Elisabeth Sladen

Tidigare i veckan spreds nyheten att skådespelerskan Elisabeth Sladen har dött. Nyheten kom som en blixt från klar himmel. Jag har förstått att även många som kände henne inte visste att hon var sjuk. Allmänheten hade ingen som helst aning. Det känns otroligt tragiskt

Elisabeth Sladen var mest känd för sitt arbete med Doctor Who. Hon introducerades i serien 1973 som Doktorns nya följeslagare Sarah Jane Smith. Sarah var ett medvetet försök av Barry Letts och Terrance Dicks, som då skötte serien, att skapa en stark kvinnlig karaktär. Letts var mycket medveten om den blomstrande feminismen och ville nu introducera en karaktär som var självständig och stark. De valde att göra henne till journalist. Det kan diskuteras hur stort genomslag denna ambition fick hos karaktären när hon väl gav sig ut på äventyr med Doktorn, men det är inte riktigt ämnet för den här texten (dessutom skulle jag behöva se om ett gäng avsnitt för att ge ett underbyggt svar på frågan).

Sladen lämnade serien 1976, efter dryga tre säsonger, men 1981 gjordes ett försök att skapa en spin off-serie där hon hade huvudrollen, "K9 and Company". Mer än ett pilotavsnitt blev det dock inte. Sladen dök också upp i Doctor Whos tjugoårsjubileum "The Five Doctors".

2006, efter att serien väckts till liv efter ett och halvt decenniums uppehåll, fick hon en förfrågan om att komma tillbaka och gästspela i avsnittet "School Reunion" och tackade efter en viss tvekan ja. Avsnittet beskriver hur Doktorn och Sarah återförenas efter flera decennier, när de båda undersöker mystiska händelser på en skola. Jag var i ärlighetens namn inte jätteförtjust i avsnittets huvudhandling, men jag har sett scenerna som rör Doktorns och Sarahs återknytande av sin bekantskap flera gånger. De är så välskrivna (av Toby Whithouse) och välspelade att jag saknar ord för att beskriva det. Det är dramatik och karaktärsstudium på ett plan den gamla tidens Doctor Who aldrig ens var intresserad av att försöka sig på.

Efter det gjordes ännu ett försök med att ge Sarah Jane Smith en egen serie och den här gången blev det en framgång. "The Sarah Jane Adventures" var ett försök att göra en Doctor Who för yngre tittare och den har minst sagt tagits emot väl. Själv var jag inte särskilt intresserad. Det var lätt att inse att jag inte tillhörde målgruppen och jag lät, med ett par avsnitts undantag, serien vara. När seriens fjärde säsong sändes i höstas bestämde jag mig dock för att titta och blev förvånad över hur mycket jag gillade det. Jag gick tillbaka och såg serien från början och blev positivt överraskad också av de tidigare säsongerna. Visst är det det gjort för barn, men går man in i tittandet med den vetenskapen är det överlag rätt bra.

Många har beskrivit "The Sarah Jane Adventures" som en nystart för Elisabeth Sladens karriär och det har också påpekats hur ovanligt (man frestas att skriva "unikt") det är med en serie som har en kvinna i sextioårsåldern som huvudrollsinnehavare. Det är extra tragiskt att betänka att Sladen har ryckts bort mitt i denna framgångsvåg. Seriens femte säsong var vid hennes frånfälle inspelad till hälften. Det har bekräftats att veckans säsongspremiär av Doctor Who kommer att dediceras till henne. Det gläder mig. Hon förtjänar inget mindre. Hon är en av Doctor Who-världens stora profiler och en hjälte för många som växt upp med Sarah Jane Smith.

Själv funderar jag på att plocka fram "School Reunion" eller "The Five Doctors" ur hyllan. Två små bitar TV-historia som inte varit desamma utan Elisabeth Sladen.

Mot undergången

Det händer inte ofta att jag tittar på svensk TV-dramatik, men när SVT för ett par månader sedan sände "Bibliotekstjuven", en dramaserie baserad på den man som under en längre tid stal böcker från kungliga biblioteket, var jag ju som biblioteksintresserad tvungen att titta. Det som mötte mig var dock ingen fröjd för ögat (eller för något annat sinne). Dåligt spelat, dåligt skrivet och dåligt på ett gäng andra sätt. Det var en orgie i övertydlighet, så till den grad att karaktärerna i stort sett ständigt gick runt i samma kläder, gissningsvis för att verkligen poängtera deras karaktär.

Kjell Häglund menade på Weird Science (främst i den här texten) att allt det som serien fick ta skit för var ytterst medvetna grepp och gick tillbaka på en brittisk tradition, som vi inte fått så mycket exponering för i Sverige: kortare serie som beskrev ett gradvis moraliskt förfall, där realism inte är ett huvudmål. Häglund tog som exempel serien "Accused", en antalogiserie från BBC som i varje avsnitt, med utgångspunkt från att en person stod åtalad, gick tillbaka och berättade bakgrundshistorien som fört honom eller henne till rättssalen.

Jag såg första avsnittet av "Accused" när det sändes på SVT i förra veckan och jag kan se de likheter i berättarstruktur som Häglund pratar om. Men jag kan också se att "Accused" är både bättre skriven och bättre agerad än "Bibliotekstjuven". Betydligt bättre. Det är i jämförelse en befrielse att höra folk yttra repliker som faktiskt låter naturliga och handla på ett sätt jag kan tro på. Så säga vad man vill om "Bibliotekstjuven", men här saknas åtskilligt för att det ska bli god TV-dramatik. Ett vettigt manus hade varit ett bra första steg.