Efter nyåret blev det äntligen dags för den nya säsongen av Survivors. Som jag hade väntat. Och cliffhangern på slutet av säsong ett var ju minst sagt maffig. Det fanns en hel del att leva upp till. Tyvärr infriades mina förhoppningar inte hela vägen.
Men det ska sägas att spänningen hölls uppe på ett magnifikt sätt. Min enda egentliga invändning mot första säsongen var att avsnitten kändes lite för självstående. Jag hade velat att den överhängande storyn hade fått ett större fokus. Nu fick jag min önskan uppfylld. Den nya säsongen bjöd inte på många andningspauser. Jag satt spänt och väntade på att nya avsnitt skulle komma.
Ändå är jag inte riktigt nöjd. Den förkrossande realism som, trots att ämnet inte direkt relaterar till några verkliga förhållanden, legat över hela inledningssäsongen fanns inte kvar. Då låg mycket av spänningen i beskrivningen av hur människor skulle bete sig i den extrema situation som uppstått när nästan hela jordens befolkning plötsligt dött. Nu valde man att i högre grad göra actionäventyr av det hela och glömde i farten bort att göra bipersonerna riktigt trovärdiga.
Jag antar att lärdomen man kan dra är att det kan bli för mycket av det goda. Men vi fick svar på de gåtor som omgett serien och jag måste säga att jag tycker att man höll på dessa alldeles lagom länge. Fortfarande finns dock mycket kvar att berätta och jag hoppas att man i framtiden väljer att skifta tillbaka fokus till huvudpersonerna och deras känslomässiga utveckling, även om det skulle innebära mindre av yttre handling.
Nu återstår den stora cliffhangern: Kommer vi att få ännu en säsong?
Saturday, March 13, 2010
Sunday, March 7, 2010
När nöden är som störst...
Nyheten slog ner som en bomb i slutet på februari 1985. Den brittiska science fiction-serien Doctor Who skulle läggas ner. Eller ja, det skulle ju komma nya avsnitt, men först efter arton månader. Arton månader! Nationen rasade. OK, kanske inte riktigt hela nationen, men de som rasade rasade ordentligt. Doctor Who var ju en institution. Nog för att inte särskilt många tittade på programmet längre och att de flesta var överens om att kvaliteten inte riktigt var vad den hade varit, men det hade ju funnits där i över tjugo år. Det hörde liksom till att Doctor Who gick på TV. Men när nöden är som störst är hjälpen som närmast.
Vi bör nu återigen notera det faktum att dessa händelser tilldrar sig 1985. Under denna tid hade det uppkommit ett nytt sätt att skapa uppmärksamhet (och pengar) för en nobel sak: välgörenhetssingeln. Konceptet var enkelt. Man skrev en låt och samlade ihop ett gäng kändisar i en studio. Sedan fick de sjunga en rad var och så samlades alla till en maffig kör på slutet. Videon spelades in på plats och så var den biten fixad också. Det hela hade tagit fart med att Bob Geldof och Midge Ure plitade ihop "Do They Know It's Christmas?", med namn som David Bowie, Bono och Sting bakom mikrofonerna, och sedan fortsatt med mer eller mindre framgångsrika försök (Swedish Metal Aid, någon?).*
Idén var naturligtvis uppenbar. Man skulle göra en välgörenhetssingel för att rädda Doctor Who. Om folk var villiga att slänga ut pengar för att hjälpa svältande i Afrika måste de ju vara beredda att ställa upp bakom en så här nobel sak.
Sagt och gjort. Fan extraordinaire Ian Levine, som var musikproducent till yrket, men också continuity advisor (om än högst inofficiellt) på Doctor Who, skred till verket.** Tillsammans med Fiachra Trench skrev han ihop låten "Doctor in Distress". Det beslutades att inkomsterna från försäljningen skulle gå till cancerforskning, snarare än till att hjälpa serien ekonomiskt, tydligen i tron att det skulle hjälpa försäljningen mer. Dåvarande huvudrollsinnehavaren Colin Baker och några andra av seriens skådespelare togs in, jämte kändisar som... nej, det finns faktiskt inte ett enda namn på listan över "kändisar" som gjort något större avtryck i nöjeshistorien. Och det verkar inte på källorna som att det rörde sig om någon direkt kändiselit när det begav sig heller.
Nåväl, "Do They Know It's Christmas" och motsvarigheten från andra sidan havet, "We Are the World" med USA for Africa levde ju inte bara på ryktbara sångare och musiker. De hade också, det är svårt att förneka, en hel del hitpotential. Tråkigt nog är det dåligt även av den varan hos "Doctor in Distress". Texten, som försöker beskriva vad serien går ut på samtidigt som den kräver att den ska komma tillbaka, lär inte direkt hamna i några lyrikantalogier. Musiken är av det slag man anstränger sig för att glömma. Videon är en fröjd att skåda på helt fel sätt.
Det gick inte så bra. Inte ens tusen exemplar såldes. Enligt Levine gick projektet till och med back. Doctor Who låg vilande i arton månader och världen fortsatte att snurra. Idag vilar hela projektet i salig glömska, men kanske förtjänar historien ändå att förtäljas, om inte annat för att visa vilka kulturella snedsteg åttiotalets vurm för välgörenhetssinglar kunde leda till.
* Swedish Metal Aid är faktiskt värd en egen text. Tyvärr är jag knappast personen att skriva den.
** Jobbet som continuety advisor gick ut på att hålla koll på att inget hände eller sades i serien som stred mot något som hade hänt eller sagts tidigare. Levine ägnade sig dessutom, om jag har förstått det rätt, åt att komma med förslag på små referenser till tidigare avsnitt, som man skulle kunna stoppa in. Det är ofta inte helt klart vad man skulle vinna på detta, men tanken var nog att premiera dem som hade sett och memorerat allt som hänt tidigare under seriens gång. Vilket väl får anses lovvärt, antar jag.
Vi bör nu återigen notera det faktum att dessa händelser tilldrar sig 1985. Under denna tid hade det uppkommit ett nytt sätt att skapa uppmärksamhet (och pengar) för en nobel sak: välgörenhetssingeln. Konceptet var enkelt. Man skrev en låt och samlade ihop ett gäng kändisar i en studio. Sedan fick de sjunga en rad var och så samlades alla till en maffig kör på slutet. Videon spelades in på plats och så var den biten fixad också. Det hela hade tagit fart med att Bob Geldof och Midge Ure plitade ihop "Do They Know It's Christmas?", med namn som David Bowie, Bono och Sting bakom mikrofonerna, och sedan fortsatt med mer eller mindre framgångsrika försök (Swedish Metal Aid, någon?).*
Idén var naturligtvis uppenbar. Man skulle göra en välgörenhetssingel för att rädda Doctor Who. Om folk var villiga att slänga ut pengar för att hjälpa svältande i Afrika måste de ju vara beredda att ställa upp bakom en så här nobel sak.
Sagt och gjort. Fan extraordinaire Ian Levine, som var musikproducent till yrket, men också continuity advisor (om än högst inofficiellt) på Doctor Who, skred till verket.** Tillsammans med Fiachra Trench skrev han ihop låten "Doctor in Distress". Det beslutades att inkomsterna från försäljningen skulle gå till cancerforskning, snarare än till att hjälpa serien ekonomiskt, tydligen i tron att det skulle hjälpa försäljningen mer. Dåvarande huvudrollsinnehavaren Colin Baker och några andra av seriens skådespelare togs in, jämte kändisar som... nej, det finns faktiskt inte ett enda namn på listan över "kändisar" som gjort något större avtryck i nöjeshistorien. Och det verkar inte på källorna som att det rörde sig om någon direkt kändiselit när det begav sig heller.
Nåväl, "Do They Know It's Christmas" och motsvarigheten från andra sidan havet, "We Are the World" med USA for Africa levde ju inte bara på ryktbara sångare och musiker. De hade också, det är svårt att förneka, en hel del hitpotential. Tråkigt nog är det dåligt även av den varan hos "Doctor in Distress". Texten, som försöker beskriva vad serien går ut på samtidigt som den kräver att den ska komma tillbaka, lär inte direkt hamna i några lyrikantalogier. Musiken är av det slag man anstränger sig för att glömma. Videon är en fröjd att skåda på helt fel sätt.
Det gick inte så bra. Inte ens tusen exemplar såldes. Enligt Levine gick projektet till och med back. Doctor Who låg vilande i arton månader och världen fortsatte att snurra. Idag vilar hela projektet i salig glömska, men kanske förtjänar historien ändå att förtäljas, om inte annat för att visa vilka kulturella snedsteg åttiotalets vurm för välgörenhetssinglar kunde leda till.
* Swedish Metal Aid är faktiskt värd en egen text. Tyvärr är jag knappast personen att skriva den.
** Jobbet som continuety advisor gick ut på att hålla koll på att inget hände eller sades i serien som stred mot något som hade hänt eller sagts tidigare. Levine ägnade sig dessutom, om jag har förstått det rätt, åt att komma med förslag på små referenser till tidigare avsnitt, som man skulle kunna stoppa in. Det är ofta inte helt klart vad man skulle vinna på detta, men tanken var nog att premiera dem som hade sett och memorerat allt som hänt tidigare under seriens gång. Vilket väl får anses lovvärt, antar jag.
Subscribe to:
Posts (Atom)