Ny skiva

Suzanne Vega - Suzanne Vega

Egentligen en del av den förra laddningen, men den tog god tid på sig att anlända.

En avbruten storslagen återkomst

Jag har aldrig i mitt liv sett fram emot en ny TV-serie som jag såg fram emot "Studio 60 on the Sunset Strip".

Aaron Sorkin hade kickats ut ur "The West Wing" efter säsong fyra, då man kommit på honom med att använda kokain (tydligen för att klara av att skriva en TV-serie till stor del på egen hand). Nu, tre år senare stundade hans stora återkomst. Han skulle skriva om TV-världen, ett ämne man föreställer sig att han kunde ösa rätt gott om material ur.

Och skådespelarlistan såg fantastisk ut. Bradley Whitford hade spelat den överlägset coolaste karaktären i "The West Wing", och till stor del dragit serien ensam under de sista två säsongerna. Amanda Peet och Sarah Paulson var båda med i "Jack & Jill", vars förstasäsong framkallade ett stort beroende för ett antal år sedan. Timothy Busfield hade en återkommande gästroll i "The West Wing". Matthew Perry var... ja, du vet vad Matthew Perry har sysslat med tidigare. Och dessa var bara de skådespelare jag känt till och (möjligen med undantag av Perry) beundrat sedan tidigare.

Serien handlar om personerna bakom det fiktiva sketchprogrammet "Studio 60 on the Sunset Strip" producerat av det lika fiktiva nätverket NBS. Parallellerna till Sorkins debutserie "Sports Night", också den om människorna involverade i att skapa ett TV-program, kommer så automatiskt att de nästan är löjliga att nämna. Men mycket är också annrlunda. Här ligger fokuset på TV-världen på ett mycket tydligare sätt. Det är dessutom en betydligt mer cynisk Sorkin vi får uppleva. Metainslagen är nästan smärtsamt påtagliga, med sviktande tittarsiffror och ett TV-bolag vars största rädsla är att på något sätt stöta sig med någon över huvud taget.

Men trots att Sorkins penna är lika vass som någonsin tidigare har det svårt att lyfta. Den lekfulla elegansen jag lärt mig att älska är inte riktigt närvarande. I perioder tar det fart. Kanske tydligast i de sista tre-fyra avsnitten före juluppehållet. Då skjuter hoppet fart i mig. Hoppet att det vi sett hittills bara varit en startsträcka. Men som helhet måste serien anses som ojämn. Det enda som är precis så bra som jag förväntade mig är skådespeleriet. Och förutom de aktörer som redan nämnts måste vi även hala fram Steven Weber här. Han ger en fantastisk tyngd åt sin karaktär och är oftast en fröjd att skåda.

Att serien inte skulle överleva sommaren stod klart redan under vintern. När en serie slutar sändas vid den tiden på året utan några som helst uppgifter om återupptagande är det i allmänhet dags att sälja sina aktier i företaget. Under dessa omständigheter kändes det nästan onödigt när serien nådde ytterligare en topp under sina sista avsnitt. Allting var ju ändå slut.

Men det som kändes mest tragiskt var egentligen inte att serien var slut, trots att jag gärna hade tagit en tre-fyra säsonger till. Det värsta var bekräftelsen på att Aaron Sorkins typ av serie tydligen inte funkar. Att hans stora återkomst fick ett tvärt avbrott. Och vem vet när han nu får chansen att göra något av den här storleken igen. Och när vi nästa gång får se en sådan här samling skådespelare tillsammans på TV igen. TV-klimatet är i sanning lika dystert som Sorkin beskrev det. Det öde som "Studio 60" rönte bevisade hans poäng tydligare än ens hans fiktion klarade av.