Förra året skrev jag om den märkliga masshysteri som uppstår i det här landet varje år när det är dags för "Sommar" i P1. Jag skrev dock ingenting om själva programmet.
Själva programidén är smått genial. Ge någon människa som kan förväntas vara intressant nittio minuter radiotid att fylla som han eller hon vill. Rimligtvis borde det kunna leda till alla möjliga olika varianter på ämnen och upplägg. Rimligtvis. Om inte alla hade gjort samma sak.
Jag gillar "Sommar". Man har kunnat plocka de personer man tyckt verkat spännande. Jag har valt att ladda ner podcastversionerna. Att de varit utan musik har passat mig rätt bra. Det har liksom varit mer tidseffektivt. Den lilla snutt man har fått har visat vilken funktion låten velat fylla i programmet. Det har räckt.
Den här sommaren fann jag plötsligt och till min egen förvåning att jag inte orkade bry mig. Jag råkade hamna med min lunchtallrik vid David Hellenius program och allt jag kände var leda. Jag brukar ha radion på medan jag sysslar med mina kvällsbestyr vid dagens slut, vilket inneburit att jag hört en liten bit av reprisen på många av sommarens program. Jag har så att säga samplat det mesta och det har bara bekräftat upplevelsen av att jag får ungefär samma sak varje gång.
Ni vet hur det brukar vara. Vi får talarens livshistoria, lite tankar utifrån deras sysselsättning och kanske några fundering kring något socialt, filosofiskt eller politiskt ämne. Och anmärkningsvärt ofta "Non, je ne negrette rien" framförd av Édith Piaf. Så du ångrar ingenting. Bra, jag är glad för din skull.
Jag säger inte att dessa människor gör ett dåligt jobb. De flesta av dem gör ett helt adekvat jobb. (ja, även David Hellenius, han råkade bara prata vid fel tillfälle och fick ta min frustration). Det är bara det där att det är samma sak varje gång och jag finner mig själv tänka att den där historien om hur du träffade din fru är absolut en trevlig historia, men den passar nog bättre vid en middag än i rikssänd radio. Visst har jag även detta år laddat ner några program i efterhand, men jag finner det ske utan någon egentlig entusiasm.
För en sisådär femton år sedan, när listan över årets sommarvärdar presenterades, noterades det alltid hur många som var debutanter i programmet och de var inte nödvändigtvis i majoritet. Nu för tiden verkar nästan alla vara nya och jag kommer på mig själv med att önska att de skulle ta tillbaka folk i högre utsträckning. Då skulle de ju ha avverkat standardvarianten och tvingas prata om något annat. Det borde bli betydligt intressantare
Förmodligen är jag i minoritet. Programmet verkar inte direkt ha sjunkit i popularitet och vad jag förstår är de flesta nöjda. Det är kanske gott så. Det är bara det att när någon bryter mot formen brukar det straffa sig. Minns hur Regina Lund valde att bara spela sina egna låter, vilket resulterade i ett stort antal protester. Jag säger inte att det var en bra idé, men poängen är ju just att det var hennes program och hon som valde hur hon skulle göra det. Det borde vara själva poängen. Jag förstår inte riktigt hur folk orkar engagera sig så mycket att de blir arga när någon inte "respekterar" programformen tillräckligt mycket. Men såväl talare som lyssnare vill uppenberligen ha det på ett visst sätt.
Nu är säsongen i alla fall slut. Kanske har jag blivit mer välvilligt inställd till nästa sommar. Eller lärt mig att ignorera programmet. Det verkar ju trots allt engagera även mig, i alla fall tillräckligt mycket för att skriva den här texten.
Monday, August 20, 2012
Monday, August 13, 2012
Friday, August 10, 2012
Politiker med ena benet i verkligheten
En före detta presidentfru, som själv ställt upp som kandidat till posten som amerikansk president, men förlorat i primärvalen och nu är utrikesminister åt den sittande presidenten. Lägg därtill att hennes make hade problem med otrohetsaffärer under sin presidenttid. Känns det bekant?
Nej, vi talar inte Hillary Clinton, utan om Elaine Barrish Hammond, huvudpersonen i den nya TV-serien "Political Animals". Eller jo, visst pratar vi om Hillary Clinton. Parallellerna är så många att det är tydligt inte bara att det är hennes liv och gärning serien bygger på utan också att det är meningen att vi ska veta att det är så det ligger till.
Vi talar om en serie om en kvinnlig politiker som siktar på presidentposten och som måste hantera sina familjerelationer samtidigt. För om Barrish Hammond har en tydligt motsvarighet i verkligheten, så har man plockat hennes familj helt ur fantasin. Det finns förvisso paralleller mellan hennes make och Bill Clinton, men det finns minst lika många skillnader. Det finns en parallell till en annan TV-serie som nästan drar sig själv.
När "Commander in Chief" hade premiär 2005 skedde det med buller och bång. Vi bör komma ihåg att "The West Wing" vid den här tiden kanske inte stod på toppen av sin popularitet, men ändå fortfarande var ett fenomen. Här skulle man ta ett nytt steg inom genren presidentserier: den här serien skulle ha en kvinnlig president som huvudrollsinnehavare. Rollen skulle dessutom spelas av Geena Davis, vilket vid den här tiden innebar att ytterligare tyngd lades bakom.
Det kan diskuteras hur vågat det var med en kvinnlig amerikansk president vid den här tiden, men det fanns några andra faktorer som genast tog den eventuella udden av seriens framsynthet. Kvinna må hon ha varit, men vald president fick hon inte vara. Hon var vice president och fick ta över presidentposten när dess innehavare kilade vidare i seriens början. Något parti tillhörde hon inte heller. Hon var neutral, gubevars. Här hade vi alltså en serie som slog sig för bröstet och ropade ut hur vågad den var, men som i själva verket ansträngde sig allt den kunde för att inte stöta sig med någon! Det var svårt att bli imponerad.
Men att berätta en historia om presidentskapet och dess dilemman var inte den enda ambitionen. Den skulle också lägga fokus på huvudpersonens familjerelationer. Jag säger inte att det inte kan vara värt att berätta om hur man kombinerar politiken med familjelivet, men det här var lika mycket ett familjeserie av en typ vi sett många gånger innan och som knappast tillförde något till den genren. Jag ska medge att det var rätt länge sedan jag såg serien och att jag inte vågar lita helt på mina hågkomster på just den här punkten, men det är så serien stannat i mitt minne. Problemet var antagligen att man ville att den skulle tilltala precis alla, med följden att den blev duktigt urvattnad.
Det där var en utvikning i längsta laget, men jag tycker inte att det är konstigt att nära farhågor att "Political Animals" skulle hamna i samma fälla. Gör den det då? Njä, jag tycker att den hittills har balanserat bättre och politik/privatliv-avvägningen fungerar helt OK. De trådar som rör Barrish Hammonds familjerelationer kopplas konsekvent tillbaka till hennes politiska liv, vilket får dem att kännas motiverade. Jag vill skriva att delarna som rör politiken också är bättre, men även här får de år som gått mig att sväva en smula på målet.
Det finns dock en annan kortlivad serie, som så här en bit in, tränger sig på som referenspunkt. "Dirty Sexy Money" handlade om en advokat som fick en rik och känd familj som klienter. Där "Commander in Chief" ville visa upp en presidentfamilj vi kunde identifiera oss med, var den rika familjen Darling snarare människor vi skulle betrakta utifrån, i förundran över hur rika och excentriska människor kan bete sig. Detta perspektiv är naturligtvis inte unikt för "Dirty Sexy Money", men det är som sagt den serien jag kommer att tänka på.
Det känns nämligen som att "Political Animals" lägger sig närmare den skolan. Det här förefaller inte vara karaktärer det är tänkt att man ska identifiera sig med. Flera av dem är lite väl "larger than life". Detta behöver naturligtvis inte vara dåligt, men jag har problem med Elaine Barrish Hammonds mamma, som verkar plockad rätt ur någon sitcom.
Och här ligger det som är seriens största problem. Den vill både vara seriöst politiskt drama och såpopera och det skär sig. Trots detta är jag försiktigt positiv och lär ge den några avsnitt till. Jag hoppas att den överlever, för det finns definitivt ambitioner i botten.
Nej, vi talar inte Hillary Clinton, utan om Elaine Barrish Hammond, huvudpersonen i den nya TV-serien "Political Animals". Eller jo, visst pratar vi om Hillary Clinton. Parallellerna är så många att det är tydligt inte bara att det är hennes liv och gärning serien bygger på utan också att det är meningen att vi ska veta att det är så det ligger till.
Vi talar om en serie om en kvinnlig politiker som siktar på presidentposten och som måste hantera sina familjerelationer samtidigt. För om Barrish Hammond har en tydligt motsvarighet i verkligheten, så har man plockat hennes familj helt ur fantasin. Det finns förvisso paralleller mellan hennes make och Bill Clinton, men det finns minst lika många skillnader. Det finns en parallell till en annan TV-serie som nästan drar sig själv.
När "Commander in Chief" hade premiär 2005 skedde det med buller och bång. Vi bör komma ihåg att "The West Wing" vid den här tiden kanske inte stod på toppen av sin popularitet, men ändå fortfarande var ett fenomen. Här skulle man ta ett nytt steg inom genren presidentserier: den här serien skulle ha en kvinnlig president som huvudrollsinnehavare. Rollen skulle dessutom spelas av Geena Davis, vilket vid den här tiden innebar att ytterligare tyngd lades bakom.
Det kan diskuteras hur vågat det var med en kvinnlig amerikansk president vid den här tiden, men det fanns några andra faktorer som genast tog den eventuella udden av seriens framsynthet. Kvinna må hon ha varit, men vald president fick hon inte vara. Hon var vice president och fick ta över presidentposten när dess innehavare kilade vidare i seriens början. Något parti tillhörde hon inte heller. Hon var neutral, gubevars. Här hade vi alltså en serie som slog sig för bröstet och ropade ut hur vågad den var, men som i själva verket ansträngde sig allt den kunde för att inte stöta sig med någon! Det var svårt att bli imponerad.
Men att berätta en historia om presidentskapet och dess dilemman var inte den enda ambitionen. Den skulle också lägga fokus på huvudpersonens familjerelationer. Jag säger inte att det inte kan vara värt att berätta om hur man kombinerar politiken med familjelivet, men det här var lika mycket ett familjeserie av en typ vi sett många gånger innan och som knappast tillförde något till den genren. Jag ska medge att det var rätt länge sedan jag såg serien och att jag inte vågar lita helt på mina hågkomster på just den här punkten, men det är så serien stannat i mitt minne. Problemet var antagligen att man ville att den skulle tilltala precis alla, med följden att den blev duktigt urvattnad.
Det där var en utvikning i längsta laget, men jag tycker inte att det är konstigt att nära farhågor att "Political Animals" skulle hamna i samma fälla. Gör den det då? Njä, jag tycker att den hittills har balanserat bättre och politik/privatliv-avvägningen fungerar helt OK. De trådar som rör Barrish Hammonds familjerelationer kopplas konsekvent tillbaka till hennes politiska liv, vilket får dem att kännas motiverade. Jag vill skriva att delarna som rör politiken också är bättre, men även här får de år som gått mig att sväva en smula på målet.
Det finns dock en annan kortlivad serie, som så här en bit in, tränger sig på som referenspunkt. "Dirty Sexy Money" handlade om en advokat som fick en rik och känd familj som klienter. Där "Commander in Chief" ville visa upp en presidentfamilj vi kunde identifiera oss med, var den rika familjen Darling snarare människor vi skulle betrakta utifrån, i förundran över hur rika och excentriska människor kan bete sig. Detta perspektiv är naturligtvis inte unikt för "Dirty Sexy Money", men det är som sagt den serien jag kommer att tänka på.
Det känns nämligen som att "Political Animals" lägger sig närmare den skolan. Det här förefaller inte vara karaktärer det är tänkt att man ska identifiera sig med. Flera av dem är lite väl "larger than life". Detta behöver naturligtvis inte vara dåligt, men jag har problem med Elaine Barrish Hammonds mamma, som verkar plockad rätt ur någon sitcom.
Och här ligger det som är seriens största problem. Den vill både vara seriöst politiskt drama och såpopera och det skär sig. Trots detta är jag försiktigt positiv och lär ge den några avsnitt till. Jag hoppas att den överlever, för det finns definitivt ambitioner i botten.
Wednesday, August 8, 2012
Vem bryr sig om en stackars DVD-box?
Under de senaste månaderna har jag tagit mig an "Upstairs, Downstairs" ("Herrskap och tjänstefolk"). De svenska DVD-utgåvorna var minst sagt överkomliga i pris och enligt alla källor var det en klassiker som inte skulle missas. Dock upptäckte jag ganska snart att även om serien levde upp till sitt rykte så var inte DVD-boxen som innehöll den första säsongen riktigt vad man skulle ha önskat.
Här är det nog på plats med en liten bakgrund. Under knappa tre månader kring årsskiftet 1970-1971 strejkade teknisk personal vid de bolag som producerade material till ITV. Strejken tog sig uttryck på så sätt att de vägrade spela in i färg. Sålunda spelades de första sex avsnitten av "Upstairs, Downstairs" in i svartvitt. När säsongen var avslutad valde man att spela in det första avsnittet på nytt i färg. Det spelades då in med två olika slut, dels det slut det haft från början, dels ett som tillät att man vid visning hoppade över de svartvita avsnitten.
Noble Entertainment, som gett ut serien i Sverige, har plockat med fel version av avsnitt ett. Jag kände till denna del av seriens tillkomsthistoria, vilket innebar att jag, trots att jag blev förvånad, inte stod helt oförstående inför situationen. Jag undrar hur det hela upplevs för någon som inte har någon aning om bakgrunden, när slutet på avsnitt ett negeras helt i avsnitt två, för att sedan dyka upp igen i slutet på avsnitt tre. Själv skulle jag gärna se hur det första avsnittet var tänkt att sluta.
Nåväl, jag tittade vidare och döm om min förvåning när ordningen på avsnitten under säsong tre inte verkar stämma. Jag gör en snabb internetkoll och mycket riktigt har man bytt plats på några avsnitt. Tack och lov innebär det inte något större problem i tittandet, men det hade mycket väl kunnat göra det. Jag kan inte hitta något som tyder på att det förekommit olika visningsordningar (vissa serier sänder till exempel avsnitten i en annan ordning än de producerats, vilket kan leda till olika möjligheter att ordna dem när de sedan ges ut på video eller DVD).
På ett sätt kan jag förstå att det här sker. Noble entertainment får väl bara materialet de köpt och slänger ner det på skiva och ger ut det. Jag kräver inte att dessa utgåvor ska vara någon sorts "labour of love" eller att de ska utformas av personer som känner sin "Upstairs, Downstairs". Jag förstår också att det låga priset måste kompenseras på något sätt. Men jag tycker att man som producent och utgivare borde ha något slags yrkesstolthet och se till att man ger ut en bra produkt. Någon måstet väl titta igenom skivorna innan de godkänns, om inte annat för att se så att överföringen fungerat. Vid en sådan tittning är det svårt att se att man kan missa att saker och ting inte stämmer, åtminstone när det gäller första säsongen.
Jag förväntar mig inte att Noble entertainment ska ge ut en ny version av åtminstone den första säsongen, även om jag tycker att det är det de borde göra. Jag står förbryllad och osäker på vad jag som konsument borde kunna kräva av en sån här produkt. En sak är jag dock säker på: om jag hade gett ut de här DVD-boxarna hade jag skämts.
Här är det nog på plats med en liten bakgrund. Under knappa tre månader kring årsskiftet 1970-1971 strejkade teknisk personal vid de bolag som producerade material till ITV. Strejken tog sig uttryck på så sätt att de vägrade spela in i färg. Sålunda spelades de första sex avsnitten av "Upstairs, Downstairs" in i svartvitt. När säsongen var avslutad valde man att spela in det första avsnittet på nytt i färg. Det spelades då in med två olika slut, dels det slut det haft från början, dels ett som tillät att man vid visning hoppade över de svartvita avsnitten.
Noble Entertainment, som gett ut serien i Sverige, har plockat med fel version av avsnitt ett. Jag kände till denna del av seriens tillkomsthistoria, vilket innebar att jag, trots att jag blev förvånad, inte stod helt oförstående inför situationen. Jag undrar hur det hela upplevs för någon som inte har någon aning om bakgrunden, när slutet på avsnitt ett negeras helt i avsnitt två, för att sedan dyka upp igen i slutet på avsnitt tre. Själv skulle jag gärna se hur det första avsnittet var tänkt att sluta.
Nåväl, jag tittade vidare och döm om min förvåning när ordningen på avsnitten under säsong tre inte verkar stämma. Jag gör en snabb internetkoll och mycket riktigt har man bytt plats på några avsnitt. Tack och lov innebär det inte något större problem i tittandet, men det hade mycket väl kunnat göra det. Jag kan inte hitta något som tyder på att det förekommit olika visningsordningar (vissa serier sänder till exempel avsnitten i en annan ordning än de producerats, vilket kan leda till olika möjligheter att ordna dem när de sedan ges ut på video eller DVD).
På ett sätt kan jag förstå att det här sker. Noble entertainment får väl bara materialet de köpt och slänger ner det på skiva och ger ut det. Jag kräver inte att dessa utgåvor ska vara någon sorts "labour of love" eller att de ska utformas av personer som känner sin "Upstairs, Downstairs". Jag förstår också att det låga priset måste kompenseras på något sätt. Men jag tycker att man som producent och utgivare borde ha något slags yrkesstolthet och se till att man ger ut en bra produkt. Någon måstet väl titta igenom skivorna innan de godkänns, om inte annat för att se så att överföringen fungerat. Vid en sådan tittning är det svårt att se att man kan missa att saker och ting inte stämmer, åtminstone när det gäller första säsongen.
Jag förväntar mig inte att Noble entertainment ska ge ut en ny version av åtminstone den första säsongen, även om jag tycker att det är det de borde göra. Jag står förbryllad och osäker på vad jag som konsument borde kunna kräva av en sån här produkt. En sak är jag dock säker på: om jag hade gett ut de här DVD-boxarna hade jag skämts.
Wednesday, August 1, 2012
Irrelevant rapportering
Ingen kan väl ha missat att Bruce Springsteen spelade i Göteborg i fredags och lördags. Anledningen till att ingen kan ha missat detta är att det rapporterades i media. Mycket.
Tidningarna - framförallt kvällstidningarna - rapporterade dagligen om saken en vecka i förväg och några dagar efteråt. Naturligtvis finns det ett problem med att rapportera om saker som inte har hänt. Det tenderar att inte finnas särskilt mycket att säga. Trots detta slog tidningarna knut på sig själva i försök att hitta en vinkel att "rapportera" ur. Och inte bara de. Jag tillbringade veckan på västkusten, så jag må ha varit extra utsatt för lokal TV och radio, men jag törs ändå säga att även dessa medier lade ner anmärkningsvärt mycket tid på saken.
Jag gillar Bruce Springsteen. Jag planerade att gå på en av konserterna. Min reaktion har alltså inte att göra med att det handlar om ett ämne som inte intresserar mig. Jag har bara svårt att se varför jag ska förväntas bry mig om intervjuer med andra blivande konsertbesökare eller uppgifter om var bandet åt middag dagen före.
Toppen på de meningslösa skriverierna nåddes förmodligen av Expressen två dagar efter den sista konserten. Man hade nämligen konstaterat att rekord hade slagits. Dels hade Ullevi slagit besöksrekord med över 65000 besökare på båda konserterna, dels hade Bruce Springsteen själv slagit rekord genom att som första artist någonsin ha tilldelats sex getingar av Expressen. Nu väntade man ivrigt på att få konfrontera Springsteen och medlemmarna i E Street Band med dessa uppgifter så fort de kunde tänkas visa sig på offentlig plats.
Vad hade man väntat sig att de skulle säga? Naturligtvis var de hedrade. De hade ju genomfört den konsert som enligt en lokal tidning varit den bästa den tidningen någonsin recenserat. Vem skulle inte stanna upp ett ögonblick i andakt inför detta faktum?
Vad Expressen alltså stolt basunerade ut var innehållet i sin egen recension. Vilket fantastiskt journalistiskt arbete! Det enda de egentligen sade var att Expressen har betydelse! Det skulle inte förvåna mig ett dugg om möjligheten att bryta igenom betygstaket diskuterats ingående på förhand, snarare än att det skulle vara ett resultat av Anders Nunstedts eufori på lördagsnatten.
Publikrekordet är egentligen inte heller så mycket att trycka i ansiktet på någon. Drygt 130000 sålda biljetter på två spelningar är förstås en genuint imponerande bedrift för vilken artist som helst, men att rekordet kom nu beror ju på att Ullevis kapacitet har förändrats något. Det hade mycket väl kunnat överstiga 200000 biljetter om det hade funnits plats för så många. Likaså hade rekordet lika väl kunnat gå till Metallica, Iron Maiden, Gyllene Tider eller ett halvt dussin andra band om bara deras timing varit bättre. Det skulle förvåna mig om någon av dessa bedrifter omnämns i Springsteens memoarer.
Jag vet att jag slåss mot väderkvarnar här. Jag vet också att jag slår in öppna dörrar (och att jag kombinerar metaforer på ett sätt som går att ifrågasätta). Jag vet att alla vettiga människor bara ignorerar eländet så gott det låter sig göras, men jag kan inte sluta att förvåna mig över att det går att lägga ner så mycket energi på pseudojournalistik. Och hur många gånger har vi inte fått höra om Springsteens speciella förhållande till Göteborg (eller Sverige, beroende på det aktuella mediets spridningsområde). Vem är det de försöker övertyga? Och varför?
De får gärna höra av sig nästa gång de har något att säga. Till dess ska jag försöka mig på det där med ignorans.
Konserten? Jodå, den var bra.
Tidningarna - framförallt kvällstidningarna - rapporterade dagligen om saken en vecka i förväg och några dagar efteråt. Naturligtvis finns det ett problem med att rapportera om saker som inte har hänt. Det tenderar att inte finnas särskilt mycket att säga. Trots detta slog tidningarna knut på sig själva i försök att hitta en vinkel att "rapportera" ur. Och inte bara de. Jag tillbringade veckan på västkusten, så jag må ha varit extra utsatt för lokal TV och radio, men jag törs ändå säga att även dessa medier lade ner anmärkningsvärt mycket tid på saken.
Jag gillar Bruce Springsteen. Jag planerade att gå på en av konserterna. Min reaktion har alltså inte att göra med att det handlar om ett ämne som inte intresserar mig. Jag har bara svårt att se varför jag ska förväntas bry mig om intervjuer med andra blivande konsertbesökare eller uppgifter om var bandet åt middag dagen före.
Toppen på de meningslösa skriverierna nåddes förmodligen av Expressen två dagar efter den sista konserten. Man hade nämligen konstaterat att rekord hade slagits. Dels hade Ullevi slagit besöksrekord med över 65000 besökare på båda konserterna, dels hade Bruce Springsteen själv slagit rekord genom att som första artist någonsin ha tilldelats sex getingar av Expressen. Nu väntade man ivrigt på att få konfrontera Springsteen och medlemmarna i E Street Band med dessa uppgifter så fort de kunde tänkas visa sig på offentlig plats.
Vad hade man väntat sig att de skulle säga? Naturligtvis var de hedrade. De hade ju genomfört den konsert som enligt en lokal tidning varit den bästa den tidningen någonsin recenserat. Vem skulle inte stanna upp ett ögonblick i andakt inför detta faktum?
Vad Expressen alltså stolt basunerade ut var innehållet i sin egen recension. Vilket fantastiskt journalistiskt arbete! Det enda de egentligen sade var att Expressen har betydelse! Det skulle inte förvåna mig ett dugg om möjligheten att bryta igenom betygstaket diskuterats ingående på förhand, snarare än att det skulle vara ett resultat av Anders Nunstedts eufori på lördagsnatten.
Publikrekordet är egentligen inte heller så mycket att trycka i ansiktet på någon. Drygt 130000 sålda biljetter på två spelningar är förstås en genuint imponerande bedrift för vilken artist som helst, men att rekordet kom nu beror ju på att Ullevis kapacitet har förändrats något. Det hade mycket väl kunnat överstiga 200000 biljetter om det hade funnits plats för så många. Likaså hade rekordet lika väl kunnat gå till Metallica, Iron Maiden, Gyllene Tider eller ett halvt dussin andra band om bara deras timing varit bättre. Det skulle förvåna mig om någon av dessa bedrifter omnämns i Springsteens memoarer.
Jag vet att jag slåss mot väderkvarnar här. Jag vet också att jag slår in öppna dörrar (och att jag kombinerar metaforer på ett sätt som går att ifrågasätta). Jag vet att alla vettiga människor bara ignorerar eländet så gott det låter sig göras, men jag kan inte sluta att förvåna mig över att det går att lägga ner så mycket energi på pseudojournalistik. Och hur många gånger har vi inte fått höra om Springsteens speciella förhållande till Göteborg (eller Sverige, beroende på det aktuella mediets spridningsområde). Vem är det de försöker övertyga? Och varför?
De får gärna höra av sig nästa gång de har något att säga. Till dess ska jag försöka mig på det där med ignorans.
Konserten? Jodå, den var bra.
Subscribe to:
Posts (Atom)