Ni hette vad, sa du?

Jag fick en samling med Love i julklapp och jag ska erkänna att det tog en liten stund innan jag kom på vad det faktiskt var för något.

Jag satt och tittade på en skiva, på vilken det stod "Love" och under "The Definitive Rock Collection". Så jag vände på den och där fanns trettio låttitlar utan någon vidare angivelse av hur de hörde ihop. Det tog en pinsamt lång stund innan jag insåg att det var en samling, inte med titeln "Love", utan med gruppen Love, upphovsmän till mästerverket "Forever Changes".

Love är helt enkelt ett bandnamn som för med sig vissa problem. Love är ett ord som slängs runt ganska frekvent inom populärmusiken, vilket inte bara leder till att det kan vara lite knepigt att direkt identifiera det som ett bandnamn (det där kan förvisso vara ett problem som är unikt för mig), utan också att det kan vara en lite snårig uppgift att söka på information kring dem. Testa att googla "Love" och se vad som händer.

Det här påminner mig för övrigt om en historia jag hörde för ett antal år sedan, involverande en person som hade gjort en internetsökning på The Who, varpå sökmotorn (jag vill minnas att det var före Googles tid, så vi gissar väl att det var Altavista) hade filtrerat bort båda dessa ord som stoppord och gett ett sökresultat som var helt oanvändbart. Jag vill minnas att den helt enkelt gav träff på allt.

Man kanske inte kan hålla Roger Daltrey och hans kollegor ansvariga för att de inte valde ett tillräckligt googlingsvänligt namn, De hade säkert andra prioriteringar. De lider nog inte heller alltför mycket av detta handikapp, men man föreställer sig att de har generationskamrater med bara lite mer lättsökta namn, som inte slog lika hårt och som nu på grund av detta har det ytterligare lite svårare att få sitt musikaliska eftermäle uppmärksammat.

För ett par år sedan såg jag Barr spela förband till Iron & Wine i Lund. Det lät trevligt, men det visade sig förstås svårt att, utan större ansträngningar, få reda på mer om bandet, till exempel var man kunde få tag på deras musik. Det går inte så bra att googla Barr heller. Här pratar vi ändå ett band bildat på 00-talet. Jag kan bli lite förvånad över att man inte övervägde denna aspekt som band med (får man förmoda) ambitionen att röna framgång i musikvärlden. Jag tänkte inte så mycket mer på saken, men har senare lokaliserat dem (det kan förstås vara ett annat band, men jag är nästan säker på att det är rätt).

Jag vet inte om det här är en aspekt man idag tar ställning till när man väljer ett namn till sitt band, men det kanske borde vara det. Visst finns all information att få för den som letar, men jag föreställer mig att alla inte har intresset att göra några mer avancerade sökningar. Det gäller nog att ta vara på det där korta, uppflammade intresset innan den potentiella lyssnaren glömmer bort en. Risken för det är nog inte helt liten ändå.



Slutligen ett par spotifylänkar för den som blivit lyssningssugen:
Love - The Definitive Rock Collection
The Who - Who's Next
Barr - Skogsbo Is the Place

Tro, hopp och frosseri

Det är ingen lätt sak att hitta vettig julmusik. Trots att vi vid denna årstid formligen översköljs av julskivor, så är det så lätt att bara känna illamående över alltihopa. Ofta är det ack så högstämt och körerna är nog så välljudande och lyssna, de har lagt in bjällerklang också och vi har hört alltihop förut, oftast bättre.

Därför var det så glädjande förra året när Thea Gilmore släppte sin julskiva "Strange Communion". Eller ja, julskiva och julskiva, vi kan väl kalla det decemberskiva. Det är nog trots allt mer korrekt.

Det finns en äkthet hos Gilmore som man inte skådar så ofta. Mitt bland alla budskap om fred på jorden och kan man tänka sig, den mobbade renen fick sin upprättelse, så talar hon om något annat, om verkligheten.

Nu är hon ju förvisso inte den första som har skrivit julmusik som inte utmålar världen som puttenutt. Det faktum att "Fairytale of New York" gång på gång blir framröstad som tidernas bästa jullåt bekräftar ju inte bara att det skett, utan dessutom att det funkar. Men Gilmore skriver inte misärromantik heller. Hon skriver någonting så ovanligt som helt vardaglig julmusik.

Rain falling, with a chance of snow
Jona Lewey on the radio
French beer and mistletoe
That'll be Christmas

(...)

Hot wine and a Christmas tree
The Sound of Music and the family
Faith, hope and gluttony
That'll be Christmas

Och där någonstans ringar hon in julen på ett sätt som är både poetiskt och familjärt. Det ska dock inte tolkas som att hon väljer bort det vackra och storslagna. Det finns stunder på den här skivan som är nästan berusande i sin skönhet. Citat kan inte riktigt göra det rättvisa, men vi försöker ändå.

And now is the time I will raise my eyes and be honest
And look out across  the plain of another tired and reckless year.
But give thanks for the love and the wonder that was hurled  upon us
And you, my dear

And a drunken angel
Dances through my heart
Singing lonely days
A brand new start

Men även i detta stora vackra finns något bekant. Det är grundat i den verklighet som, får vi förmoda, är sångerskans. Och så fort det tenderar att bli för högstämt är hon genast beredd att sticka hål på sin egen bubbla. Hon leker dessutom med julen och dess konnotationer. Hennes humor gör att hennes allvar är lättare att ta seriöst. Den i kombination med hennes användning av referenser ger ett närmast spirituellt intryck.

Och i denna blandning av stort och smått, högtid och vardag, allvar och humor finns det som gör att denna skiva vara än till påska, kanske till och med till nästa jul.

Spotifylänk