Vad gör du med dina händer?

Jag har en längre tid fascinerats av medarbetarnas bildbyliner i Dagens Nyheter, de som går till en bit nedanför midjan och används när det ska signaleras att nu handlar det om texter som är personliga, mer än de är nyhetstexter. Det här är förstås ingenting DN var först med. Det är längesen fenomenet uppstod och diskussionen om hur det inverkar på media, genom att på ett tydligare vis sätta skribenten i centrum, på textens bekostnad, är avslutad för länge sen. Men det är i DN jag oftast ser dom. Och det är inte deras storlek jag har funderat kring, utan en bieffekt av den.

När mer av kroppen syns får vi också ett problem: händerna. De finns ofrånkomligen med på bilden och någonting måste ju göras med dom. Det finns ju olika lösningar. Man kan ha dom i sidan, antingen den ena eller båda två. Det signalerar självständighet och mod, vilket alltid är bra för en krönikör. Man kan ha dom i fickorna, vilande mot skärpet, sedesamt hållna framför sig. Det finns mängder av varianter. Det enda som verkar vara en omöjlighet är att ha dom båda hängande utefter sidorna. Det skulle väl förmodligen bara signalera brist på engagemang.

En obetydlig detalj, kan tyckas, men grejen är att jag föreställer mig att det är ett problem som behöver lösas, ett hinder. Tänk er själva: personen på bilden har klätt sig med omsorg, för att visa upp en bild av sig hen kan vara nöjd med, men som ändå ska se vardaglig ut. Allt är iordninggjort och motivet ställer upp sig framför kameran. Och så var det det där med händerna. Fotografen, som det proffs hen är, har förmodligen ett bra förslag. Jag föreställer mig att variation gentemot andra proträttbilder måste tas in i beräkningen. Alla kan ju inte ha samma pose. Så tas det lite foton och något väljs som lämpligt. Arbetet går vidare på redaktionen.

Visst kan jag ha fel, sannolikheten för det kanske till och med är stor, men jag kan inte skaka av mig misstanken att dessa händer är en källa till mentala suckar. Ett problem som måste mötas och klaras av gång på gång. Ett litet problem, men ändå ofrånkomligt.

Tillägg, 14 december: I dagens DN kan man skåda Anna Hallbergs bildbyline och hon står med båda armarna hängande vid sidorna, så även detta är uppenbarligen en tillgängligt alternativ. Där ser man.

En låda kommer lastad

Föreställ er scenen (de flesta har förmodligen sett den många gånger, så den ligger nog lagrad i hjärnan, redo att hoppa fram): någon har fått sparken från sitt jobb. Det kan vara för att han (det är av någon anledning oftast en man) gjort det moraliskt riktiga, men därigenom gjort sina chefer eller andra med inflytande missnöjda och nu får lämna arbetsplatsen, men kan göra det rak i ryggen i förvissning om att hans offer varit nödvändigt. Det kan också vara en antagonist som gjort något illa och till slut får sitt rättmätiga straff. Det finns en sak som förenar dem alla: lådan de bär i famnen.

Den är inte säkert stor och kan inte rymma så mycket. Det sticker alltid upp saker ur den, som ger ett intryck av att innehållet ligger huller om buller. Den är ett tecken på förnedringen personen får genomgå. I slutändan fanns det inte mer av honom på arbetsplatsen än vad som rymdes i en liten låda. Nu måste han bära den genom arbetsplatsen, så att allas blickar kan registrera vad som har hänt. Av någon anledning verkar dessa personer alltid arbeta i någon form av kontorsmiljö. Kanske råkar rörmokare och sotare inte så ofta på etiskt kniviga situationer eller får anledning att intrigera med skumma personer.

Vad finns det egentligen i den där lådan? Något foto av familjen? En kontorspryl han faktiskt har köpt själv ("de tog mitt liv, men de ska inte få min häftapparat")? En prydnadssak. Något mer måste det väl finnas? Vad är det egentligen som rekvisitaansvariga fyller de där lådorna med? Är de halvfulla med frigolit så att de få saker som ska synas faktiskt tittar upp över kanten? Eller har de fyllt upp lådorna med noggrant övervägda saker ifall kamerorna skulle råka fånga dem från en olycklig vinkel och en eller annan tittare får för sig att närstudera den moderna högupplösta bilden. Är tanken att skådespelaren ska använda det innehåll som inte syns som motivation för den viktiga scenen? Och varför ser de där lådorna i stort sett likadana ut? Vimlar det av just såna där lådor på arbetsplatser överallt?

Kanske är det faktiskt samma lådor som används om och om igen. Kanske finns det i rekvisitaförråd över hela USA... ehm... jag menar världen, färdigpackade avskedslådor redo för nästa film eller TV-serie som behöver få någon avskedad under förnedrande omständigheter.

Vissa berättartekniska grepp har vi sett så många gånger att vi inregistrerar deras innebörd nästan automatiskt. Men någon måste ju ha funderat över de där detaljerna som påverkar oss utan att vi tänker närmare på det. Någon måste ha packat lådan.

De infriade förhoppningarnas kväll

Jag gillade "Så funkar det".

Det talade direkt till (i alla fall delar av) min humor. Det utgick så ofta från företeelser i vardagen, som man aldrig riktigt funderat över, underligheter som liksom smugit sig in och blivit så självklara att vi aldrig riktigt funderat över dem, ofta med någon form av twist. Inte direkt saker man behöver veta, men ändå information och perspektiv som gjorde livet lite gladare. Problemet var bara att jag kom in för sent, strax innan programmet lades ner.

Så kom TV-serien "Anders och Måns", ofta briljant, men lika ofta missande målet. Den var ojämn helt enkelt. Varför kunde de inte ha hållit kvar vid radioprogrammet. Efter några år väcktes dock återigen mina förväntningar. Duons nya serie skulle heta "Fråga Anders och Måns" och det här måste väl ändå vara "Så funkar det" för TV-publiken. Det var det inte. Humorn låg inte så mycket i att söka svaren på lita udda ställda frågor, utan snarare i att leka med programformatet. Det funkade inte för mig och jag hoppade av efter några avsnitt.

När "Succéduon" hade premiär var mitt intresse svalt. Det bestod av pinsamhetshumor, en genre jag har svårt för. Någonstans där kanske man kan sammanfatta hela mitt förhållande till Anders Johanssons och Måns Nilssons TV-produktioner. Det var inte nödvändigtvis så att de var dåliga. Jag tillhörde bara inte målgruppen. Detta var väl inte i sig ett problem - det finns mängder av TV-program jag inte tillhör målgruppen för - men jag visste ju att de kunde göra saker som skulle göra mig riktigt förtjust.

Scenföreställningen "Primater med topplån" lät som om det hade god potential att platsa inom den kategorin, vilket gjorde att jag sparkade mig själv desto hårdare när jag blev medveten om dess existens först i samband med att turnén nådde sitt slut. När det så blev ytterligare en sväng igenom landet innevarande höst såg jag till att skaffa biljetter. Man kan tycka att mina förväntningar borde ha varit låga, men det här ville jag inte missa.

Och äntligen var vi tillbaka på samma plan. "Primater med topplån" är överlag mycket lyckad. Det är inte "Så funkar det" på scen (vilket jag inte heller hade hoppats), men det känns ändå dom om Johanssons och Nilssons utforskande av hur vårt beteende förhåller sig till apan som ännu bor kvar i generna har samma sorts från-sidan-humor. Lägg till det att de gör humor med hjälp av vad som egentligen är en power point-presentation. Och jag tror att det är ämnat att vara en del av humorn. De utgår från föreläsningens format, men driver samtidigt med det, genom att diskutera saker som inte riktigt platsar på en föreläsning eller föredragning. Och till och med overhead-apparaten gör ett par gästspel, som för att ännu tydligare peka på denna vinkel de valt att hålla sin föreställning ur.

Och innehållet passar formatet, men är trots det varierat. Det är härligt att höra Anders Johansson diskutera innebörden i olika program på torktumlaren. Och alla som under någon period i sitt liv har handlat regelbundet på Netto får lite extra igenkänning i materialet om vad man kan hitta på denna kedjas hyllor för tillfälligt sortiment. Allt är inte fantastiskt, men mycket mer än det som här nämnts är riktigt bra och varför fokusera på de små och rätt grunda svackorna. Tråkigt har man aldrig.