Nya tider, gamla problem

Jag har precis stiftat bekantskap med nya "Filmkrönikan".

Det känns numera nästan tröttsamt att skälla på detta program. Så fort en ny version uppstått har kritiken forsat över den som ett regnoväder över västra Skåne. Förmodligen är det därför SVT känt ett behov av att ändra om i programformen så ofta (det här måste vara åtminstone den sjunde klart urskiljbara versionen sedan Gunnar Rehlin lämnade programledarposten för tio år sedan).

Faktum är att jag gillade den förra varianten. Den tog formen av ett rakt studiosamtal, utan en massa klart uppgjorda roller som begränsade ("han ska recensera och hon föra diskussionen") eller (om jag minns rätt) en massa onödiga reportage. Problemet är förstås att en sådan form ställer höga krav på de som medverkar, men å andra sidan borde det vara ett självklart krav att ha kompetenta personer i vilket kulturprogram som helst.

Det behövs dock inte många minuter av nya Filmkrönikan innnan jag börjar skruva plågat på mig. Jag får en känsla av att ha hamnat i ett barnprogram av en sort jag trodde tillhörde forna tider. Programledarna talar till sin publik som om den var mindre vetande, vilket bildar en inte helt lyckad kombination med det faktum att kompetensen inte förefaller vara den man skulle önska. De verkade helt beroende av sina manus och det hela blev ännu värre när de skulle tala "spontant" med varandra. Och vilken funktion var det tänkt att den fåniga tävlingen skulle ha? Greppet att ta upp filmens mottagande av kritikervärlden i allmänhet kändes dock lite fräscht. I två filmer. Sedan blev även det mest plågsamt.

Käre läsare, få nu inte uppfattningen att jag är någon form av filmexpert som vill ha diskussionen på en nivå över "den stora massans". Jag kan inte särskilt mycket om film, knappast mer än genomsnittet. Men att lägga diskussionen på en nivå som visar att de inblandade är riktigt kompetenta inom sitt område gynnar alla. Både de insatta och de som fortfarande inte är det.

Så snälla SVT, skippa de fåniga gimmickarna och reportagen och gärna betygen också och plocka in folk som är kunniga och skickliga nog att kunna hålla ett program uppe genom det de säger. Det är inte så viktigt om det är en person eller flera på skärmen, bara de vet vad de sysslar med.

Ny skiva

Rufus Wainwright - Release the Stars

Bonusskiva med Sonicprenumerationen. Ibland har man tur.

De illiteratas frälsare

Expressen har börjat en ny kampanj. Med Bondfilmerna försvinnande i backspegeln ska man nu ge sig på litterära klassiker. "Samla världens bästa böcker" utropar man. Det verkar satsas riktigt hårt, med reklamfilm och allt. 30 stycken ska det bli allt som allt.

Jag ska här, käre läsare, för din bekvämlighets skull, direkt presentera den kompletta listan. Den följer i kronologisk ordning (Expressens, inte den ursprungliga).

August Strindberg - Hemsöborna
Selma Lagerlöf - Gösta Berlings Saga
John Steinbeck - Möss och Människor
Hjalmar Söderberg - Doktor Glas
Virginia Woolf - Mrs Dalloway
Harry Martinson - Nässlorna Blomma
Jane Austen - Stolthet och Fördom
Karin Boye - Kallocain
William Golding - Flugornas Herre
Pär Lagerkvist - Dvärgen
Thomas Mann - Döden i Venedig
Hjalmar Bergman - Markurells i Wadköping
Albert Camus - Främlingen
Marguerite Duras - Älskaren
Ernest Hemingway - Den Gamle och Havet
Hermann Hesse - Stäppvargen
Joseph Conrad - Mörkrets Hjärta
Carl Jonas Love Almqvist - Det Går An
Elsie Johansson - Mosippan
Oscar Wilde - Dorian Grays Porträtt
Francoise Sagan - Bonjour Tristesse
Fjodor Dostojevskij - Spelaren
Ivar Lo-Johansson - Måna är Död
Franz Kafka - Förvandlingen
Hjalmar Söderberg - Den Allvarsamma Leken
Harper Lee - Dödssynden (To Kill a Mockingbird)
John le Carré - Spionen som Kom in från Kylan
Selma Lagerlöf - Kejsaren av Portugalien
Evelyn Waugh - En Förlorad Värld
D. H. Lawrence - Lady Chatterleys Älskare

Det är förstås en fantastisk välgärning Expressen och samarbetspartnern Albert Bonniers Förlag gör. Att nu slutligen få lite bildning i den illiterata massan, visa den vad riktig kultur är efter alla dessa Bondfilmer och pocketdeckare.

Men man får inte skrämma bort någon. "Grunden när vi valde böckerna är att de är väldigt bra berättelser. Ingen behöver vara rädd för att de ska vara svårlästa, abstrakta eller tråkiga", säger Per Svensson, kulturchef på Expressen (och vad Bonniers har rättigheter till har, förutsätter jag, ingen som helst betydelse). Och samtidigt spelar man på folks uppfattning om vad som är "riktig litteratur". Jag kan slå vad om rätt mycket att folk förväntas tänka: "Visst borde man ha läst lite Kafka ändå". Och har man väl börjat så sitter man där. Man kan nämligen inte bara köpa lösa volymer. Då matchar inte ryggarna som går i en färgskala från lila till grönt, och bildar "porträtten av åtta av författarna". Det är så väluttänkt att jag blir matt av beundran (jag hade kunnat ge nästan vad som helst för att få vara med på planeringsmötet).

Men det är en intressant skara böcker som Expressen kallar "världens bästa". Uppenbarligen skrevs ingen litteratur av något noterbart värde före 1800-talet, och 40% av denna världslitteraturens grädda är remarkabelt nog svensk. Och två författare (Söderberg och Lagerlöf) har till och med lyckats få med två verk. De måste i sanning vara de bästa som fäst ord på papper på denna jord.

Intressantast är kanske ändå det som sticker ut. Vad vill man till exempel med namn som Le Carré och Johansson? Är det ett sätt att foga in dem i kanon, bredvid Dostojevskij och Virginia Woolf? Eller vill man säga "Titta, vi har med någonting ni har läst och tyckt om. Vi är inte svåra"?

Den bestående effekten av denna drive lär ändå bli en ansamling av bokhylleprydnader i en massa svenska hem. Inköpta med de bästa av intentioner, men i slutändan lämnade olästa. Som så många andra liknande serier av andra förlag. I mina ögon verkar sådana här serier alltid vara något slags bondfångeri. Speciellt som man, om man investerar i hela paketet faktiskt lagt ut den nätta summan av 1770 kronor (detta, förutsätter jag, inte inkluderat de 30 nummer av Expressen man också måste köpa). Detta för böcker som i de flesta fall lär finnas i pocket.

Om urvalet verkat ha mer av en tanke bakom hade det varit en annan sak. Men nu verkar det bara som man valt det som förväntas ge flest köpare. Kom tillbaka när ni valt att fokusera på något snävare, Expressen. Kanske på en av dessa författare. Kafkas samlade verk. Eller Dostojevskijs. Då kan jag tänka mig att visa lite intresse.