Var finns vägen till Kirrin Island?

Jag har återigen, efter ett längre uppehåll, blivit regelbunden lyssnare till Spanarna i P1 och i det senaste avsnittet snuddades det vid ämnet "gammal barnkultur som görs om och lanseras som vuxenkultur" och det satte igång mina tankar.

Plötslig mindes jag att jag för några år sedan läste att man i England planerade för en ny miniserie baserad på karaktärerna från Enid Blytons Fem-böcker. Nu skulle de emellertid vara vuxna och samtidigt som det skulle förekomma nya (eller kanske nytt) brott så skulle serien förhålla sig till hur de hade utvecklats sedan sina brottsbekämpande ungdomsår.

Det blev uppenbarligen ingenting av den där serien och jag måste erkänna att jag sörjer det en smula. För även om det finns fler kriminalserier än jag vare sig kan eller vill konsumera så fascinerades jag av tanken på hur man skulle hantera konceptet Fem-gänget som vuxna. Det skulle kunna bli rätt dåligt, men faktum är också att det skulle kunna bli riktigt bra.

Jag vet inte vad det är som får mig att gå igång så på idén, men jag tror att det handlar om min fascination för att ta saker och lyfta dem ur sin invanda form, för att på det sättet ge nya perspektiv. Säga vad man vill om Fem-böckerna, men särskilt realistiska var de inte. Barn som löser brott är helt enkelt något som är ytterst ovanligt. Barn som träffar på lagom farliga bovligor ett par gånger om året är ännu mindre sannolikt. Just därför skulle det vara underbart att se någon utsätta dessa karaktärer för en realistisk TV-serie. Tanken svindlar.

Men av någon anledning fick vi aldrig se detta förverkligas. Och kanske är världen därför en liten smula fattigare.

Om baksidestexter och begriplighet

Jag är spoilofob. Jag försöker i så hög grad som möjlighet undvika att få reda på vad som kommer att hända i TV-serier jag ser och böcker jag läser. Det kan vara praktiskt att ha en uppfattning om den övergripande handlingen innan man börjar, men sedan är jag nöjd om jag får upptäcka saker i den takt som upphovsmannen har avsett. Jag läser sällan baksidestexten på böcker och kastar mig efter fjärrkontrollen när TV-program avslutas med en trailer för nästa avsnitt.

Jag är fullt medveten om att alla inte är som jag och ser förstås inget problem med det, men jag har svårt att förstå den bakomliggande tanken när det ska börja hintas om slutet redan innan konsumenten har tagit sig an början.

Jag har på senare tid börjat köpa "Buffy the Vampire Slayer" på DVD. En gång vid seklets början investerade jag mången surt förvärvad krona på serien då den släpptes på video, men tiden har gått och priserna för TV-dramatik på skiva har gått ner och det kändes som att det kunde vara dags att i maklig takt börja byta ut de gamla videokassetterna mot ett nyare format. Det rör sig trots allt om en i högsta grad omtittbar serie och det var ett tag sedan jag såg den senast.

Av gammal vana brydde jag mig föga om den information som stod att läsa på DVD-fodralens baksida. Jag hade något vagt minne av att ha noterat hos vänner att den där informationen innehöll duktigt med spoilers, men jag visste ju redan allt som fanns att veta, så jag brydde mig inte om vilket. Men efter att väl ha blivit uppmärksammad på dem kunde jag inte låta bli att (bildligt talat) höja på ögonbrynen. Nog innehöll texten spoilers alltid, men det var inte det största problemet. Låt mig visa dig.

Jag ska här citera baksidestexten till säsong fyra, som är min senast införskaffade. Om du inte har sett serien bör du sluta läsa här. Det här är nämligen information du inte vill ha. Även om du inte har några planer på att se serien kan den dag mycket väl komma då du ändrar dig. OK, då kör vi:

De avskyvärda åren på high school är nu ett avlägset minne. Buffy (Sarah Michelle Gellar), hennes bästa vän Willow och Willows klippa till pojkvän startar ett nytt år i en ny händelserik värld på University of California i Sunnydale.

Buffy umgås med på Riley efter att hon fått tillgång till det mystiska källarkomplexet känt som Initiativet. Buffys kompisar känner sig oroliga när hennes engagemang i Riley och Initiativet intensifieras. Faith vaknar upp ur koma och återvänder, fast besluten att hämnas. Oz kommer också tillbaka och blir inspärrad i Initiativets lokaler, vilket leder till att Tara och Willow blir osams. Även Angel återvänder till Sunnydale och har en våldsam konfrontation med Riley. Buffys kyliga förhållande till sina vänner leder till att de inte kan stoppa Adams planer på att skapa en överlägsen ras av till hälften människa och till hälften demoniska hybrider.

Vi måste väl förutsätta att mottagaren för denna text är någon som sett de första tre säsongerna men inte den här.I så fall innehåller den en hel del fakta som är rent ut sagt obegriplig. Vem är Tara? Vem är Adam? Ingen av dessa båda har varit med i serien innan. Och hur kan Oz komma tillbaka när ingen någonsin har nämnt att han har gett sig av?

Dessutom är texten duktigt skev i sitt upplägg. Den tar upp problematik från enskilda avsnitt (Willow och Tara blir osams, Angel blir svartsjuk på Riley osv.) snarare än att fokusera på övergripande linjer i handlingen. Och detta alltså helt bortsett från att den beskriver hela säsongen på ett sätt som inte kan vara någon till glädje. Jag kan köpa att man nämner The Initiative, som i och för sig dyker på på riktigt först i avsnitt sju, men som trots allt är säsongens huvudfokus, men därutöver borde man hålla sig i mycket allmänna ordalag.

Du kanske tycker att jag uppehåller mig vid petitesser nu, men faktum är ju att den här texten är till för att sälja en DVD-box. Hur har man tänkt när man skapat den? Har man alls sett säsongen? Vem uppfattar den som bra? Jag skulle allvarligt vilja ha ett svar på dessa frågor.