Skakigt men godkänt i svår genre

Trailern hade utlovat en katastrof.

Ändå hade jag beslutat mig för att se första avsnittet av SVT:s nya dramasatsning "Anno 1790", om en läkare som blir brottsutredare i det sena 1700-talets Stockholm. Den senaste svenska dramaprdoduktion jag sett var "Bibliotekstjuven", där man fick kämpa för att hitta en enda replik som lät naturlig. Nu skulle det bli historiskt drama, en genre som har så många fallgropar förbunden med sig att det är svårt för den bäste att lyckas. Dessutom hade trailern alltså pekat på såväl ett undermåligt manus som svajigt skådespeleri. Nu är serien slut och jag är fortfarande förvånad att jag satt igenom hela.

Redan första avsnittet visade nämligen att mina förväntningar lagts alldeles för lågt. De fasta skådespelarna klarar sig undan med hedern i behåll, även om kvaliteten på gästskådisarna varierar rätt kraftigt, detta trots att man har lyckats plocka in en hel del "namn" i gästroller. Miljöer och kostymer ser, åtminstone för en lekman, riktigt bra ut och manuset är det för det mesta acceptabelt, om än inte fantastiskt.

En sak som är tydlig redan från första avsnittet är hur mycket man velat vara BBC. En nog så föredömlig ambition, men en jämförelse man nog bör tänka efter innan man utsätter sig för. Detta märks inte främst i valet att göra period drama, en genre som BBC är kända för att behärska med den äran, utan i hur serien är strukturerad. Varje avsnitt innehåller ett brottsfall som får sin upplösning och samtidigt har man en lätt arc som går genom serien och först i sista avsnittet hamnar i förgrunden. Den serie jag först refererade till var "Garrow's Law", en annan kriminalserie som utspelar sig under sent 1700-tal, men med tiden insåg jag att serien faktiskt är mer lik "Life on Mars". Där som här har vi ett historiskt drama där en utomstående person ska utreda brott i en poliskår som fastnat i en gammal och etiskt mycket tveksam syn på brottsbekämpning.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att även om det finns en bit kvar till mästarklass så är det här ett gott försök och jag skulle faktiskt inte säga nej till en andra säsong. Och jag som trodde att jag endast med ansträngning skulle stå ut i ett avsnitt.

Den till synes sysslolöse journalisten

Det har varit mycket snack kring Tintin i veckan, med anledning av den nya filmen, och en uppgift som ofta återkommer är den att Tintin endast en gång faktiskt ses utöva sitt yrke. Det här är naturligtvis någonting man lätt kan göra sig lustig över, och inget fel i det, men det är inte alltför svårt att föreställa sig att han faktiskt skriver sina artiklar efter att han kommit hem. Under tiden brukar han vara rätt så upptagen med att försöka överleva.

Journalistrollen är väl egentligen mest en anledning för honom att resa till olika ställ eller undersöka mystiska saker, så att han kan råka in i äventyr som håller läsaren underhållen. Hans yrke blir också mindre och mindre viktigt ju längre serien pågår. Efter hand blir det allt vanligare att det är hans vänner och bekanta som för honom in i äventyrligheter.

Denna brist på yrkesutövande är alltså på intet sätt ointressant, men varför är det bara på Tintin och hans brist på förväntat handlande det fokuseras. Är det inte lika märkligt att Kapten Haddock inte frivilligt tar befälet på en enda båt efter "Rackham den Rödes skatt". Han utövar bara sitt yrke i tre album och då är det ändå en rätt bristfällig prestation i ett av dem. Han verkar ägna större delen av sitt litterära liv med att leva på den där skatten, när den väl är hittad. Kanske försörjer den Tintin också efter att han väl flyttat till det Haddockska arvegodset.

Professor Kalkyl fortsätter ju förvisso sin forskning även efter att han blivit house mate med Haddock, men det verkar vara mer eller mindre privat forskning. Vilket universitet är det han är Professor vid? Och inom vilket ämne? Den enda gången vi ser honom verka vid någon form av institution är under månprojektet och då handlar det om en verksamhet med säte i Syldavien. På vems initiativ är det projektet startat? (När vi ändå är inne på månfärden kan vi fundera kring varför det verkade som en bra idé att som passagerare på den första månfärden ta med en journalist och en medelålders alkoholiserad sjöman.)

Det finns många underligheter i Tintinböckerna. De är så frestande att slå ner på och ändå kanske vi också borde luta oss tillbaka då och då och konstatera att realism inte var det som stod högst på agendan när de skrevs.

Har du licens för den där växten?

Jag såg nyligen tredje avsnittet av "Terra Nova", Fox' nya leva-med-dinosaurier-dramaserie. Det var måhända inte alltför anmärkningsvärt, men en detalj gjorde mig förvånad. I inledningsscenen ber den yngsta dottern i familjen som placerats i seriens centrum att få ta in en växt i hemmet. Växten börjar omedelbart nafsa efter henne, men det hela skojas bort av alla inblandade. Dock inte av mig. Jag började omedelbart fundera över visdomen i plocka in köttätande växter i sitt hem. Det är ju förvisso alltid lättare för TV-tittaren än för karaktären att se den annalkande faran. Vi är ju medvetna om att det måste uppstå någon form av dramatik, annars finns det ingen anledning att genomföra avsnittet. Den här gångnen kändes det dock som att även karaktärerna borde ha reagerat.

Det var Anton Tjechov som formulerade regeln: "Om det hänger ett gevär på väggen i första akten måste det avfyras i den sista" (fritt citerat). Man ska alltså inte ta in saker i historien man inte planerar att använda, men man måste introducera det som kommer att ha betydelse. Man kan tycka vad man vill om denna regel, men den har använts mycket flitigt genom historien. Även saker som kan verka betydelselösa kommer vanligtvis att visa sig viktiga förr eller senare. Man skulle kunna säga att det kräver sin skicklighet att lyckas introducera någonting på ett sådant sätt att tittaren/läsaren inte inser att det kommer att återkomma senare, för att kunna uppnå maximal effekt framåt dramats slut.

Alltså väntade jag mig att den där växten förr eller senare skulle återvända, men avsnittet fokuserade istället på en hotande ansamling flygande urtidsdjur. Kanske var tanken att växten skulle erbjuda lösningen på problemet? Eller skulle den bara återkomma som en komisk slutpunkt i den sista scenen? Det visade sig att jag hade fel i alla dessa funderingar. Den köttätande växten sågs helt enkelt inte av mer. Jag väntade förgäves.

Kanske hade man bestämt sig för att vifta med det Tjechovska geväret i tittarens ansikte, för att visa att man gjorde som man ville med dramaturgiska konventioner. Kanske förbereder man någonting inför senare avsnitt. Eller så var den där inledningsscenen bara avsedd som ett litet komiskt sätt att visa på hur livet förändrats för huvudpersonerna.

I vilket fall som helst får jag nog säga att jag uppskattar det. Vi kan behöva få våra förväntningar på skam ibland. Det är trevligt med en TV-serie som vågar bryta mönster. Nu återstår bara att se om det var ett enstaka tillfälle eller om framtida avsnitt även de kommer att bjuda på överraskningar.

På snabba fötter genom barndomens TV

Som den arkiv-TV-fantast jag är blev jag naturligtvis intresserad när jag fick veta att Göran Everdahl skrivit en bok med titeln "Kom nu'rå: Barnprogrammen vi minns - eller helst vill glömma". I boken går han igenom svensk barn-TV ("svensk" i det här fallet betyder sådant som sänts i Sverige, snarare än sådant som producerats här). Fokus ligger på sjuttiotalet med omnejd, men boken täcker hela perioden från SVT:s start  till idag (nästan).

Naturligtvis tar det lite formen av en nostalgifest, även för mig som inte var född när de flesta av de beskrivna programmen producerades. Mycket har ju gått i repris senare och gjort intryck även på min generation. Boken är rikt illustrerad (som det brukar heta) och Everdahls texter är kvicka och lättillgängliga. Efter ett tag börjar jag i och för sig tycka att tonen kan bli lite väl käck, vilket är synd, eftersom jag får uppfattningen att författaren verkligen arbetat med sina formuleringar.

För mig fungera dock boken mest som en aptitretare. Ett otal barnprogram betas snabbt av. En lite karaktäristik och kanske en lustig detalj och sedan är det vidare till nästa. Jag finner att jag vill ha mer. Mer historik, större sammanhang. Vilken plats hade barnredaktionen inom SVT (eller om det SR på den tiden)? Vad låg bakom de val man gjorde kring vad som producerades och vad som inte producerades? Hur gjordes programmen? Vilka barnprogram gjordes som idag är bortglömda?

Jag vet att jag gör Göran Everdahl en orätt genom denna min reaktion. Det var inte en sådan bok han föresatte sig att skriva. Troligen bör "Kom nu'rå" betraktas som mycket lyckad utifrån dess målsättning. Förhoppningsvis kommer den att glädja många människor. Men den pekar på hur sorgligt outforskad TV-historien fortfarande är.

Kanske kan Göran Everdahls bok tjäna som ett startskott. Kanske inspirerar den någon till att gräva djupare och redovisa bredare. Jag hoppas att det här bara är början.

Om nyttan av att lämna den förväntade vägen

Den som har läst några av Jan Mårtensons detektivromaner om antikvitetshandlaren Johan Homan vet att man lär sig hur de fungerar efter ett tag. De brukar följa ungefär samma stig av samtal om mordinblandade och grubbleri över motiv varvat med kulturella och kulinariska utvikningar. Detta kan man naturligtvis tycka vad man vill om, men jag vågar hävda att det inte känns vansinnigt inspirerat, i alla fall inte längre.

I början av sin författarbana, innan Homan sett dagens ljus, skrev Mårtenson tre böcker om diplomaten Jonas Berg, även de deckare och uppvisande stora likheter med Homansviten. Men också distinkta olikheter. Även den vane Mårtensonläsaren kan, om han eller hon kommer till dom såhär i efterhand bli en smula överraskad (Resten av texten kommer att innehålla spoilers).

Den första av dem heter "Telegrammet från San José" och handlar om ett mord i ett avlägset, fiktivt land. En svensk är misstänkt och svenska ekonomiska och politiska intressen är inblandade, så Jonas Berg skickas dit för att försöka få reda i vad som hänt och om möjligt hindra en politisk skandal. Delar av boken är deckare i sedermera bekant Mårtensonstil, men stora delar upptas också av det politiska spelet i Sverige och dessa delar är anmärkningsvärt roliga. Boken är faktiskt värd att läsa för att uppleva Mårtensons drift med det politiska spelet.

"Tre skilling banco" är den av böckerna som är mest lik de kommande Homandeckarna. Den är å andra sidan väldigt lik dessa böcker. Den tredje boken heter "Nobelpristagaren och döden" och är kanske den mest anmärkningsvärda av dem allihop. Den följer till en början den bekanta modellen, men efter halva boken kastar den plötsligt om blir en äverntyrsroman, komplett med farofyllda flykter från onda diktaturstater. Jag ska villigt erkänna att jag fann den genuint spännande, men det som mest fick mig att hicka till av förtjusning var hur Mårtenson överraskande vände om hela storyn i en helt ny riktning. Jag såg absolut inte det där komma. Jag är för dåligt beläst för att kunna bedöma hur han står sig mot andra utövare av genren, men han får så många "points for trying" att det spelar mindre roll.

Det är inte utan att man önskar att han ville släppa sina bekanta marker igen. Ge sig in på något helt nytt för att väcka nyfikenhet från läsarskaran. Han har redan visat att han är en god satiriker och en habil äventyrsförfattare. Vilka andra tillgångar kan han tänkas hålla dolda?

Väntar oss miraklet?

Så kom den då slutligen. "Torchwood: Miracle Day". Som jag hade väntat.

De höga förväntningarna var inte utan anledning. Förra säsongen, "Children of Earth", hade varit lysande och den här skulle göras efter samma modell. En historia över hela säsongen. Tio avsnitt skulle det bli den här gången, snarare än de fem vi fick förra gängen. Det hela skulle bli en samproduktion mellan den amerikanska kabelkanalen Starz och BBC Worldwide. Mitt intryck av Starz var väl i och för sig inte det bästa, men Russell T. Davies var ju kvar i förarsätet och om han lyckats så bra förra gången så skulle det väl kunna hända igen.

Kanske var det omöjligt att motsvara mina förväntningar, men med halva serien genomgången är det bara att konstatera att det finns en del saker som skaver. Tempot är så högt uppskruvat att det tar ett litet tag innan man inser att det faktiskt inte händer så mycket. Det finns några längre actionsekvenser som blir mer av set pieces än något som för handlingen framåt. Det som fungerat bäst har varit de intrigtrådar som har innehållit en samhällsdiskussion. Liksom "Children of Earth" ställer "Miracle Day" en del obehagliga frågor om hur människor och samhället fungerar. Det som varit tråkigt är att dessa delar varit nästan frikopplade från de trådar som fokuserat på Torchwood-teamet.

Det senaste avsnittet var dock klart bättre. De olika handlingarna började nystas samman och de delar som fokuserade på Torchwood kändes mer motiverade. Kanske kan den här serien ännu lyfta sig till något riktigt bra. Kanske väntar miraklet på oss.

Oavsett vad som händer törs jag säga en sak med säkerhet: Den här säsongen hade tjänat på att vara några avsnitt kortare. Om man skalat bort en del dökött hade det kunnat vara precis så intensivt som jag hade hoppats att det skulle vara.

Säsongsbetonad fascination

Jag kan inte sluta fascineras av fenomenet som är Sommar i P1.

Det handlar inte så mycket om programmet i sig, även om programidén måste sägas vara riktigt vass i all sin enkelhet. En person får fylla nittio minuter i radio som han eller hon vill. I och för sig skulle man med tanke på detta kunna önska att fler försökte göra något nytt av formen. Å andra sidan fick ju Regina Lund, när hon bröt de regler som tydligen existerar genom att bara spela sin egen musik rätt mycket skit för det. Jag förstod aldrig riktigt upprördheten. Dels ingår det väl i själva konceptet att personen i fråga får välja ämnen och musik fritt, men främst är det en gåta för mig hur människor orkar engagera sig till en sådan grad att de protesterar i mängd.

Och här ligger det som främst får mig att stå i stum fascination inför Sommar: att det har en sådan påverkan på en hel nation. Det börjar redan med offentliggörandet av de personer som ska fylla etertid under sommareftermiddagarna, som länge var ett "event" i sig. Visst, jag tar också del av den där listan med intresse, men jag känner inte riktigt att jag behöver intervjuer med sommarpratarna där de ger små teasers av vad som ska komma och talar om att de är hedrade att få medverka.

Sedan kommer då själva sändningarna och stora delar av en nation verkar forma sin existens efter ett radioprogram. Man diskuterar personen som ska prata senare på dagen och om det varit ett program många uppfattat som anmärkningsvärt av någon anledning (ofta för att det har varit "gripande") så diskuteras det personer och bloggare emellan. En masse.

I Göteborgs-Posten har man i år tagit det hela ytterligare ett steg. Varje dag finns en liten genomgång av gårdagens sommarprogram, där vi får veta vad det handlade om och vad som spelades. Varför? Vem är dessa notiser, belägna någonstans mellan redogörelse och utvärdering, till för? Är det för den som inte hörde programmet, så att vederbörande blir uppmärksam på sådant han eller hon bör lyssna på i efterhand? Eller är det till för den som faktiskt lyssnade och som nu kan stämma av sin upplevelse mot skribentens?

Om någon kan förklara för mig vad det är som får så många att engagera sig så djupt i just det här programmet så får vederbörande gärna tala om det för mig. Själv står jag frågande.

Inte mycket nytt under Bush-solen

För ett tag sedan redogjorde jag för mina förväntningar och förhoppningar inför Kate Bushs nya album "Director's Cut", som innehåller nyinspelningar av låtar från "The Sensual World" och "The Red Shoes". Efter att ha lyssnat på skivan måste jag tyvärr tillstå att resultatet svarar bättre mot förväntningarna än förhoppningarna.

Jag har ingenting principiellt emot att artister spelar in sina gamla låtar på nytt. Liksom coveralbum kan det vara ett tillfälle att ge nya tolkningar till gammalt material. Det är i och för sig sant att det ofta känns som ett desperat sätt från artister som inte lyckas skriva nytt material att trots allt få in lite fräscha pengar på kontot, men ingen torde kunna anklaga Kate Bush för att låta desperation och billiga trick ta över i musikskapandet. Hon har trots allt låtit det gå så länge som tolv år mellan två album.

Jag tror att det här är ett ärligt menat försök att slipa bort lite vassa kanter från de gamla låtarna, sådant som med tiden kommit att låta daterat. Problemet är att skillnaderna i många fall inte är så stora att de berättigar till nya släpp. Och i en del fall där förändringarna är mer noterbara är det svårt att se att de skulle vara till det bättre. Framförallt låter "This Woman's Work", som har fått sitt piano bytt mot ett elpiano, snarast mer daterad än originalet. Bäst fungerar "Moments of Pleasure", som redan i original gränsade mot perfektion. Där har det blivit en ny tolkning och kören som har lagts på ger verkligen något nytt. Det går inte att säga att den är vare sig bättre eller sämre än originalet. Det rör sig om en ny tolkning. Och det var väl trots allt det som var ambitionen.

Det här är absolut ingen dålig skiva. Jag hade bara hoppats att Bush skulle ta ut svängarna mer, ge de här låtarna ett sound som låter drastiskt annorlunda än på deras äldre motsvarigheter. Då hade det här kunnat bli riktigt bra.

Om tolkningsramar och underliga djur

Att inställning och förkunskap spelar roll för hur man uppfattar olika kulturella uttryck är knappast en nyhet, men jag fick ett ovanligt tydligt bevis på det nyligen.

Jag såg första avsnittet av "Finding Bigfoot", en TV-serie som visar en grupp människor som åker runt i USA och försöker... eh... hitta Bigfoot (eller Sasquatch, som arten tydligen också kallas). I första avsnittet far de till Florida, där de först besöker en familj som har sett tydliga tecken på Bigfootnärvaro på sina marker. Därifrån beger de sig iväg för att träffa fler vittnen. Utifrån dessa uppgifter försöker de komma fram till var djuren kan befinna sig, beger sig dit utrustade med värmekameror och diverse annan utrustning och får slutligen syn på en figur som skulle kunna vara en Sasquatch.

Jag hade förstått det som att det rörde sig om en dramaserie, varför jag konsekvent antog att alla medverkande var skådespelare som agerade efter ett manus. Jag var imponerad över hur skickligt de hade lyckats fånga stilen hos den här typen av dokumentärserier, och reflekterade över att det kunde läsas som en parodi på genren. Jag funderade en hel del kring vad som kunde vara avsikten med serien och hur den skulle kunna hålla sig intressant någon längre tid. Jag ska också erkänna att det i längden var ganska tråkigt.

När jag i efterhand har försökt kolla upp serien visar det sig att den faktiskt är "på riktigt". The Bigfoot Field Research Organization, som Sasquatchletarna är medlemmar i, finns på riktigt och de har tydligen åkt runt och letat bevis på artens existens. Hur man har fått tag på sekvenserna där en Bigfoot syns gående mellan träd, som ibland dyker upp i programmet har jag ingen aning om (det ser dock misstänkt mycket ut som en människa i en apdräkt).

Där gick alla mina funderingar kring genrekonventioner och budgetöverväganden och en massa annat helt åt skogen. Frågan är bara om jag fick ut mer eller mindre ur programmet än vad som varit fallet om jag inte känt till dess bakgrund.

Det som inte går upp måste komma ner

Så var då "The Event" avslutad. Nedläggningsbeslutet kom som en överraskning för absolut ingen. Jag har faktiskt hängt med serien ända tills nu, trots att det har förärat mig med en och annan frågande blick. Den förväntade nedläggningen hade faktiskt en stor roll i det beslutet. Om den ändå snart var över kunde jag lika gärna hänga med till slutet.

"The Event" är egentligen en rätt sorglig saga. Jag uppskattar försök att göra long arc-serier. Jag tycker om TV-dramatik som vill berätta en längre historia, som gärna kräver att tittaren hänger med rätt troget. Det största problemet med "The Event" var att den faktiskt inte gjorde just det. Trots att avsnitten följde tätt på varandra, komplett med dramatiska cliffhangers  så var den anmärkningsvärt stillastående.

När serien började refererades det bland annat till "24". Det var inte utan anledning. De är anmärkningsvärt lika i berättarstil. Jag hängde faktiskt med "24" i fem och en halv säsong (vilket är mer än de flesta människor jag känner) och fick uppleva hur den med tiden kändes allt mer tråkig. Det handlade egentligen inte så mycket om att intrigerna blev sämre, utan mer om att berättartekniken, som en gång känts så fräsch, började uppvisa grava tecken på vara slut på friska idéer. Det största problemet var dock att den, halsbrytande hastighet till trots, aldrig riktigt kändes som att den gick framåt. Så fort ett problem var löst väntade nästa, snarlika.

"The Event" lider av samma problem. Trots alla pistolskott, explosioner och dödliga virus som kommer att släppas ut vilken minut som helst förs historien inte riktigt framåt. En normal historia berättas från punkt A till punkt B. Här är det som att man bestämt vad som är A (säsongens start) och vad som är B (dess slut) och börjat fundera på hur tusan man ska fylla tjugo avsnitt däremellan. Det blir den ena faran efter den andra. Alla blir lika oengagerade, eftersom man vet att när den är löst väntar en ny. Det var intressant i början innan man visste hur allting hängde ihop, men efter sex-sju avsnitt, när de flesta frågor blivit besvarade, fanns det inte så mycket kvar att fånga tittaren med. Det slog mig dessutom framåt slutet att jag egentligen inte brydde mig om någon av karaktärerna. Det är aldrig ett bra tecken.

Jag är lite imponerad över ambitionerna som en gång fanns. När serien visades i åtskilliga länder bara dagar efter att den visats i USA var det inte bara ett smart PR-trick och ett försök att hitta nya sätt att tänka kring de nya distributionskanaler som uppstått det senaste decenniet. Det gav framförallt intrycket att de som gjorde och visade serien trodde på den. Sådant är otroligt viktigt i dagens TV-klimat, där en serie kan gå omkull vilken vecka som helst.

Såhär i efterhand går det att se att det var dödsdömt från början. Det är otroligt svårt att göra tjugotvå avsnitt om året av vilken serie som helst utan att det går på tomgång. Med en sån här serie är det nästan omöjligt, speciellt om man måste se till att den kan gå i åtskilliga år om intresset skulle finnas.

Vila i frid "The Event". Du var tråkig, men det är ändå sorgligt att det var så här det var dömt att sluta.

Gör om, gör... annorlunda?

För några veckor sedan rapporterade min morgontidning att Kate Bush skulle släppa ett nytt album. Med tanke på hur sällan det händer kom det minst sagt som en överraskning. Fast när jag läste vidare dämpades glädjen avsevärt. Det visade sig att skivan skulle innehålla nya versioner av låtar från albumen "The Sensual World" (1989) och "The Red Shoes" (1993). Men i takt med att jag funderade kring saken blev jag allt mer intresserad. Jag har aldrig riktigt fastnat för "The Sensual World". "This Woman's Work" är i och för sig en av Bush' bästa låtar, men i övrigt är det inte så mycket som riktigt tagit fäste hos mig. "The Red Shoes" är den enda av hennes skivor som låter daterad (anmärkningsvärt i sig med tanke på hur egensinnigt hennes musikskapande alltid har varit), men bristerna i produktionen vägs med råge upp av ett antal riktigt starka låtar. Det skulle bli spännande att få veta hur dessa nya inspelningar skulle låta.

När jag satte mig ner och researchade saken närmare vände hågen på nytt. Samtliga de elva låtarna på kommande "Director's Cut" hade fått nya sångpålägg och nya trummor. Tre av dem hade spelats in helt och hållet på nytt. Jaha, nya trummor. Det låter inte så revolutionerande i ärlighetens namn.

Ändå ser jag fram emot detta nya släpp, om än med något lägre förväntningar än tidigare. Det ska bli spännande att se vad som har hänt med de gamla låtarna. Dessutom visar det sig att Kate Bush för närvarande jobbar på ett album med nya låtar. Må även det nå våra öron snart.

Elisabeth Sladen

Tidigare i veckan spreds nyheten att skådespelerskan Elisabeth Sladen har dött. Nyheten kom som en blixt från klar himmel. Jag har förstått att även många som kände henne inte visste att hon var sjuk. Allmänheten hade ingen som helst aning. Det känns otroligt tragiskt

Elisabeth Sladen var mest känd för sitt arbete med Doctor Who. Hon introducerades i serien 1973 som Doktorns nya följeslagare Sarah Jane Smith. Sarah var ett medvetet försök av Barry Letts och Terrance Dicks, som då skötte serien, att skapa en stark kvinnlig karaktär. Letts var mycket medveten om den blomstrande feminismen och ville nu introducera en karaktär som var självständig och stark. De valde att göra henne till journalist. Det kan diskuteras hur stort genomslag denna ambition fick hos karaktären när hon väl gav sig ut på äventyr med Doktorn, men det är inte riktigt ämnet för den här texten (dessutom skulle jag behöva se om ett gäng avsnitt för att ge ett underbyggt svar på frågan).

Sladen lämnade serien 1976, efter dryga tre säsonger, men 1981 gjordes ett försök att skapa en spin off-serie där hon hade huvudrollen, "K9 and Company". Mer än ett pilotavsnitt blev det dock inte. Sladen dök också upp i Doctor Whos tjugoårsjubileum "The Five Doctors".

2006, efter att serien väckts till liv efter ett och halvt decenniums uppehåll, fick hon en förfrågan om att komma tillbaka och gästspela i avsnittet "School Reunion" och tackade efter en viss tvekan ja. Avsnittet beskriver hur Doktorn och Sarah återförenas efter flera decennier, när de båda undersöker mystiska händelser på en skola. Jag var i ärlighetens namn inte jätteförtjust i avsnittets huvudhandling, men jag har sett scenerna som rör Doktorns och Sarahs återknytande av sin bekantskap flera gånger. De är så välskrivna (av Toby Whithouse) och välspelade att jag saknar ord för att beskriva det. Det är dramatik och karaktärsstudium på ett plan den gamla tidens Doctor Who aldrig ens var intresserad av att försöka sig på.

Efter det gjordes ännu ett försök med att ge Sarah Jane Smith en egen serie och den här gången blev det en framgång. "The Sarah Jane Adventures" var ett försök att göra en Doctor Who för yngre tittare och den har minst sagt tagits emot väl. Själv var jag inte särskilt intresserad. Det var lätt att inse att jag inte tillhörde målgruppen och jag lät, med ett par avsnitts undantag, serien vara. När seriens fjärde säsong sändes i höstas bestämde jag mig dock för att titta och blev förvånad över hur mycket jag gillade det. Jag gick tillbaka och såg serien från början och blev positivt överraskad också av de tidigare säsongerna. Visst är det det gjort för barn, men går man in i tittandet med den vetenskapen är det överlag rätt bra.

Många har beskrivit "The Sarah Jane Adventures" som en nystart för Elisabeth Sladens karriär och det har också påpekats hur ovanligt (man frestas att skriva "unikt") det är med en serie som har en kvinna i sextioårsåldern som huvudrollsinnehavare. Det är extra tragiskt att betänka att Sladen har ryckts bort mitt i denna framgångsvåg. Seriens femte säsong var vid hennes frånfälle inspelad till hälften. Det har bekräftats att veckans säsongspremiär av Doctor Who kommer att dediceras till henne. Det gläder mig. Hon förtjänar inget mindre. Hon är en av Doctor Who-världens stora profiler och en hjälte för många som växt upp med Sarah Jane Smith.

Själv funderar jag på att plocka fram "School Reunion" eller "The Five Doctors" ur hyllan. Två små bitar TV-historia som inte varit desamma utan Elisabeth Sladen.

Mot undergången

Det händer inte ofta att jag tittar på svensk TV-dramatik, men när SVT för ett par månader sedan sände "Bibliotekstjuven", en dramaserie baserad på den man som under en längre tid stal böcker från kungliga biblioteket, var jag ju som biblioteksintresserad tvungen att titta. Det som mötte mig var dock ingen fröjd för ögat (eller för något annat sinne). Dåligt spelat, dåligt skrivet och dåligt på ett gäng andra sätt. Det var en orgie i övertydlighet, så till den grad att karaktärerna i stort sett ständigt gick runt i samma kläder, gissningsvis för att verkligen poängtera deras karaktär.

Kjell Häglund menade på Weird Science (främst i den här texten) att allt det som serien fick ta skit för var ytterst medvetna grepp och gick tillbaka på en brittisk tradition, som vi inte fått så mycket exponering för i Sverige: kortare serie som beskrev ett gradvis moraliskt förfall, där realism inte är ett huvudmål. Häglund tog som exempel serien "Accused", en antalogiserie från BBC som i varje avsnitt, med utgångspunkt från att en person stod åtalad, gick tillbaka och berättade bakgrundshistorien som fört honom eller henne till rättssalen.

Jag såg första avsnittet av "Accused" när det sändes på SVT i förra veckan och jag kan se de likheter i berättarstruktur som Häglund pratar om. Men jag kan också se att "Accused" är både bättre skriven och bättre agerad än "Bibliotekstjuven". Betydligt bättre. Det är i jämförelse en befrielse att höra folk yttra repliker som faktiskt låter naturliga och handla på ett sätt jag kan tro på. Så säga vad man vill om "Bibliotekstjuven", men här saknas åtskilligt för att det ska bli god TV-dramatik. Ett vettigt manus hade varit ett bra första steg.

Aktuellt och småroligt

Brittiska Channel 4 har startat ett nytt humorprogram. Man har kommit fram till att ungdomar av idag (vilket, förutsätter jag, inkluderar mig) inte vill ha sina humorprogram och sina nyhets- och aktualitetsprogram separata. De vill skratta och få nya insikter om sin omvärld samtidigt.

Sålunda kommer nu "10 O'Clock Live" med David Mitchell, Charlie Brooker, Lauren Laverne och Jimmy Carr. Programet sänds (som titeln antyder) live en gång i veckan, vilket förstås ger möjlighet att vara så aktuell det bara går. Jag ska erkänna att jag till en början upplevde en viss skepsis. För det första lät publiken alldeles för mycket. Det är förvisso sant att det är svårt att styra publikens reaktioner (det är för övrigt inte värst önskvärt), men hur ljudet når ut i sändningen måste gå att reglera på något sätt. Vidare stod det förstås klart att eftersom programmet riktar sig till brittiska tittare och diskuterar (till stora delar) brittisk politik, så fanns det saker jag inte skulle greppa fullt ut. Det är ingenting att hysa några invändningar mot. Ett allvarligare problem var att det inte var så där vansinnigt roligt. Vissa delar fungerade, men mycket kändes rätt platt. De mer "allvarliga" inslagen (intervjuer och debatter) kändes ofta en smula forcerade.

Om den här texten förefaller lite förvirrad så kan det bero på att mina intryck av programmet är ganska förvirrade. Jag måste erkänna att jag efter att ha sett några avsnitt är mer välvilligt inställd, men resultatet är fortfarande rätt ojämnt. Bland de delar som fungerar bäst finns de korta passager där samtliga programledare samlas och pratar en kort stund mellan inslagen. Då blir det ofta mer avslappnat och det är just den avslappnade känslan som programmet skulle behöva mer av. Jag kan komma på mig själv med att längta efter ett program där de här fyra programledarna satt ner i en halvtimme och diskuterade veckans händelser. Bara det. Inga gäster och ingen studiopublik. Och vad är egentligen poängen med att det ska vara direktsänt?

Kommentarer på det?

Hanna Hellquist brukar skriva krönikor i DN. De publiceras varannan vecka som avslutning på fredagens kulturdel. Jag gillar dem. Eftersom jag inte har lyssnat regelbundet på P3 på ett antal år har det tagit mig längre tid att få upp ögonen för henne än vad som varit fallet för stora delar av den övriga befolkningen, men de där krönikorna är trevliga.

I marginalen brukar DN publicera läsarkommentarer på hennes föregående krönika. Problemet är att eftersom jag inte har memorerat den då två veckor gamla kommenterade krönikan så säger de där kommentarerna inte mig särskilt mycket. Speciellt inte som det anmärkningsvärt ofta går någonting i stil med "Åh, så bra skrivet! Du har fångat det på pricken." Jag tror inte att jag är ensam i att behöva fundera en stund på vilket ämne de där kommentarerna faktiskt kommenterar. Jag dristar mig till att tro att vi är en ganska stor skara. Så vilken funktion fyller de egentligen? Jag kan täcka mig att de är upplyftande att läsa för författaren, men hon torde å andra sidan kunna ha tillgång till inflödet av både denna och annan respons allteftersom den flödar in till tidningen. Själv känner jag att de passerat sitt bäst före-datum sedan ganska länge.

Förhoppningar om snart uppvaknande

Föreställ dig en TV-serie om en man från förra sekelskiftet, som blir nedfryst och upptinad i modern tid, där han bekämpar brott. Låter det som en bra serie?

Det tyckte man uppenbarligen i alla fall på BBC, där en sådan serie producerades 1966-67 under namnet "Adam Adamant Lives!". Gerald Harper spelar den edvardianske gentlemannen Adam Adamant, komplett med all sin tids talanger (fäktning: check) och moral. Juliet Harmer spelade hans sidekick Georgina Jones, som försörjde sig genom att driva ett diskotek (vad skulle en hipster annars syssla med 1966)*. Serien skapades för att konkurrera med ITV:s "The Avengers". Vi bjuds på en lättsam deckarserie med lätta science fiction-inslag. Personligen finner jag det rätt tråkigt och ofta en smula löjligt. Det senare är antagligen fullt avsiktligt, det förra troligtvis mindre så.

Då slår det mig. Någon borde göra en remake på den här TV-serien. Låt Adam Adamant (kanske under ett något behändigare namn) vakna upp i tiotalet istället för sextiotalet och låt serien bli betydligt mörkare än vad den ursprungligen var. Det skulle kunna bli en ganska intressant krock mellan Adamants värderingar och de hans nya omvärld har, liksom mellan dåtidens brottsbekämpande och nutidens. Brottsbekämpningen skulle kunna fungera som ingång till en djupare diskussion kring hur samhället har förändrat sig, men framförallt tänker jag att Adam Adamant slutligen kan bli en riktigt intressant karaktär. Jag undrar hur det skulle gå för honom att anpassa sig till sitt nya liv och sin nya tid. Jag blir genuint intresserad av att se den här serien.

Nu är bara frågan vem man ska pitcha den till.

*Det är rätt behändigt faktiskt, eftersom hon verkar ha hela dagarna lediga till annat. Att driva diskotek förefaller inte vara särskilt ansträngande.

Om tillgängligheten på svensk TV-dramatik

Det är ingen hemlighet att jag inte är alltför förtjust i svensk TV-dramatik och finner det märkligt att det ska vara så svårt att lyckas skapa någonting som är bättre än det som nu flimrar förbi våra TV-skärmar. Mot den bakgrunden kanske det kan tyckas märkligt att jag ser det som mycket positivt att utgivningen av svensk TV på DVD nu tagit fart på riktigt.

Om man vill kan man, som Calle Norlén i förra veckans "Spanarna", göra sig lustig över det faktum att "Tre Kronor" nu har börjat släppas på DVD. Jag ska inte ta ifrån någon möjligheten att plocka poänger på detta faktum (det är onekligen rätt inbjudande), men trots att jag aldrig mer i mitt liv tänker se ett avsnitt av denna onekligen riktigt usla serie, så ser jag ändå lite positivt på det, därför att det är en del i en större utveckling. Bland allt detta grus som nu vaskas fram ur TV-arkiven borde det nämligen finnas ett eller annat guldkorn.

Det började försiktigt för några år sedan. Små släpp av arkivtelevision som såg dagens ljus på skiva. Sedan har de blivit allt fler och det rör sig i många fall om produktioner från sjuttio- och åttiotal som jag inte alls känt till eller bara har hört namnet på. Målgruppen för dessa släpp är antagligen i första hand de som var med och tittade när det begav sig och som nu vill ha lite nostalgi, men det innebär också att jag får tillgång till en del av kulturhistorien som hittills varit fördold. Svensk film, med dess brister och förtjänster, har länge funnits tillgänglig. Nu sker samma sak med televisionen.

Mycket av det är säkert skräp, kanske till och med det mesta. Men det är skräp man kan ha ett förhållande till.

Av det lilla jag har sett av det rör det sig i stort sett bara om billiga utgåvor, renons på såväl restaurering som extramaterial. Jag förstår varför man gör såhär. Det är antagligen angeläget att få ut det så billigt som möjligt för, och här ska inga illusioner råda, det finns nog en begränsning i hur mycket folk är villiga att betala för det här (det finns sannerligen en gräns för hur mycket jag är villig att betala). Ändå är det tråkigt. Det hade varit så roligt om man lagt ner lite tid och energi på de här DVD:erna och plockat in de som var med för ett eller annat kommentarspår eller någon dokumentär. Men det är bättre än inget alls. Hoppas bara att utvecklingen håller i sig och att det finns underlag för att släppa ännu mer material. Om inte annat kan det ge en förståelse för hur svensk TV-dramatik har fungerat genom tiderna. Kanske är det, i alla fall för mig, det allra viktigaste.

Bäst på TV 2010

Är ni beredda? Trumvirvel, tack. Bäst på TV 2010 var...

Nej, jag har inget att komma med.

De senaste tre åren har det varit så lätt. Det har aldrig varit något snack om vad som varit bäst under året. I år finns inte någon sådan självklar kandidat.

Det närmaste jag kommer är nog "Sherlock". Steven Moffat och Mark Gatiss gjorde verkligen ett bra jobb med att uppdatera Sherlock Holmes till 2000-talet. Jag har aldrig varit någon Holmes-entusiast, så jag kan inte uttala mig särskilt mycket om huruvida deras porträtt är böckerna "trogna", men jag tror att de har varit det, mer än många andra uttolkare. De har i alla fall förmått sätta nytt ljus på karaktären och faktiskt gjort honom både intressant och komplicerad, och när hände det senast? Dessutom måste Benedict Cumberbatch framhållas för sitt lysande skådespeleri i titelrollen. Ändå var det inte sådär riktigt världsomkullstörtande bra som TV-dramatik kan vara när den är som bäst.

Fast jag har ännu inte sett tre av de mest omtalade och uppskattade TV-produktionerna från i år: Boardwalk Empire, The Living Dead och Pillars of the Earth. Det har inte berott på ointresse. Jag har helt enkelt velat vänta tills jag har haft tid att fokusera på dem. Kanske är det så att jag får återkomma och skriva den här texten på nytt om ett år, med ett bättre besked om vad som var årets bästa TV.