Bonnie 'Prince' Billy - I See a Darkness
Emily Haines & The Soft Skeleton - Knives Don't Have Your Back
PJ Harvey - White Chalk
Iron & Wine - Out Endless Numbered Days
Van Morrison - Into the Music
Van Morrison - Common One
Dolores O'Riordan - Are You Listening?
Rilo Kiley - Under the Blacklight
Sunday, December 23, 2007
Thursday, December 13, 2007
Allsång i Globen
Jag var och såg Bruce Springsteen i Globen i måndags och började än en gång fundera över hur man beter sig när man är på sådana tillställningar.
Jag ska börja med att påpeka att jag självfallet inte har, inte heller vill jag ha, några klara regler för hur man agerar vid koncert. Den här texten handlar inte om principer.
Något som fascinerade mig enormt i måndags var hur insatta publiken längre fram var i hur de förväntades agera. Det vara ganska enkelt att inse var den grupp fanns som hade lyssnat på alla bootlegs från turnéen. De visste precis hur de skulle bete sig. De visste till exempel precis på vilka ställen Bruce ville att vi skulle sjunga allsång.
Det där med att sjunga på konserter är en aktivitet jag alltid har varit lite ambivalent inför. Jag vet att det är något artisten vill ha. Jag vet att en aktiv publik gör artisten bättre. Men samtidigt bär det mig emot på något sätt. Även om vi försöker tänka bort min fruktan för att förstöra konsertupplevelsen för personen som står med sitt öra ett par decimeter från min mun genom att sjunga falskt så bär det mig emot på något sätt. Och det kan inte alltid vara artistens önskan.
Jag har varit och sett Lars Winnerbäck några gånger och han har en ytterst spännande publik. Den kan texterna. Och sjunger med. I alla låtar. Hela tiden. Och ibland kan jag inte låta bli att tänka att det är trots allt inte Allsång på Skansen jag har betalt för att få uppleva. Ibland, kanske främst i de lugnare låtarna, kan jag önska att jag fick ägna mig åt att faktiskt lyssna, åt att försöka uppleva nyanserna i musiken och framförandet [paus för eventuell syrlig kommentar].
Samtidigt vet jag hur skönt det kan vara när man får höra: "Har ni sett oss förut? Då kan ni sjunga med i den här" och man får kasta sig ut i en hämningslös glädjeyttring tillsammans med dem som står runt och personerna som står på scen.
Ibland går man faktiskt på konsert med artister vars samtliga texter man inte kan, eller som man inte har hört förut över huvud taget. Då är det knappast publiksång man vill höra. Man vill uppleva en artist eller grupp som vill förmedla någonting med sin musik.
Det finns inga klara ja och nej i frågan. Det finns bara åtskilliga hundra eller till och med tusen människor med olika förväntningar och artister med en inställning du aldrig säkert kan känna till.
Och jag. Och personen med örat ett par decimeter från min mun.
Jag ska börja med att påpeka att jag självfallet inte har, inte heller vill jag ha, några klara regler för hur man agerar vid koncert. Den här texten handlar inte om principer.
Något som fascinerade mig enormt i måndags var hur insatta publiken längre fram var i hur de förväntades agera. Det vara ganska enkelt att inse var den grupp fanns som hade lyssnat på alla bootlegs från turnéen. De visste precis hur de skulle bete sig. De visste till exempel precis på vilka ställen Bruce ville att vi skulle sjunga allsång.
Det där med att sjunga på konserter är en aktivitet jag alltid har varit lite ambivalent inför. Jag vet att det är något artisten vill ha. Jag vet att en aktiv publik gör artisten bättre. Men samtidigt bär det mig emot på något sätt. Även om vi försöker tänka bort min fruktan för att förstöra konsertupplevelsen för personen som står med sitt öra ett par decimeter från min mun genom att sjunga falskt så bär det mig emot på något sätt. Och det kan inte alltid vara artistens önskan.
Jag har varit och sett Lars Winnerbäck några gånger och han har en ytterst spännande publik. Den kan texterna. Och sjunger med. I alla låtar. Hela tiden. Och ibland kan jag inte låta bli att tänka att det är trots allt inte Allsång på Skansen jag har betalt för att få uppleva. Ibland, kanske främst i de lugnare låtarna, kan jag önska att jag fick ägna mig åt att faktiskt lyssna, åt att försöka uppleva nyanserna i musiken och framförandet [paus för eventuell syrlig kommentar].
Samtidigt vet jag hur skönt det kan vara när man får höra: "Har ni sett oss förut? Då kan ni sjunga med i den här" och man får kasta sig ut i en hämningslös glädjeyttring tillsammans med dem som står runt och personerna som står på scen.
Ibland går man faktiskt på konsert med artister vars samtliga texter man inte kan, eller som man inte har hört förut över huvud taget. Då är det knappast publiksång man vill höra. Man vill uppleva en artist eller grupp som vill förmedla någonting med sin musik.
Det finns inga klara ja och nej i frågan. Det finns bara åtskilliga hundra eller till och med tusen människor med olika förväntningar och artister med en inställning du aldrig säkert kan känna till.
Och jag. Och personen med örat ett par decimeter från min mun.
Saturday, December 1, 2007
Återupptäckta album, del 1: "No Guru, No Method, No Teacher"
Jag har alltid varit förtjust i Van Morrisons 80-tal. Någon gång har jag till och med på ett musikforum kläckt ur mig att jag föredrar det framför hans 70-tal (idiotförklaringen lät inte vänta på sig). Det må ha varit en smula förhastat, men det ligger ändå någonting bakom det. Och man får komma ihåg att jag fann Van Morrison genom "Hymns to the Silence", som må vara utgiven 1991, men som tematiskt och musikaliskt måste ses som avslutningen av hans 80-talsproduktion.
Med lite perspektiv kan man väl säga att de där albumen har åldrats ganska dåligt. De innehåller lite för många folkflummiga synthar och Vans cocktail av kärlek och kristendom är väl inte heller det modernaste ämnet att ta upp.
"No Guru, No Method, No Teacher" från 1986 är ett utmärkt exempel på varför den här perioden faktiskt fungerar. Vans version av kristendom, som drar mycket åt naturmysticism, får aldrig tydligare spelrum än här, kanske främst i "Tir Na Nog" och "In the Garden".
Även nostalgin finns här. Sökandet tillbaka till barndomen då allt var enkelt ock musiken innehöll mer själ. Ett tema som, precis som kristendomen, skulle utvecklas och nå sin kulmen i och med "Enlightenment" och "Hymns to the Silence", men som till skillnad från den sedan skulle exponeras in absurdum i allt innehållslösare musikaliska förpackningar.
Skivan avslutas med "Ivory Tower" och det är svårt att inte även här reflektera utifrån vad som hänt sedan dess. Men i ärlighetens namn borde man försöka tänka bort alla gnällåtar som kommit under 90- och 00-talet och se det här för vad det är. Ta Vans behov av att visa fram sin känsla av att inte vara förstådd på allvar. Trots en musikalisk inramning som, i alla fall i mitt tycke, inte är den mest spännande.
Det som framförallt slår en så här i efterhand är vilken känsla Van har i rösten. Han menar det han sjunger. Det finns en innerlighet och, för att använda ett slitet uttryck, själ i framförandet. Lyssna bara på "One Irish Rover" (och försök att mentalt byta ut den där synthen mot ett piano). Det finns en närhet och en ärlighet här som snart skulle komma att gå förlorad.
Som helhet måste man säga att "No Guru, No Method, No Teacher" framstår som Vans 80-tal i koncentrat. Gjort bättre, mer helgjutet än kanske någonsin annars.
Med lite perspektiv kan man väl säga att de där albumen har åldrats ganska dåligt. De innehåller lite för många folkflummiga synthar och Vans cocktail av kärlek och kristendom är väl inte heller det modernaste ämnet att ta upp.
"No Guru, No Method, No Teacher" från 1986 är ett utmärkt exempel på varför den här perioden faktiskt fungerar. Vans version av kristendom, som drar mycket åt naturmysticism, får aldrig tydligare spelrum än här, kanske främst i "Tir Na Nog" och "In the Garden".
Även nostalgin finns här. Sökandet tillbaka till barndomen då allt var enkelt ock musiken innehöll mer själ. Ett tema som, precis som kristendomen, skulle utvecklas och nå sin kulmen i och med "Enlightenment" och "Hymns to the Silence", men som till skillnad från den sedan skulle exponeras in absurdum i allt innehållslösare musikaliska förpackningar.
Skivan avslutas med "Ivory Tower" och det är svårt att inte även här reflektera utifrån vad som hänt sedan dess. Men i ärlighetens namn borde man försöka tänka bort alla gnällåtar som kommit under 90- och 00-talet och se det här för vad det är. Ta Vans behov av att visa fram sin känsla av att inte vara förstådd på allvar. Trots en musikalisk inramning som, i alla fall i mitt tycke, inte är den mest spännande.
Det som framförallt slår en så här i efterhand är vilken känsla Van har i rösten. Han menar det han sjunger. Det finns en innerlighet och, för att använda ett slitet uttryck, själ i framförandet. Lyssna bara på "One Irish Rover" (och försök att mentalt byta ut den där synthen mot ett piano). Det finns en närhet och en ärlighet här som snart skulle komma att gå förlorad.
Som helhet måste man säga att "No Guru, No Method, No Teacher" framstår som Vans 80-tal i koncentrat. Gjort bättre, mer helgjutet än kanske någonsin annars.
Subscribe to:
Posts (Atom)