Skuggor ur det förflutna

Min första reaktion efter att ha sett första avsnittet av Aaron Sorkins TV-återkomst "The Newsroom" var att jag inte fick ordning på alla intryck. Det kändes som om det fanns så mycket att fundera kring att jag skulle behöva ett tag att smälta det. Därför hade jag inte tänkt skriva någon text i ämnet. Chansen är för stor att jag om tre veckor tänker helt andra saker kring det här avsnittet än jag gör nu. Men det finns en aspekt som lika gärna kan noteras ner nu, nämligen hur bekant det känns.

När det blev offentliggjort att Sorkins nya TV-serie skulle utspela sig bakom kulisserna på ett TV-program var det i sig inte anledning att oroas. Visserligen hade två av hans tre tidigare serier haft samma upplägg, men liknande miljöer kan ge upphov till olika historier (och ingen reagerar när det sjösätts ännu en serie som utspelar sig på ett sjukhus eller en polisstation). Nu skulle det dessutom handla om ett nyhetsprogram och det borde ge uppslag till intressanta diskussioner. Det gick att notera redan i "Studio 60 on the Sunset Strip" antydningar att Sorkin ville ägna sig åt att diskutera nyhetsmediernas roll i samhället. Dessutom hade både "Sports Night" och "Studio 60" avslutats i förtid. Med HBO i ryggen skulle han förhoppningsvis få möjligheten att bygga på lite längre sikt och låta serien få blomma upp i hela sin potential.

Efter att ha sett inledningen kan man dock konstatera att det inte bara är inramningen som känns igen sedan tidigare. "Sprots Night" inleddes även den med att en TV-journalist tappat motivationen för sitt jobb, men återfinner den när något spektakulärt händer. Ett före detta par som återförenas för att arbeta tillsammans såg vi i "Studio 60" (och också i viss mån med Josh och Mandy i "West Wing", även om det där låg mer i bakgrunden). Även Studio 60 inleddes med att någon tröttnar på att tiga om sakernas tillstånd och håller ett improviserat, men anmärkningsvärt välformulerat, tal där han utgjuter sig kring hur fel saker och ting står till. Den allvise mentorn till chef är dessutom slående lik Isaac från "Sports Night".

Det är lite för mycket som återanvänts för att det ska gå att vifta bort. Har Aaron Sorkin slut på idéer? Det känns dock som att det är för tidigt att avskriva serien än. Kanske ger den sig av i någon annan riktning än de tidigare när väl grunden är lagd.

En sak är hur som helst klar. Jag ser fram emot nästa avsnitt. En Aaron Sorkin på sparlåga är fortfarande bättre än i stort sett allt annat som går att skåda på TV.

Om markering av språkliga sammandragningar

Med min morgontidning följde imorse ett omfångsrikt reklamblad för Hornbach (var slutar förresten ett reklamutskick att vara "blad" och blir "katalog"?). På vägen mot behållaren för tidningspapper föll mina ögon på den slogan som fanns under företagsnamnet. Det stod "Det finns alltid nå´t att hitta på". Nej, jag har inte citerat fel. De har verkligen använt en accent istället för en apostrof, något som fick mina näsvingar att börja skaka okontrollerat.

Men sen började jag tänka på funktionen hos den där tänkta apostrofen. Man har alltså ansett det motiverat att sätt ut en apostrof i "nåt" för att det ska framgå att man menar "något". Hur många var det egentligen som hade missat det annars?

Den typen av apostrofer verkar annars vara på stark nedgång. De känns som en del av en annan tid, när beskäftiga hand outs använde dem för att visa att upphovspersonerna minsann kunde vara informella och skriva "se'n" istället för "sedan". Den främsta effekten var dock att det hela verkade ännu mer konstlat. Mycket få av läsarna skrev förmodligen någonsin så där själva.

Visst kan det finnas en funktion hos dessa apostrofer fortfarande. Vill man skriva att "alla fåglar kommit re'n" så är det nog bra med en markering, eftersom ingen som inte måste begränsa sig till ett visst antal stavelser säger "ren" istället för "redan". Men har man kommit fram till att texten man skriver är tillräckligt informell för att använda en sammandragning, som är så invand att det tveksamt om den inte blivit ett acceptabelt ord i sig själv, så tror jag att man gott kan avstå från en i och för sig grammatiskt korrekt, men i praktiken helt meningslös apostrofering.

UPPDATERING: Gösta Åberg ger några relevanta detaljer i "Handbok i svenska". Tydligen fanns ingen apostrof tillgänglig på gamla tiders skrivmaskiner, varför man fick använda accenten istället. Kanske är det därför detta bruk i viss mån hängt kvar trots att det inte längre behövs. Åberg nämner också ordet "nåt" som ett fall där apostrof inte längre är nödvändig.