Det som inte går upp måste komma ner

Så var då "The Event" avslutad. Nedläggningsbeslutet kom som en överraskning för absolut ingen. Jag har faktiskt hängt med serien ända tills nu, trots att det har förärat mig med en och annan frågande blick. Den förväntade nedläggningen hade faktiskt en stor roll i det beslutet. Om den ändå snart var över kunde jag lika gärna hänga med till slutet.

"The Event" är egentligen en rätt sorglig saga. Jag uppskattar försök att göra long arc-serier. Jag tycker om TV-dramatik som vill berätta en längre historia, som gärna kräver att tittaren hänger med rätt troget. Det största problemet med "The Event" var att den faktiskt inte gjorde just det. Trots att avsnitten följde tätt på varandra, komplett med dramatiska cliffhangers  så var den anmärkningsvärt stillastående.

När serien började refererades det bland annat till "24". Det var inte utan anledning. De är anmärkningsvärt lika i berättarstil. Jag hängde faktiskt med "24" i fem och en halv säsong (vilket är mer än de flesta människor jag känner) och fick uppleva hur den med tiden kändes allt mer tråkig. Det handlade egentligen inte så mycket om att intrigerna blev sämre, utan mer om att berättartekniken, som en gång känts så fräsch, började uppvisa grava tecken på vara slut på friska idéer. Det största problemet var dock att den, halsbrytande hastighet till trots, aldrig riktigt kändes som att den gick framåt. Så fort ett problem var löst väntade nästa, snarlika.

"The Event" lider av samma problem. Trots alla pistolskott, explosioner och dödliga virus som kommer att släppas ut vilken minut som helst förs historien inte riktigt framåt. En normal historia berättas från punkt A till punkt B. Här är det som att man bestämt vad som är A (säsongens start) och vad som är B (dess slut) och börjat fundera på hur tusan man ska fylla tjugo avsnitt däremellan. Det blir den ena faran efter den andra. Alla blir lika oengagerade, eftersom man vet att när den är löst väntar en ny. Det var intressant i början innan man visste hur allting hängde ihop, men efter sex-sju avsnitt, när de flesta frågor blivit besvarade, fanns det inte så mycket kvar att fånga tittaren med. Det slog mig dessutom framåt slutet att jag egentligen inte brydde mig om någon av karaktärerna. Det är aldrig ett bra tecken.

Jag är lite imponerad över ambitionerna som en gång fanns. När serien visades i åtskilliga länder bara dagar efter att den visats i USA var det inte bara ett smart PR-trick och ett försök att hitta nya sätt att tänka kring de nya distributionskanaler som uppstått det senaste decenniet. Det gav framförallt intrycket att de som gjorde och visade serien trodde på den. Sådant är otroligt viktigt i dagens TV-klimat, där en serie kan gå omkull vilken vecka som helst.

Såhär i efterhand går det att se att det var dödsdömt från början. Det är otroligt svårt att göra tjugotvå avsnitt om året av vilken serie som helst utan att det går på tomgång. Med en sån här serie är det nästan omöjligt, speciellt om man måste se till att den kan gå i åtskilliga år om intresset skulle finnas.

Vila i frid "The Event". Du var tråkig, men det är ändå sorgligt att det var så här det var dömt att sluta.

Gör om, gör... annorlunda?

För några veckor sedan rapporterade min morgontidning att Kate Bush skulle släppa ett nytt album. Med tanke på hur sällan det händer kom det minst sagt som en överraskning. Fast när jag läste vidare dämpades glädjen avsevärt. Det visade sig att skivan skulle innehålla nya versioner av låtar från albumen "The Sensual World" (1989) och "The Red Shoes" (1993). Men i takt med att jag funderade kring saken blev jag allt mer intresserad. Jag har aldrig riktigt fastnat för "The Sensual World". "This Woman's Work" är i och för sig en av Bush' bästa låtar, men i övrigt är det inte så mycket som riktigt tagit fäste hos mig. "The Red Shoes" är den enda av hennes skivor som låter daterad (anmärkningsvärt i sig med tanke på hur egensinnigt hennes musikskapande alltid har varit), men bristerna i produktionen vägs med råge upp av ett antal riktigt starka låtar. Det skulle bli spännande att få veta hur dessa nya inspelningar skulle låta.

När jag satte mig ner och researchade saken närmare vände hågen på nytt. Samtliga de elva låtarna på kommande "Director's Cut" hade fått nya sångpålägg och nya trummor. Tre av dem hade spelats in helt och hållet på nytt. Jaha, nya trummor. Det låter inte så revolutionerande i ärlighetens namn.

Ändå ser jag fram emot detta nya släpp, om än med något lägre förväntningar än tidigare. Det ska bli spännande att se vad som har hänt med de gamla låtarna. Dessutom visar det sig att Kate Bush för närvarande jobbar på ett album med nya låtar. Må även det nå våra öron snart.