SVT har haft den goda smaken att köpa in Charlie Brookers "Black Mirror". Sedan har de varit inkompetenta nog att gömma den på märkliga tider, av någon anledning jag inte ens kan gissa mig till. Tack och lov finns den tillgänglig på SVT Play.
Charlie Brooker har jag nämnt när jag skrev om "You Have Been Watching" och "10 O'Clock Live". Den korta presentation går ut på att han är en i sitt hemland känd krönikör (med TV som huvudämne) och programledare. Många av hans TV-program har handlat om TV-mediet. Han kan mycket om TV.
"Black Mirror" är en antologiserie, som (som titeln antyder) har tagit vår nutid och vridit lite på den för att kunna se den i nytt ljus. Flera av avsnitten tar upp medias påverkan på ett eller annat sätt. Den är mörk, men också ofta rolig och vid andra tillfällen närmast ömsint. För Charlie Brooker (och Kanak Huq och Jesse Armstrong, som också skrivit för serien) känner för sina karaktärer, inte så att det blir sentimentalt och bara med vad som förefaller vara genuin sympati). Skiftningarna i stämning är en del i seriens storhet.
Allt är inte fantastiskt, men allt är definitivt sevärt och när serien är som bäst får den tittaren (i alla fall den här tittaren) att hisna och verkligen känna att den verklighet som Brooker ser i sin spegel är en fullt logisk konsekvens av den vi ser idag, fast några steg bort. Det är som att han testar scenarior och försöker komma fram till vart vi är på väg.
Så till den som inte sett serien kan jag bara uppmana: Masa dig över till SVT Play snarast möjligt och gör det. Det är definitivt värt din tid.
Vad gör du fortfarande här? Chop chop.
Wednesday, March 27, 2013
Monday, March 25, 2013
Språkets makt
Jag är språkintresserad. Det innebär inte att jag sätter i mig en massa böcker om lingvistik, men jag är genuint fascinerad av vad vi gör med språket och vad vi kan göra med språket. Jag har berört detta ämne lite lätt förut (här och här), men det är ett knepigt ämne att skriva om. Det förekommer så olika uppfattningar i frågan, både om hur man bör göra och hur mycket man egentligen bör bry sig.
Jag tror att det är på sin plats att jag börjar med en bekännelse. Jag har svårt för särskrivningar. När jag ser en särskrivning så är det något som skär i mig. Jag har i och för sig förstått att jag inte är ensam på det här området. När någon på Facebook ger exempel på en särskrivning de påträffat brukar det genast dyka upp meningsfränder. Det märks antagligen inte på dem i vardagen, men här samlas de, i den trygghet som gruppen ger, redo att sprida hån och förakt över någon anställd i en livsmedelsaffär som inte förmått göra en riktig bedömning gällande det korrekta antalet mellanrum på en skylt. Jag förstår dem. Jag vill gå med i deras tåg och äntligen få skrika ut min frustration med sakernas tillstånd. Ändå håller jag mig tillbaka.
Det är knepigt det där med att påpeka andra människors språkfel. Man framstår lätt som lite väl dryg, något de flesta aktar sig för. Men det är inte bara därför jag blir kvar i skuggorna. Det finns nämligen en annan faktor som behöver vägas in: hur stor roll spelar de där särskrivningarna egentligen.
Det finns förvisso tillfällen där en särskrivning kan förändra innebörden i det skrivna. Det brukar kunna bli ganska lustigt. Vad det dock sällan blir är förvirrande. Jag har svårt att tro att någon har sett texten "Fryst kyckling lever" och på allvar trott att det som står där är sant.* Möjligen kan det ta marginellt längre tid, men jag vågar säga att alla lyckas uttyda det budskap skylten är satt att förmedla.** Om någon av våra vänner meddelar oss att hen är "jätte trött" så kan vi enkelt avkoda detta meddelande. För vissa av oss innebär det en nagel mot vår mentala svarta tavla, men har det betydelse. Varför ska vi egentligen meddela dessa människor om att de gör fel, ens om det inte kommer med sociala represalier? Vem av oss har förresten rätt att kasta första stenen? Det är ju knappast så att du aldrig har särskrivit.
Att vi klarar av att tolka särskrivningar betyder ju i och för sig inte att de inte har betydelse. Det sätt vi skriver saker på påverkar naturligtvis människors uppfattning om oss. De kanske inte tänker på det. De kanske tänker på det, men aktivt försöker undvika att styra deras bild av avsändaren. Det spelar ingen roll. De blir påverkade lik förbannat. I ett textmeddelande må det vara hänt, i en jobbansökan eller ett brev man skriver i arbetet blir det desto viktigare.
Melvil Dewey (1851-1931) har gått till historien som skapare av ett klassifikationssystem för bibliotek som fått spridning över stora delar av världen. Han hade också åsikter i språkfrågor. Han tyckte att ord skulle stavas som de uttalades. Som en del av detta började han till exempel stava sitt eget förnamn "Melvil" istället för "Melville". Under en universitetskurs jag läste för några år sedan kom jag i kontakt med en text där författaren gick i polemik med någon av Deweys ståndpunkter.*** Som en del i detta citerade hon, naturligt nog, saker Dewey skrivit. Som han hade skrivit efter sin övertygelse om hur saker borde stavas.
Det slog mig att det automatiskt gav henne något av ett övertag. Deweys säregna stavning fick honom att verka mindre kompetent. Då ska man hålla i minnet att jag kände till hans försök till stavningsreform och visste att så inte var fallet. Trots det var det en bild som var svår att skaka av sig.
Hans sätt att skriva säger naturligtvis ingenting om hans förmåga att dra slutledningar. Hade han lyckas övertyga resten av den engelsktalande världen att hans reform var värd att genomföra hade vi istället sett det som helt naturligt. Nu inverkar det på läsningen hos mig och, vågar jag gissa, på många andra också.
Språkets funktion är att kommunicera, men även om man tycker att det räcker att mottagaren förstår det som avsändaren vill uttrycka så förmedlar det så mycket mer än så. Och det kan tyckas orättvist att vi ska dömas och blir dömda, inte utifrån om vi lyckas göra oss förstådda, utan utifrån om vi skriver på det sätt som konsensus hävdar är rätt. En konsensus som, utifrån de vägar skriftspråket kunde ha tagit, mycket väl hade kunnat säga något helt annat.
*Varför skulle förresten i så fall mataffären skriva skyltar om det. Det låter mer som information nyhetsmedia borde föra vidare. **Har någon förresten själv sett en affär som erbjuder kunden att köpa en "skum tomte". Trots att skumtomtar numera, anmärkningsvärt nog, kan köpas styckvis kan jag inte se hur någon skulle formulera en upplysning om det på ett sådant sätt.
***Jag är ledsen om det blir lite luddigt här, jag kommer inte ihåg vad författaren hette eller exakt vad det var hon hade invändningar emot, men eftersom det faller bortom min poäng så ber jag läsaren stå ut med det.
Jag tror att det är på sin plats att jag börjar med en bekännelse. Jag har svårt för särskrivningar. När jag ser en särskrivning så är det något som skär i mig. Jag har i och för sig förstått att jag inte är ensam på det här området. När någon på Facebook ger exempel på en särskrivning de påträffat brukar det genast dyka upp meningsfränder. Det märks antagligen inte på dem i vardagen, men här samlas de, i den trygghet som gruppen ger, redo att sprida hån och förakt över någon anställd i en livsmedelsaffär som inte förmått göra en riktig bedömning gällande det korrekta antalet mellanrum på en skylt. Jag förstår dem. Jag vill gå med i deras tåg och äntligen få skrika ut min frustration med sakernas tillstånd. Ändå håller jag mig tillbaka.
Det är knepigt det där med att påpeka andra människors språkfel. Man framstår lätt som lite väl dryg, något de flesta aktar sig för. Men det är inte bara därför jag blir kvar i skuggorna. Det finns nämligen en annan faktor som behöver vägas in: hur stor roll spelar de där särskrivningarna egentligen.
Det finns förvisso tillfällen där en särskrivning kan förändra innebörden i det skrivna. Det brukar kunna bli ganska lustigt. Vad det dock sällan blir är förvirrande. Jag har svårt att tro att någon har sett texten "Fryst kyckling lever" och på allvar trott att det som står där är sant.* Möjligen kan det ta marginellt längre tid, men jag vågar säga att alla lyckas uttyda det budskap skylten är satt att förmedla.** Om någon av våra vänner meddelar oss att hen är "jätte trött" så kan vi enkelt avkoda detta meddelande. För vissa av oss innebär det en nagel mot vår mentala svarta tavla, men har det betydelse. Varför ska vi egentligen meddela dessa människor om att de gör fel, ens om det inte kommer med sociala represalier? Vem av oss har förresten rätt att kasta första stenen? Det är ju knappast så att du aldrig har särskrivit.
Att vi klarar av att tolka särskrivningar betyder ju i och för sig inte att de inte har betydelse. Det sätt vi skriver saker på påverkar naturligtvis människors uppfattning om oss. De kanske inte tänker på det. De kanske tänker på det, men aktivt försöker undvika att styra deras bild av avsändaren. Det spelar ingen roll. De blir påverkade lik förbannat. I ett textmeddelande må det vara hänt, i en jobbansökan eller ett brev man skriver i arbetet blir det desto viktigare.
Melvil Dewey (1851-1931) har gått till historien som skapare av ett klassifikationssystem för bibliotek som fått spridning över stora delar av världen. Han hade också åsikter i språkfrågor. Han tyckte att ord skulle stavas som de uttalades. Som en del av detta började han till exempel stava sitt eget förnamn "Melvil" istället för "Melville". Under en universitetskurs jag läste för några år sedan kom jag i kontakt med en text där författaren gick i polemik med någon av Deweys ståndpunkter.*** Som en del i detta citerade hon, naturligt nog, saker Dewey skrivit. Som han hade skrivit efter sin övertygelse om hur saker borde stavas.
Det slog mig att det automatiskt gav henne något av ett övertag. Deweys säregna stavning fick honom att verka mindre kompetent. Då ska man hålla i minnet att jag kände till hans försök till stavningsreform och visste att så inte var fallet. Trots det var det en bild som var svår att skaka av sig.
Hans sätt att skriva säger naturligtvis ingenting om hans förmåga att dra slutledningar. Hade han lyckas övertyga resten av den engelsktalande världen att hans reform var värd att genomföra hade vi istället sett det som helt naturligt. Nu inverkar det på läsningen hos mig och, vågar jag gissa, på många andra också.
Språkets funktion är att kommunicera, men även om man tycker att det räcker att mottagaren förstår det som avsändaren vill uttrycka så förmedlar det så mycket mer än så. Och det kan tyckas orättvist att vi ska dömas och blir dömda, inte utifrån om vi lyckas göra oss förstådda, utan utifrån om vi skriver på det sätt som konsensus hävdar är rätt. En konsensus som, utifrån de vägar skriftspråket kunde ha tagit, mycket väl hade kunnat säga något helt annat.
*Varför skulle förresten i så fall mataffären skriva skyltar om det. Det låter mer som information nyhetsmedia borde föra vidare. **Har någon förresten själv sett en affär som erbjuder kunden att köpa en "skum tomte". Trots att skumtomtar numera, anmärkningsvärt nog, kan köpas styckvis kan jag inte se hur någon skulle formulera en upplysning om det på ett sådant sätt.
***Jag är ledsen om det blir lite luddigt här, jag kommer inte ihåg vad författaren hette eller exakt vad det var hon hade invändningar emot, men eftersom det faller bortom min poäng så ber jag läsaren stå ut med det.
Saturday, March 23, 2013
Visst måste väl storleken ha betydelse?
Bland de böcker som funnits med i årets bokrea finns antalogin "Om Strindberg". Jag har personligen inte känt något större behov av att köpa den, trots att jag nog måste sägas ha ett stort Strindbergsintresse. En av anledningarna till detta är att det är en coffee table-bok.
Coffee table-böcker har aldrig varit min grej. Jag har alltid förstått det som att poängen är att det ska vara fina böcker med mycket bilder, som man kan ha liggande framme att bläddra i, eller låta gäster bläddra i. Jag har inga invändningar mot detta, folk får förlusta sig med de böcker de tycker om. Min smak råkar bara i allmänhet vara mer inriktad på text än bilder. Plus att jag föredrar böcker som är i ett behändigt format att läsa i.
Det är här känner förundran inför "Om Strindberg". Det förefaller vara en rätt ambitiös antalogi, som avhandlar den store författaren utifrån olika vinklar. Men det rör sig alltså om en bok i relativt stort format på närmare fyrahundra sidor. Den kan inte vara bekväm att läsa.
Så hur tänkte förlaget när den designades? Rimligtvis var väl föresatsen att den skulle läsas. Eller skulle den ligga framme, för att ägarna skulle kunna visa sina gäster på litteraturintresse och god smak? Men i så fall finns det väl betydligt kreddigare böcker att skylta med. Är kanske tanken att den ska användas som diskussionsstartare om besvärande tystnad skulle uppstå.
Om någon förstår detta bättre än jag får vederbörande gärna förklara. Kanske finns det någon som har bättre insyn i förlagsvärlden, som kan sluta sig till tankgångarna bakom. Eller är det helt enkelt så att jag är klenare i armarna än genomsnittet? Den kanske är tänkt att motivera till aktivare träning? Jag får i vart fall ingen rätsida på saken.
Coffee table-böcker har aldrig varit min grej. Jag har alltid förstått det som att poängen är att det ska vara fina böcker med mycket bilder, som man kan ha liggande framme att bläddra i, eller låta gäster bläddra i. Jag har inga invändningar mot detta, folk får förlusta sig med de böcker de tycker om. Min smak råkar bara i allmänhet vara mer inriktad på text än bilder. Plus att jag föredrar böcker som är i ett behändigt format att läsa i.
Det är här känner förundran inför "Om Strindberg". Det förefaller vara en rätt ambitiös antalogi, som avhandlar den store författaren utifrån olika vinklar. Men det rör sig alltså om en bok i relativt stort format på närmare fyrahundra sidor. Den kan inte vara bekväm att läsa.
Så hur tänkte förlaget när den designades? Rimligtvis var väl föresatsen att den skulle läsas. Eller skulle den ligga framme, för att ägarna skulle kunna visa sina gäster på litteraturintresse och god smak? Men i så fall finns det väl betydligt kreddigare böcker att skylta med. Är kanske tanken att den ska användas som diskussionsstartare om besvärande tystnad skulle uppstå.
Om någon förstår detta bättre än jag får vederbörande gärna förklara. Kanske finns det någon som har bättre insyn i förlagsvärlden, som kan sluta sig till tankgångarna bakom. Eller är det helt enkelt så att jag är klenare i armarna än genomsnittet? Den kanske är tänkt att motivera till aktivare träning? Jag får i vart fall ingen rätsida på saken.
Thursday, March 21, 2013
En återgång till källan
När alla (det är ingen särskilt stor överdrift) plötsligt började prata om nyinspelningen av "House of Cards" insåg jag att det slutligen var dags att se originalet, som legat och väntat på mig på tok för länge. Om inte annat var det nödvändigt eftersom det bara var en tidsfråga innan jag skulle råka på spoilers.
"House of Cards"-trilogin är ju nu en gång en av de där klassikerna man bör ha sett, förlagd till listor över stora TV-mästerverk som också rymmer sådant som "I, Claudius" och "Brideshead Revisited" (och kanske en eller annan amerikansk serie), likt litteraturens klassiker man förväntar sig ska vara bra, men som av någon anledning aldrig når toppen av läshögen.
Och visst var den bra. Manuset var välstrukturerat och de tre serierna kändes verkligen som om de var olika. Inte minst är den andra serien, med den dubbeltydiga titeln "To Play the King", en intressant utforskande av ett scenario där regenten bestämmer sig för att ta aktiv del i politiken. Och det går faktiskt inte att överdriva hur bra Ian Richardson är i huvudrollen, även om jag länge var tveksam till greppet att låta honom tala direkt till tittaren här och där. Så här i efterhand måste jag erkänna att det var ett smart grepp, men det tog ett tag att vinna över mig på den punkten.
Visst finns det ett par småsaker jag ställer mig tveksam inför. Jag ska inte nämna dem här, det vore att sprida spoilers i onödan, bara konstatera att de bleknar i förhållande till förtjänsterna.
Min nyfikenhet gjorde att jag efteråt såg första avsnittet på nyinspelningen. Jag hade förväntat mig att den skulle vara rätt annorlunda, men även om det finns en tydlig skillnad i ton, så hade man valt att följa handlingen mer troget än jag förväntat mig. Jag gissar att jag väntar i något år innan jag ser resten. Att ta dom direkt i följd vore lite som att äta för mycket, maten kommer inte till sin fulla rätt.
Min uppfattning var dock att den var kompetent, men att den egentligen inte gav så mycket som originalet inte gav. Men jag gissar att den i första hand är till för dem som inte sett 90-talsversionen. Och det är väl ingen dum utgångspunkt.
"House of Cards"-trilogin är ju nu en gång en av de där klassikerna man bör ha sett, förlagd till listor över stora TV-mästerverk som också rymmer sådant som "I, Claudius" och "Brideshead Revisited" (och kanske en eller annan amerikansk serie), likt litteraturens klassiker man förväntar sig ska vara bra, men som av någon anledning aldrig når toppen av läshögen.
Och visst var den bra. Manuset var välstrukturerat och de tre serierna kändes verkligen som om de var olika. Inte minst är den andra serien, med den dubbeltydiga titeln "To Play the King", en intressant utforskande av ett scenario där regenten bestämmer sig för att ta aktiv del i politiken. Och det går faktiskt inte att överdriva hur bra Ian Richardson är i huvudrollen, även om jag länge var tveksam till greppet att låta honom tala direkt till tittaren här och där. Så här i efterhand måste jag erkänna att det var ett smart grepp, men det tog ett tag att vinna över mig på den punkten.
Visst finns det ett par småsaker jag ställer mig tveksam inför. Jag ska inte nämna dem här, det vore att sprida spoilers i onödan, bara konstatera att de bleknar i förhållande till förtjänsterna.
Min nyfikenhet gjorde att jag efteråt såg första avsnittet på nyinspelningen. Jag hade förväntat mig att den skulle vara rätt annorlunda, men även om det finns en tydlig skillnad i ton, så hade man valt att följa handlingen mer troget än jag förväntat mig. Jag gissar att jag väntar i något år innan jag ser resten. Att ta dom direkt i följd vore lite som att äta för mycket, maten kommer inte till sin fulla rätt.
Min uppfattning var dock att den var kompetent, men att den egentligen inte gav så mycket som originalet inte gav. Men jag gissar att den i första hand är till för dem som inte sett 90-talsversionen. Och det är väl ingen dum utgångspunkt.
Sunday, March 3, 2013
Har det hänt något roligt här?
SVT har den här veckan dragit igång "Det hände här", ett program där Anders Lundin letar intressanta historiska händelser på mindre orter. I första programmet avhandlades Habo.
Jag ska inte göra mig lustig över programmet, eftersom jag bara sett mindre snuttar av det (men ni ska veta att det är frestande). Men det påminner mig om någonting jag har tänkt på på senaste tiden.
BBC Radio 4 har under de senaste åren sänt ett program som heter "Mark Steel's in Town" och som går ut på att komikern Mark Steel åker runt till mindre städer, tar reda på mer information om dem och sedan framför en halvtimmeslång stand up-föreställning där han skämtar om staden, såväl dess historia som dess nuvarande framtoning. Han har besökt sådana kanske inte riktigt världsberömda städer som Basingstoke, Walsall och Dumfries och resultatet tenderar att bli riktigt lyckat.
Jag har funderat på om det skulle gå att göra något sådant här i Sverige. De borde gå att skicka en komiker till ställen som Sollefteå, Skövde och Västervik och låta henom (med benägen hjälp) plocka ihop ett underhållande program om staden och dess egenheter.
Kanske skulle det bli dåligt, men jag skulle i alla fall vara nyfiken på resultatet. För säga vad man vill om "Det hände här", särskilt roligt verkar det inte.
Jag ska inte göra mig lustig över programmet, eftersom jag bara sett mindre snuttar av det (men ni ska veta att det är frestande). Men det påminner mig om någonting jag har tänkt på på senaste tiden.
BBC Radio 4 har under de senaste åren sänt ett program som heter "Mark Steel's in Town" och som går ut på att komikern Mark Steel åker runt till mindre städer, tar reda på mer information om dem och sedan framför en halvtimmeslång stand up-föreställning där han skämtar om staden, såväl dess historia som dess nuvarande framtoning. Han har besökt sådana kanske inte riktigt världsberömda städer som Basingstoke, Walsall och Dumfries och resultatet tenderar att bli riktigt lyckat.
Jag har funderat på om det skulle gå att göra något sådant här i Sverige. De borde gå att skicka en komiker till ställen som Sollefteå, Skövde och Västervik och låta henom (med benägen hjälp) plocka ihop ett underhållande program om staden och dess egenheter.
Kanske skulle det bli dåligt, men jag skulle i alla fall vara nyfiken på resultatet. För säga vad man vill om "Det hände här", särskilt roligt verkar det inte.
Subscribe to:
Posts (Atom)