Beryktad tryckare

I Gustaf Edvard Klemmings och Johan Gabriel Nordins standardverk "Svensk boktryckeri-historia 1483-1883 (erkänn att du har den liggande på nattygsbordet) berättas, bland mycket annat, om tryckaren i Örebro Nils Magnus Lind, en man som förefaller ha varit nog så framgångsrik, men som kanske inte lämnade ett helt fläckfritt eftermäle efter sig.

Lindh föddes 1775 och övertog 1798 ägarskapet av den tryckeriverksamhet som hans far en gång startat. 1830 var tryckeriet, enligt Klemming och Nordin, "sannolikt det största i Sverige" med 14 handpressar och landets första snällpress. En viktig faktor i framgången var att Lindh köpt rättigheterna till "den vanliga katekesen" av dess författare, ärkebiskopen Jacob Axelsson Lindblom (Klemming och Nordin passar också på att konstatera att Lindblom knappast var den huvudsakliga författaren till verket, även om han juridiskt fått denna status, men det får vi kanske betrakta som en annan historia). Lindh hade ensamrätt till katekesen fram till 1832 och tjänade gott på den, inte minst indirekt, genom att landets samtliga bokbindare mer eller mindre tvingades bli hans kunder och de fann sig ofta i en rätt dålig förhandlingssituation när Lindh ville sälja in andra andaktsböcker tillsammans med katekesen.

Hans sätt att bedriva affärer förefaller ändå inte vara det som gick hårdast åt hans rykte. Varorna var betydligt mer vanryktade. I och för sig menar Klemming och Nordin att typerna och papperet inte var fullt så dåliga som det ofta hävdades. När det gäller trycket har de dock ingenting positivt att säga. Tryckarna arbetade för ett lågt tilltaget ackord och var därför främst intresserade i att arbetet skulle gå så snabbt som möjligt. Det ska ha förekommit att den som blandade för stark färg fick stryk av de övriga, eftersom det tog längre tid att trycka då. Resultatet av den undermåliga färgen var att trycket gulnade och smetade av sig, vilket gjorde att många förmodade att Lindh tryckt nya böcker på restexemplar av gamla utgåvor.

Lindh drev närmast en koncern, med inte bara tryckeri och förlag utan även stilgjuteri och pappersbruk. Han dog 1835 och efterträddes chef över verksamheten av sin son Pehr Magnus Lindh. För en tid var N. M. Lindh förmodligen störst i Sverige i sitt gebit. Nu kan hans namn väl knappast kallas allmänt känt, men för en tid var han rikskändis, om än inte omtalad i de positivaste av ordalag.