Småplock kring Strindberg

Så blev det Strindbergsår och låt mig börja med att konstatera att jag har lite svårt att förstå poängen med att fira att det är ett visst antal år sedan en viss person dog. Poängen är, antar jag, att man tar detta tillfälle att fira ett liv och ett livsverk som har fulländats. Ser man det så är det ju väl så logiskt som att fira att det gått en viss tid sedan personen i fråga föddes, men det känns ändå lite märkligt. Kanske är det logiska att fokusera på det faktum att människor talar, spelar och läser Strindberg extra mycket. Det är trots allt det väsentliga.

Strindbergsåret, ja. Det är väl lika bra att säga direkt att jag inte tänker uttala mig om hur mycket pengar som borde ha spenderats ur allmänna medel för att högtidlighålla detta tillfälle. Jag är alldeles för förtjust i författaren i fråga för att kunna vara objektiv i frågan. Man måste dock konstatera att Strindberg ju i vilket fall som helst spelas rätt flitigt på våra teaterscener, jubileum eller inte. Bortglömd lider han ju knappast någon risk att bli. Å andra sidan sätts det i huvudstaden upp inte mindre än två versioner av "Till Damaskus" under våren (det är en personlig favorit) och något sådant är vi väl knappast bortskämda med.

Jag upptäckte för några år sedan ibsen.net. Här kan man bland annat se precis var Henrik Ibsens pjäser spelas just idag, i hela världen. Eller på onsdag, om man skulle vilja gå på teater då och vill veta om något drama om den norske mästerdramatikern spelas i ens närhet. Och då har vi ändå inte lämnat förstasidan. Det är en skam att det inte finns något motsvarande  för Strindberg.

Märks det att jag fokuserar rätt mycket på Strindberg som dramatiker? Ledsen, det är lite svårt att tänka bort den aspekten. Men det handlar väl inte bara om att jag anser det vara Strindbergs bästa gren och den del av hans livsverk jag ägnat mest uppmärksamhet, utan också om att det märks betydligt mer när en teater sätter upp en av hans pjäser än när hundra människor tillbringar en kväll i soffan med "Röda rummet" eller "Tjänstekvinnans son". Det tar helt enkelt upp en stor del av den offentliga uppmärksamheten.

Jag har för övrigt noterat att "En dåres försvarstal" har släppts i pocket. Till den som inte läst den vill jag mycket starkt framföra rekommendationen att göra så. Jag törs påstå att det är Strindbergs främsta roman. Jag borde läsa om den själv.

Jag undrar hur länge det varit planerat att utgivningen av nationalupplagan av August Strindbergs samlade verk skulle bli färdigutgiven under 2012 och att det skulle ske med "Hemsöborna". Jag föreställer mig att det planen lades fast för rätt länge sen. Det har varit ett antal år nu sedan hans övriga kända verk försvann ur listan över kvarvarande titlar och jag föreställer mig att "Hemsöborna" tilldrar sig betydligt mer medial uppmärksamhet än, säg, "Språkvetenskapliga skrifter II".

Innan vi kommer så långt blir det dock dags för utgivningen av "Ockulta dagboken", den dagbok som Strindberg förde mellan 1896 och 1908. Jag måste erkänna att jag har väntat på det här med en varierande grad av otålighet under de senaste åren. Den kommer att ges ut i tre volymer, där en kommer att innehålla dagboken i faksimil, en kommer att innehålla en "maskinskriven" (det vill säga läsbar) version och den tredje kommentarer. De första två kommer att vara i det stora format som den ursprungliga dagboken hade och den tredje kommer att vara i samma format som de övriga delarna i nationalupplagan. Dessa tre delar kommer endast säljas i klump och tryckas upp i 999 exemplar. Prislappen bör kunna få betydligt mer välbeställda personer än jag att tappa andan.

Jag kan förstå hur förlaget tänker. "Ockulta dagboken" lär knappast vara den bäst säljande av Strindbergs verk och då ser man istället till att marknadsföra den som exklusiv. Ändå är jag duktigt oförtjust i hela konceptet. För det första måste det väl finnas fler än 999 personer i det här landet som har köpt samtliga delar hittills och kommer köpa den här för att komplettera om inte annat. Det vore tragiskt om efterfrågan skulle överskrida tillgången. Betydligt mer beklämmande är frågan om hur många folkbibliotek som kommer välja att investera i ett exemplar. Det är nog inte helt lätt att motivera ett utlägg på över tusen kronor av en rätt begränsad inköpsbudget för att köpa in ett relativt perifert verk. Ändå tror jag att det här är en bok som kan intressera betydligt fler än forskare vid de universitet som råkar ha tillgång till ett pliktexemplar, människor som dock långtifrån alltid lär vara sugna på att åka vem vet hur många mil för att få tag på verket i fråga. Det här är en viktig och fascinerande del av Strindbergs författarskap, det törs jag säga trots att jag bara läst utdrag ur den, så tråkigt om den skulle förpassas till några otillgängliga magasin.

Fast kanske är jag skeptisk i överkant. En fritt tillgänglig elektronisk version lär dyka upp förr eller senare och kanske föredrar de flesta den inför det massiva stycke tryckt bok som utgör alternativet.

Konsten att ta i lagom mycket

Det känns som en ganska dum idé att kalla en dramaserie "Call the Midwife". Det är en titel som pekar mer åt realityhållet än antyder fiktion. Sätter man sig ner och tittar på serien får man istället en berättelse om en grupp barnmorskor i Londons East End på 1950-talet. Jag blev en smula chockad av den massiva misär som mötte bland de familjer som passerar förbi i serien, vilket nog i och för sig säger mer om mig än om manusförfattare och producenter. Och även om det kändes motiverat att visa upp detta var jag orolig över att serien skulle förfalla till misärporr, en genre jag har lite svårt för. Det visade sig dock att den farhågan var onödig. Det föreföll som att seriens skapare, efter att ha presenterat denna verklighet under första avsnittet, tyckte att poängen var framförd och lät misären glida mot bakgrunden. Istället har man visat på en beundransvärd förmåga att göra sociala kommentarer utan att de blir större än personerna som skildras. Serien hemfaller inte åt programmatiska poänger, även om dåtidens syn på samhället och dess invånare blir tydligt nog.

Den enda farhåga jag hyser för närvarande är att det finns en risk för att serien blir för repetitiv. Hur mycket kan man egentligen variera förlossningen som dramatiskt grepp? Risken blir att man som tittare tappar intresset för det som brukar vara avsnittets berättarmässiga kulmen. Ändå måste jag säga att jag överlag gillar serien. Jag är ingen expert på den här perioden, men det förefaller som att manusförfattarna har undvikit vad som kanske är den största faran med historiska skildringar: att man gör sina karaktärer och deras åsikter och handlingar för moderna, för att de ska kännas sympatiska för nutida tittare.

En annan ny serie som visar upp en ambition att bjuda på stor dramatik kombinerat med brutal verklighet är "Prisoners' Wives". Fokus här är inte så mycket att utreda vem som har begått vilket brott. Det ligger istället, som titeln antyder, på fruarna till några frihetsberövade män och hur de hanterar den situation de hamnat i. Det känns å ena sidan som en mycket angelägen historia, å andra sidan finns det en uppenbar risk att det blir alltför spekulativt, alltför smaskigt. Jag är en kräsen TV-konsument, jag medger det, men det är så tröttsamt med serien som slarvar bort en engagerande berättelse i avsikten att göra så stor effekt som möjligt på tittaren. "Prisoners' Wives" håller sig, liksom "Call the Midwife", i alla fall än så länge på rätt sida om den linjen. Jag hoppas att de fortsätter så.