rätt. De hade klippts ut ur den svenska versionen.
Jag har svårt att tro att SVT på eget initiativ klippt bort dessa delar, så förmodligen var det serien kortad redan när den dubbades till svenska. Detta skedde förmodligen 1969 eller 1970, mindre än ett decennium efter att serien gjorts. Redan vid denna tid hade alltså någon insett att detta parti var problematiskt och sett till att erbjuda en version som snyggats upp. Eller hur ligger det till egentligen? Om någon Tintinexpert läser detta får hen gärna upplysa mig om hur saken ligger till.
I vilket fall som helst måste det ses som anmärkningsvärt att man lyckats klippa bort dessa sekvenser utan att det uppstår konstigheter i narrativet. Infödingarna fanns med under flera avsnitt och tog plats i historien. Det faktum att man använt flera sekvensen med dem som bakgrund under eftertexterna måste också tolkas som att de sågs som en viktig och dramatisk del av berättelsen.
Vi ska fortsätta tala om vad som hänt med Hergés historier under vägen mot TV-skärmen. Jag ska dock be att få avsluta denna första text på klassiskt TV-tintinmanér. Ni som sett något av serien får föreställa er Rolf Knutssons röst, som inledde och avslutade varje avsnitt.
Jag mötte och lärde mig älska Tintin via Belvisions TV-version från sextiotalet. De hade tagit några av albumen och klippt ner dem till fem minuter långa avsnitt, 104 stycken allt som allt, komplett med cliffhangerslut emellan. De klumpades ihop tre och tre (ungefär) när de visades på svensk TV. Mina bröder (eller föräldrar) hade sett till att fånga en del av dem på video och det var dessa, och ytterligare några som införlivades i samlingen då de repriserades cirka 1989, jag såg om och om igen. Ser jag om dem idag kan jag läsa med i stora delar av dialogen.
Som vuxen noterar jag hur primitiv animationen är, men det var ingenting jag märkte då (och jag tror ändå att den såg rätt illa ut redan på den tiden). Och rösterna! Det vore fel att säga att det var "rätt" röster, de var ju de ända Tintin-röster jag kände till. Men de var bra. Tomas Bolme kommer för mig alltid i första hand att vara Tintin liksom Åke Lindström alltid kommer att associeras med rollen som Kapten Haddock (eller borde det vara "Kapten Kolja"?). Nog för att man så här i efterhand kan önska att de hade plockat in ett par skådespelare till. Nog för att Lars Edström är skicklig, men det finns en gräns även för hur många olika röster han kan göra, men inte heller det reflekterade jag över för tjugofem år sen. Samma gäng gick senare vidare till att göra ljudadaptioner av Tintinalbumen, som jag hörde på kassett. Även dom älskade jag.
Det kan inte ha undgått ens den som aldrig rört ett Tintinalbum att upphovsmannen Hergé hade en del problem med etniska stereotyper. När TV-serien kommer till har några decennier gått, så det kommer som en överraskning att den snarare än att dämpa problemen faktiskt på sina ställen gör dem värre. Karaktären Ahmed den Förskräcklige, som skapats enkom för TV-versionen av "Krabban med guldklorna" är både visuellt och personlighetsmässigt en betydligt grövre karikatyr på en arab än något som finns i förlagan. Märkligare ändå blir det i "Rackham den Rödes skatt". Där har man befolkat den ö dit Tintin och gänget kommer för att söka efter skatten med en infödingsstam som vi inte såg röken av i albumet. I och för sig kan ju inte dessa varelser kopplas till någon specifik nationalitet eller folkgrupp, men det är en så fullkomlig bild av begreppet "vilde" man kan tänka sig.
Men inte nog med att de saknades i albumet, jag kunde inte heller minnas dom från TV-serien jag såg som barn. Och en koll visade att jag hade rätt. De hade klippts ut ur den svenska versionen.
Jag har svårt att tro att SVT på eget initiativ klippt bort dessa delar, så förmodligen var det serien kortad redan när den dubbades till svenska. Detta skedde förmodligen 1969 eller 1970, mindre än ett decennium efter att serien gjorts. Redan vid denna tid hade alltså någon insett att detta parti var problematiskt och sett till att erbjuda en version som snyggats upp. Eller hur ligger det till egentligen? Om någon Tintinexpert läser detta får hen gärna upplysa mig om hur saken ligger till.
I vilket fall som helst måste det ses som anmärkningsvärt att man lyckats klippa bort dessa sekvenser utan att det uppstår konstigheter i narrativet. Infödingarna fanns med under flera avsnitt och tog plats i historien. Det faktum att man använt flera sekvensen med dem som bakgrund under eftertexterna måste också tolkas som att de sågs som en viktig och dramatisk del av berättelsen.
Vi ska fortsätta tala om vad som hänt med Hergés historier under vägen mot TV-skärmen. Jag ska dock be att få avsluta denna första text på klassiskt TV-tintinmanér. Ni som sett något av serien får föreställa er Rolf Knutssons röst, som inledde och avslutade varje avsnitt.
Finns det över huvud taget något av värde i denna TV-serie, som inte kan härledas till nostalgi?
Missa inte nästa avsnitt:
"Förändringar"
Subscribe to:
Posts (Atom)