Jag minns det fortfarande som ett ögonblick av svaghet. Ett ögonblick jag skulle komma att ångra
Det var några år sedan och jag hade sett och älskat de första tre säsongerna av "Coupling" under en reprisvända på SVT. Fjärde säsongen var på väg att inhandlas på DVD och abstinensen var svår. I det läget lyckades jag få tag på ett par avsnitt av den amerikanska versionen och beslutade mig, mot allt bättre vetande, för att faktiskt se dem.
Jag måste först erkänna att jag har enormt svårt att förstå hela fenomenet. Varför känner man på andra sidan Atlanten ett behov av att spela in TV-serier på nytt på hemmaplan när de redan finns där så tillgängliga? Är det för att amerikanska TV-bolag får nervösa ryckningar av säsonger som inte uppgår till tjugotvå avsnitt?
Den amerikanska versionen bestod delvis av direkta nyinspelningar av avsnitt från originalserien, men också av helt nya manus. De två jag hade lyckats få tag på hörde till den förra kategorin. De var katastrofalt dåliga. De hade helt enkelt spelat in samma sak en gång till, men använt skådespelare helt befriade från all form av utstrålning. Jag erfor en total brist på förståelse för hela projektet.
Nyligen fick jag dock chansen att se igenom resten av de tio avsnitt som spelades in. Det kan verka märkligt att jag, med de erfarenheter jag haft av den tidigare tog den, men jag var nyfiken på vad de hade gjort med de egenproducerade manusen
De var helt tittbara. Ingenting jag skulle rekommendera någon, men inte heller något som gjorde ont på det sätt nyinspelningarna hade gjort. Men det var inte "Coupling". Det fanns inget kvar av den genomtänkthet och intelligens som gjort Steven Moffats manus till något utöver det vanliga. Dessutom kändes det som att karaktärerna hade ytterst lite att göra med de jag kände sedan tidigare. Framförallt har Susan förvandlats till något som ligger långt ifrån den person Sarah Alexander gjorde levande för BBC. Detta i samband med att skådespeleriet fortfarande var helt intetsägande bäddade för en ytterst lättglömd upplevelse.
Det hade helt enkelt blivit en vanlig sitcom. Ett par skratt per avsnitt, men inget man känner ett behov av att se mer av. En av dessa sitcoms som det startas åtskilliga av varje år och som läggs ner i nästan samma takt, bara för att ersättas av nya lika oinspirerade efterföljare. Ett vittnesbörd om en genre i kris.
Av något intelligent, varmt och mänskligt hade det blivit något att snabbkonsumera, och det fanns inte ens någon där att sörja. Kanske det trots allt var bäst så.
Saturday, June 23, 2007
Tuesday, June 5, 2007
Ny skiva
Ebba Forsberg - Ebba Forsberg
De hade utförsäljning i den lokala skivaffären. Den hade tydligen gått i konkurs (hur många månader sedan var det de öppnade?). Jag köpte även eMiL Jensens "Mellansnack", men den faller utanför skivrapporteringen eftersom den officiellt räknas som ljudbok.
De hade utförsäljning i den lokala skivaffären. Den hade tydligen gått i konkurs (hur många månader sedan var det de öppnade?). Jag köpte även eMiL Jensens "Mellansnack", men den faller utanför skivrapporteringen eftersom den officiellt räknas som ljudbok.
Friday, June 1, 2007
Den romantiserade boken
Jag fick under dagens frukost det tvivelaktiga nöjet att lyssna till "nöjespanelen" i SVT:s morgonprogram. De tog upp "den svenska romanens död" och diskussionen spårade in på boken som medium och Claes-Johan Larsson yttrade: "Det var ju så många som sa när de här nya skrivplattorna kom, där man då skulle kunna ladda hem romaner och sitta på en digital skiva och läsa hur mycket som helst. Fortfarande är det ju faktiskt också utformingen, känslan av att vända dom här bladen. Alltså, det är ju en abstrakt upplevelse som inte bara ligger i texten utan också i det man faktiskt håller i."
Det där är förstås ett stort lass strunt. Men det är strunt man får höra rätt ofta. Det finns ett romantiserande av boken som objekt. Men sanningen är ju att boken lever vidare som objekt enbart därför att det inte har kommit någonting som är smidigare att använda.
Det är här vi gör den oundvikliga jämförelsen med sättet att lagra och konsumera musik. Den må kännas trött, men den är otroligt relevant. Musik köptes förr på LP och senare på CD. Folk närde en kärlek till dessa objekt som gick utanför själva mediet. Det klagades (det händer för övrigt fortfarande) på att CD:ns lilla format gjorde att omslagen inte blev de konstverk LP-omslagen hade erbjudit. Mer sällan talades det om hur mycket mindre plats CD-skivorna tog.
Sedan uppfann någon internet. Med tiden kunde musiken spridas betydligt fortare och lättare än vad som förut varit fallet. Idag kan det ta några minuter att leta upp musiken, ladda ner den och föra över den till valfri ljuduppspelande maskin. Tacka tusan för att folk gör det snarare än tar sig igenom en procedur som tar åtminstone tio minuter (förutsatt att du bor granne med en skivaffär), men vanligtvis tar dagar eller till och med veckor (jag väljer att hålla de ekonomiska aspekterna utanför den här texten, den olagliga fildelningens vara och icke vara är en helt annan diskussion för ett helt annat tillfälle).
Visst finns det fortfarande sådana som går igenom denna långa procedur. Jag är själv en av dem. Inbiten samlarmänniska som jag är fortsätter jag att köpa mina skivor. Och böcker. Visst finns det ett mervärde i det fysiska objektet. Men vi ska inte lura oss själva här. Det mervärdet är betydligt mindre än vissa vill få det till. Det stora flertalet väljer nedladdningsvägen för att den är så mycket smidigare. För dem har plasten och papperet som ligger runt skivan föga betydelse.
Förr eller senare kommer någon komma på en lösning för införskaffande och läsande av text som är smidigare än dagens böcker och då kommer samma skeende sättas igång inom bokvärlden. Claes-Johan Larsson lär förvisso fortsätta köpa sina pappersvolymer. Jag kommer antagligen att göra detsamma. Men de flesta kommer sluta göra det. De kommer sluta göra det därför att Claes-Johan Larsson har fel. Precis som musikens magi inte ligger i plasten ligger inte bokens magi i papperet. Den ligger i texten.
Det där är förstås ett stort lass strunt. Men det är strunt man får höra rätt ofta. Det finns ett romantiserande av boken som objekt. Men sanningen är ju att boken lever vidare som objekt enbart därför att det inte har kommit någonting som är smidigare att använda.
Det är här vi gör den oundvikliga jämförelsen med sättet att lagra och konsumera musik. Den må kännas trött, men den är otroligt relevant. Musik köptes förr på LP och senare på CD. Folk närde en kärlek till dessa objekt som gick utanför själva mediet. Det klagades (det händer för övrigt fortfarande) på att CD:ns lilla format gjorde att omslagen inte blev de konstverk LP-omslagen hade erbjudit. Mer sällan talades det om hur mycket mindre plats CD-skivorna tog.
Sedan uppfann någon internet. Med tiden kunde musiken spridas betydligt fortare och lättare än vad som förut varit fallet. Idag kan det ta några minuter att leta upp musiken, ladda ner den och föra över den till valfri ljuduppspelande maskin. Tacka tusan för att folk gör det snarare än tar sig igenom en procedur som tar åtminstone tio minuter (förutsatt att du bor granne med en skivaffär), men vanligtvis tar dagar eller till och med veckor (jag väljer att hålla de ekonomiska aspekterna utanför den här texten, den olagliga fildelningens vara och icke vara är en helt annan diskussion för ett helt annat tillfälle).
Visst finns det fortfarande sådana som går igenom denna långa procedur. Jag är själv en av dem. Inbiten samlarmänniska som jag är fortsätter jag att köpa mina skivor. Och böcker. Visst finns det ett mervärde i det fysiska objektet. Men vi ska inte lura oss själva här. Det mervärdet är betydligt mindre än vissa vill få det till. Det stora flertalet väljer nedladdningsvägen för att den är så mycket smidigare. För dem har plasten och papperet som ligger runt skivan föga betydelse.
Förr eller senare kommer någon komma på en lösning för införskaffande och läsande av text som är smidigare än dagens böcker och då kommer samma skeende sättas igång inom bokvärlden. Claes-Johan Larsson lär förvisso fortsätta köpa sina pappersvolymer. Jag kommer antagligen att göra detsamma. Men de flesta kommer sluta göra det. De kommer sluta göra det därför att Claes-Johan Larsson har fel. Precis som musikens magi inte ligger i plasten ligger inte bokens magi i papperet. Den ligger i texten.
Subscribe to:
Posts (Atom)