Nya skivor

Jag har beslutat att börja med att meddela i bloggen när jag köper nya skivor. Visserligen för jag lista över det, vilket fungerar utmärkt för mina personliga behov. Men det är inte riktigt motiverat att skickan ut listan till alla som möjligen kan vara intresserade så fort det sker en uppdatering. Om du, käre läsare, skulle känna dig intresserad av att höra något av det som dyker upp, så hör av dig så kan vi säkert lösa det på något sätt.

Till saken. Följande har trillat in den här veckan:

Tori Amos - From the Choirgirl Hotel
The Cure - Bloodflowers
Friday Bridge - Intricacy
eMiL Jensen - Jag har splittrats (EP)
Loney, Dear - Loney, Noir
Swan Lee - Swan Lee
Sophie Zelmani - You and Him (Singel)

Saltmissbrukare

Jag förutsätter att du, käre läsare, har kommit i kontakt med uttrycket att ta något (eller någon) med en nypa salt. Det är ett bra utryck. Det innebär att man inte ska tro blint och okritiskt på objektet i fråga.

Jag ska, med risk att verka dum, erkänna att jag inte har en aning om hur uttrycket har uppstått. Vad har saltförstärkning med ett kritiskt förhållningssätt att göra? Jag har heller ingen aning om hur gammalt uttrycket är, men det känns rätt säkert att anta att det har ett antal år på nacken. I alla fall fler än jag har.

Någon gång kom någon på att man kan förstärka uttrycket genom att byta ut den där nypan mot till exempel en skopa. Dettar var väl i och för sig ingen katastrof. Det var i själva verket ett fyndigt och adekvat sätt att visa på att här var man tvungen att vara mer skeptisk än vanligt.

Men så hände något oväntat. Fler och fler brukade förstärkningar av det här slaget. Det började gå inflation i saltet. Plötsligt var ingen nöjd med den där nypan. Det var som att man tyckte att "en nypa gör ju ingen smakskillnad". Man var tvungen att brassa på för att inte försummas i allt saltet.

Men, käre läsare, uttrycket är ju tillräckligt starkt som det är. En nypa räcker alldeles utmärkt för att göra den önskade poängen. Jag tror det är dags att sluta med saltmissbruket. Antingen drar vi själva ner på det eller så får vi tillsätta en kontrollnämnd som styr vem som får använda extra salt för att se till att det hela hålls på en lagom nivå, men som samtidigt får ge dispans för extra ransoner där det verkligen är motiverat. Någon gång då och då.

Slutligen ska det konstateras att detta resonemang går att applicera på många håll i den gängse språkanvändningen. Det jag kanske reagerar mest över är användandet av flera utropstecken efter varandra. Jag, som är ytterst sparsam med mina utropstecken, anser i alla fall att ett är kraftfullt nog. Två eller tre gör egentligen ingen skillnad i uttrycket. Det för bara med sig att det ensamma tecknet förlorar sin kraft. Här kan man förstås hävda att jag har fel. Att det finns olika grader av "utrop", men jag tänker, envis som jag är, fortsätta att snåla med utropstecknen (precis som med saltet). Som en liten proteströrelse, om du så vill.

Att maila P1

Jag har på senare tid lagt mig till med vanan att lyssna på radio i köket när jag får chansen (det vill säga när jag är ensam i köket). Jag har helt enkelt insett att TV:n är mycket dålig som bakgrundsförströelse, speciellt medan man lagar maten. Dels är det svårt att hitta något intressant, dels är TV ett så förbaskat visuellt medium.

Vanligtvis är det P1 som står på, dels för att där är det störst chans att träffa på något intressant och dels för att när man väl har fått in P1 flyttar man helst inte nålen från den frekvensen. Det kan nämligen vara vansinnigt svårt att få in kanalen igen. Det ligger så enormt många kanalen i den nedre ändan av FM-bandet här nere. Uppe i nordanlandet (Göteborg med omnejd) fanns aldrig det problemet. Där låg P1 och P2 som två ensliga öar i den nedre tredjedelen av bandet. Därefter kom P3 och P4 rätt tätt och sedan en hel massa kommersiella kanaler där uppe (men dit begav man sig sällan). Det är dock intressant att notera hur sällan radion i köket används. Det kan gå veckor utan att någon byter kanal, vilket måste innebära antingen att alla uppskattar att lyssna på P1 eller att jag är den enda som använder radion.

För ett tag sedan stötte jag dock på någonting märkligt. I avslutningen av ett kulturprogram noterades det (fritt citerat): "Redaktionen tar även emot filosofiska frågor på litteraturen. Maila till biblioteket@sr.se". Jag blev helt chockad. Man skulle "maila" programmet, inte "skicka e-post" utan "maila". Detta ord, som används av gissningsvis 98 procent av den del av befolkningen som faktiskt ägnar sig åt aktiviteten i fråga, har faktiskt tagit sig ut, inte bara i medievärlden utan ända till P1.

Men det stoppar inte där. Vad som är ännu mer anmärkningsvärt, men svårt för dig, käre läsare, att urskilja när det återges i skrift, är sättet adressen lästes på. Det där tecknet som vi nu för tiden använder i stort sett dagligen kallades inte "snabela" utan "at". I och för sig förtydligades det när adressen upprepades genom att den mer traditionella uttydelsen av termen användes, men i alla fall. Jag trodde aldrig jag skulle se dagen komma. Och framförallt inte i statsradions kanaler, och än mindre i P1.

Det ska här och nu tydliggöras att jag på intet sätt tror mig ha upplevt en historisk händelse. Mitt radiolyssnande är i själva verket så sporadiskt att det här mycket väl kan ha pågått länge. Jag inser också att man i så officiella sammanhang som på radio måste hålla sig till officiellt fastslagna begrepp, att man inte kan ge sig ut och använda nya ord hur som helst bara för att alla det berör gör det. Men ändå känns det som att P1 har tagit ett steg närmare verkligheten.

Kan man måhända hoppas att "snedstrecket" är nästa på listan?