Om nyttan av att lämna den förväntade vägen

Den som har läst några av Jan Mårtensons detektivromaner om antikvitetshandlaren Johan Homan vet att man lär sig hur de fungerar efter ett tag. De brukar följa ungefär samma stig av samtal om mordinblandade och grubbleri över motiv varvat med kulturella och kulinariska utvikningar. Detta kan man naturligtvis tycka vad man vill om, men jag vågar hävda att det inte känns vansinnigt inspirerat, i alla fall inte längre.

I början av sin författarbana, innan Homan sett dagens ljus, skrev Mårtenson tre böcker om diplomaten Jonas Berg, även de deckare och uppvisande stora likheter med Homansviten. Men också distinkta olikheter. Även den vane Mårtensonläsaren kan, om han eller hon kommer till dom såhär i efterhand bli en smula överraskad (Resten av texten kommer att innehålla spoilers).

Den första av dem heter "Telegrammet från San José" och handlar om ett mord i ett avlägset, fiktivt land. En svensk är misstänkt och svenska ekonomiska och politiska intressen är inblandade, så Jonas Berg skickas dit för att försöka få reda i vad som hänt och om möjligt hindra en politisk skandal. Delar av boken är deckare i sedermera bekant Mårtensonstil, men stora delar upptas också av det politiska spelet i Sverige och dessa delar är anmärkningsvärt roliga. Boken är faktiskt värd att läsa för att uppleva Mårtensons drift med det politiska spelet.

"Tre skilling banco" är den av böckerna som är mest lik de kommande Homandeckarna. Den är å andra sidan väldigt lik dessa böcker. Den tredje boken heter "Nobelpristagaren och döden" och är kanske den mest anmärkningsvärda av dem allihop. Den följer till en början den bekanta modellen, men efter halva boken kastar den plötsligt om blir en äverntyrsroman, komplett med farofyllda flykter från onda diktaturstater. Jag ska villigt erkänna att jag fann den genuint spännande, men det som mest fick mig att hicka till av förtjusning var hur Mårtenson överraskande vände om hela storyn i en helt ny riktning. Jag såg absolut inte det där komma. Jag är för dåligt beläst för att kunna bedöma hur han står sig mot andra utövare av genren, men han får så många "points for trying" att det spelar mindre roll.

Det är inte utan att man önskar att han ville släppa sina bekanta marker igen. Ge sig in på något helt nytt för att väcka nyfikenhet från läsarskaran. Han har redan visat att han är en god satiriker och en habil äventyrsförfattare. Vilka andra tillgångar kan han tänkas hålla dolda?

Väntar oss miraklet?

Så kom den då slutligen. "Torchwood: Miracle Day". Som jag hade väntat.

De höga förväntningarna var inte utan anledning. Förra säsongen, "Children of Earth", hade varit lysande och den här skulle göras efter samma modell. En historia över hela säsongen. Tio avsnitt skulle det bli den här gången, snarare än de fem vi fick förra gängen. Det hela skulle bli en samproduktion mellan den amerikanska kabelkanalen Starz och BBC Worldwide. Mitt intryck av Starz var väl i och för sig inte det bästa, men Russell T. Davies var ju kvar i förarsätet och om han lyckats så bra förra gången så skulle det väl kunna hända igen.

Kanske var det omöjligt att motsvara mina förväntningar, men med halva serien genomgången är det bara att konstatera att det finns en del saker som skaver. Tempot är så högt uppskruvat att det tar ett litet tag innan man inser att det faktiskt inte händer så mycket. Det finns några längre actionsekvenser som blir mer av set pieces än något som för handlingen framåt. Det som fungerat bäst har varit de intrigtrådar som har innehållit en samhällsdiskussion. Liksom "Children of Earth" ställer "Miracle Day" en del obehagliga frågor om hur människor och samhället fungerar. Det som varit tråkigt är att dessa delar varit nästan frikopplade från de trådar som fokuserat på Torchwood-teamet.

Det senaste avsnittet var dock klart bättre. De olika handlingarna började nystas samman och de delar som fokuserade på Torchwood kändes mer motiverade. Kanske kan den här serien ännu lyfta sig till något riktigt bra. Kanske väntar miraklet på oss.

Oavsett vad som händer törs jag säga en sak med säkerhet: Den här säsongen hade tjänat på att vara några avsnitt kortare. Om man skalat bort en del dökött hade det kunnat vara precis så intensivt som jag hade hoppats att det skulle vara.