Kampen för framgång

I was pulling out my hair
The day I cut the deal
Chemically calm
Was I meant to feel happy
That my life was just about to change

Så börjar Marina Diamandis' (artist under namnet Marina and the Diamonds) debutalbum "The Family Jewels". Törs man gissa att "the deal" hänvisar till skivkontraktet, vars resultat just börjat rulla på våra spelare. Det vore ytterst logiskt, för det här är på ett sätt en skiva som handlar om sig själv, om sin egen tillblivelse. Om att slå igenom och om att nå framgång.

High achiever don't you see
Baby, nothing comes for free
They say I'm a control freak
Driven by a greed to succeed

Jag är fullt medveten om behovet av att vara försiktig när man gör biografiska läsningar, men i det här fallet får det anses vara motiverat, om inte annat på grund av det faktum att Diamandis nämner sitt eget namn inte mindre än två gånger under skivan lopp.

Jag har sällan sett ett album som varit så här tematiskt sammanhållet. Målet verkar vara bergfast, men det innebär inte att det saknas reflektion. Hon sympatiserar med den polska immigranten som kommit till USA i jakt på glamour, ett mål som har mycket små chanser att nås.

Hollywood infected your brain
You wanted kissing in the rain
Living in a movie scene
Puking American dreams

Men hon kan ändå inte låta bli att se likheterna med sitt eget liv.

Your mind is just like mine
All filled up with things benign
You're looking for the golden life

Och samtidigt finns hela tiden tvivlet där.

One track mind, one track heart
If I fail, I'll fall apart
Maybe it is all a test
Cause I feel like I'm the worst,
So I always act like I'm the best

Parallellt med tankarna kring framgångens vara och icke vara finns budskapet att stå för den man är. Jag tillhör en generation som fått höra detta, i och för sig både sympatiska och viktiga, budskap sedan vi började äta fast föda och det har tråkigt nog effekten att det kan vara svårt att ta det på allvar ibland. Nu ska två saker sägas om Marina Diamandis: hon menar det verkligen och hon relaterar det ofta till sig själv. Det blir en del av den tematik som tagits upp ovan. Det funkar faktiskt, åtminstone för det mesta.

Den känsla som den här skivan främst förmedlar är trots allt ensamhet. Ensamhet i kampen, ensamhet i ilskan och ensamhet i tvivlet. I "Numb" konstateras det:

I get dark and I'm in hell
I need a friend, but I can't yell
Yeah, I'm no good, no good to anyone
Cause all I care about is being number one

Det ska bli spännande att höra Diamandis' nästa skiva. När framgången är ett faktum, hur påverkas då hennes texter? Av någon anledning har jag svårt att tro att kampen är slut.

Spotifylänk
Citaten är hämtade från "Are You Satisfied", "Hollywood", "Oh No" och "Numb".

Nya skivor

Beirut - The Flying Club Cup
Florence and The Machine - Lungs
Amy MacDonald - This Is the Life
Marissa Nadler - Little Hells
The National - High Violet

Det här blir nog det sista inlägget av den här typen på bloggen. Jag konsumerar helt enkelt inte skivor som jag brukade göra och det känns i vilket fall som helst inte som att det fyller någon större funktion. Kanske kommer jag att göra sammanfattningar över de nya inköpen en eller två gånger om året. Vi får se.