Band of Horses - Everything All the Time
Band of Horses - Cease to Begin
Bonnie 'Prince' Billy - Master and Everyone
Sufjan Stevens - Illinoise
Van Morrison - It's Too Late to Stop Now
Van Morrison - A Sense of Wonder
Monday, February 18, 2008
Thursday, February 14, 2008
Time of the Hunt
En Audi Quattro kommer emot oss i en vansinnesfärd. Den gör en inbromsning som ingen körskoleelv någonsin varit i närheten av att få lära sig. Dörren öppnas och någon kliver ut. Vi får bara se benen, men det räcker. Vi har väntat i nästan ett år och vi vet att nu är väntan över.
Om jag minns rätt började det spridas rykten om en spin off på "Life on Mars" redan innan sista säsongen hunnit börja sändas. Den skulle utspela sig på 80-talet och innehålla någon eller några av moderseriens karaktärer. Vi visste förstås redan då vem det skulle handla om. Det fanns ju bara en möjlighet. DCI Gene Hunt, mannen vars coolhet omgärdade honom som en aura. Mannen som ägde varje scen han vistades i. Mannen vi inte kunde låta bli att tycka om, trots, eller kanske på grund av, att han betedde sig på ett sätt som vi innerligt hoppass att inga riktiga poliser gör.
Så småningom kom bekräftelsen. Serien skulle heta "Ashes to Ashes" och visst skulle vi få se vår favoripolis i huvudrollen. Han skulle till och med få med sig sina två sidekickar från "Life on Mars". Serien skulle utspela sig 1981, Hunt skulle ha anlänt till London för att visa sillmjölkarna från södern var skåpet skulle stå och det skulle finnas en ny tidsresenär från vår tid.
Personligen hade jag väntat mig, och hoppats på, att vi sluppit just det sistnämnda elementet. Jag hade hellre velat ha en "rak" polisserie. Tidsreseaspekten hade ju redan använts i "Life on Mars". Och med första avsnittet igenomtittat måste jag säga att jag hade rätt på den punkten. För det känns gjort. Alex Drake blir, precis som föregångaren Sam Tyler, skadad och vaknar upp i en svunnen tid, osäker på om det hon upplever är verkligt eller bara pågår i hennes eget huvud. Och rätt fort tröttnar jag på hennes funderingar på vilket sätt som är det bästa att ta sig ur sin nuvarande situation och tillbaka till verkligheten. Alla de där resonemangen har jag redan hört till leda. Och det intressantaste med "Life on Mars" var egentligen aldrig vad som faktiskt hänt Sam utan hur han reagerade på det han upplevde.
Fast vad spelar allt det där för roll egentligen? Det är ju inte för hennes skull vi kommit hit. Det är ju inte henne vi vill se. Det är ju allas vår favoritbastard vi vill se i aktion. Vi slog på med förväntan att få "The Gene Hunt Show". Och visst, det får vi också. Mannen kommer in, coolare än någonsin, och fyller bilden på det sätt vi förväntat oss.
Men något är ändå annorlunda. Det är som om Hunt själv har börjat leva myten "Gene Hunt". Han är fullt medveten om sin egen betydelse. Han vet till och med om hur cool hans bil är (är förresten coolhetsfaktorn hos Audi Quattro ens i närheten av den som fanns hos den Ford Cortina han körde på 70-talet?). Hans nya kollega enivsas med att sätta hans namn inom imaginära citationstecken och det är frestande att lägga till dem även som tittare. Han har slutat vara Gene Hunt och isätllet blivit "Gene Hunt". Seriens manusförfattare har släppt på myten med full kraft och i processen förlorat något av människan. Den direkthet som kännetecknade honom förr har fått ge vika för någonting annat. Resultatet av upphöjelsen till ikon har inneburit en distans. Han har på något sätt blivit en av de coola actionhjältar hans nya decennium vimlade av. Det är faktiskt frestande att göra en läsning som går ut på att han verkligen bara finns i Alex Drakes fantasi, skapad utifrån Sam Tylers minnesbilder. Liknande den karaktär vi känner, men i verkligheten bara en avbildning byggd på bristfälliga fakta.
Den diskussion om dåtida kontra nutida polisarbete som fanns i "Life on Mars" finns här också, men den är betydligt mer dämpad. Dessutom finns antydan till en genusdiskussion, men även den är betydligt mindre än man hade kunnat förvänta sig. Och Drake och Hunt kommer betydligt bättre överens än Hunt och Tyler någonsin gjorde. Inget fel i det egentligen. De två i kokmbination är ofta en fröjd att skåda och varför ska man hålla sig kvar i en tematik som redan känns ganska uttömd. Den här serien mår bra av alla skillnader den kan få gentemot moderserien, speciellt med tanke på att de är så lika till sin uppbyggnad. Dessutom ska det förstås sägas att det finns gränser för hur långtgående resonemang man kan dra efter bara ett avsnitt. Vi får helt enkelt se hur det ser ut när det finns möjlighet att skåda mönster.
Slutligen, käre läsare, inser jag att den här texten kanske inte gör någon intresserad av att se serien. Men alla de brister som påtalats här är trots allt anmärkningar i kanten. För Gene Hunt är tillbaka och han är fortfarande coolare än någon annan du kan hitta på TV.
Om jag minns rätt började det spridas rykten om en spin off på "Life on Mars" redan innan sista säsongen hunnit börja sändas. Den skulle utspela sig på 80-talet och innehålla någon eller några av moderseriens karaktärer. Vi visste förstås redan då vem det skulle handla om. Det fanns ju bara en möjlighet. DCI Gene Hunt, mannen vars coolhet omgärdade honom som en aura. Mannen som ägde varje scen han vistades i. Mannen vi inte kunde låta bli att tycka om, trots, eller kanske på grund av, att han betedde sig på ett sätt som vi innerligt hoppass att inga riktiga poliser gör.
Så småningom kom bekräftelsen. Serien skulle heta "Ashes to Ashes" och visst skulle vi få se vår favoripolis i huvudrollen. Han skulle till och med få med sig sina två sidekickar från "Life on Mars". Serien skulle utspela sig 1981, Hunt skulle ha anlänt till London för att visa sillmjölkarna från södern var skåpet skulle stå och det skulle finnas en ny tidsresenär från vår tid.
Personligen hade jag väntat mig, och hoppats på, att vi sluppit just det sistnämnda elementet. Jag hade hellre velat ha en "rak" polisserie. Tidsreseaspekten hade ju redan använts i "Life on Mars". Och med första avsnittet igenomtittat måste jag säga att jag hade rätt på den punkten. För det känns gjort. Alex Drake blir, precis som föregångaren Sam Tyler, skadad och vaknar upp i en svunnen tid, osäker på om det hon upplever är verkligt eller bara pågår i hennes eget huvud. Och rätt fort tröttnar jag på hennes funderingar på vilket sätt som är det bästa att ta sig ur sin nuvarande situation och tillbaka till verkligheten. Alla de där resonemangen har jag redan hört till leda. Och det intressantaste med "Life on Mars" var egentligen aldrig vad som faktiskt hänt Sam utan hur han reagerade på det han upplevde.
Fast vad spelar allt det där för roll egentligen? Det är ju inte för hennes skull vi kommit hit. Det är ju inte henne vi vill se. Det är ju allas vår favoritbastard vi vill se i aktion. Vi slog på med förväntan att få "The Gene Hunt Show". Och visst, det får vi också. Mannen kommer in, coolare än någonsin, och fyller bilden på det sätt vi förväntat oss.
Men något är ändå annorlunda. Det är som om Hunt själv har börjat leva myten "Gene Hunt". Han är fullt medveten om sin egen betydelse. Han vet till och med om hur cool hans bil är (är förresten coolhetsfaktorn hos Audi Quattro ens i närheten av den som fanns hos den Ford Cortina han körde på 70-talet?). Hans nya kollega enivsas med att sätta hans namn inom imaginära citationstecken och det är frestande att lägga till dem även som tittare. Han har slutat vara Gene Hunt och isätllet blivit "Gene Hunt". Seriens manusförfattare har släppt på myten med full kraft och i processen förlorat något av människan. Den direkthet som kännetecknade honom förr har fått ge vika för någonting annat. Resultatet av upphöjelsen till ikon har inneburit en distans. Han har på något sätt blivit en av de coola actionhjältar hans nya decennium vimlade av. Det är faktiskt frestande att göra en läsning som går ut på att han verkligen bara finns i Alex Drakes fantasi, skapad utifrån Sam Tylers minnesbilder. Liknande den karaktär vi känner, men i verkligheten bara en avbildning byggd på bristfälliga fakta.
Den diskussion om dåtida kontra nutida polisarbete som fanns i "Life on Mars" finns här också, men den är betydligt mer dämpad. Dessutom finns antydan till en genusdiskussion, men även den är betydligt mindre än man hade kunnat förvänta sig. Och Drake och Hunt kommer betydligt bättre överens än Hunt och Tyler någonsin gjorde. Inget fel i det egentligen. De två i kokmbination är ofta en fröjd att skåda och varför ska man hålla sig kvar i en tematik som redan känns ganska uttömd. Den här serien mår bra av alla skillnader den kan få gentemot moderserien, speciellt med tanke på att de är så lika till sin uppbyggnad. Dessutom ska det förstås sägas att det finns gränser för hur långtgående resonemang man kan dra efter bara ett avsnitt. Vi får helt enkelt se hur det ser ut när det finns möjlighet att skåda mönster.
Slutligen, käre läsare, inser jag att den här texten kanske inte gör någon intresserad av att se serien. Men alla de brister som påtalats här är trots allt anmärkningar i kanten. För Gene Hunt är tillbaka och han är fortfarande coolare än någon annan du kan hitta på TV.
Monday, February 4, 2008
Nya skivor
Christian Kjellvander - I Saw Her from Here/I Saw Here from Her
Säkert! - Säkert!
Lars Winnerbäck - Daugava
Säkert! - Säkert!
Lars Winnerbäck - Daugava
Subscribe to:
Posts (Atom)