Inte mycket nytt under Bush-solen

För ett tag sedan redogjorde jag för mina förväntningar och förhoppningar inför Kate Bushs nya album "Director's Cut", som innehåller nyinspelningar av låtar från "The Sensual World" och "The Red Shoes". Efter att ha lyssnat på skivan måste jag tyvärr tillstå att resultatet svarar bättre mot förväntningarna än förhoppningarna.

Jag har ingenting principiellt emot att artister spelar in sina gamla låtar på nytt. Liksom coveralbum kan det vara ett tillfälle att ge nya tolkningar till gammalt material. Det är i och för sig sant att det ofta känns som ett desperat sätt från artister som inte lyckas skriva nytt material att trots allt få in lite fräscha pengar på kontot, men ingen torde kunna anklaga Kate Bush för att låta desperation och billiga trick ta över i musikskapandet. Hon har trots allt låtit det gå så länge som tolv år mellan två album.

Jag tror att det här är ett ärligt menat försök att slipa bort lite vassa kanter från de gamla låtarna, sådant som med tiden kommit att låta daterat. Problemet är att skillnaderna i många fall inte är så stora att de berättigar till nya släpp. Och i en del fall där förändringarna är mer noterbara är det svårt att se att de skulle vara till det bättre. Framförallt låter "This Woman's Work", som har fått sitt piano bytt mot ett elpiano, snarast mer daterad än originalet. Bäst fungerar "Moments of Pleasure", som redan i original gränsade mot perfektion. Där har det blivit en ny tolkning och kören som har lagts på ger verkligen något nytt. Det går inte att säga att den är vare sig bättre eller sämre än originalet. Det rör sig om en ny tolkning. Och det var väl trots allt det som var ambitionen.

Det här är absolut ingen dålig skiva. Jag hade bara hoppats att Bush skulle ta ut svängarna mer, ge de här låtarna ett sound som låter drastiskt annorlunda än på deras äldre motsvarigheter. Då hade det här kunnat bli riktigt bra.

Om tolkningsramar och underliga djur

Att inställning och förkunskap spelar roll för hur man uppfattar olika kulturella uttryck är knappast en nyhet, men jag fick ett ovanligt tydligt bevis på det nyligen.

Jag såg första avsnittet av "Finding Bigfoot", en TV-serie som visar en grupp människor som åker runt i USA och försöker... eh... hitta Bigfoot (eller Sasquatch, som arten tydligen också kallas). I första avsnittet far de till Florida, där de först besöker en familj som har sett tydliga tecken på Bigfootnärvaro på sina marker. Därifrån beger de sig iväg för att träffa fler vittnen. Utifrån dessa uppgifter försöker de komma fram till var djuren kan befinna sig, beger sig dit utrustade med värmekameror och diverse annan utrustning och får slutligen syn på en figur som skulle kunna vara en Sasquatch.

Jag hade förstått det som att det rörde sig om en dramaserie, varför jag konsekvent antog att alla medverkande var skådespelare som agerade efter ett manus. Jag var imponerad över hur skickligt de hade lyckats fånga stilen hos den här typen av dokumentärserier, och reflekterade över att det kunde läsas som en parodi på genren. Jag funderade en hel del kring vad som kunde vara avsikten med serien och hur den skulle kunna hålla sig intressant någon längre tid. Jag ska också erkänna att det i längden var ganska tråkigt.

När jag i efterhand har försökt kolla upp serien visar det sig att den faktiskt är "på riktigt". The Bigfoot Field Research Organization, som Sasquatchletarna är medlemmar i, finns på riktigt och de har tydligen åkt runt och letat bevis på artens existens. Hur man har fått tag på sekvenserna där en Bigfoot syns gående mellan träd, som ibland dyker upp i programmet har jag ingen aning om (det ser dock misstänkt mycket ut som en människa i en apdräkt).

Där gick alla mina funderingar kring genrekonventioner och budgetöverväganden och en massa annat helt åt skogen. Frågan är bara om jag fick ut mer eller mindre ur programmet än vad som varit fallet om jag inte känt till dess bakgrund.