Jag lärde känna Ture Sventon via julkalendern 1989. Jag minns att jag tyckte den var spännande. Nästa möte med den litteräre detektiven kom genom de två böcker som Helge Skoog (som ju varit Sventon också på TV) läste in på kassett. De hade en betydligt större effekt på mig, inte så mycket för att jag var några år äldre, som för att jag konsumerade dem åtskilliga gånger.
Ture Sventon-böckerna skrevs som en parodi på hårdkokta privatdetektiver och inte minst illustrationerna spelar stor roll i detta. Medan texten poängterar hur skicklig Sventon är undergräver illustrationerna denna bild, genom att till exempel visa upp hans maskeringskonst inte alls är så skicklig som det påstås. Det här är med största sannolikhet helt avsiktligt och det ger en extra dimension åt böckerna. Julkalendern valde att framhäva de komiska inslagen, genom såväl musik och kostym som skådespeleri. Inte minst Jan Blombergs sätt att agera berättare visar genom konstrastverkan på det lite småskaliga och löjliga i Sventons (och övriga inblandades) tendens att ta allting på största allvar. Jag noterade det inte när jag först såg kalendern, men när jag såg om den som vuxen var det tydligt.
I de båda ljudböckerna, där Helge Skoog så att säga får regissera hela Ture Sventons värld blir bilden en annan. Sventons snärtiga repliker backas plötsligt upp av texten i sin helhet. Komiken finns förstås kvar, men Sventon är inte på samma sätt en del av den. Inte ens illustrationerna finns ju kvar. Det är denne Sventon som, på gott och ont, är den som ligger mig närmast, den hyperkompetente Sventon.
Det här kan i och för sig sägas gå emot hur Åke Holmberg kan antas ha menat att böckerna skulle läsas, men faktum är att han faktiskt själv under seriens gång styr dem mer åt det här hållet. Semlorna och den flygande mattan, två av Sventons tydligaste kännetecken, försvinner efter de första tre böckerna. Jag vågar inte svära på det, men jag tror att läspandet också är helt borta vid det laget. De "fantastiska" inslagen i serien, mattan och det matkrympande kylskåpet Nordpolen, hör de tidiga böckerna till. I "Ture Sventon i spökhuset", som kommer senare i serien, låter Holmberg Sventon visa på hur de spökerier som förekommit i titelns byggnad inte alls är något övernaturligt. Det blir på något sätt, vare sig det är avsiktligt eller inte, en del i att förankra Ture Sventon tydligare i verkligheten, bort från de parodiska inslagen som varit hans ursprung.
Man kan alltså se Ture Sventon på två olika sätt. Båda har sin charm, men för mig blev det den mer professionelle detektiven som vann.
Wednesday, December 31, 2014
Saturday, November 29, 2014
Inget blir som förr
Älskling, gå inte in ännu, sa muminpappan, och gör du det, så blunda. Jag ska göra ett nytt salongsmöblemang, som är så likt det gamla som möjligt, med tofsar och röd plysch och allting.
Det är slutet på Tove Janssons "Farlig midsommar". Muminfamiljen har slutligen kommit hem igen, till det hus som dränktes av en översvämning i bokens början. Nu har världen återgått till det gamla, äventyret är över, salongsmöblemanget kommer att återställas. Men muminmammans svar blir inte det förväntade:
Jag behöver inte blunda, sa muminmamman muntert (...) och jag tror nästan att vi tar plyschen brokig den här gången.
Den där repliken innehåller så mycket. På ett första plan talar den om hur muminmamman ser på livet och på ett andra plan säger den någonting allmänt om hur saker och ting förändras och att det är något att bejaka. Brokig plysch kanske inte är lika tryggt, men det kan ge lite nya perspektiv. Men repliken säger också någonting mer: att vi aldrig får tillbaka "Trollkarlens hatt".
Jag älskade "Trollkarlens hatt".
När jag första gången läste muminböckerna var jag gissningsvis åtta eller nio år gammal och "Trollkarlens hatt" var den jag började med. Jag kände naturligtvis till de flesta av karaktärerna, bland annat från julkalendern som gått i repris några år tidigare. Dessutom minns jag det som att både nittiotalets tecknade TV-serie och serietidning började i samma veva. "Trollkarlens hatt" är hur som helst en fantastisk äventyrsberättelse, som utspelar sig under en sommar, från den första våren till hösten börjar kunna anas i augusti. En radda upptåg med ett stort och starkt persongalleri som var en fröjd att ta del av.
Jag ville ha mer av detta. När jag var yngre uppskattade jag långa serier av böcker eller TV-program, där allting helst skulle ha återgått till de normala vid den enskilda delens slut. Karaktärerna fick förstås nya erfarenheter, men det påverkade dem inte nämnvärt. Allt skulle vara redo för nya frejdiga äventyr nästa gång. Jag tror inte att jag på långa vägar var unik när det gäller det här.
Muminböckerna antar dock aldrig denna form. Den som är närmast i stil till "Trollkarlens hatt" är föregångaren "Kometen kommer", men alla böckerna skiftar i stil och innehåll och, inte minst viktigt, i vilka av dessa underbara karaktärer som finns kvar och vilka som kommer till.
Jag tror att muminmammans replik om salongsmöblemanget i "Farlig midsommar" är en kommentar från Tove Jansson om just detta. Vi får inte komma tillbaka gång efter gång till ett muminhus som är oförändrat. Denna genrekonvention vägrar hon att hålla sig till. Tvärtom kommer hon i framtiden ofta använda de förväntningar hon har byggt upp för att fördjupa sitt verk. Genom att skapa älskade men till synes ofta tvådimensionella karaktärer i äventyrsberättelsens genre kan hon när hon väljer att fördjupa dessa karaktärer få en så mycket större effekt än om hon hade skapat nya karaktärer för sina senare verk och låtit muminfamiljen få förbli i sin evigt soliga dal
I "Farlig midsommar" finns mycket av äventyrsgenrens kännemärken kvar, men stämningarna är inte riktigt densamma. Något har förändrats och i slutet väljer alltså Jansson att säga det rakt ut.
Ingenting återgår till utgångsläget, men det som kommer kan mycket väl vara ännu bättre än det som varit.
Wednesday, October 29, 2014
Beryktad tryckare
I Gustaf Edvard Klemmings och Johan Gabriel Nordins standardverk "Svensk boktryckeri-historia 1483-1883 (erkänn att du har den liggande på nattygsbordet) berättas, bland mycket annat, om tryckaren i Örebro Nils Magnus Lind, en man som förefaller ha varit nog så framgångsrik, men som kanske inte lämnade ett helt fläckfritt eftermäle efter sig.
Lindh föddes 1775 och övertog 1798 ägarskapet av den tryckeriverksamhet som hans far en gång startat. 1830 var tryckeriet, enligt Klemming och Nordin, "sannolikt det största i Sverige" med 14 handpressar och landets första snällpress. En viktig faktor i framgången var att Lindh köpt rättigheterna till "den vanliga katekesen" av dess författare, ärkebiskopen Jacob Axelsson Lindblom (Klemming och Nordin passar också på att konstatera att Lindblom knappast var den huvudsakliga författaren till verket, även om han juridiskt fått denna status, men det får vi kanske betrakta som en annan historia). Lindh hade ensamrätt till katekesen fram till 1832 och tjänade gott på den, inte minst indirekt, genom att landets samtliga bokbindare mer eller mindre tvingades bli hans kunder och de fann sig ofta i en rätt dålig förhandlingssituation när Lindh ville sälja in andra andaktsböcker tillsammans med katekesen.
Hans sätt att bedriva affärer förefaller ändå inte vara det som gick hårdast åt hans rykte. Varorna var betydligt mer vanryktade. I och för sig menar Klemming och Nordin att typerna och papperet inte var fullt så dåliga som det ofta hävdades. När det gäller trycket har de dock ingenting positivt att säga. Tryckarna arbetade för ett lågt tilltaget ackord och var därför främst intresserade i att arbetet skulle gå så snabbt som möjligt. Det ska ha förekommit att den som blandade för stark färg fick stryk av de övriga, eftersom det tog längre tid att trycka då. Resultatet av den undermåliga färgen var att trycket gulnade och smetade av sig, vilket gjorde att många förmodade att Lindh tryckt nya böcker på restexemplar av gamla utgåvor.
Lindh drev närmast en koncern, med inte bara tryckeri och förlag utan även stilgjuteri och pappersbruk. Han dog 1835 och efterträddes chef över verksamheten av sin son Pehr Magnus Lindh. För en tid var N. M. Lindh förmodligen störst i Sverige i sitt gebit. Nu kan hans namn väl knappast kallas allmänt känt, men för en tid var han rikskändis, om än inte omtalad i de positivaste av ordalag.
Lindh föddes 1775 och övertog 1798 ägarskapet av den tryckeriverksamhet som hans far en gång startat. 1830 var tryckeriet, enligt Klemming och Nordin, "sannolikt det största i Sverige" med 14 handpressar och landets första snällpress. En viktig faktor i framgången var att Lindh köpt rättigheterna till "den vanliga katekesen" av dess författare, ärkebiskopen Jacob Axelsson Lindblom (Klemming och Nordin passar också på att konstatera att Lindblom knappast var den huvudsakliga författaren till verket, även om han juridiskt fått denna status, men det får vi kanske betrakta som en annan historia). Lindh hade ensamrätt till katekesen fram till 1832 och tjänade gott på den, inte minst indirekt, genom att landets samtliga bokbindare mer eller mindre tvingades bli hans kunder och de fann sig ofta i en rätt dålig förhandlingssituation när Lindh ville sälja in andra andaktsböcker tillsammans med katekesen.
Hans sätt att bedriva affärer förefaller ändå inte vara det som gick hårdast åt hans rykte. Varorna var betydligt mer vanryktade. I och för sig menar Klemming och Nordin att typerna och papperet inte var fullt så dåliga som det ofta hävdades. När det gäller trycket har de dock ingenting positivt att säga. Tryckarna arbetade för ett lågt tilltaget ackord och var därför främst intresserade i att arbetet skulle gå så snabbt som möjligt. Det ska ha förekommit att den som blandade för stark färg fick stryk av de övriga, eftersom det tog längre tid att trycka då. Resultatet av den undermåliga färgen var att trycket gulnade och smetade av sig, vilket gjorde att många förmodade att Lindh tryckt nya böcker på restexemplar av gamla utgåvor.
Lindh drev närmast en koncern, med inte bara tryckeri och förlag utan även stilgjuteri och pappersbruk. Han dog 1835 och efterträddes chef över verksamheten av sin son Pehr Magnus Lindh. För en tid var N. M. Lindh förmodligen störst i Sverige i sitt gebit. Nu kan hans namn väl knappast kallas allmänt känt, men för en tid var han rikskändis, om än inte omtalad i de positivaste av ordalag.
Sunday, September 28, 2014
Berg- och dalbanefärd genom filmens konventioner
Jag har sett Disneyfilmen "Frozen". Det var ett tag sedan jag såg en nyproducerad Disneyfilm senast, men den här beskrevs som något extra och kittlade mitt intresse tillräckligt mycket för att jag skulle se till att se den. Och jag blev imponerad, riktigt riktigt imponerad.
Först ska jag nämna att den här texten innehåller spoilers, så ta en funderare innan du fortsätter läsa om du inte sett den. Du kanske tror att det här inte är din grej, men den här filmen är allas grej. Så uppsök närmaste folkbibliotek, låna med den hem och ta en titt. Jag kan vänta.
Disneyfilmer innehåller en del berättarkonventioner. Det är inget unikt för just Disney, men de är, eller har i alla fall varit, världsledande inom sin genre, så de har märkts tydligt just där. Som tittare (och kanske i synnerhet vuxen tittare) vet man vad man får. Med "Frozen" verkar skaparna ha förstått detta själva. De inte bara undviker konventionerna, de spelar aktivt på dem. Först visar de oss tittare vad vi förväntar oss att se, sedan vänder de om och går åt ett helt annat håll. Det är fantastiskt roligt, men samtidigt tankeväckande. Det här är ingen film man sover sig igenom. Titta till exempel på skurken, som presenteras nog så tydligt, komplett med tupé, en markör för fåfänga och löjlighet, men också en oförmåga att acceptera verkligheten (är det inte dags att vi slutar driva med människor som har tupé, varför är detta sätt skyla begynnande åldrande så mycket värre än andra?). Så småningom visar det sig dock att han i och för sig är nog så osympatisk, men att han i slutändan inte alls visar sig vara dramats stora skurk. Exempel på den här typen av vändningar är åtskilliga, men den allra mest centrala är förmodligen filmens stora klimax, då den manliga hjälten ska rädda sin prinsessa med en kyss och denna förlösande handling istället kommer från ett helt annat håll.
Och här finns en helt annan aspekt av filmen som är befriande okonventionell. Manusförfattarna har verkligen tänkt till när det gäller vilka genusbudskap de velat, och kanske framförallt inte velat, att filmen ska ha. Det är kanske inte så anmärkningsvärt att filmens kungarike har en kvinnlig regent, det anmärkningsvärda är att detta faktum inte ens kommenteras. Det är uppenbarligen så självklart i filmens värld att ingen höjer på ögonbrynen. På samma sätt är det viktigt att filmens drottning inte möter sitt livs kärlek och gifter sig i slutet. Det hade tagit udden av allt det som filmen sagt så långt om det visat sig att nyckeln till hennes lycka i slutändan hade varit att hitta en man att dela sitt liv med. Filmen saknar inte romantik som det är. Den har råd att låta drottningens kärleksliv vara ett ämne som får vila.
"Frozen" är inte bara sympatisk i vad den säger utan också i hur den säger det. Det kan låta på den här beskrivningen som att det är en budskapstung film, men inget är gjort på ett övertydligt sätt. Här finns en berättarglädje som tillåts ta det stora utrymmet. Någon kanske kan tänka att lek med berättarteknik förefaller vara något som mest skulle glädja vuxna tittare, men jag tror inte det. Det är alltid lite knepigt att plocka in saker som ska roa vuxna i barnfilmer. Det riskerar att splittra filmens innehåll i försök att nå alla målgrupper, men "Frozen" lider inte av detta. Den hänvisar till vad som brukar hända i film, men den hänvisar inte till specifika filmer. Det finns ingen referenshumor här som riskerar att fara över huvudet på den huvudsakliga målgruppen. Dessutom föreställer jag mig att redan ett barn i sju-åttaårsåldern har lärt sig en hel del om vad som brukar hända i filmer, även om de inte har lärt sig att sätta ord på det. Även de vet troligen att en saga "ska" sluta med att prinsessan räddas av en förlösande kyss. Jag gissar att även de kan få ut något av en film som går på tvärs mot det invanda.
Lägg till detta en lustig sidekick som till sin funktion må vara stapelvara, men som är nog så bedårande ändå. En central intrig som inte gör enkla avvägningar mellan ont och gott och ett i allmänhet gott hantverk och ändå har jag inte nämnt allt som är bra med den här filmen.
Först ska jag nämna att den här texten innehåller spoilers, så ta en funderare innan du fortsätter läsa om du inte sett den. Du kanske tror att det här inte är din grej, men den här filmen är allas grej. Så uppsök närmaste folkbibliotek, låna med den hem och ta en titt. Jag kan vänta.
Disneyfilmer innehåller en del berättarkonventioner. Det är inget unikt för just Disney, men de är, eller har i alla fall varit, världsledande inom sin genre, så de har märkts tydligt just där. Som tittare (och kanske i synnerhet vuxen tittare) vet man vad man får. Med "Frozen" verkar skaparna ha förstått detta själva. De inte bara undviker konventionerna, de spelar aktivt på dem. Först visar de oss tittare vad vi förväntar oss att se, sedan vänder de om och går åt ett helt annat håll. Det är fantastiskt roligt, men samtidigt tankeväckande. Det här är ingen film man sover sig igenom. Titta till exempel på skurken, som presenteras nog så tydligt, komplett med tupé, en markör för fåfänga och löjlighet, men också en oförmåga att acceptera verkligheten (är det inte dags att vi slutar driva med människor som har tupé, varför är detta sätt skyla begynnande åldrande så mycket värre än andra?). Så småningom visar det sig dock att han i och för sig är nog så osympatisk, men att han i slutändan inte alls visar sig vara dramats stora skurk. Exempel på den här typen av vändningar är åtskilliga, men den allra mest centrala är förmodligen filmens stora klimax, då den manliga hjälten ska rädda sin prinsessa med en kyss och denna förlösande handling istället kommer från ett helt annat håll.
Och här finns en helt annan aspekt av filmen som är befriande okonventionell. Manusförfattarna har verkligen tänkt till när det gäller vilka genusbudskap de velat, och kanske framförallt inte velat, att filmen ska ha. Det är kanske inte så anmärkningsvärt att filmens kungarike har en kvinnlig regent, det anmärkningsvärda är att detta faktum inte ens kommenteras. Det är uppenbarligen så självklart i filmens värld att ingen höjer på ögonbrynen. På samma sätt är det viktigt att filmens drottning inte möter sitt livs kärlek och gifter sig i slutet. Det hade tagit udden av allt det som filmen sagt så långt om det visat sig att nyckeln till hennes lycka i slutändan hade varit att hitta en man att dela sitt liv med. Filmen saknar inte romantik som det är. Den har råd att låta drottningens kärleksliv vara ett ämne som får vila.
"Frozen" är inte bara sympatisk i vad den säger utan också i hur den säger det. Det kan låta på den här beskrivningen som att det är en budskapstung film, men inget är gjort på ett övertydligt sätt. Här finns en berättarglädje som tillåts ta det stora utrymmet. Någon kanske kan tänka att lek med berättarteknik förefaller vara något som mest skulle glädja vuxna tittare, men jag tror inte det. Det är alltid lite knepigt att plocka in saker som ska roa vuxna i barnfilmer. Det riskerar att splittra filmens innehåll i försök att nå alla målgrupper, men "Frozen" lider inte av detta. Den hänvisar till vad som brukar hända i film, men den hänvisar inte till specifika filmer. Det finns ingen referenshumor här som riskerar att fara över huvudet på den huvudsakliga målgruppen. Dessutom föreställer jag mig att redan ett barn i sju-åttaårsåldern har lärt sig en hel del om vad som brukar hända i filmer, även om de inte har lärt sig att sätta ord på det. Även de vet troligen att en saga "ska" sluta med att prinsessan räddas av en förlösande kyss. Jag gissar att även de kan få ut något av en film som går på tvärs mot det invanda.
Lägg till detta en lustig sidekick som till sin funktion må vara stapelvara, men som är nog så bedårande ändå. En central intrig som inte gör enkla avvägningar mellan ont och gott och ett i allmänhet gott hantverk och ändå har jag inte nämnt allt som är bra med den här filmen.
Wednesday, August 27, 2014
Pricksäkert om polisseriens konventioner
Den som har läst den här bloggen ett tag har förmodligen märkt att jag gillar Charlie Brooker, brittisk skribent, programledare och manusförfattare vars alster ofta cirklar kring TV-mediet som fenomen. Sålunda är det förvånande att jag inte slängde mig över TV-serien "A Touch of Cloth", som Brooker skapat och också skrivit tillsammans med Daniel Maier. Problemet var att det rörde sig om en parodi på polisserier och parodin är inte riktigt min favoritgenre. Till slut tog jag i alla fall tag i mig själv och köpte första säsongen på DVD och kan så här i efterhand inte säga annat än att det är välgjort.
Jag vet inte hur mycket av manuset som är Brooker och hur mycket som är Maier, men jag känner definitivt igen Brookers sätt att iaktta saker som är konstiga eller löjliga från hans program som mer direkt ägnat sig åt att kommentera TV. Här tydliggör han konventionerna istället genom att låta karaktärer överdriva dem lite och det är både effektfullt och roligt. Jag skrattar högt många gånger under de nittio minuter den första berättelsen om mordutredaren Jack Cloth varar.
Ändå är jag inte lyrisk och det har nog med formen att göra. Problemet med en parodi, även en lyckad sådan som den här, är att den till sin form blir skämt staplade på varandra i högt tempo och det blir en smula stressat. Jag kan önska att det fanns något att engagera sig i i berättelsen också, något att ta på något slags allvar. Men det är mitt problem och den som inte ser på parodigenren på detta kluvna vis rekommenderas varmt att ge sig i kast med "A Touch of Cloth". Alla andra också för den delen. Risken är väl bara att man inte kan ta polisserier på TV seriöst efter att ha sett det här. Den risken är det definitivt värt.
Jag vet inte hur mycket av manuset som är Brooker och hur mycket som är Maier, men jag känner definitivt igen Brookers sätt att iaktta saker som är konstiga eller löjliga från hans program som mer direkt ägnat sig åt att kommentera TV. Här tydliggör han konventionerna istället genom att låta karaktärer överdriva dem lite och det är både effektfullt och roligt. Jag skrattar högt många gånger under de nittio minuter den första berättelsen om mordutredaren Jack Cloth varar.
Ändå är jag inte lyrisk och det har nog med formen att göra. Problemet med en parodi, även en lyckad sådan som den här, är att den till sin form blir skämt staplade på varandra i högt tempo och det blir en smula stressat. Jag kan önska att det fanns något att engagera sig i i berättelsen också, något att ta på något slags allvar. Men det är mitt problem och den som inte ser på parodigenren på detta kluvna vis rekommenderas varmt att ge sig i kast med "A Touch of Cloth". Alla andra också för den delen. Risken är väl bara att man inte kan ta polisserier på TV seriöst efter att ha sett det här. Den risken är det definitivt värt.
Tuesday, July 1, 2014
Eftermäle i diktform
I band 3 av "Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män", utgiven 1837, blir läsaren presenterad för Johan Brovallius (1707-1755), biskop i Åbo och aktiv för Hattpartiet. Där står bland annat att han översatte Bibeln till finska (dock får vi inte veta från vilket språk han gjorde det).
Senare i boken, under rubriken "Rättelser och tillägg" har en redaktör ansett det motiverat att föra in följande:
Senare i boken, under rubriken "Rättelser och tillägg" har en redaktör ansett det motiverat att föra in följande:
Johan Brovallii egen Son har öfver Fadern författat följ. grafskrift:Nu har här vandrat ifrån jordenEn listig man i spaker drägt:Ett elakt ljus är nu utsläckt,Som osat ikring hela Norden.Guds godhet ingen ända har;Men om den själen neder stiger;Tror jag, att fan för hans intrigerKnappt får i helvetet bo qvar.
Slutsatsen att far och son inte kom särskilt väl överens visar sig dock vara lite för hastigt dragen. Slår man upp Brovallius i "Svenskt biografiskt lexikon" får man veta att denna dikt inte alls hade den upphovsman som det äldre biografiska lexikonet låter påskina. Och det känns ju skönt. Vi behöver inte oroa oss över Norénska familjesammankomster och dylikt.
Men en fråga återstår: Varför tyckte den där redaktören att det till en ganska knapphändig biografi var motiverat att lägga denna dikt? Var det i ett försök att ge en (vad han ansåg vara) rättvisare bild Brovallius eller tyckte han helt enkelt att den var så fyndig att den borde nå en så stor läsekrets som möjligt?
Sunday, June 29, 2014
Gångna tiders vardag
Jag brukar inte ägna DN:s kuriosasida "Namn och nytt" många ögonkast, men under de senaste veckorna har jag tack och lov råkat notera att de kör en intressant liten genomgång av de serier som publicerats i tidningen förr om åren. Det har rört sig om helt korta omnämnanden om vad serierna hetat och handlat om, vilka som skapat dem och hur länge de publicerats. Det hade gärna fått vara längre texter, men jag är tacksam även för det vi nu får.
Obskyr populärkultur är lite av ett specialintresse för mig. Det där som inte gått till historien, men som en gång varit en del av vardagen (i det här fallet bokstavligen) och som kan säga så mycket om sin tid. Någon gång har det betytt något och det räcker med den anledningen för att det ska vara värt att tala om.
Obskyr populärkultur är lite av ett specialintresse för mig. Det där som inte gått till historien, men som en gång varit en del av vardagen (i det här fallet bokstavligen) och som kan säga så mycket om sin tid. Någon gång har det betytt något och det räcker med den anledningen för att det ska vara värt att tala om.
Överlevare i nytt medium
Jag har tidigare skrivit om TV-serien "Survivors" här och här, men låt oss sammanfatta lite kort. "Survivors" gick i tre säsonger under 1970-talet och skildrade hur nästan hela jordens befolkning utrotades i en virussjukdom och hur de få som överlevde fick kämpa för att bygga en ny tillvaro. På 2000-talet kom en ny (bättre) version, som dock lades ner efter bara två säsonger.
Nu har serien återuppstått igen, i alla fall på sätt och vis. Fyra nya avsnitt har producerats för ljudmediet, baserade på 70-talsversionen och med några av originalskådespelarna tillbaka i sina gamla roller, kompletterade av nya karaktärer.
Och oj, vad bra det funkar.
"Survivors" var alltid en "idé-serie". Dess funktion var att utforska hur mänskligheten skulle agera om samhället inte längre fanns. Originalserien var inte direkt subtil i detta värv. Ibland fick dramatiken stryka på foten för diskussionens skull. Ljudserien har en aning av samma problem, men bortsett från det gillar jag verkligen det mesta här. Det hela blir inte sämre av att manusförfattarna bestämt sig för att leka en hel del med lyssnarens förväntningar. Jag ska inte berätta hur - det vore att förstöra - men skickligt är det.
Det som irriterar mig mest nu är att det dröjer ett helt år innan det kommer fler avsnitt.
Nu har serien återuppstått igen, i alla fall på sätt och vis. Fyra nya avsnitt har producerats för ljudmediet, baserade på 70-talsversionen och med några av originalskådespelarna tillbaka i sina gamla roller, kompletterade av nya karaktärer.
Och oj, vad bra det funkar.
"Survivors" var alltid en "idé-serie". Dess funktion var att utforska hur mänskligheten skulle agera om samhället inte längre fanns. Originalserien var inte direkt subtil i detta värv. Ibland fick dramatiken stryka på foten för diskussionens skull. Ljudserien har en aning av samma problem, men bortsett från det gillar jag verkligen det mesta här. Det hela blir inte sämre av att manusförfattarna bestämt sig för att leka en hel del med lyssnarens förväntningar. Jag ska inte berätta hur - det vore att förstöra - men skickligt är det.
Det som irriterar mig mest nu är att det dröjer ett helt år innan det kommer fler avsnitt.
Sunday, May 11, 2014
I begynnelsen fanns verkstadsockupationen
När jag tillhörde målgruppen älskade jag Hans-Eric Hellbergs böeker om Dunder & Brak, en serie ungdomsdeckare om två "hemliga agenter" som löste brott (och andra samhällsproblem) i den fiktiva staden Kvarstad. Jag uppskattade spänningen i dem, men också humorn, som tilläts ta stor plats. Visst uppfattade jag också att författaren ville tala politik i sina böcker, men det var något jag som läsare fokuserade mindre på.
Året innan den första boken kom ut debuterade de båda brottsutredarna Dunder & Brak (i det civila kända som Mats och Päivi) i en följetong i tio avsnitt i Dagens nyheter med titel "Nio dagar med Dunder & Brak".* Historien skulle ges ut på nytt, i omarbetad form, som den femte boken i serien, under titeln "Päivi dyker ner".
När jag läste "Päivi dyker ner", som beskriver hur Mats och Päivi lärde känna varandra, utgick jag från att den skrevs som den femte boken i ordningen, trots att den utspelade sig tidigare än de övriga. Att så inte var fallet kan tyckas betydelselöst, men det har faktiskt sitt intresse eftersom denna intrig alltså var Hellberg första i hans långserieprojekt och alltså på något sätt också blir en fingervisning om vad han tänkte sig att dessa historier skulle innehålla.
Hellberg ha själv sagt att långserier var den typ av böcker som han själv drömde om att skriva när han var barn, eftersom det var denna typ av böcker han älskade att läsa. När han så själv faktiskt tog sig an genren gjorde han det ändå med vissa mycket medvetna skillnader mot hur den oftast såg ut. Dels handlade det om att humorn tilläts ta stor plats, dels om att han ville föra in politik och samhällsdiskussion i böckerna. Och det fungerade uppenbarligen rätt bra på åtminstone den här läsaren.
"Nio dagar med Dunder & Brak" handlar om hur Mats pappa och hans arbetskamrater mår dåligt eftersom deras arbetsplats, ett underjordisk garage, har bristfällig ventilation, något ägaren vägrar göra något åt. Något brott rör det sig alltså inte om, åtminstone inte på ett juridiskt plan. Det är inte sista gången Hellberg skriver en ungdomsdeckare utan brott, men det är intressant att han alltså gjorde redan första gången i sin serie. Problemet reds upp (nu blir det spoilers) genom att det underjordiska garaget ockuperas, men ägaren kan ändå vända sin förlust till en vinst genom att låta påskina att det är hans generositet som får honom att förbättra ventilationen snarare än att han gör det högst motvilligt på grund av tvång. Här sätter Hellberg tonen direkt. Våra hjältar vinner för dagen, men i längden behåller samhällets toppar sin makt. Det är långt ifrån sista gången triumfen visar sig ha en olustig eftersmak, men så pessimistiskt som här och i den följande berättelsen "De enögda banditerna" slutar det, vad jag kan minnas, inte igen.
I förordet till "Päivi dyker ner" talar Hellberg om att han fått önskemål från läsare att han ska berätta hur Päivi och Mats först träffades. Det är fullt möjligt att det var så han fick tanken att återanvända "Nio dagar med Dunder & Brak". Det hade väl trots allt varit onödigt att lämna historien på en plats där endast människor med motivation nog att veva gamla mikrofilmer skulle läsa den. En rätt lång del skrev han dock till i början, som beskriver just hur de båda protagonisterna först träffar på varandra och Päivi lär Mats att om man agerar säkert tror folk i ens omgivning också att man känner sig säker, något som får de båda att uppfinna sina alter egon, för att kunna gå in i en roll när de behöver göra läskiga eller farliga saker och på så sätt vinna självförtroende. Det var ett tema Hellberg skulle komma tillbaka till, inte enbart i Dunder & Brak-serien. Sekvensen med vakthunden, som avbildas på bokomslaget, har också förlängts. Annars förefaller det mest vara smärre justeringar som gjorts. I slutändan innebär detta att "Päivi dyker ner" egentligen består av två olika delar som fogats samman till en. Hellberg har dock varit såpass skicklig att detta faktum inte sticker ut under läsningen.
För övrigt kan jag nämna att en sak som förvånade mig när jag nu återknutit bekantskapen med Dunder & Brak-böckerna är hur väl humorn håller. Jag hade nog väntat mig att crazy-humor från sjuttiotalet (smaka på den termen!) skulle ha åldrats rätt illa, men Hellberg klarade i allmänhet den svåra uppgiften att vara rolig med den äran.
*Startdatumet var den 20 juni 1971, inte den 27 juni, vilket anges bland annat på Hellbergs hemsida
Året innan den första boken kom ut debuterade de båda brottsutredarna Dunder & Brak (i det civila kända som Mats och Päivi) i en följetong i tio avsnitt i Dagens nyheter med titel "Nio dagar med Dunder & Brak".* Historien skulle ges ut på nytt, i omarbetad form, som den femte boken i serien, under titeln "Päivi dyker ner".
När jag läste "Päivi dyker ner", som beskriver hur Mats och Päivi lärde känna varandra, utgick jag från att den skrevs som den femte boken i ordningen, trots att den utspelade sig tidigare än de övriga. Att så inte var fallet kan tyckas betydelselöst, men det har faktiskt sitt intresse eftersom denna intrig alltså var Hellberg första i hans långserieprojekt och alltså på något sätt också blir en fingervisning om vad han tänkte sig att dessa historier skulle innehålla.
Hellberg ha själv sagt att långserier var den typ av böcker som han själv drömde om att skriva när han var barn, eftersom det var denna typ av böcker han älskade att läsa. När han så själv faktiskt tog sig an genren gjorde han det ändå med vissa mycket medvetna skillnader mot hur den oftast såg ut. Dels handlade det om att humorn tilläts ta stor plats, dels om att han ville föra in politik och samhällsdiskussion i böckerna. Och det fungerade uppenbarligen rätt bra på åtminstone den här läsaren.
"Nio dagar med Dunder & Brak" handlar om hur Mats pappa och hans arbetskamrater mår dåligt eftersom deras arbetsplats, ett underjordisk garage, har bristfällig ventilation, något ägaren vägrar göra något åt. Något brott rör det sig alltså inte om, åtminstone inte på ett juridiskt plan. Det är inte sista gången Hellberg skriver en ungdomsdeckare utan brott, men det är intressant att han alltså gjorde redan första gången i sin serie. Problemet reds upp (nu blir det spoilers) genom att det underjordiska garaget ockuperas, men ägaren kan ändå vända sin förlust till en vinst genom att låta påskina att det är hans generositet som får honom att förbättra ventilationen snarare än att han gör det högst motvilligt på grund av tvång. Här sätter Hellberg tonen direkt. Våra hjältar vinner för dagen, men i längden behåller samhällets toppar sin makt. Det är långt ifrån sista gången triumfen visar sig ha en olustig eftersmak, men så pessimistiskt som här och i den följande berättelsen "De enögda banditerna" slutar det, vad jag kan minnas, inte igen.
I förordet till "Päivi dyker ner" talar Hellberg om att han fått önskemål från läsare att han ska berätta hur Päivi och Mats först träffades. Det är fullt möjligt att det var så han fick tanken att återanvända "Nio dagar med Dunder & Brak". Det hade väl trots allt varit onödigt att lämna historien på en plats där endast människor med motivation nog att veva gamla mikrofilmer skulle läsa den. En rätt lång del skrev han dock till i början, som beskriver just hur de båda protagonisterna först träffar på varandra och Päivi lär Mats att om man agerar säkert tror folk i ens omgivning också att man känner sig säker, något som får de båda att uppfinna sina alter egon, för att kunna gå in i en roll när de behöver göra läskiga eller farliga saker och på så sätt vinna självförtroende. Det var ett tema Hellberg skulle komma tillbaka till, inte enbart i Dunder & Brak-serien. Sekvensen med vakthunden, som avbildas på bokomslaget, har också förlängts. Annars förefaller det mest vara smärre justeringar som gjorts. I slutändan innebär detta att "Päivi dyker ner" egentligen består av två olika delar som fogats samman till en. Hellberg har dock varit såpass skicklig att detta faktum inte sticker ut under läsningen.
För övrigt kan jag nämna att en sak som förvånade mig när jag nu återknutit bekantskapen med Dunder & Brak-böckerna är hur väl humorn håller. Jag hade nog väntat mig att crazy-humor från sjuttiotalet (smaka på den termen!) skulle ha åldrats rätt illa, men Hellberg klarade i allmänhet den svåra uppgiften att vara rolig med den äran.
*Startdatumet var den 20 juni 1971, inte den 27 juni, vilket anges bland annat på Hellbergs hemsida
Friday, May 9, 2014
Med högsta mål att stilla saknad?
Nu har jag sett Veronica Mars-filmen.
Jag gissar att åtminstone några av er har hört historien. Det fanns en TV-serie om en high scool-student som agerade privatdetektiv på fritiden. Den gick i tre säsonger och sedan lades den ner. Ett antal år senare samlade fans ihop 5,7 miljoner dollar för att få till stånd en film. Den gick aldrig upp på bio i Sverige, men nu är DVD:n släppt och ska jag vara ärlig konsumerar jag den lika gärna på det sättet.
När serien lagts ner talades det om att den fjärde säsongen, om den blivit av, skulle ha utspelat sig några år efter den tredje, med Veronica arbetandes för FBI och de flesta av de övriga karaktärerna från serien bortplockade. Det hade kunnat bli bra. Det hade också kunnat bli dåligt. Vi fick aldrig veta.
Denna premiss har man nämligen kastat ut i filmen. Istället väljer man att gå tillbaka till seriens stämning och i miljöer. Så mycket det bara är möjligt. Veronica återvänder till sin uppväxtort av skäl som jag inte tänker avslöja, men låt oss säga att om någon varit orolig över att de övriga karaktärerna från serien inte skulle vara med så kan jag lugna vederbörande. I stort sett alla karaktärer du kommer ihåg från serien (och alla du tyckte om) är med. Och ett gäng till, som i alla fall jag hade glömt. Och förmodligen ännu fler som jag aldrig fattade att de varit med tidigare. Det är trots allt ett antal år sedan jag senast såg ett avsnitt av serien.
Det är som om man tänkt: "Fansen har visat att de saknat Veronica Mars. Nu ska vi ge dem allt de vill ha". Filmen anstränger sig verkligen att återknyta till serien så mycket som möjligt, på gott och ont. På den goda sidan finns att tonen är kvar. Veronica-karaktären känns igen och hennes scener med fadern är en fröjd att skåda. Kristen Bells och Enrico Colantonis skådespeleri är värt dessa cirka hundra minuter helt på egen hand. Själva kriminalgåtan är väl egentligen inte särskilt anmärkningsvärd, men det är av mindre betydelse. I alla fall för mig är det för att se hur Veronica interagera med sin omgivning och de utmaningar hon ställs inför som är det intressanta. Hur hon utreder fallet är mer intressant än vilken lösningen är. Jag misstänker att jag inte är ensam i den inställningen.
På minuskontot hamnar tyvärr filmens ambition att referera tillbaka till serien så mycket den bara kan. Tyvärr känns det här och där som att denna ambition har vägt tyngre än att faktiskt berätta en engagerande historia. Jag får känslan av att manuset innehåller både ett och två tveksamma beslut från författarnas sida.
Men jag väljer att fokusera på filmens brister så lite jag kan, för i slutändan är det här härligt underhållande. Nu är väl bara frågan om det är värt att hoppas på en film till. Jag skulle nog till och med kunna tänka mig att bidra med några dollar i så fall.
Jag gissar att åtminstone några av er har hört historien. Det fanns en TV-serie om en high scool-student som agerade privatdetektiv på fritiden. Den gick i tre säsonger och sedan lades den ner. Ett antal år senare samlade fans ihop 5,7 miljoner dollar för att få till stånd en film. Den gick aldrig upp på bio i Sverige, men nu är DVD:n släppt och ska jag vara ärlig konsumerar jag den lika gärna på det sättet.
När serien lagts ner talades det om att den fjärde säsongen, om den blivit av, skulle ha utspelat sig några år efter den tredje, med Veronica arbetandes för FBI och de flesta av de övriga karaktärerna från serien bortplockade. Det hade kunnat bli bra. Det hade också kunnat bli dåligt. Vi fick aldrig veta.
Denna premiss har man nämligen kastat ut i filmen. Istället väljer man att gå tillbaka till seriens stämning och i miljöer. Så mycket det bara är möjligt. Veronica återvänder till sin uppväxtort av skäl som jag inte tänker avslöja, men låt oss säga att om någon varit orolig över att de övriga karaktärerna från serien inte skulle vara med så kan jag lugna vederbörande. I stort sett alla karaktärer du kommer ihåg från serien (och alla du tyckte om) är med. Och ett gäng till, som i alla fall jag hade glömt. Och förmodligen ännu fler som jag aldrig fattade att de varit med tidigare. Det är trots allt ett antal år sedan jag senast såg ett avsnitt av serien.
Det är som om man tänkt: "Fansen har visat att de saknat Veronica Mars. Nu ska vi ge dem allt de vill ha". Filmen anstränger sig verkligen att återknyta till serien så mycket som möjligt, på gott och ont. På den goda sidan finns att tonen är kvar. Veronica-karaktären känns igen och hennes scener med fadern är en fröjd att skåda. Kristen Bells och Enrico Colantonis skådespeleri är värt dessa cirka hundra minuter helt på egen hand. Själva kriminalgåtan är väl egentligen inte särskilt anmärkningsvärd, men det är av mindre betydelse. I alla fall för mig är det för att se hur Veronica interagera med sin omgivning och de utmaningar hon ställs inför som är det intressanta. Hur hon utreder fallet är mer intressant än vilken lösningen är. Jag misstänker att jag inte är ensam i den inställningen.
På minuskontot hamnar tyvärr filmens ambition att referera tillbaka till serien så mycket den bara kan. Tyvärr känns det här och där som att denna ambition har vägt tyngre än att faktiskt berätta en engagerande historia. Jag får känslan av att manuset innehåller både ett och två tveksamma beslut från författarnas sida.
Men jag väljer att fokusera på filmens brister så lite jag kan, för i slutändan är det här härligt underhållande. Nu är väl bara frågan om det är värt att hoppas på en film till. Jag skulle nog till och med kunna tänka mig att bidra med några dollar i så fall.
Sunday, May 4, 2014
Trevligt umgänge med TV-arkivet
Jag gillar TV. Det borde inte ha undgått någon som har läst den här bloggen ett tag. Jag gillar också TV om TV. Ändå förvånar det mig lite hur mycket jag gillar SVT:s nya underhållningsprogram "Lägg ut".
Programmet består av att Klara Zimmergren visar klipp som alla finns tillgängliga i SVT:s öppna arkiv. Sedan svara några kändisar på frågor om klippen och skämtar om dom. Det är allt. Tävlingsaspekten är behagligt nedtonad. Att ha trevligt kring klippen är det viktiga. Och det funkar överlag riktigt bra. Det är harmlöst, ja, men vad är det för fel på att visa harmlösa saker emellanåt? Det är inte briljant, men det är trevligt på ett småputtrigt sätt. Leta upp det och titta när du har läst klart den här texten, gärna med sällskap, så ni kan fröjdas över klippen tillsammans.
Fast trots att jag i grunden gillar det här känns det ändå inte riktigt som att programmet når sin fulla potential. Det faktum att allt som visas finns i Öppet arkiv får det att kännas lite som en tokigt lång raklamfilm och det hänger samman med ett annat problem. Många av klippen är sådant som är välkänt och vevats många gånger tidigare. Nostalgikänslan är lite för stor. Jag skulle vilja se mer saker som jag inte hört talas om förut. Jag vill lära mig mer om TV än jag gör nu.
Helst skulle jag förstås vilja ha en svensk "You have been watching" (ett program jag skrivit om här). Ett program som visar klipp även från andra svenska kanaler och som bortsett från att underhålla också vill säga någonting om hur TV-landskapet ser ut idag. Jag vet att det inte är helt rättvist att jämföra de här programmen, inte minst för att ett sånt program jag skulle vilja ha förmodligen skulle kosta multum i rättighetskostnader. Det blir lite som att jämföra en knäckemacka med en trerätters middag. Men den fullt funktionsdugliga knäckemackan "Lägg ut" har fått mig att inse att jag är hungrig.
I brist på bättre får jag väl ta mig en knäckemacka till. Det rör ju sig trots allt om rätt goda knäckemackor.
Programmet består av att Klara Zimmergren visar klipp som alla finns tillgängliga i SVT:s öppna arkiv. Sedan svara några kändisar på frågor om klippen och skämtar om dom. Det är allt. Tävlingsaspekten är behagligt nedtonad. Att ha trevligt kring klippen är det viktiga. Och det funkar överlag riktigt bra. Det är harmlöst, ja, men vad är det för fel på att visa harmlösa saker emellanåt? Det är inte briljant, men det är trevligt på ett småputtrigt sätt. Leta upp det och titta när du har läst klart den här texten, gärna med sällskap, så ni kan fröjdas över klippen tillsammans.
Fast trots att jag i grunden gillar det här känns det ändå inte riktigt som att programmet når sin fulla potential. Det faktum att allt som visas finns i Öppet arkiv får det att kännas lite som en tokigt lång raklamfilm och det hänger samman med ett annat problem. Många av klippen är sådant som är välkänt och vevats många gånger tidigare. Nostalgikänslan är lite för stor. Jag skulle vilja se mer saker som jag inte hört talas om förut. Jag vill lära mig mer om TV än jag gör nu.
Helst skulle jag förstås vilja ha en svensk "You have been watching" (ett program jag skrivit om här). Ett program som visar klipp även från andra svenska kanaler och som bortsett från att underhålla också vill säga någonting om hur TV-landskapet ser ut idag. Jag vet att det inte är helt rättvist att jämföra de här programmen, inte minst för att ett sånt program jag skulle vilja ha förmodligen skulle kosta multum i rättighetskostnader. Det blir lite som att jämföra en knäckemacka med en trerätters middag. Men den fullt funktionsdugliga knäckemackan "Lägg ut" har fått mig att inse att jag är hungrig.
I brist på bättre får jag väl ta mig en knäckemacka till. Det rör ju sig trots allt om rätt goda knäckemackor.
Sunday, April 20, 2014
Att sia om samtiden
Inför sekelskiftet hade Göteborgs-Posten en nedräkning i form av två sidor för varje år av det snart avslutade nittonhundratalet. Sidorna innehöll viktiga nyheter från det aktuella året, men också en lista med betydande personligheter som hade fötts eller dött. Naturligt nog tog de döda framåt slutet av serien allt större plats av detta utrymme. Valet av personer att föra fram från det sena sjuttio- och åttiotalet föreföll mig redan då som en smula... intressant. Nedan följer listan över samtliga medtagna personer födda från 1975 och framåt.
1975
Drew Barrymore
Hasse Blomqvist
Malin Baryard
Ralf Schumacher
Kate Winslet
Tiger Woods
1976
Ingemar Backman
Ronaldo
Alicia Silverstone
1977
Per Elofsson
Fredrik Ljungberg
Liv Tyler
Fiona Apple
1978
Emilia Rydberg Mitiku
Martin Svensson
Cajsa-Lisa Ejemyr
1979
Brandy Norwood
Carl Philip*
Robyn Carlsson
Chelsie Dickson
Michael Owen
1980
Christina Ricci
Venus Williams
Macaulay Culkin
Martina Hingis
Isaac Hanson
1981
Anja Pärsson
Rebecka Liljeberg
Anna Lindberg
Britney Spears
1982
Iqbal Masih
Madeleine*
William*
1983
Taylor Hanson
Gabriel Odenhammar
1984
Alexandra Dahlström
Harry*
1985
Athina Onassis
Zac Hanson
1987
Aaron Carter
1998
Syskonen Chukwu***
Det hela bildar en intressant förteckning över vilka unga kändisar man 1999 förväntade sig skulle göra avtryck i historien. Resultatet av gissningarna är väl sådär. Tiger Woods och Robyn må ha försvarat sina platser, men även om nog i alla fall min generation kommer ihåg brödratrion Hanson, går det nog redan nu att plocka fram åtskilliga åttiotalister som haft mer långlivade musikaliska karriärer. Och ärligt talat, vem kan idag nämna en låt av Cajsa-Lisa Ejemyr? Jag kan det i alla fall inte. Rebecka Liljeberg, då så hyllad för sin insats i Fucking Åmål, lämnade skådisbanan strax efter den där sekelserien och är idag läkare. Hennes medspelare Alexandra Dahlström har i och för sig synts till då och då (bland annat som nervös sidekick till Kristian Luuk), men jag är tveksam till att hennes namn leder till allmän igenkänning idag.
Det är naturligtvis svårt att utan distans kunna veta vilka av tidens stora stjärnor som får en bestående plats i det allmänna medvetandet. Vem skulle 1999 kunna veta att Kate Winslets karriär skulle gå uppåt medan Alicia Silverstones skulle skaka till och likt prästens lilla kråka vingla längs dikeskanten? Och man måste ge dem poäng för att de lyckades pricka in nydebuterade Britney Spears. Hon hade mycket väl kunnat vara ett one hit wonder vid det här laget. Och kanske har jag fel när det gäller Liljeberg och Dahlström. Kanske visar det sig att "Fucking Åmål" förblir en sådan milstolpe i svensk filmhistoria att huvudrollsinnehavarnas namn dröjer sig kvar i det allmänna medvetandet länge framöver.
Nu blir den här listan till en tidskapsel, i vilken man kan läsa vad som var stort för ett och ett halvt decennium sedan. Som sådan har den naturligtvis åtminstone ett kuriosavärde, men jag tror att den där serien (senare praktfullt utgiven i den så kallade Millenieboken) var tänkt som ett minnesmärke över nittonhundratalet. Ur det perspektivet kan vi bara konstatera att det är närmast omöjligt att skriva krönikor om samtiden. Men idag eller om ytterligare ett decennium hade väl en storstilad genomgång av förra seklet setts som malplacerad, så det var väl tvunget att göras när det gjordes.
*Kunglighet
*** Åttlingar födda i Los Angeles
1975
Drew Barrymore
Hasse Blomqvist
Malin Baryard
Ralf Schumacher
Kate Winslet
Tiger Woods
1976
Ingemar Backman
Ronaldo
Alicia Silverstone
1977
Per Elofsson
Fredrik Ljungberg
Liv Tyler
Fiona Apple
1978
Emilia Rydberg Mitiku
Martin Svensson
Cajsa-Lisa Ejemyr
1979
Brandy Norwood
Carl Philip*
Robyn Carlsson
Chelsie Dickson
Michael Owen
1980
Christina Ricci
Venus Williams
Macaulay Culkin
Martina Hingis
Isaac Hanson
1981
Anja Pärsson
Rebecka Liljeberg
Anna Lindberg
Britney Spears
1982
Iqbal Masih
Madeleine*
William*
1983
Taylor Hanson
Gabriel Odenhammar
1984
Alexandra Dahlström
Harry*
1985
Athina Onassis
Zac Hanson
1987
Aaron Carter
1998
Syskonen Chukwu***
Det hela bildar en intressant förteckning över vilka unga kändisar man 1999 förväntade sig skulle göra avtryck i historien. Resultatet av gissningarna är väl sådär. Tiger Woods och Robyn må ha försvarat sina platser, men även om nog i alla fall min generation kommer ihåg brödratrion Hanson, går det nog redan nu att plocka fram åtskilliga åttiotalister som haft mer långlivade musikaliska karriärer. Och ärligt talat, vem kan idag nämna en låt av Cajsa-Lisa Ejemyr? Jag kan det i alla fall inte. Rebecka Liljeberg, då så hyllad för sin insats i Fucking Åmål, lämnade skådisbanan strax efter den där sekelserien och är idag läkare. Hennes medspelare Alexandra Dahlström har i och för sig synts till då och då (bland annat som nervös sidekick till Kristian Luuk), men jag är tveksam till att hennes namn leder till allmän igenkänning idag.
Det är naturligtvis svårt att utan distans kunna veta vilka av tidens stora stjärnor som får en bestående plats i det allmänna medvetandet. Vem skulle 1999 kunna veta att Kate Winslets karriär skulle gå uppåt medan Alicia Silverstones skulle skaka till och likt prästens lilla kråka vingla längs dikeskanten? Och man måste ge dem poäng för att de lyckades pricka in nydebuterade Britney Spears. Hon hade mycket väl kunnat vara ett one hit wonder vid det här laget. Och kanske har jag fel när det gäller Liljeberg och Dahlström. Kanske visar det sig att "Fucking Åmål" förblir en sådan milstolpe i svensk filmhistoria att huvudrollsinnehavarnas namn dröjer sig kvar i det allmänna medvetandet länge framöver.
Nu blir den här listan till en tidskapsel, i vilken man kan läsa vad som var stort för ett och ett halvt decennium sedan. Som sådan har den naturligtvis åtminstone ett kuriosavärde, men jag tror att den där serien (senare praktfullt utgiven i den så kallade Millenieboken) var tänkt som ett minnesmärke över nittonhundratalet. Ur det perspektivet kan vi bara konstatera att det är närmast omöjligt att skriva krönikor om samtiden. Men idag eller om ytterligare ett decennium hade väl en storstilad genomgång av förra seklet setts som malplacerad, så det var väl tvunget att göras när det gjordes.
*Kunglighet
*** Åttlingar födda i Los Angeles
Monday, February 24, 2014
Orimligt lite tal till stumfilm
Jag vet ingenting om BFI, det brittiska filminstitutet, men mina fördomar hävdar att det består av en samling värdiga människor som tar film på allvar och inte hetsar upp mig i onödan. När jag inhandlade "Primitives and Pioneers", en DVD de givit ut som samlar filmer från filmens tidigaste dagar förväntade jag mig att det skulle vara en torr men upplysande historia.
Och visst är det intressant att skåda hur och vad man skildrade på film kring förra sekelskiftet. Problemet är det medföljande kommentarsspåret, som lämnade mig rätt besviken. Informationen är, i alla fall efter de första filmerna, knapphändig. Man har missat ett briljant tillfälle här att ge fördjupad kunskap om hur de här filmerna spelades in, hur de visades och vad de visade upp. Stumfilm passar ju dessutom osedvanligt bra att göra kommentarsspår till, eftersom det ändå inte finns någon dialog, i alla fall dessa tidiga, vanligtvis korta filmer, som man knappast får tillfälle att försjunka i. Jag förstår att det kostar pengar att ha någon som skriver ett kommentarsspår och någon som läser in det, men kan det kosta så förtvivlat mycket att det inte är värt den ökade kvalitet som vore följden. Som det är nu är det fortfarande en berikande DVD, bara inte på långt när så berikande som den kunde ha varit.
Och visst är det intressant att skåda hur och vad man skildrade på film kring förra sekelskiftet. Problemet är det medföljande kommentarsspåret, som lämnade mig rätt besviken. Informationen är, i alla fall efter de första filmerna, knapphändig. Man har missat ett briljant tillfälle här att ge fördjupad kunskap om hur de här filmerna spelades in, hur de visades och vad de visade upp. Stumfilm passar ju dessutom osedvanligt bra att göra kommentarsspår till, eftersom det ändå inte finns någon dialog, i alla fall dessa tidiga, vanligtvis korta filmer, som man knappast får tillfälle att försjunka i. Jag förstår att det kostar pengar att ha någon som skriver ett kommentarsspår och någon som läser in det, men kan det kosta så förtvivlat mycket att det inte är värt den ökade kvalitet som vore följden. Som det är nu är det fortfarande en berikande DVD, bara inte på långt när så berikande som den kunde ha varit.
Sunday, January 26, 2014
Jul, jul, vardagliga jul
Jag hade varit måttligt imponerad av den fiska artisten Johanna Kurkelas tidigare verk, men gillade verkligen hennes album "Sudonmorsian" från 2012. Så när jag noterade på Spotify att hon släppt ett julalbum tog jag mig en lyssning.
Bortsett från två psalmer jag känner i svenska översättningar (Härlig är jorden och Stilla natt) var samtliga låtar nya för mig. Huruvida de är nyskrivna för den här skivan eller gamla klassiker i Finland kan jag förstås inte uttala mig om, men eftersom jag inte förstod texten kunde de egentligen handla om vad som helst. Tänker man bort två av låtarna och omslaget så kan det egentligen röra sig om vilket album som helst. Nästan, i alla fall.
För trots att det finns ett par stilprov på ett sätt som de flesta popplattor saknar, så låter det egentligen inte distinkt jul om det. Hur nu jul låter. Det är i alla fall ingen bjällerklang eller högtidliga körer.
Det är lite speciellt, det där med julalbum. De kan vara sakrala eller profana, de kan göras i jazz-, country- eller indiestuk, de kan vara på mest på skoj eller på dödligt allvar, men de är i slutändan alltid julalbum. Även om upphovspersonerna bestämmer sig för att bryta med den traditionella julmusiken så är deras alster ändå en reaktion på den. Detta med "jul" är alltid vad som främst utmärker skivan.
Och den där julskivan hör aldrig till någons bästa skivor heller, åtminstone inte när det gäller artister som gjort sig kända för annat först (det enda undantag jag kan komma på är Thea Gilmores "Strange Communion", som jag skrivit om här). Julskivan är liksom den där skivan som görs lite vid sidan av, som bara till hälften räknas. De här sakerna hör rimligtvis ihop. Julskivorna finns i någon slags bubbla fristående från den övriga musikaliska verkligheten.
Rimligtvis är det här någonting som även Johanna Kurkela behövt förhålla sig till när hon gjort "Joulun lauluja", men mina bristande språkliga och kulturella kunskaper gör att det för mig blir nästan som vilket album som helst. Och det tror jag att jag vunnit på.
Bortsett från två psalmer jag känner i svenska översättningar (Härlig är jorden och Stilla natt) var samtliga låtar nya för mig. Huruvida de är nyskrivna för den här skivan eller gamla klassiker i Finland kan jag förstås inte uttala mig om, men eftersom jag inte förstod texten kunde de egentligen handla om vad som helst. Tänker man bort två av låtarna och omslaget så kan det egentligen röra sig om vilket album som helst. Nästan, i alla fall.
För trots att det finns ett par stilprov på ett sätt som de flesta popplattor saknar, så låter det egentligen inte distinkt jul om det. Hur nu jul låter. Det är i alla fall ingen bjällerklang eller högtidliga körer.
Det är lite speciellt, det där med julalbum. De kan vara sakrala eller profana, de kan göras i jazz-, country- eller indiestuk, de kan vara på mest på skoj eller på dödligt allvar, men de är i slutändan alltid julalbum. Även om upphovspersonerna bestämmer sig för att bryta med den traditionella julmusiken så är deras alster ändå en reaktion på den. Detta med "jul" är alltid vad som främst utmärker skivan.
Och den där julskivan hör aldrig till någons bästa skivor heller, åtminstone inte när det gäller artister som gjort sig kända för annat först (det enda undantag jag kan komma på är Thea Gilmores "Strange Communion", som jag skrivit om här). Julskivan är liksom den där skivan som görs lite vid sidan av, som bara till hälften räknas. De här sakerna hör rimligtvis ihop. Julskivorna finns i någon slags bubbla fristående från den övriga musikaliska verkligheten.
Rimligtvis är det här någonting som även Johanna Kurkela behövt förhålla sig till när hon gjort "Joulun lauluja", men mina bristande språkliga och kulturella kunskaper gör att det för mig blir nästan som vilket album som helst. Och det tror jag att jag vunnit på.
Subscribe to:
Posts (Atom)