Min morgontidning innehöll för några dagar sedan en artikel om hur lyxutgåvor av skivor är det nya sättet för "branchen" att tjäna pengar. När man inte längre kan sälja lika många skivor tillverkar man ett begränsat antal exemplar med en speciell förpackning eller något annat exklusivt, som man å andra sidan kränger för femton gånger så mycket pengar som en vanlig CD skulle ha gått på.
Jag tänker inte ägna den här texten åt att uttrycka min förundran inför att detta fungerar. Det är någonstans en självklarhet att det alltid kommer finnas en del människor som har pengar nog och ett behov av att veta att de har någonting som inte alla andra har. Vill de lägga två och ett halvt tusen på en gigantisk box, som må vara snygg, men som kräver en museimonter i bostaden eftersom den aldrig i världen kan få plats i en bokhylla, så är det OK med mig. Som "botad komplettist" kan jag i viss mån förstå beteendet. Inte heller har jag för avsikt att diskustera betydelsen av kulturens innehåll kontra dess förpackning (den har jag faktiskt redan i viss mån berört här).
Men det hela berörde en fråga som legat och skvalpat i mitt medvetande en liten tid, med anledning av att jag läste om en dylik lyxutgåva av Sigur Ros' album "Með suð í eyrum við spilum endalaust". innehållande, förutom en extra DVD om inspelningen av albumet, bilder tagna under arbetet. Det är inte första gången jag har noterat att man har försökt sälja en skiva, eller en bok relaterad till ett band, med löften om "exklusiva foton aldrig tidigare visade för någon" och jag måste erkänna att jag har svårt att förstå vari värdet av dylika fotografier ligger.
Visst kan det ligga ett värde i att veta hur en skiva spelades in, i alla fall så länge fokus ligger på vad som ligger bakom beslut man tagit, snarare än hur man sedan har verkställt dem, men jag kan inte se hur foton av bandet eller artisten i studion, eller för den delen i turnébussen, i hemmet eller någon annanstans, ska kunna ge mig ett mervärde i förhållande till musiken. Borde jag få en större förståelse för den genom att veta hur det såg ut där den skapades eller hur verktygen den skapades med var beskaffade? Borde det hjälpa mig att hitta nya ingångar och tolkningar?
Jag inser att det måste finnas människor som ser ett värde i detta, annars skulle det ju inte användas i marknadsföringen, men hos mig kommer det aldrig funka som säljargument. Jag står helt förbluffad inför fenomenet.
Monday, December 8, 2008
Friday, October 24, 2008
Monday, October 13, 2008
Bedårande novellsamling
Jag ska villigt erkänna att jag inte var överförtjust i Hello Saferides debutalbum. Det var inte dåligt på något sätt, men det grep aldrig riktigt tag i mig. Jag blev ordentligt förtjust i Annika Norlin först genom hennes Säkert!-album. Efter alldeles för mycket lyssnande på den skivan borde jag ha vetat vad jag skulle förvänta mig av Norlin. Men icke.
Hon har väl adrig varit anmärkningsvärt självbiografisk i sina texter. Ändå känns det som om hon tagit ytterligare ett steg på nya albumet. Titeln antyder det tydligt nog: "More Modern Short Stories fom Hello Saferide". Det är noveller det handlar om. Avgränsade historier. Och det är verkligen så det känns. Som en novellsamling.
Och jag förundras igen över hennes egensinnighet. Såväl musik som text bjuder ständigt på nya vinklar, nya perspektiv. Det känns igen otroligt väl från Säkert!-skivan, ändå står jag vid flera tillfällen med gapande mun (ja, metaforiskt. Det finns gränser). Jag ska inte ge exempel på vad sångerna handlar om. Det har redan gjorts av varenda recensent som skrivit om skivan. Dessutom tror jag inte att det gör dig någon nytta i alla fall. Jag tänker bara konstatera att trots kopplingarna bakåt är berättargreppet här mer konsekvent genomfört än tidigare.
Och fascinationen begränsar sig inte till texterna. Musiken är lika egensinnig och full av saker att upptäcka som texterna. Produktionen är ofta storslagen på ett sätt jag är löjligt svag för. Det blir aldrig för mycket. Musiken står aldrig ivägen, men det finns enormt mycket att upptäcka i den. Som i "25 Days" som inleds i en valstakt med ett munspel som faktiskt gör mig en smula skeptisk, men som i takt med att vi närmar oss textens crescendo byggs ut till något storslaget orkestrerat, en ljudvärld som omsluter lyssnaren och får den att känna sig uppslukad.
Så jag fortsätter leta, fortsätter upptäcka i denna nya värld som Hello Saferide har visat mig. Och förundras igen. Och igen.
Hon har väl adrig varit anmärkningsvärt självbiografisk i sina texter. Ändå känns det som om hon tagit ytterligare ett steg på nya albumet. Titeln antyder det tydligt nog: "More Modern Short Stories fom Hello Saferide". Det är noveller det handlar om. Avgränsade historier. Och det är verkligen så det känns. Som en novellsamling.
Och jag förundras igen över hennes egensinnighet. Såväl musik som text bjuder ständigt på nya vinklar, nya perspektiv. Det känns igen otroligt väl från Säkert!-skivan, ändå står jag vid flera tillfällen med gapande mun (ja, metaforiskt. Det finns gränser). Jag ska inte ge exempel på vad sångerna handlar om. Det har redan gjorts av varenda recensent som skrivit om skivan. Dessutom tror jag inte att det gör dig någon nytta i alla fall. Jag tänker bara konstatera att trots kopplingarna bakåt är berättargreppet här mer konsekvent genomfört än tidigare.
Och fascinationen begränsar sig inte till texterna. Musiken är lika egensinnig och full av saker att upptäcka som texterna. Produktionen är ofta storslagen på ett sätt jag är löjligt svag för. Det blir aldrig för mycket. Musiken står aldrig ivägen, men det finns enormt mycket att upptäcka i den. Som i "25 Days" som inleds i en valstakt med ett munspel som faktiskt gör mig en smula skeptisk, men som i takt med att vi närmar oss textens crescendo byggs ut till något storslaget orkestrerat, en ljudvärld som omsluter lyssnaren och får den att känna sig uppslukad.
Så jag fortsätter leta, fortsätter upptäcka i denna nya värld som Hello Saferide har visat mig. Och förundras igen. Och igen.
Monday, September 15, 2008
Sunday, July 27, 2008
Nya skivor
eMiL Jensen - Emil Jensen
The Smiths - Strangeways, Here We Co
Tindersticks - Curtains
Tindersticks - Simple Pleasure
Lars Winnerbäck - Strimmor (singel)
Lars Winnerbäck - Vi Var Där Blixten Hittade Ner: Bränt Krut, Vol. 3
The Smiths - Strangeways, Here We Co
Tindersticks - Curtains
Tindersticks - Simple Pleasure
Lars Winnerbäck - Strimmor (singel)
Lars Winnerbäck - Vi Var Där Blixten Hittade Ner: Bränt Krut, Vol. 3
Tuesday, July 1, 2008
Friday, June 13, 2008
Friday, May 9, 2008
Den eviga dansen
"Vet du att denna ö kallas av lokalbefolkningen 'lilla helvetet'", frågade Alice och jag tänke att jag haft rätt. Analogin var förment enkel, men rymde så mycket mer än jag sett vid en första blick.
Jag hade sedan länge insett att jag missat en hel dimension vid mitt första möte med August Strindbergs "Dödsdansen". Jag hade ägnat en del energi åt "Dödsdansen" som äktenskapsskildring. Och visst liknar den på ytan andra Strindbergska äktenskapsdramer, som "Fadren" och "Fordringsägare", men litteraturen hävdade att det faktiskt fanns skillnader. Det var dock först efter att ha satt mig in i de förändringar författaren genomgick under 1890-talet, och främst efter ett längre umgänge med "Till Damaskus", som jag verkligen kunde uppfatta dessa skillnader och förstå hur mycket jag missat. Jag hade länge funderat på att läsa om den, men det hade inte blivit och det var först i och med Malmö Stadsteaters uppsättning, som jag nyligen bevittnade, som jag på riktigt fick tillfälle att ompröva dramat.
Det vi får uppleva är en äktenskaplig strid så jävlig att man knappt ens tror Strindberg om att kunna uppfinna den. Alice och Edgar har varit gifta i tjugofem år och har i stort sett från början varit låsta i en kamp med varandra som med tiden blivit alltför infekterad för att de ska kunna ta sig ur den. De bär båda ansvaret för den situation de hamnat i. De har helt enkelt, som så ofta i Strindbergska äktenskap, för starka personligheter och saknar helt förmåga att kompromissa. Ingen av dem vågar blotta sig av rädsla för att ge motparten övertaget. Så nu sitter de tillsammans, i ett fästningstorn som tidigare använts som fängelse (någon som missade symboliken? Nej, jag tänkte väl det), och inväntar slutet på sin eviga dans.
Infernokrisen hade inneburit en förändring i Strindbergs världsbild. Han var nu övertygad om att att den värld vi känner bokstavligen var helvetet, där människan hamnat på grund av brott begågna i en tidigare existens. Han hade funnit att resignation inför det öde man utdömts var det enda sättet att finna någon form av frid. Lyckan var en dröm. Medvetenheten om att den var en omöjlighet, i alla fall på lång sikt, och igenom det acceptans över sakernas tillstånd var den bästa vägen.
"Till Damaskus" visade upp de här idéerna på ett sätt som inte kan benämnas annat än storslaget. Den Okände, huvupersonen i det dramat, blir varse hur Gud styr hans liv och finner den resignation inför detta faktum som Strindberg eftersträvar, även om hans kamp, såväl den inre som den med Gud, fortsätter. "Till Damaskus" innehåller också en av Strindbergs intressantaste äktenskapsskildringar. I och med att dramat till slut kom att bestå av tre delar har den fått rikligt med plats att utvecklas. Den Okände och hans hustru, Damen, upplever ständiga slitningar i sitt förhållande och avbryter det också åtskilliga gånger, men de kommer ständigt tillbaka till varandra. Innan de skiljs för sista gången karaktäriserar Den Okände deras förhållande. "[Vi] hata varann därför att vi älska varann; vi hata varann därför att vi äro bundna vid varann; vi hata bandet, vi hata kärleken; vi hata det ljuvaste som är det bittraste, det bästa som detta livet ger."
"Dödsdansen" rör sig inom samma marker. Det är modellerat efter 80-talets äktenskapsdramer, men har fått färg av sekelskiftets resonemang. "Detta är helvetet", utbrister Alice och det är lätt att ta det som en metafor (hon är ju varken den första eller sista att använda den), men Kurt, som kommer på besök och får bevittna striden, konstaterar senare: "Så verkligt som du skildrat ditt [helvete], utesluter varje tanke på bilder, poetiska eller icke!" Helvetet är inte en metafor utan en verklighet.
Även skildringen av äktenskapet uppvisar paralleller till vad vi mötte i Till Damaskus. Här finns samma band som inte går att bryta. De båda parterna älskar verkligen varandra, men kan inte avsluta sin strid. De måste fortsätta att dansa sin eviga dans. I dramats inledning görs från båda håll försök att faktiskt visa vänlighet, men de slås alltid brutalt ner av motparten, som om denne absolut inte ville öppna sig för en attack. Det är tragiskt mer än något annat. Det är svårt att inte känna sympati för dessa båda människor som har kämpat i tjugofem år, men som någonstans faktiskt verkar vilja nå en försoning.
Så kommer Edgar ändå, genom en process som inte är helt olik Den Okändes i "Till Damaskus", till insikt om det meningslösa i att kämpa mot sitt öde och behovet av resignation och en dialog kan påbörjas makarna emellan. Den är förvisso stapplande och det står klart för alla att det här inte innebär att striderna är slut, men det understryks ändå att försoningen är möjlig. Det känns som att det här faktiskt är en "happy ending" eller i alla fall så nära en sådan Strindberg kan komma.
Det är fascinerande att "Till Damaskus" och "Dödsdansen", de enda av Strindbergs dramer som fick direkta "uppföljare", båda slutar med en återförening och någon form av trevande försoning och att verkens sista delar slutar med att den manliga huvupersonen dör (om det än i "Till Damaskus" rör sig om en symbolisk död genom inträde i ett kloster). Det verkar nästan som om Strindberg vid närmare eftertanke blivit missnöjd med dessa första slut, som om han kommit fram till att det är för orealistiskt och varit tvungen att gå tillbaka och göra om. Det är åtminstone i "Dödsdansens" fall synd. Jag kan inte låta bli att tycka att han raserar den trots allt hoppfulla stämning som "Dödsdansen I" lämnar läsaren med. Andra delen tillför egentligen ingenting i karaktärsteckningen av Alice och Edgar. Så jag väljer att försöka bortse från "Dödsdansen II", för att trots allt, hur kompakt mörkt dramat än känns, kunna avsluta bekantskapen med det med en känsla av hopp.
Jag hade sedan länge insett att jag missat en hel dimension vid mitt första möte med August Strindbergs "Dödsdansen". Jag hade ägnat en del energi åt "Dödsdansen" som äktenskapsskildring. Och visst liknar den på ytan andra Strindbergska äktenskapsdramer, som "Fadren" och "Fordringsägare", men litteraturen hävdade att det faktiskt fanns skillnader. Det var dock först efter att ha satt mig in i de förändringar författaren genomgick under 1890-talet, och främst efter ett längre umgänge med "Till Damaskus", som jag verkligen kunde uppfatta dessa skillnader och förstå hur mycket jag missat. Jag hade länge funderat på att läsa om den, men det hade inte blivit och det var först i och med Malmö Stadsteaters uppsättning, som jag nyligen bevittnade, som jag på riktigt fick tillfälle att ompröva dramat.
Det vi får uppleva är en äktenskaplig strid så jävlig att man knappt ens tror Strindberg om att kunna uppfinna den. Alice och Edgar har varit gifta i tjugofem år och har i stort sett från början varit låsta i en kamp med varandra som med tiden blivit alltför infekterad för att de ska kunna ta sig ur den. De bär båda ansvaret för den situation de hamnat i. De har helt enkelt, som så ofta i Strindbergska äktenskap, för starka personligheter och saknar helt förmåga att kompromissa. Ingen av dem vågar blotta sig av rädsla för att ge motparten övertaget. Så nu sitter de tillsammans, i ett fästningstorn som tidigare använts som fängelse (någon som missade symboliken? Nej, jag tänkte väl det), och inväntar slutet på sin eviga dans.
Infernokrisen hade inneburit en förändring i Strindbergs världsbild. Han var nu övertygad om att att den värld vi känner bokstavligen var helvetet, där människan hamnat på grund av brott begågna i en tidigare existens. Han hade funnit att resignation inför det öde man utdömts var det enda sättet att finna någon form av frid. Lyckan var en dröm. Medvetenheten om att den var en omöjlighet, i alla fall på lång sikt, och igenom det acceptans över sakernas tillstånd var den bästa vägen.
"Till Damaskus" visade upp de här idéerna på ett sätt som inte kan benämnas annat än storslaget. Den Okände, huvupersonen i det dramat, blir varse hur Gud styr hans liv och finner den resignation inför detta faktum som Strindberg eftersträvar, även om hans kamp, såväl den inre som den med Gud, fortsätter. "Till Damaskus" innehåller också en av Strindbergs intressantaste äktenskapsskildringar. I och med att dramat till slut kom att bestå av tre delar har den fått rikligt med plats att utvecklas. Den Okände och hans hustru, Damen, upplever ständiga slitningar i sitt förhållande och avbryter det också åtskilliga gånger, men de kommer ständigt tillbaka till varandra. Innan de skiljs för sista gången karaktäriserar Den Okände deras förhållande. "[Vi] hata varann därför att vi älska varann; vi hata varann därför att vi äro bundna vid varann; vi hata bandet, vi hata kärleken; vi hata det ljuvaste som är det bittraste, det bästa som detta livet ger."
"Dödsdansen" rör sig inom samma marker. Det är modellerat efter 80-talets äktenskapsdramer, men har fått färg av sekelskiftets resonemang. "Detta är helvetet", utbrister Alice och det är lätt att ta det som en metafor (hon är ju varken den första eller sista att använda den), men Kurt, som kommer på besök och får bevittna striden, konstaterar senare: "Så verkligt som du skildrat ditt [helvete], utesluter varje tanke på bilder, poetiska eller icke!" Helvetet är inte en metafor utan en verklighet.
Även skildringen av äktenskapet uppvisar paralleller till vad vi mötte i Till Damaskus. Här finns samma band som inte går att bryta. De båda parterna älskar verkligen varandra, men kan inte avsluta sin strid. De måste fortsätta att dansa sin eviga dans. I dramats inledning görs från båda håll försök att faktiskt visa vänlighet, men de slås alltid brutalt ner av motparten, som om denne absolut inte ville öppna sig för en attack. Det är tragiskt mer än något annat. Det är svårt att inte känna sympati för dessa båda människor som har kämpat i tjugofem år, men som någonstans faktiskt verkar vilja nå en försoning.
Så kommer Edgar ändå, genom en process som inte är helt olik Den Okändes i "Till Damaskus", till insikt om det meningslösa i att kämpa mot sitt öde och behovet av resignation och en dialog kan påbörjas makarna emellan. Den är förvisso stapplande och det står klart för alla att det här inte innebär att striderna är slut, men det understryks ändå att försoningen är möjlig. Det känns som att det här faktiskt är en "happy ending" eller i alla fall så nära en sådan Strindberg kan komma.
Det är fascinerande att "Till Damaskus" och "Dödsdansen", de enda av Strindbergs dramer som fick direkta "uppföljare", båda slutar med en återförening och någon form av trevande försoning och att verkens sista delar slutar med att den manliga huvupersonen dör (om det än i "Till Damaskus" rör sig om en symbolisk död genom inträde i ett kloster). Det verkar nästan som om Strindberg vid närmare eftertanke blivit missnöjd med dessa första slut, som om han kommit fram till att det är för orealistiskt och varit tvungen att gå tillbaka och göra om. Det är åtminstone i "Dödsdansens" fall synd. Jag kan inte låta bli att tycka att han raserar den trots allt hoppfulla stämning som "Dödsdansen I" lämnar läsaren med. Andra delen tillför egentligen ingenting i karaktärsteckningen av Alice och Edgar. Så jag väljer att försöka bortse från "Dödsdansen II", för att trots allt, hur kompakt mörkt dramat än känns, kunna avsluta bekantskapen med det med en känsla av hopp.
Tuesday, May 6, 2008
Makten och sårbarheten
Det jag främst bar med mig efter min läsning av August Strindbergs "Kristina" för ett knappt år sedan var en beundran inför hur författaren hanterade sin historiska karaktär. Jag tyckte inte att dramat som helhet var något mästerverk, men Strindberg lyckades verkligen lägga ett nytt perspektiv på karaktären. Jag kan inte särskilt mycket om drottning Kristina och vet inte vilka källor han använde sig av i sitt arbete, men det står helt klart att han går utanför det som kan bestyrkas historiskt i sin personteckning. Detta är förstås något som faller sig helt legitimt eller till och med naturligt för den moderna läsaren, men som den samtida kritiken hade mycket svårt för. Jag ska villigt erkänna att jag inte är kompetent nog att uttala mig om hur mycket före sin tid Strindberg var, men kritiken antyder i alla fall att det var något samtiden inte hade helt lätt att hantera.
Efter att nyligen ha sett Dramatens uppsättning (som ingår i föreställningen "Tre Kronor" tillsammans med samme författares "Gustav Vasa" och "Gustav III") är jag ännu mer fylld av beundran. Stycket har faktiskt vunnit på att kortas ner till åttio minuter. En del sidospår har förvunnit och man har ökat fokuseringen på just Kristinakaraktären. Elin Klinga är fullkomligt lysande i titelrollen och man har tagit vara på Strindbergs teman och fördjupat dem, alltifrån inledningens lekande flicka, som kläs till drottning innan hon symboliskt innesluts i sten, till avslutningens uttågande drottning, som inte då, liksom aldrig tidigare, erkänner sig besegrad.
Inledningen pekar på en av de viktigaste delarna av Kristinagestalten. Hon har lärt sig att hantera sin omgivning, men ger på flera sätt intryck av att fortfarande vara ett barn. Hon kallar sig själv "Lilla Kerstin" och det är på samma gång ett sätt avväpna sin omvärld och att förleda den, vilket hon gör med precis samma precision som hon hanterar sina älskare. Det här är förstås inte helt oproblematiskt ur ett genusperspektiv, speciellt som Kristina, enligt kommentarer Strindberg gjorde, ska ha varit modellerad efter Harriet Bosse, men vi ska lämna det perspektivet för den här texten och fortsätta fokusera på Kristina som enskild karaktär.
Kristinas oförmåga som statschef ges kanske inte stort utrymme, men belyses med obeveklig tydlighet. Hon verkar vara i det närmaste helt frånkopplad från verkligheten och kan inte se de effekter hennes beslut har, vare sig ekonomiska eller politiska. Hon verkar närmast handla efter impulser och även här får man nästan en känsla av att det handlar om ett barn, nödtorftigt maskerad av en vuxens pondus.
Kanske visas ändå drottningens kval i föreställningen tydligast i förhållandet till Klas Tott. Det är i mötet med honom hon, återigen ytterst symboliskt, kan lägga av sig sin drottningutstyrsel och få bli människan Kristina. Det är, i alla fall till stor del, för hans skull hon slutligen avsäger sig tronen. Hon tror sig kunna nå friheten i hans sällskap, men blir ratad. Hon kan inte nå lyckan som regent, men när hon tar det oåterkalleliga steget ner, och därigenom släpper sin makt och sin kontroll, visar det sig att lyckan är lika omöjlig att nå den vägen. Hon har förlorat allt, men väljer trots det att avtåga med huvudet högt. Ett spel förvisso, eftersom såväl människorna kring henne som publiken känner hennes nederlag, men ändå bibehållande en värdighet.
Den religiösa problematiken har dock i Dramatenuppsättningen tonats ner till nästan intet. Det är tyvärr för länge sedan jag läste dramat för att jag ska kunna säga något säkert, men jag vill minnas att den var betydligt mer framträdande där.
Det är, när man funderar på det, slående vilka likheter som finns mellan de tre kungaporträtt som under en kväll passerade revy. Det Strindberg främst är intresserad av är de kval som bor i personernas inre. Historien har behandlat dem olika, men de har alla, som regenter plägar, fastnat i våra medvetanden som starka personer, otroligt drivna, om än inte alltid åt rätt håll. Strindberg funderar kring vad som måste ha rört sig under allt det där. Han vill veta vilka demoner de kan ha brottats med. Han belyser dem ur ett nytt perspektiv och det är väl trots allt det som är litteraturens uppgift, att tolka historien snarare än att förmedla den.
Efter att nyligen ha sett Dramatens uppsättning (som ingår i föreställningen "Tre Kronor" tillsammans med samme författares "Gustav Vasa" och "Gustav III") är jag ännu mer fylld av beundran. Stycket har faktiskt vunnit på att kortas ner till åttio minuter. En del sidospår har förvunnit och man har ökat fokuseringen på just Kristinakaraktären. Elin Klinga är fullkomligt lysande i titelrollen och man har tagit vara på Strindbergs teman och fördjupat dem, alltifrån inledningens lekande flicka, som kläs till drottning innan hon symboliskt innesluts i sten, till avslutningens uttågande drottning, som inte då, liksom aldrig tidigare, erkänner sig besegrad.
Inledningen pekar på en av de viktigaste delarna av Kristinagestalten. Hon har lärt sig att hantera sin omgivning, men ger på flera sätt intryck av att fortfarande vara ett barn. Hon kallar sig själv "Lilla Kerstin" och det är på samma gång ett sätt avväpna sin omvärld och att förleda den, vilket hon gör med precis samma precision som hon hanterar sina älskare. Det här är förstås inte helt oproblematiskt ur ett genusperspektiv, speciellt som Kristina, enligt kommentarer Strindberg gjorde, ska ha varit modellerad efter Harriet Bosse, men vi ska lämna det perspektivet för den här texten och fortsätta fokusera på Kristina som enskild karaktär.
Kristinas oförmåga som statschef ges kanske inte stort utrymme, men belyses med obeveklig tydlighet. Hon verkar vara i det närmaste helt frånkopplad från verkligheten och kan inte se de effekter hennes beslut har, vare sig ekonomiska eller politiska. Hon verkar närmast handla efter impulser och även här får man nästan en känsla av att det handlar om ett barn, nödtorftigt maskerad av en vuxens pondus.
Kanske visas ändå drottningens kval i föreställningen tydligast i förhållandet till Klas Tott. Det är i mötet med honom hon, återigen ytterst symboliskt, kan lägga av sig sin drottningutstyrsel och få bli människan Kristina. Det är, i alla fall till stor del, för hans skull hon slutligen avsäger sig tronen. Hon tror sig kunna nå friheten i hans sällskap, men blir ratad. Hon kan inte nå lyckan som regent, men när hon tar det oåterkalleliga steget ner, och därigenom släpper sin makt och sin kontroll, visar det sig att lyckan är lika omöjlig att nå den vägen. Hon har förlorat allt, men väljer trots det att avtåga med huvudet högt. Ett spel förvisso, eftersom såväl människorna kring henne som publiken känner hennes nederlag, men ändå bibehållande en värdighet.
Den religiösa problematiken har dock i Dramatenuppsättningen tonats ner till nästan intet. Det är tyvärr för länge sedan jag läste dramat för att jag ska kunna säga något säkert, men jag vill minnas att den var betydligt mer framträdande där.
Det är, när man funderar på det, slående vilka likheter som finns mellan de tre kungaporträtt som under en kväll passerade revy. Det Strindberg främst är intresserad av är de kval som bor i personernas inre. Historien har behandlat dem olika, men de har alla, som regenter plägar, fastnat i våra medvetanden som starka personer, otroligt drivna, om än inte alltid åt rätt håll. Strindberg funderar kring vad som måste ha rört sig under allt det där. Han vill veta vilka demoner de kan ha brottats med. Han belyser dem ur ett nytt perspektiv och det är väl trots allt det som är litteraturens uppgift, att tolka historien snarare än att förmedla den.
Tuesday, April 29, 2008
Nya skivor
Iron & Wine - Woman King (EP)
Iron & Wine - The Shepherd's Dog
The Ladybug Transistor - Can't Wait another Day
Sufjan Stevens - The Avalanche
Tegan and Sara - So Jealous
Tegan and Sara - The Con
Wilco - Summerteeth
Iron & Wine - The Shepherd's Dog
The Ladybug Transistor - Can't Wait another Day
Sufjan Stevens - The Avalanche
Tegan and Sara - So Jealous
Tegan and Sara - The Con
Wilco - Summerteeth
Gubbe på humör
Resignation, detta vackra koncept, skapat för att få oss att inte i onödan skapa en massa förhoppningar som ändå inte kommer uppfyllas, men som i gengäld får oss att nöja oss med det goda tillvaron faktiskt har att bjuda.
När det gällde Van Morrison resignerade jag slutligen våren 2004. Han hade då släppt flera skivor i rad som inte kan betecknas som annat än tråkiga. Ändå hade de ofta fått hyfsade eller till och med goda recensioner. Så började det talas om att något hade hänt. Att Van brann igen. Att han hade lagt tillbaka själen i det han gjorde på nya albumet. Detta parat med att förstasingeln "Celtic New Year" faktiskt var riktigt bra gjorde att hoppet började väckas. Kanske skulle inte världen behöva räkna "The Healing Game" från 1997 som mannens sista bra skiva. Men ack, med skivan väl genomlyssnad stod sanningen klar. Det här var precis lika passionslöst som det brukade. Och jag bestämde mig där och då för att aldrig sätta någon tro till bra Van Morrison-recension igen. Den samlade kritikerkåren verkade antingen sakna krav eller kompetens eller av någon annan anledning envisas med att se saker som inte fanns.
Så när nytt album kom för någon månad sedan började det igen. Det började talas om att det var bra, om än inte fantastiskt. Och titeln "Keep it simple" skulle anspela på att nu var det back to basics som gällde. Inga konster. Enklare. På papperet lät det bra och jag var tvungen att uppbåda all ansträngning för att hålla fast vid mina gamla föresatser. Klokt visade det sig, för även om det inte direkt lät erbarmligt så saknade det all form av inspiration.
Anledningen till att jag brydde mig en smula mer än vanligt var att den här gången skulle mannens Sverigebesök bevistas. Jag hade blivit tillfrågad om att följa med och accepterat, även om mina förväntningar var minst sagt låga. Jag hade sett honom en gång förut, på Göteborgs Konserthus i januari 2004 och bortsett från en fantastisk "When the Healing Has Begun" ungefär halvvägs in var spektaklet under all kritik. Van verkade gå in och spela så många minuter han hade betalt för och sedan gå av, allt med så lite emotionell inblandning som möjligt. Någon påpekade att han aldrig någonsin hade sett så rädda musiker som de som kompade. Det var nog inte märkligt. Ett misstag hade nog inte tagits emot särskilt väl när arbetsgivaren var på det humöret.
Men den här gången var någonting annorlunda. Van var glad. Han verkade faktiskt tycka om det han gjorde och det gjorde förstås en värld av skillnad för oss konsertbesökare. Trots att han tidvis var tydligt irriterad över problem med ljudet och till och med skällde ut ljudteknikern på scenen så höll han humöret uppe hela vägen. I och för sig innehöll konserten väl många intrumentalsolon och man kan förstås alltid ha invändningar mot setlistan, även om jag nog inte ska låta min personliga aversion mot "Brown Eyed Girl" och "Gloria", som fick mig att känna att det hela tappade i slutet, styra alltför mycket i bedömningen. Och det mesta vägs upp av den mästerliga version av "Wild Night" vi fick uppleva.
Detta innebär förvisso inte att det var någon mästerlig konsert. Det var en dag på jobbet, som Van Morrison-konserter tydligen alltid är nu för tiden. Men det var en bra dag. Det var en underhållande stund. Att få se Van Morrison brinna på riktigt igen är förstås att hoppas på det omöjliga. Den tiden är förbi. Men resignationen ger oss möjligheten att njuta av det som trots allt var. Hyfsat får räknas som bra i Van the Mans nollnolltal.
När det gällde Van Morrison resignerade jag slutligen våren 2004. Han hade då släppt flera skivor i rad som inte kan betecknas som annat än tråkiga. Ändå hade de ofta fått hyfsade eller till och med goda recensioner. Så började det talas om att något hade hänt. Att Van brann igen. Att han hade lagt tillbaka själen i det han gjorde på nya albumet. Detta parat med att förstasingeln "Celtic New Year" faktiskt var riktigt bra gjorde att hoppet började väckas. Kanske skulle inte världen behöva räkna "The Healing Game" från 1997 som mannens sista bra skiva. Men ack, med skivan väl genomlyssnad stod sanningen klar. Det här var precis lika passionslöst som det brukade. Och jag bestämde mig där och då för att aldrig sätta någon tro till bra Van Morrison-recension igen. Den samlade kritikerkåren verkade antingen sakna krav eller kompetens eller av någon annan anledning envisas med att se saker som inte fanns.
Så när nytt album kom för någon månad sedan började det igen. Det började talas om att det var bra, om än inte fantastiskt. Och titeln "Keep it simple" skulle anspela på att nu var det back to basics som gällde. Inga konster. Enklare. På papperet lät det bra och jag var tvungen att uppbåda all ansträngning för att hålla fast vid mina gamla föresatser. Klokt visade det sig, för även om det inte direkt lät erbarmligt så saknade det all form av inspiration.
Anledningen till att jag brydde mig en smula mer än vanligt var att den här gången skulle mannens Sverigebesök bevistas. Jag hade blivit tillfrågad om att följa med och accepterat, även om mina förväntningar var minst sagt låga. Jag hade sett honom en gång förut, på Göteborgs Konserthus i januari 2004 och bortsett från en fantastisk "When the Healing Has Begun" ungefär halvvägs in var spektaklet under all kritik. Van verkade gå in och spela så många minuter han hade betalt för och sedan gå av, allt med så lite emotionell inblandning som möjligt. Någon påpekade att han aldrig någonsin hade sett så rädda musiker som de som kompade. Det var nog inte märkligt. Ett misstag hade nog inte tagits emot särskilt väl när arbetsgivaren var på det humöret.
Men den här gången var någonting annorlunda. Van var glad. Han verkade faktiskt tycka om det han gjorde och det gjorde förstås en värld av skillnad för oss konsertbesökare. Trots att han tidvis var tydligt irriterad över problem med ljudet och till och med skällde ut ljudteknikern på scenen så höll han humöret uppe hela vägen. I och för sig innehöll konserten väl många intrumentalsolon och man kan förstås alltid ha invändningar mot setlistan, även om jag nog inte ska låta min personliga aversion mot "Brown Eyed Girl" och "Gloria", som fick mig att känna att det hela tappade i slutet, styra alltför mycket i bedömningen. Och det mesta vägs upp av den mästerliga version av "Wild Night" vi fick uppleva.
Detta innebär förvisso inte att det var någon mästerlig konsert. Det var en dag på jobbet, som Van Morrison-konserter tydligen alltid är nu för tiden. Men det var en bra dag. Det var en underhållande stund. Att få se Van Morrison brinna på riktigt igen är förstås att hoppas på det omöjliga. Den tiden är förbi. Men resignationen ger oss möjligheten att njuta av det som trots allt var. Hyfsat får räknas som bra i Van the Mans nollnolltal.
Tuesday, April 8, 2008
Där tiden stått stilla
Några gånger under vintern har jag besökt högskolan i min förra hemstad och när jag har fått en stund över har jag haft en tendens att alltid hamna på samma ställe. Mina steg har styrts mot högskolans bibliotek och väl där har jag nästan ofelbart hamnat på "min" våning: den fjärde, där bland annat litteraturvetenskapen och skönlitteraturen har fått sina platser.
Jag kan inte sluta fascineras av den där skönlitteraturavdelningen. Den kan inte sägas vara stor, men den skulle kunna hålla mig fången i veckor om jag bara hade tiden. Det som är så spännande med den är att den knappt verkar ha utvecklats alls de senaste tjugofem åren. Det verkar verkligen som att den av någon anledning jag inte är säker på fylldes rätt flitigt under sjuttiotalet för att sedan i stort sätt avstanna. Efter det verkar man mest ha köpt in några storsäljare då och då eftersom det väl fanns nedskrivet i något dokument att det skulle finnas skönlitteratur åt studenterna. Så här finns förvisso de senaste verken av Henning Mankell och Hanne-Vibeke Holst. Men det är de som är i minoritet. Det är de som står och skruvar lite besvärat på sig i hyllan och undrar hur de ska förhålla sig till sin omgivning. Och visst finns här också de stora klassikerna. Man kan hitta sin Dickens och sin Proust (vilket inte är någon självklarhet och därför naturligtvis uppskattat). Men det är resten som är riktigt fascinerande.
För till största delen handlar det inte om odödlig litteratur. Det mesta verkar tvärtom väldigt dödligt. Författarnamn jag aldrig har hört talas om eller i vissa fall kanske hört nämnas men inte mer. Sjuttiotalets kultursidesstoff, som nu sedan länge försvunnit ur bibliotek och pockethyllor. Men här finns de kvar, bevarade som i en tidskapsel. Antagligen lästa av ingen, men av en god försyn lämnade åt sitt öde. Mycket av det är säkert inte värst bra. Brukslitteratur på sin höjd. Men det mesta kommer att vara om inte briljant så i alla fall klart läsvärt.
Och jag plockar ut en volym på måfå, fylld av en önskan att bara öppna och läsa. Utan vetskap om författaren eller innehållet. Bara börja på första sidan och se vad som händer. Men jag vet att det inte kommer hända. Jag vet att mitt tåg snart går. Så jag vänder mig om och går mot trappan. Lämnar denna plats där tiden verkar ha stått stilla med en känsla av att ha gått miste om något.
Jag kan inte sluta fascineras av den där skönlitteraturavdelningen. Den kan inte sägas vara stor, men den skulle kunna hålla mig fången i veckor om jag bara hade tiden. Det som är så spännande med den är att den knappt verkar ha utvecklats alls de senaste tjugofem åren. Det verkar verkligen som att den av någon anledning jag inte är säker på fylldes rätt flitigt under sjuttiotalet för att sedan i stort sätt avstanna. Efter det verkar man mest ha köpt in några storsäljare då och då eftersom det väl fanns nedskrivet i något dokument att det skulle finnas skönlitteratur åt studenterna. Så här finns förvisso de senaste verken av Henning Mankell och Hanne-Vibeke Holst. Men det är de som är i minoritet. Det är de som står och skruvar lite besvärat på sig i hyllan och undrar hur de ska förhålla sig till sin omgivning. Och visst finns här också de stora klassikerna. Man kan hitta sin Dickens och sin Proust (vilket inte är någon självklarhet och därför naturligtvis uppskattat). Men det är resten som är riktigt fascinerande.
För till största delen handlar det inte om odödlig litteratur. Det mesta verkar tvärtom väldigt dödligt. Författarnamn jag aldrig har hört talas om eller i vissa fall kanske hört nämnas men inte mer. Sjuttiotalets kultursidesstoff, som nu sedan länge försvunnit ur bibliotek och pockethyllor. Men här finns de kvar, bevarade som i en tidskapsel. Antagligen lästa av ingen, men av en god försyn lämnade åt sitt öde. Mycket av det är säkert inte värst bra. Brukslitteratur på sin höjd. Men det mesta kommer att vara om inte briljant så i alla fall klart läsvärt.
Och jag plockar ut en volym på måfå, fylld av en önskan att bara öppna och läsa. Utan vetskap om författaren eller innehållet. Bara börja på första sidan och se vad som händer. Men jag vet att det inte kommer hända. Jag vet att mitt tåg snart går. Så jag vänder mig om och går mot trappan. Lämnar denna plats där tiden verkar ha stått stilla med en känsla av att ha gått miste om något.
Tuesday, April 1, 2008
Vindpinade Tankar - Utvärderingen
Se där. Det har faktiskt gått ett år sedan jag startade den här bloggen genom att nogsamt undvika att sätta ett program för den. Så jag antar att det här är rätt tillfälle att urvärdera. Har önskat resultat uppnåtts?
Huruvida texterna här är välskrivna nog tänker jag lämna åt dig, käre läsare, att avgöra. Jag varken kan eller vill uttala mig i den frågan. När det gäller allmängiltigheten måste det dock sägas att bloggen håller sig på klart godkänd nivå. Man får leta rätt länge för att hitta texter i ämnen som bara skribenten skulle kunna ha någon uppfattning om. Så kommer vi till den punkt där jag ofrånkomligen måste sägas ha brustit i min gärning. Det skrivs för sällan. Väldigt mycket för sällan.
Så jag antar att det är här nyårslöftena borde följa. "Från och med nu ska det komma minst en ny text i veckan" eller något i den stilen. Men även dessa kommer att utebli. Vi får helt enkelt se tiden an.
Och trösta oss med att projektet trots allt inte visade sig vara helt misslyckat.
Huruvida texterna här är välskrivna nog tänker jag lämna åt dig, käre läsare, att avgöra. Jag varken kan eller vill uttala mig i den frågan. När det gäller allmängiltigheten måste det dock sägas att bloggen håller sig på klart godkänd nivå. Man får leta rätt länge för att hitta texter i ämnen som bara skribenten skulle kunna ha någon uppfattning om. Så kommer vi till den punkt där jag ofrånkomligen måste sägas ha brustit i min gärning. Det skrivs för sällan. Väldigt mycket för sällan.
Så jag antar att det är här nyårslöftena borde följa. "Från och med nu ska det komma minst en ny text i veckan" eller något i den stilen. Men även dessa kommer att utebli. Vi får helt enkelt se tiden an.
Och trösta oss med att projektet trots allt inte visade sig vara helt misslyckat.
Friday, March 28, 2008
Tuesday, March 18, 2008
Bruten och helad
SVT fick i veckan för sig att visa "This Life +10", reunionavsnittet av 90-talsserien som fortfarande tillhör det bästa jag har sett på TV. Man hade lagt den direkt efter melodifestivalen och jag kan inte låta bli att undra hur man resonerat sig fram till det beslutet och huruvida det påverkade tittarsiffrorna. Jag köpte helt nyligen DVD:n och hade sålunda som av en händelse avsnittet i färskt minne när jag läste Conans sågning. Jag var på väg att lägga in en kommentar där, men insåg att den skulle bli alldeles för lång och att rätta platsen för den trots allt var här. Och här är det rätt motiverat med en spoilervarning. Om du, käre läsare, ännu inte sett avsnittet i fråga, eller serien som helhet, kan det vara motiverat att läsa vidare med försiktighet, eller avstå. Eller för all del se serien först. Inte för att texten är värd det jobbet, utan för att serien är det.
Jag har i efterhand funderat över vilka förväntningar jag faktiskt hade. Jag hade hört om lösa planer på att göra ett nytt avsnitt, men sådana rykten är jag rätt van att ta med en nypa salt. Om de faktiskt blir verklighet brukar det dröja rätt lång tid innan man faktiskt kan se resultatet på sin TV-skärm. Så i princip kan man säga att jag faktiskt inte visste någonting förrän avsnittet redan sänts. Jag hade alltså inte mer än en dag eller två på mig att skaffa några färväntningar alls. Men jag vill minnas att jag egentligen aldrig tänkte tanken att det kunde vara dåligt. Jag fick snabbt tänka om.
Avsnittet började rulla och jag blev snabbt skeptisk. Jag hade otroligt svårt för hela reality show-grejen. Det förstörde den förkrossande känslan av realism som legat över hela serien. Och den var borta även i vad som hade hänt karaktärerna sedan sist, framförallt Eggs upphöjelse till framgångsrik författare och Warrens karriär som självförverklingskonsult. Precis som karaktärerna vid sin återförening på Miles' gods vred jag lite besvärat på mig och kände mig osäker på hur jag egentligen skulle hantera situationen.
Sedan blev allting bara bättre. Inte direkt, men det gick stadigt uppåt. I takt med att karaktärerna började våga agera mer öppet mot varandra kunde också jag åter känna mig bekväm med dem. Allteftersom faller fler och fler pussebitar på plats och när Egg i slutet står i båten och slänger realityfotografens videoband i vattnet blir även TV-dokumentärspåret logiskt och bildar en kommentar till just sin egen onaturlighet. Egg är i slutändan inte den store författaren utan den Egg vi känner från förr. Precis som alla de andra visar sig vara logiska fortsättningar av de karaktärer vi en gång lärde känna. Det som vi kände oss hemma med har brutits sönder för att sedan faktiskt få bli helt igen.
Det är inte lika bra som serien var, men hade vi egentligen rätt att vänta oss det? När jag väl har sett klart avsnittet har känslan av att man förstört någonting som var så bra förvunnit. I alla fall nästan. Det ända som ligger kvar och gnager en smula är känslan av att de sålde ut realismen som var serien kännetecken. Men jag kan leva med det. Och de lyckades faktiskt få till ett avslut på hela Miles/Anna-spåret, som kändes tillfredsställande. Så jag väljer att acceptera "This Life +10" som existensberättigat. Trots allt.
Jag har i efterhand funderat över vilka förväntningar jag faktiskt hade. Jag hade hört om lösa planer på att göra ett nytt avsnitt, men sådana rykten är jag rätt van att ta med en nypa salt. Om de faktiskt blir verklighet brukar det dröja rätt lång tid innan man faktiskt kan se resultatet på sin TV-skärm. Så i princip kan man säga att jag faktiskt inte visste någonting förrän avsnittet redan sänts. Jag hade alltså inte mer än en dag eller två på mig att skaffa några färväntningar alls. Men jag vill minnas att jag egentligen aldrig tänkte tanken att det kunde vara dåligt. Jag fick snabbt tänka om.
Avsnittet började rulla och jag blev snabbt skeptisk. Jag hade otroligt svårt för hela reality show-grejen. Det förstörde den förkrossande känslan av realism som legat över hela serien. Och den var borta även i vad som hade hänt karaktärerna sedan sist, framförallt Eggs upphöjelse till framgångsrik författare och Warrens karriär som självförverklingskonsult. Precis som karaktärerna vid sin återförening på Miles' gods vred jag lite besvärat på mig och kände mig osäker på hur jag egentligen skulle hantera situationen.
Sedan blev allting bara bättre. Inte direkt, men det gick stadigt uppåt. I takt med att karaktärerna började våga agera mer öppet mot varandra kunde också jag åter känna mig bekväm med dem. Allteftersom faller fler och fler pussebitar på plats och när Egg i slutet står i båten och slänger realityfotografens videoband i vattnet blir även TV-dokumentärspåret logiskt och bildar en kommentar till just sin egen onaturlighet. Egg är i slutändan inte den store författaren utan den Egg vi känner från förr. Precis som alla de andra visar sig vara logiska fortsättningar av de karaktärer vi en gång lärde känna. Det som vi kände oss hemma med har brutits sönder för att sedan faktiskt få bli helt igen.
Det är inte lika bra som serien var, men hade vi egentligen rätt att vänta oss det? När jag väl har sett klart avsnittet har känslan av att man förstört någonting som var så bra förvunnit. I alla fall nästan. Det ända som ligger kvar och gnager en smula är känslan av att de sålde ut realismen som var serien kännetecken. Men jag kan leva med det. Och de lyckades faktiskt få till ett avslut på hela Miles/Anna-spåret, som kändes tillfredsställande. Så jag väljer att acceptera "This Life +10" som existensberättigat. Trots allt.
Thursday, March 6, 2008
Monday, February 18, 2008
Nya skivor
Band of Horses - Everything All the Time
Band of Horses - Cease to Begin
Bonnie 'Prince' Billy - Master and Everyone
Sufjan Stevens - Illinoise
Van Morrison - It's Too Late to Stop Now
Van Morrison - A Sense of Wonder
Band of Horses - Cease to Begin
Bonnie 'Prince' Billy - Master and Everyone
Sufjan Stevens - Illinoise
Van Morrison - It's Too Late to Stop Now
Van Morrison - A Sense of Wonder
Thursday, February 14, 2008
Time of the Hunt
En Audi Quattro kommer emot oss i en vansinnesfärd. Den gör en inbromsning som ingen körskoleelv någonsin varit i närheten av att få lära sig. Dörren öppnas och någon kliver ut. Vi får bara se benen, men det räcker. Vi har väntat i nästan ett år och vi vet att nu är väntan över.
Om jag minns rätt började det spridas rykten om en spin off på "Life on Mars" redan innan sista säsongen hunnit börja sändas. Den skulle utspela sig på 80-talet och innehålla någon eller några av moderseriens karaktärer. Vi visste förstås redan då vem det skulle handla om. Det fanns ju bara en möjlighet. DCI Gene Hunt, mannen vars coolhet omgärdade honom som en aura. Mannen som ägde varje scen han vistades i. Mannen vi inte kunde låta bli att tycka om, trots, eller kanske på grund av, att han betedde sig på ett sätt som vi innerligt hoppass att inga riktiga poliser gör.
Så småningom kom bekräftelsen. Serien skulle heta "Ashes to Ashes" och visst skulle vi få se vår favoripolis i huvudrollen. Han skulle till och med få med sig sina två sidekickar från "Life on Mars". Serien skulle utspela sig 1981, Hunt skulle ha anlänt till London för att visa sillmjölkarna från södern var skåpet skulle stå och det skulle finnas en ny tidsresenär från vår tid.
Personligen hade jag väntat mig, och hoppats på, att vi sluppit just det sistnämnda elementet. Jag hade hellre velat ha en "rak" polisserie. Tidsreseaspekten hade ju redan använts i "Life on Mars". Och med första avsnittet igenomtittat måste jag säga att jag hade rätt på den punkten. För det känns gjort. Alex Drake blir, precis som föregångaren Sam Tyler, skadad och vaknar upp i en svunnen tid, osäker på om det hon upplever är verkligt eller bara pågår i hennes eget huvud. Och rätt fort tröttnar jag på hennes funderingar på vilket sätt som är det bästa att ta sig ur sin nuvarande situation och tillbaka till verkligheten. Alla de där resonemangen har jag redan hört till leda. Och det intressantaste med "Life on Mars" var egentligen aldrig vad som faktiskt hänt Sam utan hur han reagerade på det han upplevde.
Fast vad spelar allt det där för roll egentligen? Det är ju inte för hennes skull vi kommit hit. Det är ju inte henne vi vill se. Det är ju allas vår favoritbastard vi vill se i aktion. Vi slog på med förväntan att få "The Gene Hunt Show". Och visst, det får vi också. Mannen kommer in, coolare än någonsin, och fyller bilden på det sätt vi förväntat oss.
Men något är ändå annorlunda. Det är som om Hunt själv har börjat leva myten "Gene Hunt". Han är fullt medveten om sin egen betydelse. Han vet till och med om hur cool hans bil är (är förresten coolhetsfaktorn hos Audi Quattro ens i närheten av den som fanns hos den Ford Cortina han körde på 70-talet?). Hans nya kollega enivsas med att sätta hans namn inom imaginära citationstecken och det är frestande att lägga till dem även som tittare. Han har slutat vara Gene Hunt och isätllet blivit "Gene Hunt". Seriens manusförfattare har släppt på myten med full kraft och i processen förlorat något av människan. Den direkthet som kännetecknade honom förr har fått ge vika för någonting annat. Resultatet av upphöjelsen till ikon har inneburit en distans. Han har på något sätt blivit en av de coola actionhjältar hans nya decennium vimlade av. Det är faktiskt frestande att göra en läsning som går ut på att han verkligen bara finns i Alex Drakes fantasi, skapad utifrån Sam Tylers minnesbilder. Liknande den karaktär vi känner, men i verkligheten bara en avbildning byggd på bristfälliga fakta.
Den diskussion om dåtida kontra nutida polisarbete som fanns i "Life on Mars" finns här också, men den är betydligt mer dämpad. Dessutom finns antydan till en genusdiskussion, men även den är betydligt mindre än man hade kunnat förvänta sig. Och Drake och Hunt kommer betydligt bättre överens än Hunt och Tyler någonsin gjorde. Inget fel i det egentligen. De två i kokmbination är ofta en fröjd att skåda och varför ska man hålla sig kvar i en tematik som redan känns ganska uttömd. Den här serien mår bra av alla skillnader den kan få gentemot moderserien, speciellt med tanke på att de är så lika till sin uppbyggnad. Dessutom ska det förstås sägas att det finns gränser för hur långtgående resonemang man kan dra efter bara ett avsnitt. Vi får helt enkelt se hur det ser ut när det finns möjlighet att skåda mönster.
Slutligen, käre läsare, inser jag att den här texten kanske inte gör någon intresserad av att se serien. Men alla de brister som påtalats här är trots allt anmärkningar i kanten. För Gene Hunt är tillbaka och han är fortfarande coolare än någon annan du kan hitta på TV.
Om jag minns rätt började det spridas rykten om en spin off på "Life on Mars" redan innan sista säsongen hunnit börja sändas. Den skulle utspela sig på 80-talet och innehålla någon eller några av moderseriens karaktärer. Vi visste förstås redan då vem det skulle handla om. Det fanns ju bara en möjlighet. DCI Gene Hunt, mannen vars coolhet omgärdade honom som en aura. Mannen som ägde varje scen han vistades i. Mannen vi inte kunde låta bli att tycka om, trots, eller kanske på grund av, att han betedde sig på ett sätt som vi innerligt hoppass att inga riktiga poliser gör.
Så småningom kom bekräftelsen. Serien skulle heta "Ashes to Ashes" och visst skulle vi få se vår favoripolis i huvudrollen. Han skulle till och med få med sig sina två sidekickar från "Life on Mars". Serien skulle utspela sig 1981, Hunt skulle ha anlänt till London för att visa sillmjölkarna från södern var skåpet skulle stå och det skulle finnas en ny tidsresenär från vår tid.
Personligen hade jag väntat mig, och hoppats på, att vi sluppit just det sistnämnda elementet. Jag hade hellre velat ha en "rak" polisserie. Tidsreseaspekten hade ju redan använts i "Life on Mars". Och med första avsnittet igenomtittat måste jag säga att jag hade rätt på den punkten. För det känns gjort. Alex Drake blir, precis som föregångaren Sam Tyler, skadad och vaknar upp i en svunnen tid, osäker på om det hon upplever är verkligt eller bara pågår i hennes eget huvud. Och rätt fort tröttnar jag på hennes funderingar på vilket sätt som är det bästa att ta sig ur sin nuvarande situation och tillbaka till verkligheten. Alla de där resonemangen har jag redan hört till leda. Och det intressantaste med "Life on Mars" var egentligen aldrig vad som faktiskt hänt Sam utan hur han reagerade på det han upplevde.
Fast vad spelar allt det där för roll egentligen? Det är ju inte för hennes skull vi kommit hit. Det är ju inte henne vi vill se. Det är ju allas vår favoritbastard vi vill se i aktion. Vi slog på med förväntan att få "The Gene Hunt Show". Och visst, det får vi också. Mannen kommer in, coolare än någonsin, och fyller bilden på det sätt vi förväntat oss.
Men något är ändå annorlunda. Det är som om Hunt själv har börjat leva myten "Gene Hunt". Han är fullt medveten om sin egen betydelse. Han vet till och med om hur cool hans bil är (är förresten coolhetsfaktorn hos Audi Quattro ens i närheten av den som fanns hos den Ford Cortina han körde på 70-talet?). Hans nya kollega enivsas med att sätta hans namn inom imaginära citationstecken och det är frestande att lägga till dem även som tittare. Han har slutat vara Gene Hunt och isätllet blivit "Gene Hunt". Seriens manusförfattare har släppt på myten med full kraft och i processen förlorat något av människan. Den direkthet som kännetecknade honom förr har fått ge vika för någonting annat. Resultatet av upphöjelsen till ikon har inneburit en distans. Han har på något sätt blivit en av de coola actionhjältar hans nya decennium vimlade av. Det är faktiskt frestande att göra en läsning som går ut på att han verkligen bara finns i Alex Drakes fantasi, skapad utifrån Sam Tylers minnesbilder. Liknande den karaktär vi känner, men i verkligheten bara en avbildning byggd på bristfälliga fakta.
Den diskussion om dåtida kontra nutida polisarbete som fanns i "Life on Mars" finns här också, men den är betydligt mer dämpad. Dessutom finns antydan till en genusdiskussion, men även den är betydligt mindre än man hade kunnat förvänta sig. Och Drake och Hunt kommer betydligt bättre överens än Hunt och Tyler någonsin gjorde. Inget fel i det egentligen. De två i kokmbination är ofta en fröjd att skåda och varför ska man hålla sig kvar i en tematik som redan känns ganska uttömd. Den här serien mår bra av alla skillnader den kan få gentemot moderserien, speciellt med tanke på att de är så lika till sin uppbyggnad. Dessutom ska det förstås sägas att det finns gränser för hur långtgående resonemang man kan dra efter bara ett avsnitt. Vi får helt enkelt se hur det ser ut när det finns möjlighet att skåda mönster.
Slutligen, käre läsare, inser jag att den här texten kanske inte gör någon intresserad av att se serien. Men alla de brister som påtalats här är trots allt anmärkningar i kanten. För Gene Hunt är tillbaka och han är fortfarande coolare än någon annan du kan hitta på TV.
Monday, February 4, 2008
Nya skivor
Christian Kjellvander - I Saw Her from Here/I Saw Here from Her
Säkert! - Säkert!
Lars Winnerbäck - Daugava
Säkert! - Säkert!
Lars Winnerbäck - Daugava
Subscribe to:
Posts (Atom)