Sherlock Holmes utdragna återkomst

Med tanke på vilken succé Steven Mottats och Mark Gatiss nytolkning av Sherlock Holmese i serien "Sherlock" har varit är det inte någon större förvåning att det nu satsas på en amerikansk variant. Serien heter "Elementary" och låter precis som "Sherlock" mästerdetektiven lösa moderna fall i en modern värld. Tillfället måste ha verkat för bra att hålla sig ifrån. Britterna hade visat att en modern Sherlock Holmes inte bara kunde fungera utan även bli framgångsrikt och rättigheterna till karaktären har gått ut och han är fri för vem som helst att använda.

Ingången har dock varit lite annorlunda. Man har dock valt att kasta Conan Doyles berättelser åt fanders och satsa på helt nya kriminalfall. Det har tagits fasta på Holmes narkotikaanvändande och han har fått bli en före detta narkoman, som nu gjort sig fri från sitt beroende.. Watson, som nu heter Joan istället för John, har blivit hans övervakare, anställd av hans far för att leva med honom och se till att han inte faller tillbaka i gamla vanor. Man har tagit fasta på hans personlighet, vars fascination för brottlösande inte tillåts döljas av någon form av sociala konventioner.

När Gatiss och Moffat återskapade Holmes var det närmast som att de skalade av den fernissa som av åtskilliga senare populärkulturella uttryck tillåtits ändra den allmänna uppfattningen av honom och gått tillbaka till den karaktär som fanns i böckerna. Att göra Sherlock Holmes i nutid var inget nytt, men deras attityd gjorde att jag, och, misstänker jag, många med mig, fick en ny ingång till karaktären. Han kändes intressant igen. Detta, tillsammans med det faktum att de tog avstamp i Conan Doyles romaner och noveller, men inte lät sig tyngas ner av ett behov att hålla sig troget till dem, var förmodligen det som ledde framgången. Det och Benedict Cumberbatch och Martin Freeman i huvudrollerna.

Det är förmodligen där den största skillnaden ligger mellan "Sherlock" och "Elementary". Den där känslan av att göra något nytt och just därigenom ändå nå något väldigt äkta finns knappast alls i den amerikanska versionen. Hade man valt att ge huvudpersonen ett annat namn hade serien förmodligen blivit helt intetsägande. Ska vi vara helt ärliga så är den det i vilket fall som helst. Historien är på tok för omständlig för att den i sig ska hålla intresset uppe. Men detta visar också nog så tydligt på något annat som varit signifikant på senare år: Sherlock Holmes är allestädes närvarande.

När "Sherlock" kom kändes det som något nytt. Men börjar man tänka på saken så inser man att Sherlock Holmes-typen av karaktär, den skarpögde och logiskt tänkande konsulten som tas in av polisen för att hjälpa till att lösa brott finns i åtskilliga serier som haft premiär det senaste decenniet. "The Mentalist", "Castle", "Lie to Me" och "Psych" bjuder alla på denna typ av exceptionell, och vanligtvis excentrisk, person. Och det är bara TV-serier jag faktiskt har sett något av. Det finns fler exempel, som på beskrivningarna verkar passa in, men som jag undviker att uttala mig om för att jag inte vet säkert. "Unforgettable", med en mordpolis som inte kan glömma saker, är en av dem.

"Sherlock" må ha bjudit på något nytt. "Elementary" gör det definitivt inte. Den är bara ett nytt exempel på en genre som jag finner övermåttan tråkig.

Rörliga bilder som inte lockar tillräckligt

Ibland tänker jag att jag borde titta på Leonard Cohens "Songs from the Road".

Jag köpte den för något år sedan. Tolv låtar, inspelade under olika konserter från de senaste åren. Det är en trevlig skiva. Ett bra komplement till den föregående liveskivan "Live in London", med några fantastiska låtar som inte fanns med då och andra som kanske är mindre intressanta.

Med skivan följde det en DVD, som innehöll samma inspelningar fast med det visuella inkluderat. Jag har aldrig rört den. Ibland tänker jag som sagt att jag borde, men jag kan liksom inte uppmana tillräckligt med motivation.

Det är så där med live-DVD:er. I teorin kan jag känna mig sugen på att konsumera dem, men samtidigt vet jag att de kommer tråka ut mig ganska snabbt. Det kanske är naturligt. Att titta på en inspelning är naturligtvis inte samma sak som att vara på plats, men man tänker att den bättre bilden skulle kunna kompensera en del, speciellt för mig, som ser ganska dåligt och därför inte uppfattar saker så bra när jag är på plats. Men det släpps ju ändå en hel del konsertupptagningar på DVD, så de måste ju sälja tillräckligt.

Jag är riktigt förtjust i liveskivor. De förväntar sig inte min fulla uppmärksamhet. Många gånger önskar jag att man hade valt att släppa dem så istället. Hade till exempel Bruce Springsteens "London Calling: Live in Hyde Park" släppts på CD hade jag köpt den för länge sedan. Som läget nu är har jag varit sugen länge, men tanken på att tillbringa tre timmar framför TV:n gör, i kombination med att den kostar ganska mycket, att jag har låtit bli.

Jag vet att man kan ha på en DVD utan att faktiskt titta på den. Jag vet också att man kan plocka ljudet från DVD:n och göra om det till lämpliga filer att lyssna på på sin dator eller mp3-spelare. Men inget av dessa alternativ får mig att riktigt gå igång. Jag har testat det där med att rippa ljudet från en DVD en gång. Resultatet blev sådär, så jag låter detta alternativ vara.

Och Leonard Cohen ligger ospelad i sitt fodral. Det känns lite sorgligt, men inte tillräckligt för att jag ska göra något åt det.