Bäst på TV 2013

Jag har skrivit inlägg som det här under några år nu och flera gånger har jag reflekterat över att jag inte kunnat placera "Doctor Who" som det bästa jag sett på TV under året som gått. Trots att serien har tagit upp rätt mycket av min tid och tankekraft, så har den aldrig känts riktigt klockren. I slutändan har den aldrig ryckt med en på det där sättet som TV gör när den är som bäst, i alla fall inte under de senaste säsongerna. Ändå hade jag så höga förhoppningar när Steven Moffat tog över som showrunner 2010.

I år har Doctor Who fyllt femti år och det har i viss mån känts som ett antiklimax. Vi fick andra halvan av den säsong som påbörjats under förra året, det numera obligatoriska julavsnittet och ett jubileumsavsnitt på själva femtiårsdagen. Inte ens en hel säsong. Och med tanke på att Steven Moffat aldrig riktigt nått ända fram kändes det vanskligt att hänga sina förhoppningar på detta å så viktiga jubileumsavsnitt.

Men han valde onekligen rätt tillfälle att briljera.

Det där jubileumsavsnittet, "Day of the Doctor", behövde vara så mycket. Det kunde förväntas få betydligt fler tittare än serien vanligen drar in, så det måste fungera för personer som inte var alltför insatta i serien. Samtidigt måste det bjuda på något för de inbitna fansen. Det måste vara underhållande, men samtidigt tungt och viktigt.

David Tennant skulle återvända som den föregående Doktorn och det förväntades att Doktorerna skulle gnabbas med varandra. Samtidigt hade Moffat valt att plocka tillbaka zygonerna, en fiende som bara dykt upp en gång tidigare i serien, men ändå på något sätt fått ikonstatus. Det hade spekulerats om deras i flera år. Moffat lyckades onekligen med den medryckande och underhållande delen av sitt projekt.

Samtidigt satte han in tidskriget, som varit en central del av serien sen den återkom 2005 och lyckades få även denna del att fungera. Här blir det plats för den stora, känslomässiga tyngden och den hanteras med den äran. Allt fungerar plötsligt.

Visst kan jag ha invändningar. Hans sätt att avsluta spåret med det stora tidskriget känns lite för mycket som en "reset button", ett återställande av serien till en tidigare tidpunkt. Men jag kan acceptera det. Han gör det samtidigt som han visar på ett nytt möjligt fokus för serien under dess kommande säsonger och även om jag kan ha farhågor att det leder ner i en kvalitetsmässig dal, så är det värt att ta chansen.

Det påpekas ofta att "Doctor Who" har förändrats många gånger under sin levnadstid och att just häri ligger en del av seriens storhet. Likt Doktorn kan serien färdas vart som helst och berätta vilken typ av historier som helst. Dess förmåga att förändras har förmodligen varit nödvändig för att den skulle kunna leva så länge. Sällan har serien tagit ett så tydligt steg i en ny riktning som i och med "Day of the Doctor". Det ända tydligare exempel jag kan komma på är när Doktorn under några säsonger i början av sjuttitalet förvisades till Jorden och arbetade för FN. Just därför ser jag positivt på framtiden. Det är lätt att se tillbaka och i efterhand avgöra vilka riktningar som var bra och vilka som inte var det, men om vi anser förändringen som något viktigt i sig, så är det här rätt tillfälle att vara upprymd.

Steven Moffat lyckades inte  bara berätta en underhållande och meningsfull historia, han vågade kanske också omstöpa "Doctor Who" på själva dess femtiårsdag. Han hade kunnat gå fullt ut på det trygga och beprövade. Det skulle gå att argumentera för att det vore rätt väg. Men han tog detta tillfälle att vara djärv.

Och det är till stor del därför jag, när jag tänker tillbaka på 2013 års televisionsutbud, ser "Doctor Who" framför mig.

Vad gör du med dina händer?

Jag har en längre tid fascinerats av medarbetarnas bildbyliner i Dagens Nyheter, de som går till en bit nedanför midjan och används när det ska signaleras att nu handlar det om texter som är personliga, mer än de är nyhetstexter. Det här är förstås ingenting DN var först med. Det är längesen fenomenet uppstod och diskussionen om hur det inverkar på media, genom att på ett tydligare vis sätta skribenten i centrum, på textens bekostnad, är avslutad för länge sen. Men det är i DN jag oftast ser dom. Och det är inte deras storlek jag har funderat kring, utan en bieffekt av den.

När mer av kroppen syns får vi också ett problem: händerna. De finns ofrånkomligen med på bilden och någonting måste ju göras med dom. Det finns ju olika lösningar. Man kan ha dom i sidan, antingen den ena eller båda två. Det signalerar självständighet och mod, vilket alltid är bra för en krönikör. Man kan ha dom i fickorna, vilande mot skärpet, sedesamt hållna framför sig. Det finns mängder av varianter. Det enda som verkar vara en omöjlighet är att ha dom båda hängande utefter sidorna. Det skulle väl förmodligen bara signalera brist på engagemang.

En obetydlig detalj, kan tyckas, men grejen är att jag föreställer mig att det är ett problem som behöver lösas, ett hinder. Tänk er själva: personen på bilden har klätt sig med omsorg, för att visa upp en bild av sig hen kan vara nöjd med, men som ändå ska se vardaglig ut. Allt är iordninggjort och motivet ställer upp sig framför kameran. Och så var det det där med händerna. Fotografen, som det proffs hen är, har förmodligen ett bra förslag. Jag föreställer mig att variation gentemot andra proträttbilder måste tas in i beräkningen. Alla kan ju inte ha samma pose. Så tas det lite foton och något väljs som lämpligt. Arbetet går vidare på redaktionen.

Visst kan jag ha fel, sannolikheten för det kanske till och med är stor, men jag kan inte skaka av mig misstanken att dessa händer är en källa till mentala suckar. Ett problem som måste mötas och klaras av gång på gång. Ett litet problem, men ändå ofrånkomligt.

Tillägg, 14 december: I dagens DN kan man skåda Anna Hallbergs bildbyline och hon står med båda armarna hängande vid sidorna, så även detta är uppenbarligen en tillgängligt alternativ. Där ser man.

En låda kommer lastad

Föreställ er scenen (de flesta har förmodligen sett den många gånger, så den ligger nog lagrad i hjärnan, redo att hoppa fram): någon har fått sparken från sitt jobb. Det kan vara för att han (det är av någon anledning oftast en man) gjort det moraliskt riktiga, men därigenom gjort sina chefer eller andra med inflytande missnöjda och nu får lämna arbetsplatsen, men kan göra det rak i ryggen i förvissning om att hans offer varit nödvändigt. Det kan också vara en antagonist som gjort något illa och till slut får sitt rättmätiga straff. Det finns en sak som förenar dem alla: lådan de bär i famnen.

Den är inte säkert stor och kan inte rymma så mycket. Det sticker alltid upp saker ur den, som ger ett intryck av att innehållet ligger huller om buller. Den är ett tecken på förnedringen personen får genomgå. I slutändan fanns det inte mer av honom på arbetsplatsen än vad som rymdes i en liten låda. Nu måste han bära den genom arbetsplatsen, så att allas blickar kan registrera vad som har hänt. Av någon anledning verkar dessa personer alltid arbeta i någon form av kontorsmiljö. Kanske råkar rörmokare och sotare inte så ofta på etiskt kniviga situationer eller får anledning att intrigera med skumma personer.

Vad finns det egentligen i den där lådan? Något foto av familjen? En kontorspryl han faktiskt har köpt själv ("de tog mitt liv, men de ska inte få min häftapparat")? En prydnadssak. Något mer måste det väl finnas? Vad är det egentligen som rekvisitaansvariga fyller de där lådorna med? Är de halvfulla med frigolit så att de få saker som ska synas faktiskt tittar upp över kanten? Eller har de fyllt upp lådorna med noggrant övervägda saker ifall kamerorna skulle råka fånga dem från en olycklig vinkel och en eller annan tittare får för sig att närstudera den moderna högupplösta bilden. Är tanken att skådespelaren ska använda det innehåll som inte syns som motivation för den viktiga scenen? Och varför ser de där lådorna i stort sett likadana ut? Vimlar det av just såna där lådor på arbetsplatser överallt?

Kanske är det faktiskt samma lådor som används om och om igen. Kanske finns det i rekvisitaförråd över hela USA... ehm... jag menar världen, färdigpackade avskedslådor redo för nästa film eller TV-serie som behöver få någon avskedad under förnedrande omständigheter.

Vissa berättartekniska grepp har vi sett så många gånger att vi inregistrerar deras innebörd nästan automatiskt. Men någon måste ju ha funderat över de där detaljerna som påverkar oss utan att vi tänker närmare på det. Någon måste ha packat lådan.

De infriade förhoppningarnas kväll

Jag gillade "Så funkar det".

Det talade direkt till (i alla fall delar av) min humor. Det utgick så ofta från företeelser i vardagen, som man aldrig riktigt funderat över, underligheter som liksom smugit sig in och blivit så självklara att vi aldrig riktigt funderat över dem, ofta med någon form av twist. Inte direkt saker man behöver veta, men ändå information och perspektiv som gjorde livet lite gladare. Problemet var bara att jag kom in för sent, strax innan programmet lades ner.

Så kom TV-serien "Anders och Måns", ofta briljant, men lika ofta missande målet. Den var ojämn helt enkelt. Varför kunde de inte ha hållit kvar vid radioprogrammet. Efter några år väcktes dock återigen mina förväntningar. Duons nya serie skulle heta "Fråga Anders och Måns" och det här måste väl ändå vara "Så funkar det" för TV-publiken. Det var det inte. Humorn låg inte så mycket i att söka svaren på lita udda ställda frågor, utan snarare i att leka med programformatet. Det funkade inte för mig och jag hoppade av efter några avsnitt.

När "Succéduon" hade premiär var mitt intresse svalt. Det bestod av pinsamhetshumor, en genre jag har svårt för. Någonstans där kanske man kan sammanfatta hela mitt förhållande till Anders Johanssons och Måns Nilssons TV-produktioner. Det var inte nödvändigtvis så att de var dåliga. Jag tillhörde bara inte målgruppen. Detta var väl inte i sig ett problem - det finns mängder av TV-program jag inte tillhör målgruppen för - men jag visste ju att de kunde göra saker som skulle göra mig riktigt förtjust.

Scenföreställningen "Primater med topplån" lät som om det hade god potential att platsa inom den kategorin, vilket gjorde att jag sparkade mig själv desto hårdare när jag blev medveten om dess existens först i samband med att turnén nådde sitt slut. När det så blev ytterligare en sväng igenom landet innevarande höst såg jag till att skaffa biljetter. Man kan tycka att mina förväntningar borde ha varit låga, men det här ville jag inte missa.

Och äntligen var vi tillbaka på samma plan. "Primater med topplån" är överlag mycket lyckad. Det är inte "Så funkar det" på scen (vilket jag inte heller hade hoppats), men det känns ändå dom om Johanssons och Nilssons utforskande av hur vårt beteende förhåller sig till apan som ännu bor kvar i generna har samma sorts från-sidan-humor. Lägg till det att de gör humor med hjälp av vad som egentligen är en power point-presentation. Och jag tror att det är ämnat att vara en del av humorn. De utgår från föreläsningens format, men driver samtidigt med det, genom att diskutera saker som inte riktigt platsar på en föreläsning eller föredragning. Och till och med overhead-apparaten gör ett par gästspel, som för att ännu tydligare peka på denna vinkel de valt att hålla sin föreställning ur.

Och innehållet passar formatet, men är trots det varierat. Det är härligt att höra Anders Johansson diskutera innebörden i olika program på torktumlaren. Och alla som under någon period i sitt liv har handlat regelbundet på Netto får lite extra igenkänning i materialet om vad man kan hitta på denna kedjas hyllor för tillfälligt sortiment. Allt är inte fantastiskt, men mycket mer än det som här nämnts är riktigt bra och varför fokusera på de små och rätt grunda svackorna. Tråkigt har man aldrig.

Omslagens berättelse

Jag var nyligen på en kurs i katalogisering och ett av momenten gick ut på att katalogisera tidskrifter. Utifrån två omslag av tidningen "Kick-it!", det för första numret och det för sista, skulle de nödvändiga uppgifterna utvinnas och infogas på rätt ställe i katalogposten. Men dessa omslag berättade också en större historia, om kamp och förhoppningar, desperation och sorg.

Det första numret var från 2006. Det ståtade med att vara en "fotbollstidning från Kalle Anka & C:o" och titelkaraktären från den tidningen, klädd i fotbollskläder, tog upp lika stor plats på omslaget som dess poster boy Zlatan Ibrahimović. Det sista numret är från 2008. Nu har kopplingen till modertidningen försvunnit. Istället trumpetar den ut: "Ny serie! Galactik football".

Vem startar en ny serie i sista numret? Innebar detta att de som gjorde tidningen inte visste om att den skulle läggas ner omgående? Det känns som den enda rimliga slutsatsen. Ändå går det att ana att alla gjort sitt bästa för att få ett projekt som inte visade sig så framgångsrikt som man hoppats att hålla sig över marken. Var distanseringen från Disney och deras anka ett försök att attrahera en större läsarskara? Priset har sjunkit från 42 till 39 kronor. Även här går det att ana ett desperat försök att få upp omsättningen. Kanske var det ett sätt att kompensera för en sidminskning, som skulle få kostnaderna att gå ner.

Kanske gick det lysande i början, men mer troligt är väl att rörde sig om två års försök att få den på pappret säkert tilltalande produkten att bli en framgång. Till slut togs beslutet att det var dags att ge upp. Det gick helt enkelt inte tillräckligt bra och det fanns inga anledningar att tro att detta förhållande skulle ändra sig.

Det här är naturligtvis spekulationer från min sida, men vare sig den är sann eller inte, så var det denna berättelse som de båda omslagen förmedlade till mig. På ytan glättiga och muntra, men därunder bara skymten av något annat, ambitioner och ansträngningar som inte ledde fram till målet.

Hantverkets seger över inspirationen

Jag hade nog aldrig brytt mig om "Marvels Agents of S.H.I.E.L.D." om det inte varit för att Joss Whedon var inblandad.

Jag har inte sett den nya vågen av Marvelfilmer, som haft lösa kopplingar till varandra och som nådde något slags stafettsträckekulmen med den Whedon-författade och -regisserade "The Avengers" för något år sedan.

Grejen är att inte ens i och med Whedons inblandning var jag särskilt peppad på serien om agenter som utför agentsysslor i en verklighet där det finns superhjältar. Jag vet faktiskt inte varför. Kanske är det för att jag har vant mig vid att hans serier läggs ner strax efter starten oavsett kvalité. Det har helt enkelt inte lönat sig att investera energi i dom.

Det visar sig också mycket riktigt att det mesta i serien känns rätt trött. Den har en premiss vi har sett tidigare, intriger vi har sett tidigare och karaktärer vi har sett tidigare. Bara en sak skiljer sig egentligen från serier som skulle riskera att försätta mig i koma tämligen omgående: Whedondialogen. Det är förstås inte Whedon som skriver all dialog till serien, men den skrivs efter en teknik som han har gjort till sitt kännemärke. Den är rolig och smart på ett sätt som de flesta andra TV-manusförfattare inte kan eller inte vill bjuda på.

Och det räcker faktiskt en ganska bra bit. Det är prov på gott hantverk, även om det inte syns till särskilt mycket inspiration. Jag är underhållen och det får väl ses som ett värde så gott som något. Än så länge är jag beredd att fortsätta titta, men det kommer inte räcka i evighet.

En annan sak, som är kopplad till Whedon, har betydelse. Jag kan gissa ungefär hur mycket serien kommer jobba med en genomgående handling, i motsats till helt fristående avsnitt. Det kan mycket väl ha betydelse på sikt. För vem vet om det i längden räcker med hantverksskicklighet. Lite inspiration måste det nog till också.

Dem svåra konsten att uppföra sig som folk, del 5: Vadå jämlikhet?

Om du har följt med under denna vandring genom "Hemmets praktiska handböcker, band 4: Takt och ton hemma och ute" har du noterat att män och kvinnor på många ställen förväntats bete sig på olika sätt. I denna sista del ska vi titta på några brottstycken ur boken, som visar ännu tydligare hur god sed skiljer sig på beroende på kön. Vi börjar med ett litet råd för den kvinna som är ute och reser.

På sätt och vis äro reglerna inte så stränga i detta fall som i sällskapslivet. Man kan prata med främmande personer utan att presentera sig. Men naturligtvis bör en dam vara mycket noga med vem hon ger sig i samtal med på en resa. Och i varje fall måste man vara särskilt noga med sitt uppträdande. Man kan aldrig lita på att man reser inkognito.

Nej, man vet ju hur lätt rykten sprider sig. Vilket även verkar vara en fara när det handlar om att ge presenter.

En herre kan förstås inte ge en dam dyrbara presenter, utan att han har "ärliga avsikter". Strängt taget bör han inte komma med några presenter, förrän han är förlovad med henne.

Om det motsatta förhållandet, nämligen att en dam dam [sic] ger en herre presenter, kan bara sägas, att detta inte kan ske annat än till fästman eller nära anförvant.

Det där tänker jag inte ens kommentera. Det är så illa att det inte ens är roligt.

Även när herrar och damer förflyttar sig tillsammans finns det regler att iakkta.

Självklart är att en herre håller sig på en dams vänstra sida, dock med det undantaget, att han en regnig dag hellre går närmast gatan, även om det skulle bli på damens högra sida.

(---)

En herre i damsällskap skall gå först uppför en trappa. Orsaken torde envar utan svårighet kunna lista ut.

Ja, vem vet vad han kan tänkas spana in om han får chansen? Eller handlar det om att skydda damen från eventuella väntande faror högre upp?

Även hissen har sin etikett. Man låter naturligtvis damer och äldre herrar stiga in först, och man förhör sig alltid om vart en dam önskar komma. Vill man vara riktigt artig, skjutsar man först damen till hennes bestämmelseort, även om den ligger på sjätte våningen, och man själv skall till tredje. Somliga anse dock detta för överdriven artighet, och det kan kanske vara riktigt i en tid, då damerna så ivrigt eftersträva jämlikhet med manfolken. I Sverige tar sällan en herre av sig hatten i en hiss, även om det finns damer med, men detta är att anbefalla, i varje fall i hissar av mera privat natur, såsom i varuhus, på hotell etc.

Någonting säger mig att om jag frågar en dam jag delar hiss med vart hon ska, och sedan envisas med att följa med till hennes våning, så kommer inte det nödvändigtvis uppfattas som artighet. Det är inte lätt att vara gentleman i dessa tider. Tur att man kan skylla på jämlikhetssträvanden och smita ut i förväg.

Fast man kan knappast, med den här boken som utgångspunkt, säga att det var lättare förr. Även efter genomläsandet skulle jag känna mig rätt bortkommen i författarens kretsar.

Den svåra konsten att uppföra sig som folk, del 4: Gå på visit

Vi vandrar vidare i "Hemmets praktiska handböcker, band 4: Takt och ton hemma och ute" och får denna gång veta hur man går på visit, något som visar sig betydligt mer avancerat än jag någonsin anat. Vår ciceron konstaterar i och för sig att visiterna blir alltmer sällsynta, men att det fortfarande finns "visitskyldighet" "för personer som bosätta sig på en ny plats, nota bene om det är en mindre ort. Visit avlägges då först hos mannens överordnade." Vi ska inte räkna upp alla övriga anledningar som kan finnas till en visit, utan raskt kasta oss in i hur man faktiskt gör. Det kommer att kräva ganska utförligt citerande, så att vi inte missar något viktigt. 

Tiden för visit växlar i olika delar av landet. Som en grundregel kan man säga, att den inte bör avläggas före kl. 13 och inte efter kl. 17. Det vanligaste är väl vid tre- eller fyratiden.

Jag kan inte låta bli att undra vad alla förväntas göra på förmiddagen. De sover väl knappast till klockan tolv? Det hela visar sig i vilket fall som helst betydligt knepigare än att bara infinna sig vid rätt tid.

Damen har vid visit en bättre vardagsklänning men behåller hatt, kappa och handskar på. Mannen är klädd i svart eller blå kavaj och tar naturligtvis av sig överrock, hatt och handskar i tamburen.

Om man ej blir mottagen, d. v. s. om värdfolket ej är hemma, eller om det gäller en nyårsvisit, så lämnar man visitkort

En visit varar vanligen cirka tio minuter, varunder man försöker hålla samtalet i gång om likgiltiga ämnen. En nyinflyttad kan ju alltid prata om sina intryck från den nya platsen.

Om ett nygift par slagit sig ner på en ort och gått på visit bör frun i de familjer man besökt, komma på svarsvisit, d. v. s. om umgänge önskas, annars inte. Mannens överordnade svara icke på visiten.

Damen är ju vanligen den, som går på visit, enär maken sällan har tid. Mannen kan sålunda låta sig representeras av sin hustru. Men det går inte att förfara på omvänt sätt, d. v. s. låta mannen ensam representera familjen.

Mannens överordnade förväntas däremot, så vitt jag kan förstå, vara hemma och ta emot besökare. Vad jag dock inte kan grunna ut är varför inte mannen får gå ensam på visit. Vad är det som förväntas kunna hända?

Om jag förstår det hela rätt går det alltså till så att den nyinflyttade frun går hem till sin makes överordnades fru (för vi kan nog anta att den överordnade är en man), för att å sin mans vägnar prata en stund om "likgiltiga ämnen", samtidigt som deras respektive makar mycket väl precis kan komma insläntrande på jobbet efter en gemensam lunch. Så varför är det fruarnas uppgift att se till den sociala etiketten? Visst vill man nog gärna knyta nya kontakter efter att man flyttat till en ny plats (och möjligheten till parmiddagar ligger onekligen i luften), men det känns lite udda att göra regel av.

Vi har fortfarande en sak kvar att fördjupa oss i: visitkortet.

Visitkorten används, som namnet antyder, då man går på visit, d. v. s. framför allt om man inte blir mottagen. Om värdinnan ej tar emot, läggas två av mannens och ett av damens kort på visitkortsbrickan. Detta förhållande beror på den omständigheten, att frun aldrig går på visit hos en herre och därför inte avlämnar något visitkort till denne. Korten vikas i övre högra hörnet eller i högra kanten som tecken på att de besökande varit personligen närvarande. Den besökande damen kan också avlämna ett av mannens kort samt ett av makarnas gemensamma visitkort.

Blir en dam mottagen av värdinnan, lämnar hon vid avskedet två av mannens kort, då ovikta, samt eventuellt ett av sina egna i vikt skick.

En förlovad dam kan lämna sitt visitkort även till herre, om även fästmannens kort lämnas. Sålunda kan hon vid visit avlämna två av sina egna och två av fästmannens. Annars lämnar en ogift dam sitt kort till skapelsens herrar, blott om dessa äro nära i släkt med henne eller mycket ålderstigna.

I vanliga fall tar ett hembiträde emot visitkorten på en silverbricka i hallen. Ofta står emellertid en bricka framme i hallen för samma ändamål.

Hängde ni med? Nej, inte jag heller. Det kanske är tur att det där med att gå på visiter är på väg att försvinna.

Den svåra konsten att uppföra sig som folk, del 3: My name is

Tillhör du dom som när du möter någon du inte träffat förut slänger fram handen och meddelar vad du heter? I så fall har du varit lika fel ute som jag. Det är tur att vi har tillgång till "Hemmets praktiska handböcker, band 4: Takt och ton hemma och ute" så att vi kan få det där med presentation förklarat för oss.

I och för sig visar det sig inte nödvändigtvis fel att på detta sett göra en bekantskap.

Helst ska man presenteras av en tredje person, men om inte det går för sig, kan man ju i nödfall presentera sig själv.

(---)

En dam bör inte presentera sig för en herre, och omvänt kan inte heller en herre rätt gärna presentera sig för en dam. Man anmodar i stället tredje person att fungera som presentatör.

För det verkar ju smidigt.

Viktiga regler vid presentation äro, att den yngre personen skall föreställas för den äldre, att en herre skall presenteras för en dam och att en nytillkommande person presenteras för ett sällskap.

Endast om en herre står mycket i rang över en dam, kan hans namn nämnas sist.

(---)

På offentliga dansföreställningar måste en herre presentera sig för den dam han bjuder upp.

Vänta lite, nyss fick ju inte en herre presentera sig för en dam. Vad är det som gäller egentligen?

Det finns regler också för hälsning, även om man i allmänhet känner dessa så väl, att man inte behöver närmare tänka på dem.

Man bör dock veta, att det alltid är damen, som vid presentation först räcker fram handen till hälsning. Är det en riktigt artig herre, kanske han trycker en kyss på damens hand. Läpparna röra dock blott flyktigt vid handens hud.

(---)

En herre kan inte sitta och hälsa på en dam, men däremot kan en dam mycket väl bli sittande, då hon hälsar på en herre

(---)

Herre, som röker, bör taga rökverket ur munnen, då han lyfter på hatten. Hatten tages av med den hand, som är längst från den mötande personen.

En dam kan behålla handsken på, då hon hälsar, men en herre tar av sin, alltid om han hälsar på en dam, gärna om han hälsar på en annan herre.

Man bör alltid betrakta den man hälsar på. Att titta åt annat håll, då man lyfter på hatten, är direkt oartigt.

Så skönt att vi fått dessa detaljer ur världen. Nästa gång ska vi få lära oss hur man går på visit.

Den svåra konsten att uppföra sig som folk, del 2: Att ställa till kalas

Vi fortsätter att botanisera i "Hemmets praktiska handböcker, band 4: Takt och ton hemma och ute" och om det verkade avancerat att gå på bjudning, så är det naturligtvis minst lika komplicerat att hålla en.

När man ska bjuda till en större middag skickar man ut inbjudningskort i god tid. (---) Man bjuder till mindre tillställningar per telefon. På så sätt säger man på förhand ifrån, att gästerna inte skola vänta sig en större bjudning.

Vad betyder det om man bjuder in via Facebook? Är det för stora bjudningar?

På inbjudningskortet anges klädseln. Om ingenting står om den saken, är frack obligatorisk.

Ännu en regel jag inte kände till. Jag har nu troligen blivit besparad en del framtida pinsamheter.

Och så var det bordsplaceringen. Bara tanken på att få allt att passa ihop får svetten att bryta fram.

De finaste platserna äro de, som befinna sig närmast värdens och värdinnans.

Den förnämsta damen föres till bordet av värden, och den förnämste manlige gästen får föra värdinnan till bordet. På värdens andra sida sitter den därnäst förnämsta damen, och på värdinnans andra sida den därnäst förnämste manlige gästen.

Nu är det så, att damerna följa makens rang, men det är inte alltid tillrådligt att placera båda de förnästa makarna på de båda förnämsta platserna. I stället placerar man då den ena makan något högre. Det förnämsta parets kvinnliga kontrahent placeras till exempel på värdens högra sida, medan den manlige kontrahenten får nöja sig med att placeras till höger om värdinnan. I stället placeras det näst förnämsta parets kvinnliga kontrahent till vänster om värden men den manlige kontrahenten som värdinnans bordskavaljer etc.

Sedan går man nedåt i rang och värdighet. Ogifta damer med egen rang placeras efter denna. Gift dam får inte förbigå henne, om inte makens rang så bjuder, och man kan till och med placera den ogifta damen något högre, än hennes rang berättigar henne till. Hon har dock själv förvärvat sin ställning och inte gift sig till den.

Det är också viktigt att värdparet har arbetsfördelningen klar för sig.

Värden har sällan med inköpen att göra, när han har en hustru, som är kompetent att sörja för den saken. Men på ett gebiet brukar han vara allenarådande, och det är då det gäller dryckerna. Han bör planera inköpen och sörja för att det finns tillräckliga mängder av varje slags spritdryck och vin. (---) Så brukar värden nog också vanligen ställa om, att dryckerna bli lagom tempererade, åtminstone överlämnar han inte gärna denna plikt åt tjänstefolket.

(---)

I vanliga fall har värdinnan betydligt mera maktpåliggande uppgifter än värden. Hon har att planera måltiden, ombesörja bordsdekorationen, instruera köks- och serveringspersonal och att se till, att det hela går som smort utan onödiga skarvar. Har hon personal, som hon känner väl till och som känner väl till henne, kan det hela ordnas mycket smärtfritt med endast en och annan liten nick då och då. Ja, är serveringspersonalen riktigt vältränad, behöver hon knappast ha några bekymmer alls.

Det är värdparets gemensamma uppgift att se till att alla har trevligt, men de bör göra det med små medel. Gästerna ska stå i centrum både under och efter middagen.

Det finns ingenting mera pinsamt än en värd, som demonstrerar sin fina konstsamling med skrytsamma kommentarer och med angivande av värdet i klingande valuta. Det skulle i så fall vara en värdinna, som drar fram dukar eller andra handarbeten i tydligt syfte att imponera på de kvinnliga gästerna.

Jag kan riktigt se scenen framför mig. Det är så att man börjar leta efter skämskudden.

Den svåra konsten att uppföra sig som folk, del 1: På bjudning

För några år sedan hittade jag en nätt liten volym på en loppmarknad. Den bar titeln "Hemmets praktiska handböcker, band 4: Takt och ton hemma och ute" och var utgiven 1947. Eftersom det här med vett och etikett kan vara en smula snårigt tänkte jag i några texter citera ett och annat guldkorn. Vi börjar med att informera oss om hur man uppför sig när man går bort på middag.

Vi behöva inte betona, att man inte vräker sig i stolen, som man gör i en fåtölj, utan sitter rak, eller att man inte skall lägga benen i kors, men det är kanske inte ur vägen, att betona, att man inte stöder armbågarna mot bordet eller lutar huvudet i handen, att man inte nervöst leker med kniv eller gaffel, lyfter upp tallriken för att se på stämpeln i botten eller tummar på glasen. Sådant händer nämligen då och då på bjudningar och verkar ytterst irriterande på de övriga, mera väluppfostrade gästerna. På sin höjd stöder man handen mot bordet.

Exakt vem som kontrollerar i vilken ställning gästerna håller sina ben under bordet framgår inte, men det blir väl till att passa på sig själv bättre i framtiden.

Personligen har jag aldrig funnit efterrätten bestå av frukt liggande bara så där upp och ner på tallriken. Det är nog tur, för intagandet av frukt är inte så lätt som man kan tro.

Helst ska man äta frukt utan att beröra den med händerna. Man delar lämpligen ett äpple i fyra delar med kniven och skalar sedan varje klyfta på assietten utan att använda fingrarna. Även bananer skola helst delas sönder med gaffel och kniv. Apelsiner äro litet besvärligare att behandla på samma sätt. Härvidlag må det vara tillåtet att använda fingrarna. Man skär skåror i skalet, viker ut flikarna, skär sönder klyftorna befriar dem från kärnor med hjälp av kniv och gaffel, samt för bitarna till munnen med gaffeln eller med fingrarna. Skulle en kärna ha råkat komma så långt som till munnen, tar man den på en gaffel och lägger tillbaka den på tallriken, såvida man inte av pur förlägenhet sväljer den, vilket ju inte ska vara så bra för blindtarmen, om man får tro den folkliga expertisen.

Och så var det det här med vindrickande

Vinet är tabu, tills värden hälsat gästerna välkomna. Men sedan brakar det löst. I Sverige dricker man nästan aldrig solo utan skålar alltid. Dock kan en dam, som ju inte får proponera skålar, dricka solo, om hon så önskar. Det tillkommer dock bordskavaljeren och värdfolket att se till, att även damerna få tillräckligt att dricka genom att flitigt skåla med dem.

Värdfolket skålar med gästerna, men gästerna skåla inte med värdfolket. Det är en grundregel, som man inte får bryta mot. Inte heller värdinnans kavaljer får skåla med henne.

(---)

Äldre personer skåla först med yngre, liksom även personer högre upp på rangskalan först dricka med lägre placerade. De senare besvara dock längre fram skålen. Man svarar nämligen alltid på en skål.

Och så slutligen en instruktion som är en smula förvirrande.

Om tandpetning skulle vi strängt taget inte behöva tala. Den får helt enkelt förekomma. Så det kapitlet var lätt behandlat.

Törs man gissa att ett ord har fallit bort här? I annat fall skulle jag nog vilja ha lite utförligare information. Vilka redskap ska man använda för att peta sina tänder? Tandpetare, bestick eller kanske naglarna?

Ve över de ouppmärksamma

På åttitalet skrev Uno Palmström polisromaner.

Jag gillade dom. Det berodde säkert i lika hög grad, om inte högre, på att han hade ett bra persongalleri än på kriminalhistorierna, men i vilket fall som helst var de läsvärda. De fick förmodligen inga priser för innovation, men de var tillräckligt varierade för att hålla intresset uppe.

Innan dess skrev han två böcker som inte passar in i den ramen. Det är på intet sätt unikt (jag har till och med talat här om hur Jan Mårtenson lekte med genrer i sin karriärs början). Det som gör att de faller ur lite är att han använde sig av samma karaktärer som han sedan skulle låta befolka hans mer realistiska berättelser. Dessutom var de placerade några år in i framtiden, vilket gjorde att deras liv från de tidigare böckerna inte stämde överens med vad som hände dem i de senare. Nu får man förstås vara en bra sorglig person för att bry sig om sådant och i den kategorin finns jag självklart inte (längre). Jag vill bara konstatera att det är ett ovanligt grepp och att jag inte kan låta bli att respektera Palmström en smula extra för att han använder sig av det.

I "System 84" från 1978 skapar Palmström ett scenario där olika register har samkörts för att privatpersonerna bättre ska kunna hjälpas av olika myndigheter och samhällsfunktioner. Han tror inte på tanken. Det kanske är värt att notera att boken utspelar sig 1984 och att det årtalet knappast är valt på slump.

Innan dess hade han dock funderat kring hur en svensk statskupp skulle kunna se ut i "Kuppen" från 1976. Här låter han ett högerpopulistiskt parti ta sig in i riksdagen och dess ledning gå i täten för ett avsättande av den demokratiskt valda regeringen. Den briljanta idén är att genomföra kuppen samtidigt som ishockey-VM pågår. Då sitter nämligen i stort sett hela landets befolkning framför TV:n och märker inte vad som händer. Eftersom all media köpts upp av samma koncern, var ledning är positivt inställd till kuppen, kan de dessutom styra den bild av maktövertagandet som sprids i media.

Det märks att Palmström läst sin Per Wahlöö, även om jag inte vågar spekulera i om inspirationen kommer därifrån eller om de båda har läst och blivit efterföljare till samma tidigare källor. I vilket fall som helst finns det en tydlig skillnad mellan Wahlöös dystopier och Palmströms är att den senare arbetar mer med humor. "Kuppen" är en fullt genomförd satir. Humorn är tydlig, men under den bubblar det av en tydlig ilska. Boken säger: "Visst överdriver jag, men inte så mycket som ni vill tro. Om ni inte aktar er är det snart för sent".

Det är inte särskilt höga tankar Palmström har om befolkningen som helhet. Hela premissen med att bara man bjuder dem på underhållning i form av stora idrottsmästerskap så försvinner den lilla uppmärksamhet de har på sin omvärld. Det är värt att nämna i sammanhanget att han så småningom skulle bli medförfattare till en bok om IFK Göteborg, så han är knappast oförstående inför sportintresse som fenomen. Å andra sidan har han inte mycket till övers för en befolkning som faller för retoriken hos ett högerpopulistiskt/nationalistiskt parti från början. Han ser i allmänhet en en befolkning som trivs bäst när den slipper bry sig om vart samhället är på väg. Nej, hans egen ståndpunkt är inte särskilt subtilt framförd.

Naturligtvis är boken daterad. Den är knappt en parentes i den svenska litteraturen, förvisad till den tid där den skrevs. Men kanske var det också ambitionen. Den var ämnad att vara relevant just där och då. Och den går fortfarande att läsa med behållning, även om det måste göras genom ett tidsfilter. Och det är intressant hur en del av de saker den tar upp diskuteras nog så intensivt idag. Bokens nya riksdagspart visar upp en hel del likheter med samtidens nytillskott och effekterna av att media ägs av färre och färre bolag diskuteras nu mer än någonsin. Det är inte utan att jag undrar vad Palmström skulle ha sagt om sitt debutverk idag om han varit i livet.

TV på märklig export

Hanna Fahl skriver i dagens DN om hur svensk TV-dramatik blivit alltmer populär utomlands, som del i en skandinavisk våg. Ett belägg för detta är att "Äkta människor" inte bara sålts till utlandet, utan också ska göras i en brittisk version av produktionsbolaget Kudos (som har mycket gott anseende efter att ha gjort bland annat "Spooks" och "Life on Mars"). Det förefaller mig en smula märkligt.

Jag har tidigare givit uttryck för en viss ambivalens gentemot "Äkta människor", men jag kan inte alls se vad som skulle göra serien intressant för ett bolag som Kudos. Visst, den såg snygg ut, men intrigen var behäftad med en hel del problem. De logiska luckorna kan man väl i och för sig göra sig av med i  bearbetningen, men det större problemet är att den beträdde marker som vadats genom många gånger förut. Diskussionen om vad som är en människa och när en maskin ska anses ha mänskliga rättigheter har tagits upp otalig gånger inom science fiction-genren och även om "Äkta människor" hanterade just den aspekten bra och lyckades återknyta till vår verklighet på ett relevant sett, så kände inte ens jag, som inte dykt särskilt djupt inom science fiction-genren, att det gav någonting nytt.

Men kanske hade jag fel där. Jag föreslog då att serien kanske ändå fungerade därför att den kunde presentera denna diskussion för en svensk mainstreampublik som inte hade mött den förut. Det kan mycketg väl vara så att jag underskattar min egen genremedvetenhet. Kanske kan en brittisk version av "Äkta människor" vara attraktiv genom att föra ut science fiction-genrens konventioner och frågeställningar samtidigt som den undviker en science fiction-estetik som många känner skepsis inför.

Jag lär titta. I vilket fall till en början, till det blir tydligt om Kudos lyckas skala bort de problem som originalet drogs med.

Tintin på TV, del 2: Förändringar

Under 1960-talet tillverkade studion Belvision en TV-serie byggd på Hergés seriealbum om Tintin. Deras kvalitet kan diskuteras, men under flera decennier var det genom dessa man upplevde Tintin på svensk TV. Dock hade stora förändringar gjorts i historierna när de fördes över till det nya mediet...

En viktig sak med Tintinalbumen är att de överlag går ihop. Med det vill jag säga att det som är händer i dom är logiskt. Nog kan man ifrågasätta realismen i vissa händelsekedjor och det förekommer dessutom en del övernaturligheter, men det som händer är logiskt inom ramen för fiktionen.

I Belvisionserien verkar inte det där med logik ha varit särskilt prioriterat. Min favoritsekvens på detta område finns i "Månen tur och retur", där Haddock, Kalkyl och detektiverna Dupoundt har gett sig iväg i en svävare, men tvingas ta skydd i en grotta, som sedan rasar igen, vilket hindrar dom från att ta sig tillbaka till raketen igen. Tintin löser det hela genom att be Milou spåra (på månen, efter en farkost som inte nuddat marken när den åkt, med huvudet i en stor plasthjälm). Väl framme vid grottan lyckas Milou hitta en liten öppning och Tintin kan skicka in honom i grottan med dynamit, som Kalkyl glatt tänder på, varpå raset vid grottöppningen sprängs bort.

Ett nästan allvarligare problem (om än inte lika roligt) uppstår när Professor Kalkyl nästan får en tung packlår över sig. Tintin noterar att vajern som hållit låren blivit avskuren, men trots att antalet misstänkta är litet och lättkontrollerat när man befinner sig på månen - och det borde oroa om någon i expeditionen försöker mörda de andra - undersöker han det inte vidare. Han bara noterar att ingenjören Wolff beter sig underligt och låter det hela bero.

Vi kan unna oss ett exempel till. I "Rackham den Rödes skatt" blir Tintin attackerad av Maxim Vogel, en av skurkarna från det föregående albumet "Enhörningens hemlighet", när han dyker efter Enhörningens vrak. Efter att ha fått assistans av en bläckfisk lyckas Tintin tillfångata Vogel och ta honom upp till expeditionens skepp. Men är det inte ytterst märkligt att de aldrig såg till skurkens båt? Så långt kan han inte ha simmat under vattnet att fartyget han utgick från inte sågs från ytan.

Så varför inlät man sig på dessa - och andra - brister i manus. Det kan ju inte ha varit så att författarna inte tänkte på problemen. Den enda rimliga förklaring jag kan komma på är att man helt enkelt sket i dom. Varför gå miste om en bra och dramatisk ingrediens i berättelsen bara för att den är helt orimlig. Och ska jag vara ärlig så var detta inte något som bekymrade mig när jag var sex år gammal. Jag svalde alltihop. Och jag blev besviken när jag fick tag i originalversionen av "Rackhem den Rödes skatt" och Maxim Vogel inte ens var med!

Då är det ett större problem att historien ibland stannar av och tittaren får uppleva en god stund där karaktärerna bara springer runt till ingen nytta. I "Krabban med guldklorna" går flera avsnitt ut på att Tintin och Haddock blir tillfångatagna av Ahmed den Förskräcklige och en skurkaktig pilot, lyckas befria sig och fångas in igen. På samma sätt kutar de i "Det hemliga vapnet" runt en bra stund på ett borduriskt fängelse, i ett försök att frita Professor Kalkyl, en sekvens som enbart tar några rutor i boken. Det är möjligt att dessa sekvenser fungerar bättre när man ser dom i femminutersportioner, men jag har samtidigt svårt att se att det inte skulle ha gått att göra något bättre med de förutsättningar man hade.

Ändå finns det ljuspunkter. Varje berättelse har fått sitt eget musikaliska tema, något som fungerar riktigt bra. Och det är också med ljud och stämningar man lyckas bäst. Sekvensen då jorden går under (i alla fall nästan) i den mystiska stjärnan är betydligt bättre än i nittiotalsserien. Ännu tydligare märks det i "Månen tur och retur", framförallt i slutet, där man med hjälp av "ljus" och musik lyckas skapa en mardrömslik stämning medan raketen störtar mot jorden och syret är på upphällningen. Det funkade då och det är imponerande även nu. Detta är väl trots allt adaptionens verkliga uppgift, inte att bara flytta berättelsen till ett nytt medium, utan att använda detta mediums förutsättningar för att fördjupa berättelsen. Så kanske kan denna primitiva och på många sätt undermåliga Tintin ändå visa sin sentida efterföljare ett och annat.

Tintin på TV, del 1: Kvarlevor

Om man stöter på Tintin på TV idag rör det sig med största säkerhet om den TV-serie som franska Ellipse och kanadensiska Nelvana producerade i början på nittiotalet. Det är en nog så kompetent produkt. De har lagt energi på att följa albumen och lyckats bra. Man kan i och för sig ha sina invändningar mot den svenska dubbningen, men det får man väl helt enkelt leva med. Min invändning kan väl vara att har man läst albumen så ger serien inte så mycket. Ingenting fördjupas egentligen, men det var väl inte heller avsikten.

Jag mötte och lärde mig älska Tintin via Belvisions TV-version från sextiotalet. De hade tagit några av albumen och klippt ner dem till fem minuter långa avsnitt, 104 stycken allt som allt, komplett med cliffhangerslut emellan. De klumpades ihop tre och tre (ungefär) när de visades på svensk TV. Mina bröder (eller föräldrar) hade sett till att fånga en del av dem på video och det var dessa, och ytterligare några som införlivades i samlingen då de repriserades cirka 1989, jag såg om och om igen. Ser jag om dem idag kan jag läsa med i stora delar av dialogen.

Som vuxen noterar jag hur primitiv animationen är, men det var ingenting jag märkte då (och jag tror ändå att den såg rätt illa ut redan på den tiden). Och rösterna! Det vore fel att säga att det var "rätt" röster, de var ju de ända Tintin-röster jag kände till. Men de var bra. Tomas Bolme kommer för mig alltid i första hand att vara Tintin liksom Åke Lindström alltid kommer att associeras med rollen som Kapten Haddock (eller borde det vara "Kapten Kolja"?). Nog för att man så här i efterhand kan önska att de hade plockat in ett par skådespelare till. Nog för att Lars Edström är skicklig, men det finns en gräns även för hur många olika röster han kan göra, men inte heller det reflekterade jag över för tjugofem år sen. Samma gäng gick senare vidare till att göra ljudadaptioner av Tintinalbumen, som jag hörde på kassett. Även dom älskade jag.

Det kan inte ha undgått ens den som aldrig rört ett Tintinalbum att upphovsmannen Hergé hade en del problem med etniska stereotyper. När TV-serien kommer till har några decennier gått, så det kommer som en överraskning att den snarare än att dämpa problemen faktiskt på sina ställen gör dem värre. Karaktären Ahmed den Förskräcklige, som skapats enkom för TV-versionen av "Krabban med guldklorna" är både visuellt och personlighetsmässigt en betydligt grövre karikatyr på en arab än något som finns i förlagan. Märkligare ändå blir det i "Rackham den Rödes skatt". Där har man befolkat den ö dit Tintin och gänget kommer för att söka efter skatten med en infödingsstam som vi inte såg röken av i albumet. I och för sig kan ju inte dessa varelser kopplas till någon specifik nationalitet eller folkgrupp, men det är en så fullkomlig bild av begreppet "vilde" man kan tänka sig.

Men inte nog med att de saknades i albumet, jag kunde inte heller minnas dom från TV-serien jag såg som barn. Och en koll visade att jag hade rätt. De hade klippts ut ur den svenska versionen.

Jag har svårt att tro att SVT på eget initiativ klippt bort dessa delar, så förmodligen var det serien kortad redan när den dubbades till svenska. Detta skedde förmodligen 1969 eller 1970, mindre än ett decennium efter att serien gjorts. Redan vid denna tid hade alltså någon insett att detta parti var problematiskt och sett till att erbjuda en version som snyggats upp. Eller hur ligger det till egentligen? Om någon Tintinexpert läser detta får hen gärna upplysa mig om hur saken ligger till.

I vilket fall som helst måste det ses som anmärkningsvärt att man lyckats klippa bort dessa sekvenser utan att det uppstår konstigheter i narrativet. Infödingarna fanns med under flera avsnitt och tog plats i historien. Det faktum att man använt flera sekvensen med dem som bakgrund under eftertexterna måste också tolkas som att de sågs som en viktig och dramatisk del av berättelsen.

Vi ska fortsätta tala om vad som hänt med Hergés historier under vägen mot TV-skärmen. Jag ska dock be att få avsluta denna första text på klassiskt TV-tintinmanér. Ni som sett något av serien får föreställa er Rolf Knutssons röst, som inledde och avslutade varje avsnitt.

Finns det över huvud taget något av värde i denna TV-serie, som inte kan härledas till nostalgi?

Missa inte nästa avsnitt:

"Förändringar"

Krimlitteraturgenomgång för fler än nördar

Jag har läst ut Michael Tappers avhandling "Snuten i skymningslandet: Svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010". Det tog sin tid. Det är en bastant volym Tapper har knåpat ihop. 700 sidor (exklusive noter och referenser), vilket är tråkigt på ett sätt, för den borde få en betydligt större spridning än jag gissar att den gjort.

Tapper beskriver svenska polisromaner och -filmer och deras underliggande moraliska och politiska budskap. Jag är förmodligen den perfekte mottagaren. Jag läste många av de böcker han har analyserat i tolv-trettonårsåldern och är mycket nyfiken på vad han har sett i dom. Antagligen behöver man ha ett intresse för att ta sig igenom materialet. Men då blir man å andra sidan belönad.

Men det viktiga i Tappers avhandling är att han visar på hur dessa böcker och filmer faktiskt påverkar samhället de konsumeras i. Kriminal- och dokumentärgenren har lånat berättargrepp av varandra, vilket gör att polisdeckarna producerar en aura av realism, något som har varit ett honnörsord inom genren sedan Sjöwall-Wahlöös dagar, vilket i sin tur riskerar att ge en skev bild av hur brottsligheten i samhället faktiskt ser ut. Brottet måste ju vara spektakulärt för att fungera dramatisk motor i berättelsen. Dessutom talar Tapper om hur "polishämnaren", en karaktärtyp hämtad främst från amerikansk film, har blivit populär. Denna karaktär, som av berättelsen tvingas agera utanför regelboken, bygger på en opposition mot ett rättssamhälle som antas vara överbyråkratiskt och tandlöst, något som bara "polishämnaren" och hans (jo, det är oftast en man) metoder kan råda bot på. Denna typ av berättelse i samband med de realismanspråk som genren har med sig i bagaget tenderar även detta att påverka hur vi ser på och diskuterar brottsligheten i vår omvärld. Det är inget resonemang som är helt okomplicerat. Farhågor om att tittare och läsare inte ska kunna skilja på fiktion och verklighet bara för att fiktionen efterliknar dokumentärens sätt att berätta har framförts tidigare och det finns en risk att detta slår över i elitism.*

Boken rymmer så mycket mer än det jag har beskrivit här (och jag har varken utrymme eller förmåga att göra resonemangen rättvisa), men det är ändå här vi finner det som gör att alla borde läsa "Snuten i skymningslandet". Vare sig man köper Tappers resonemang eller inte så är det viktigt att fundera över på vilket sätt samhället och samhällsdebatten påverkas av denna typ av kultur. Det är genom att visa på dessa sammanhang han gör sin största gärning.

*Den som vill läsa om hur ett annat fiktivt verk som använde sig av dokumentärens teknik i sitt berättande togs emot rekommenderas varmt Philip Sandifers text om "Cathy Come Home".

Att prata som folk aldrig gjort

Jag såg första avsnittet av BBC:s "Merlin" när det sändes för ett antal år sedan. Sedan blev det inte mer. Serien föreföll rikta sig till femtonåringar och jag kände mig helt enkelt inte som en del av målgruppen. Jag fick höra att den blev bättre, men var aldirg motiverad att börja med den på nytt. Men nu, då den nått sitt slut, kände jag att det var dags. Jag börjar närma mig slutet på första säsongen och än så länge stämmer mina intryck med dem jag hade för fem år sedan, men jag krigar på.

Redan ett par avsnitt in fäste jag mig dock vid de sätt som karaktärerna, och kanske främst titelkaraktären, talade. Ord och uttryckssätt kändes ofta så moderna att det skar sig mot den medeltida omgivningen. Jag insåg att stilen på dialogen med största sannolikhet var avsiktlig. Dessutom tror jag att man har arbetat med att ge olika karaktärer olika sätt att uttrycka sig. Nog så berömvärt, men det hade ändå effekten att det tog mig ur funktionen.

Ganska snart insåg jag dock hur löjligt detta resonemang var. Det är ju inte direkt så att dialogen blivit mer autentisk om man uteslutit alla ord som William Shakespeare inte kände till. Men denna insikt hjälpte inte helt för att komma över problemet hos mig.

Jag har pratat tidiare om det här med hur realism fungerar inom fiktion, och då i synnerhet TV-dramatik. Man kan säga att det är något av en käpphäst för mig. Det här är ett utmärkt exempel. Skulle man på något sätt kunna återskapa realistisk medeltidsdialog skulle vi inte förstå någonting. Alltså måste vi arbeta med någon form av icke-realistisk dialog. Det centrala är att jag har lättare att låtsas att en mer (fejk)ålderdomlig dialog är realistisk och sålunda blir det lättare för mig att i stunden tro på det som händer i TV-rutan. Sålunda finns det alltså en anledning att hålla sig till konventioner, åtminstone om vi förutsätter att det finns fler som fungerar som jag.

Detta bör naturligtvis inte läsas som att man som manusförfattare alltid ska hålla sig till konventioner för konventionernas egen skull. Tvärton kan det finnas goda skäl att avstå fån dem. Och även om jag ibland kan önska att de som gjort "Merlin" låtsats lite för min skull, så verkar de i alla fall ha en tanke bakom vad de gör. Och för det måste de nog ha respekt, trots allt.

Tänkvärda konsekvensbeskrivningar

SVT har haft den goda smaken att köpa in Charlie Brookers "Black Mirror". Sedan har de varit inkompetenta nog att gömma den på märkliga tider, av någon anledning jag inte ens kan gissa mig till. Tack och lov finns den tillgänglig på SVT Play.

Charlie Brooker har jag nämnt när jag skrev om "You Have Been Watching" och "10 O'Clock Live". Den korta presentation går ut på att han är en i sitt hemland känd krönikör (med TV som huvudämne) och programledare. Många av hans TV-program har handlat om TV-mediet. Han kan mycket om TV.

"Black Mirror" är en antologiserie, som (som titeln antyder) har tagit vår nutid och vridit lite på den för att kunna se den i nytt ljus. Flera av avsnitten tar upp medias påverkan på ett eller annat sätt. Den är mörk, men också ofta rolig och vid andra tillfällen närmast ömsint. För Charlie Brooker (och Kanak Huq och Jesse Armstrong, som också skrivit för serien) känner för sina karaktärer, inte så att det blir sentimentalt och bara med vad som förefaller vara genuin sympati). Skiftningarna i stämning är en del i seriens storhet.

Allt är inte fantastiskt, men allt är definitivt sevärt och när serien är som bäst får den tittaren (i alla fall den här tittaren) att hisna och verkligen känna att den verklighet som Brooker ser i sin spegel är en fullt logisk konsekvens av den vi ser idag, fast några steg bort. Det är som att han testar scenarior och försöker komma fram till vart vi är på väg.

Så till den som inte sett serien kan jag bara uppmana: Masa dig över till SVT Play snarast möjligt och gör det. Det är definitivt värt din tid.

Vad gör du fortfarande här? Chop chop.

Språkets makt

Jag är språkintresserad. Det innebär inte att jag sätter i mig en massa böcker om lingvistik, men jag är genuint fascinerad av vad vi gör med språket och vad vi kan göra med språket. Jag har berört detta ämne lite lätt förut (här och här), men det är ett knepigt ämne att skriva om. Det förekommer så olika uppfattningar i frågan, både om hur man bör göra och hur mycket man egentligen bör bry sig.

Jag tror att det är på sin plats att jag börjar med en bekännelse. Jag har svårt för särskrivningar. När jag ser en särskrivning så är det något som skär i mig. Jag har i och för sig förstått att jag inte är ensam på det här området. När någon på Facebook ger exempel på en särskrivning de påträffat brukar det genast dyka upp meningsfränder. Det märks antagligen inte på dem i vardagen, men här samlas de, i den trygghet som gruppen ger, redo att sprida hån och förakt över någon anställd i en livsmedelsaffär som inte förmått göra en riktig bedömning gällande det korrekta antalet mellanrum på en skylt. Jag förstår dem. Jag vill gå med i deras tåg och äntligen få skrika ut min frustration med sakernas tillstånd. Ändå håller jag mig tillbaka.

Det är knepigt det där med att påpeka andra människors språkfel. Man framstår lätt som lite väl dryg, något de flesta aktar sig för. Men det är inte bara därför jag blir kvar i skuggorna. Det finns nämligen en annan faktor som behöver vägas in: hur stor roll spelar de där särskrivningarna egentligen.

Det finns förvisso tillfällen där en särskrivning kan förändra innebörden i det skrivna. Det brukar kunna bli ganska lustigt. Vad det dock sällan blir är förvirrande. Jag har svårt att tro att någon har sett texten "Fryst kyckling lever" och på allvar trott att det som står där är sant.* Möjligen kan det ta marginellt längre tid, men jag vågar säga att alla lyckas uttyda det budskap skylten är satt att förmedla.** Om någon av våra vänner meddelar oss att hen är "jätte trött" så kan vi enkelt avkoda detta meddelande. För vissa av oss innebär det en nagel mot vår mentala svarta tavla, men har det betydelse. Varför ska vi egentligen meddela dessa människor om att de gör fel, ens om det inte kommer med sociala represalier? Vem av oss har förresten rätt att kasta första stenen? Det är ju knappast så att du aldrig har särskrivit.

Att vi klarar av att tolka särskrivningar betyder ju i och för sig inte att de inte har betydelse. Det sätt vi skriver saker på påverkar naturligtvis människors uppfattning om oss. De kanske inte tänker på det. De kanske tänker på det, men aktivt försöker undvika att styra deras bild av avsändaren. Det spelar ingen roll. De blir påverkade lik förbannat. I ett textmeddelande må det vara hänt, i en jobbansökan eller ett brev man skriver i arbetet blir det desto viktigare.

Melvil Dewey (1851-1931) har gått till historien som skapare av ett klassifikationssystem för bibliotek som fått spridning över stora delar av världen. Han hade också åsikter i språkfrågor. Han tyckte att ord skulle stavas som de uttalades. Som en del av detta började han till exempel stava sitt eget förnamn "Melvil" istället för "Melville". Under en universitetskurs jag läste för några år sedan kom jag i kontakt med en text där författaren gick i polemik med någon av Deweys ståndpunkter.*** Som en del i detta citerade hon, naturligt nog, saker Dewey skrivit. Som han hade skrivit efter sin övertygelse om hur saker borde stavas.

Det slog mig att det automatiskt gav henne något av ett övertag. Deweys säregna stavning fick honom att verka mindre kompetent. Då ska man hålla i minnet att jag kände till hans försök till stavningsreform och visste att så inte var fallet. Trots det var det en bild som var svår att skaka av sig.

Hans sätt att skriva säger naturligtvis ingenting om hans förmåga att dra slutledningar. Hade han lyckas övertyga resten av den engelsktalande världen att hans reform var värd att genomföra hade vi istället sett det som helt naturligt. Nu inverkar det på läsningen hos mig och, vågar jag gissa, på många andra också.

Språkets funktion är att kommunicera, men även om man tycker att det räcker att mottagaren förstår det som avsändaren vill uttrycka så förmedlar det så mycket mer än så. Och det kan tyckas orättvist att vi ska dömas och blir dömda, inte utifrån om vi lyckas göra oss förstådda, utan utifrån om vi skriver på det sätt som konsensus hävdar är rätt. En konsensus som, utifrån de vägar skriftspråket kunde ha tagit, mycket väl hade kunnat säga något helt annat.


*Varför skulle förresten i så fall mataffären skriva skyltar om det. Det låter mer som information nyhetsmedia borde föra vidare. **Har någon förresten själv sett en affär som erbjuder kunden att köpa en "skum tomte". Trots att skumtomtar numera, anmärkningsvärt nog, kan köpas styckvis kan jag inte se hur någon skulle formulera en upplysning om det på ett sådant sätt.
***Jag är ledsen om det blir lite luddigt här, jag kommer inte ihåg vad författaren hette eller exakt vad det var hon hade invändningar emot, men eftersom det faller bortom min poäng så ber jag läsaren stå ut med det.

Visst måste väl storleken ha betydelse?

Bland de böcker som funnits med i årets bokrea finns antalogin "Om Strindberg". Jag har personligen inte känt något större behov av att köpa den, trots att jag nog måste sägas ha ett stort Strindbergsintresse. En av anledningarna till detta är att det är en coffee table-bok.

Coffee table-böcker har aldrig varit min grej. Jag har alltid förstått det som att poängen är att det ska vara fina böcker med mycket bilder, som man kan ha liggande framme att bläddra i, eller låta gäster bläddra i. Jag har inga invändningar mot detta, folk får förlusta sig med de böcker de tycker om. Min smak råkar bara i allmänhet vara mer inriktad på text än bilder. Plus att jag föredrar böcker som är i ett behändigt format att läsa i.

Det är här känner förundran inför "Om Strindberg". Det förefaller vara en rätt ambitiös antalogi, som avhandlar den store författaren utifrån olika vinklar. Men det rör sig alltså om en bok i relativt stort format på närmare fyrahundra sidor. Den kan inte vara bekväm att läsa.

Så hur tänkte förlaget när den designades? Rimligtvis var väl föresatsen att den skulle läsas. Eller skulle den ligga framme, för att ägarna skulle kunna visa sina gäster på litteraturintresse och god smak? Men i så fall finns det väl betydligt kreddigare böcker att skylta med. Är kanske tanken att den ska användas som diskussionsstartare om besvärande tystnad skulle uppstå.

Om någon förstår detta bättre än jag får vederbörande gärna förklara. Kanske finns det någon som har bättre insyn i förlagsvärlden, som kan sluta sig till tankgångarna bakom. Eller är det helt enkelt så att jag är klenare i armarna än genomsnittet? Den kanske är tänkt att motivera till aktivare träning? Jag får i vart fall ingen rätsida på saken.

En återgång till källan

När alla (det är ingen särskilt stor överdrift) plötsligt började prata om nyinspelningen av "House of Cards" insåg jag att det slutligen var dags att se originalet, som legat och väntat på mig på tok för länge. Om inte annat var det nödvändigt eftersom det bara var en tidsfråga innan jag skulle råka på spoilers.

"House of Cards"-trilogin är ju nu en gång en av de där klassikerna man bör ha sett, förlagd till listor över stora TV-mästerverk som också rymmer sådant som "I, Claudius" och "Brideshead Revisited" (och kanske en eller annan amerikansk serie), likt litteraturens klassiker man förväntar sig ska vara bra, men som av någon anledning aldrig når toppen av läshögen.

Och visst var den bra. Manuset var välstrukturerat och de tre serierna kändes verkligen som om de var olika. Inte minst är den andra serien, med den dubbeltydiga titeln "To Play the King", en intressant utforskande av ett scenario där regenten bestämmer sig för att ta aktiv del i politiken. Och det går faktiskt inte att överdriva hur bra Ian Richardson är i huvudrollen, även om jag länge var tveksam till greppet att låta honom tala direkt till tittaren här och där. Så här i efterhand måste jag erkänna att det var ett smart grepp, men det tog ett tag att vinna över mig på den punkten.

Visst finns det ett par småsaker jag ställer mig tveksam inför. Jag ska inte nämna dem här, det vore att sprida spoilers i onödan, bara konstatera att de bleknar i förhållande till förtjänsterna.

Min nyfikenhet gjorde att jag efteråt såg första avsnittet på nyinspelningen. Jag hade förväntat mig att den skulle vara rätt annorlunda, men även om det finns en tydlig skillnad i ton, så hade man valt att följa handlingen mer troget än jag förväntat mig. Jag gissar att jag väntar i något år innan jag ser resten. Att ta dom direkt i följd vore lite som att äta för mycket, maten kommer inte till sin fulla rätt.

Min uppfattning var dock att den var kompetent, men att den egentligen inte gav så mycket som originalet inte gav. Men jag gissar att den i första hand är till för dem som inte sett 90-talsversionen. Och det är väl ingen dum utgångspunkt.

Har det hänt något roligt här?

SVT har den här veckan dragit igång "Det hände här", ett program där Anders Lundin letar intressanta historiska händelser på mindre orter. I första programmet avhandlades Habo.

Jag ska inte göra mig lustig över programmet, eftersom jag bara sett mindre snuttar av det (men ni ska veta att det är frestande). Men det påminner mig om någonting jag har tänkt på på senaste tiden.

BBC Radio 4 har under de senaste åren sänt ett program som heter "Mark Steel's in Town" och som går ut på att komikern Mark Steel åker runt till mindre städer, tar reda på mer information om dem och sedan framför en halvtimmeslång stand up-föreställning där han skämtar om staden, såväl dess historia som dess nuvarande framtoning. Han har besökt sådana kanske inte riktigt världsberömda städer som Basingstoke, Walsall och Dumfries och resultatet tenderar att bli riktigt lyckat.

Jag har funderat på om det skulle gå att göra något sådant här i Sverige. De borde gå att skicka en komiker till ställen som Sollefteå, Skövde och Västervik och låta henom (med benägen hjälp) plocka ihop ett underhållande program om staden och dess egenheter.

Kanske skulle det bli dåligt, men jag skulle i alla fall vara nyfiken på resultatet. För säga vad man vill om "Det hände här", särskilt roligt verkar det inte.

Hoppingivande djupdykning i gammal TV

För vid pass ett och ett halvt år sedan skrev jag om Göran Everdahls bok "Kom nu'rå: barnprogrammen vi minns - eller helst vill glömma" och hur den inte riktigt gjorde mig nöjd. Jag vill återigen påpeka att det inte är någon dålig bok Everdahl har skrivit, jag var bara inte rätt läsa för den. Den retade min aptit, men höll sig bara på ytan av den TV-historia den beskrev.

Därför gladde det mig när jag i dagens DN läste om Margareta Rönnbergs bok "Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalité? 70-talets barnteveprogram och barnfilmer kontra dagens". Enligt Johan Cronemans onödigt griniga recension (han är grinig på andra som uttalat sig i frågan, inte på Rönnberg) gör den vad den väl krångliga titeln säger och gör det bra. Den går igenom 70-talets TV och film för barn och visar på en annan bild en den som blivit kvar i folkminnet, av framför allt barn-TV som vänstervridet.

Hur det än må vara med undersökningens resultat, så blir jag riktigt sugen på att läsa den. Det förefaller ytterst intressant för den som, likt mig, har ett intresse för TV-historia att faktiskt få en lite djupare redogörelse för åtminstone en del av det som passerat rutan genom åren.

TILLÄGG: Kalle Lind har i den här texten kommenterat och lagt nyanser på såväl Rönnbergs som Cronemans alster.

Radioteater på marsch ut ur arkivet

Av en händelse noterar jag att Sveriges Radio har sjösatt något som de kallar Radioteatern Biblioteket, där de lägger ut inspelningar ur arkivet för nedladdning. Riktigt glädjande måste jag säga. I och för sig gäller det enbart inspelningar som passerat femtiårsstrecket (jag gissar att ingen ansåg det nödvändigt att skriva in något om rättigheter för digital distribution när kontrakten skrevs under sextitalet), men jag måste ändå säga att jag är förtjust. Tanken på allt guld som ligger lagrat och nu kan släppas är onekligen tilltalande. Märkligt bara att det inte har varit mer publicitet kring det.

Hoppas nu bara att de lägger upp nytt material i rask takt. Och att SVT följer efter med att tillgängliggöra mer av sitt arkiv, som det har glunkats om.

Ta en titt via följande länk.

Bäst på TV 2012

Så var vi där igen. Det är dags att rådbråka sin hjärna och komma fram till vad som faktiskt var bäst på TV under året som gick. Mycket har hunnit sjunka undan, så det får gå på halvsuddiga minnesbilder. Jag tror, efter viss tvekan, att det som var bäst var femte säsongen av "Mad Men", som var riktigt stark. Det tog ett tag för mig att verkligen fastna för serien, men sedan ett par säsonger är jag med på riktigt och det här var nog den bästa säsongen hittills. Att den sändes samtidigt som "Game of Thrones" andra säsong, som igen bevisar att TV fungerar bäst när den bygger på en ordentligt planlagd historia, gjorde att våren var en riktigt trevlig period att vara TV-tittare.

Ett par ytterligare reflektioner.

• "Sherlock" bjöd på en jämnare säsong än förra gången. Det ska bli spännande att se vad Moffat och Gatiss gör med säsong tre.
• "Call the Midwife" har jag redan skrivit om. Jag måste erkänna att jag blev besviken på julavsnittet, men det berodde nog mest på att vinterns avsnitt gett mig väl höga förhoppningar. Jag är genuint glad att den här serien blivit en succé och att en andra säsong är på gång.
• "Line of Duty" var ett ruskigt bra drama om poliskorruption. Den som missade bör försöka göra något åt det. Jag övervägde faktiskt att utse den till årets bästa.
• Vi fick inte mycket "Doctor Who" i år, men det vi fick var överlag riktigt bra. Jag borde inte gilla beslutet att gå över från tung arc till mer fristående avsnitt, men det kanske handlar om att omväxling förnöjer. Nu är bara frågan vad årets femtiårsjubileum bjuder på.
• "Downton Abbey" bjöd på en klart svagare tredje säsong. Nog för att det funnits såpainslag förut, men den här gången verkar de ha tagit över hela berättandet.
• "Secret State" var egentligen rätt bra. Problemet är väl bara att om man vill göra politisk thriller blir man lätt jämförd med "State of Play" och det finns ingen som mår bra av den jämförelsen.
• "Last Tango in Halifax" var en riktigt charmig serie om två gamla skolkamrater som återknyter bekantskapen efter att inte ha setts på fyrti år. Jag hade en och annan invändning mot psykologin, men serien var så underhållande att jag kan leva med det.

Sådärja. Nu är det dags för 2013. Jag tror på ett toppenår.