Bäst på TV 2013

Jag har skrivit inlägg som det här under några år nu och flera gånger har jag reflekterat över att jag inte kunnat placera "Doctor Who" som det bästa jag sett på TV under året som gått. Trots att serien har tagit upp rätt mycket av min tid och tankekraft, så har den aldrig känts riktigt klockren. I slutändan har den aldrig ryckt med en på det där sättet som TV gör när den är som bäst, i alla fall inte under de senaste säsongerna. Ändå hade jag så höga förhoppningar när Steven Moffat tog över som showrunner 2010.

I år har Doctor Who fyllt femti år och det har i viss mån känts som ett antiklimax. Vi fick andra halvan av den säsong som påbörjats under förra året, det numera obligatoriska julavsnittet och ett jubileumsavsnitt på själva femtiårsdagen. Inte ens en hel säsong. Och med tanke på att Steven Moffat aldrig riktigt nått ända fram kändes det vanskligt att hänga sina förhoppningar på detta å så viktiga jubileumsavsnitt.

Men han valde onekligen rätt tillfälle att briljera.

Det där jubileumsavsnittet, "Day of the Doctor", behövde vara så mycket. Det kunde förväntas få betydligt fler tittare än serien vanligen drar in, så det måste fungera för personer som inte var alltför insatta i serien. Samtidigt måste det bjuda på något för de inbitna fansen. Det måste vara underhållande, men samtidigt tungt och viktigt.

David Tennant skulle återvända som den föregående Doktorn och det förväntades att Doktorerna skulle gnabbas med varandra. Samtidigt hade Moffat valt att plocka tillbaka zygonerna, en fiende som bara dykt upp en gång tidigare i serien, men ändå på något sätt fått ikonstatus. Det hade spekulerats om deras i flera år. Moffat lyckades onekligen med den medryckande och underhållande delen av sitt projekt.

Samtidigt satte han in tidskriget, som varit en central del av serien sen den återkom 2005 och lyckades få även denna del att fungera. Här blir det plats för den stora, känslomässiga tyngden och den hanteras med den äran. Allt fungerar plötsligt.

Visst kan jag ha invändningar. Hans sätt att avsluta spåret med det stora tidskriget känns lite för mycket som en "reset button", ett återställande av serien till en tidigare tidpunkt. Men jag kan acceptera det. Han gör det samtidigt som han visar på ett nytt möjligt fokus för serien under dess kommande säsonger och även om jag kan ha farhågor att det leder ner i en kvalitetsmässig dal, så är det värt att ta chansen.

Det påpekas ofta att "Doctor Who" har förändrats många gånger under sin levnadstid och att just häri ligger en del av seriens storhet. Likt Doktorn kan serien färdas vart som helst och berätta vilken typ av historier som helst. Dess förmåga att förändras har förmodligen varit nödvändig för att den skulle kunna leva så länge. Sällan har serien tagit ett så tydligt steg i en ny riktning som i och med "Day of the Doctor". Det ända tydligare exempel jag kan komma på är när Doktorn under några säsonger i början av sjuttitalet förvisades till Jorden och arbetade för FN. Just därför ser jag positivt på framtiden. Det är lätt att se tillbaka och i efterhand avgöra vilka riktningar som var bra och vilka som inte var det, men om vi anser förändringen som något viktigt i sig, så är det här rätt tillfälle att vara upprymd.

Steven Moffat lyckades inte  bara berätta en underhållande och meningsfull historia, han vågade kanske också omstöpa "Doctor Who" på själva dess femtiårsdag. Han hade kunnat gå fullt ut på det trygga och beprövade. Det skulle gå att argumentera för att det vore rätt väg. Men han tog detta tillfälle att vara djärv.

Och det är till stor del därför jag, när jag tänker tillbaka på 2013 års televisionsutbud, ser "Doctor Who" framför mig.