Hur en remake bör göras

Vi är många som har stönat över brittiska serier som gjorts i nya amerikanska versioner. Inte bara verkar det antyda att det finns brist på idéer inom amerikansk TV (varför sker aldrig flytten åt andra hållet?), de har också en tendens att inte leva upp till originalet. På långa vägar.

Ändå emottog jag nyheten att det skulle göras en amerikansk version av komediserien "The Thick of It" med förväntan. Till skillnad från hur det brukar vara skulle seriens skapare Armando Ianucci arbeta aktivt med nyskapelsen. Det fanns alltså skäl att hoppas att det här skulle bli mer än en blek kopia. Det fanns dock en annan faktor som såg till att lägga in en dos skepsis. Huvudrollen skulle spelas av Julia Louis-Dreyfus.

Louis-Dreyfus är mest (bara?) känd för att ha spelat Elaine i "Seinfeld". Jag hade inte sett hennes senare sitcom "The New Adventures of Old Christine", men läst att hon fört över alla sina manér från genombrottsserien dit. Skulle hon plocka fram dem även nu skulle det kunna sänka serien rätt duktigt.

Den nya serien heter "Veep" och kretsar kring USA:s vicepresident och hennes stab och det är bara att konstatera att man har lyckats riktigt bra. Istället för att, som det tenderar vara, utgå från originalmanusen och anpassa lite för det nya landet har man skrivit helt nya manus. Det är samma typ av situationer och samma typ av humor, men helt nya karaktärer i helt nya situationer. Det är bara att konstatera att om man ska göra en remake så ska man göra så här. Det borde vara en självklarhet. Och mina farhågor när det kom till valet av huvudrollsinnehavare kom på skam. Någon gång då och då kan jag störa mig på hennes skådespeleri, men för det mesta är hon riktigt bra. Och ska vi vara ärliga så beror nog de där ögonblicken av ogillande mer på mig än på henne.

Visst kan man sakna en Malcolm Tucker, som dyker upp och skäller intensivt och innovativt med jämna mellanrum, men det är inte svårt att inse att om man gjort en kopia av honom så hade serien blivit sämre än den nu är. Här har inte tagits några genvägar och som följd av det har vi fått en riktigt bra ny serie.

Konstnärliga motsättningar

För någon månad sedan blev det känt att Stockholms Stadsteaters uppsättning av "Till Damaskus", som skulle haft premiär i nästa vecka blivit framflyttad till nästa år. Regissören och huvudrollsinnehavaren hade inte varit överens om hur dramat skulle spelas. I morse läste jag i min morgontidning att premiären på "Ett Dockhem" på Dramaten blivit framflyttad tre dagar. Den här gången var det mellan teaterledningen och regissören oenighet hade rått om hur pjäsen skulle spelas. Följden hade blivit att regissören lämnat projektet.

Jag måste erkänna att båda dessa händelser fyller mig med nyfikenhet. Jag hyser en stark önskan att få veta hur diskussionerna har gått. Vilka olika synsätt har man haft på hur pjäserna borde framföras, som varit så starka att man inte kunnat komma överens. Det hade varit intressant att veta av flera anledningar. Dels hade det sagt något om de båda dramerna, dels hade det sagt något om teatersverige av idag. Vad krävs egentligen för att Dramatens ledning ska gå in och säga: "Det här håller inte"?

Jag har inga större förhoppningar om att få veta. Kanske kommer några av de inblandade ge ut självbiografier om några decennier, i vilka de förklarar vad som hände. Sådana här konflikter förefaller ju vara lättare att berätta om långt efteråt. Till dess får jag väl hålla mig till tåls.

Mediebytets effekter

För något eller några år sedan blev jag uppmärksammad på ett nytt radioprogram som hette "And the Winner Is". Programmet bestod av att komikern Matt Lucas delade ut priser i udda kategorier, utifrån nomineringar som framlades av en tre personer stor panel, som skiftade från program till program. Det kunde röra sig om priser för sådana saker som "Värsta semesterresmål" eller "Bästa låt av ett i övrigt värdelöst band". Jag tyckte riktigt mycket om programmet. Det tilltalade min typ av humor. Diskussioner om vår värld utifrån en något skruvad utgångspunkt. Sålunda blev jag glad när jag insåg att programmet hade bytt medium och numera skulle finnas på TV, där under namnet "The Matt Lucas Awards".

Dock upptäckte jag ganska snart att programmet var en smula förändrat. Premissen var förvisso den samma, men kategorierna hade till viss del ändrat form. Sålunda kunde vi till exempel få se en kategori där vinnaren utsågs genom att panelen visade upp sin teckningsförmåga eller en sekvens där panelen ombads illustrera sitt nominering för "värsta musikgenre" med sång eller dans.

TV som medium har en stor fördel framför radio: det erbjuder både rörliga bilder och ljud. Det har också en nackdel: man måste visa något. De flesta som någon gång suttit igenom en svensk nyhetssändning kan intyga att det här inte sällan ställer till med bekymmer. Hur många gånger har vi till exempel inte fått se bilder på flimrande datorskärmar och händer som förflyttar datormöss som illustration av inslag om arbete eller myndighetsutövning. Min första tanke var att "The Matt Lucas Awards" drabbats av samma problem. Man hamnar i TV och inser att "vi måste visa någonting" och sålunda gör man om sitt koncept för att bjuda på mer visuella inslag.

Snart insåg jag dock att jag mycket möjligt kan ha fel. Kanske har seriens upphovsmän inte alls insett att fyra personer som pratar i en halvtimme inte funkar lika bra i TV. Kanske har flytten till TV setts som en möjlighet att få testa nya roliga grepp, eller de kanske har trott att den här formen kommer att tilltala TV-tittarna mer.

Vad som dock kan sägas med säkerhet är att programmet numera bjuder på en annan typ av humor. Många kanske ser det som en förbättring. Själv är jag inte så förtjust i underhållningsformen "kändisar gör saker de inte är bra på". Följaktligen ser jag resultatet av mediebytet som en besvikelse, men det vore naturligtvis förmätet att tro att det är en universell åsikt, eller att det utförts i desperation från programmakarnas sida.

Realismens gränser

Den nya TV-serien "The Syndicate" handlar om fem anställda i en livsmedelsbutik som gemensamt vinner en mycket stor summa på ett lotteri. Samtidigt, innan de får veta nyheten, bestämmer sig två av dem att ta till en desperat metod att lösa sina akuta penningproblem. Vi får följa dem och de andra efter vinsten och se hur den påverkar deras liv.

Det var Samuel Coleridge som myntade begreppet "Suspension of disbelief". Det anspelar på förmågan att acceptera saker som inte är realistiska inom ramen för ett fiktivt kulturellt verk. Om vi till exempel tittar på en vampyrfilm avfärdar vi inte den med tanken "det finns ju inga vampyrer". Det ingår i vår acceptans av verket att det faktiskt finns vampyrer. Skulle däremot plötsligt vampyrerna börja dela sig i fler vampyrer skulle nog många av oss tänka "det här är ju löjligt", trots att detta egentligen inte är mer orimligt än de blodsugande varelsernas blotta existens. Samma effekt skulle vi få om det dök upp en vampyr i ett avsnitt av "CSI", eftersom den serien försöker beskriva en (i alla fall hyfsat) realistisk verklighet.

I "The Syndicate" visar det sig snart att det pågår dramatiska saker i alla personernas liv, saker som är oberoende av lotterivinsten, men som påverkas av dem. Jag ska hålla mig till såpass luddiga formuleringar, eftersom jag inte vill avslöja för mycket för den som tänker se serien, men jag får ganska snart en känsla av att det pågår anmärkningsvärt mycket saker i just de här människornas liv. Var och en för sig ät de realistiska nog, men när de alla visar sig ha samlats just hos personalen i den här affären vaknar den där Coleridgeska misstron som jag dittills valt att stänga av. Det är i grunden en bra serie, men jag känner att jag hela tiden måste kämpa mot tanken att de här händelserna samlade i klump helt enkelt inte är realistiska.

Det är inte bara övernaturligheter och rymdvarelser som tvingar oss att blockera vår skepsis för att vi ska kunna njuta av berättelsen. Även det förment realistiska kan dras med samma problem.

Tävlingens egenvärde

Det har hänt mig flera gånger när jag kommit i kontakt med tävlingsprogram i TV att jag stönar inombords och undrar om alla bra format har tagit slut. De förefaller nämligen ofta vara väldigt sökta, som om man desperat försökt hitta ett nytt program, men bara kommit fram till mer tillkrånglade versioner av gamla. Det är väl knappast sant, precis som att alla låtar inte är skrivna och att Tetris inte är världens bästa elektroniska spel och vi alla befinner oss i ett långsamt kulturellt utförslut, men en viss kreativitetsbrist tror jag ändå i många stunder finns inom den här genren.

Som ett svar på detta (förmodar jag) har BBC Radio Four startat programmet "It's Your Round", där deltagarna själva får hitta på tävlingarna. Var och en av de fyra panelmedlemmarna har i förväg kommit på en ny tävlingsform, som sedan testas i programmet mot de andra tre. Det fungerar som en utmärkt parodi och jag gissar att avsikten är att själva de mer eller mindre märkliga nya lekarnas konstruktion ska stå för humorn i programmet, vilket de vanligtvis också gör, men det mest fascinerande är att några av dem faktiskt visat sig vara rätt intressanta och värda att överleva bortom ett tillfälligt skratt. En sådan är en variant på den gamla leken där man ska gissa om nästa kort i kortleken är högre eller lägre än det föregående, men istället genomfört med olika kategorier. En höjdare var när komikern Josie Long skulle gissa om nästa sångare i Band Aids "Do They Know It's Christmas?" kom in på en högre eller lägre ton än den som sjungit omedelbart före, men det går uppenbarligen också att göra med statistik över olyckor i hemmet och vad som helst annat som ens fantasi kan komma på.

En annan höjdare är den lek som kallades "Joke Jeopardy" och som helt enkelt går ut på att man får svaret på en gåta och ska gissa hur själva gåtan lyder. Jag måste säga att jag här ser en ny användning för alla gamla gåtböcker som finns utställda på svenska folkbibliotek, dessutom troligtvis en bättre sådan än den ursprungligen tänkta.

Någon som har lust att prova?

Disharmoniskt drama

Efter en rekommendation har jag slutligen tagit tag i "Gilmore Girls", en serie om Lorelei och Rory Gilmore, en mor och en dotter som är så nära varandra i ålder att de är bästa vänner lika mycket som förälder och barn. Utan så mycket förväntningar åt något håll satte jag igång.

Jag måste erkänna att det blev ett rätt tveksamt möte. Dialogen var förvisso utmärkt och popkulturreferenserna haglade, båda två saker som brukar vinna mina sympatier, men det fanns annat jag hade svårare för.

Serien utspelar sig i småstaden Star's Hollow, som visade sig vara full av excentriska invånare. I stort sett bara excentriska invånare. Vilket innebar att de hade en framträdande, quirky egenskap. Dessutom var seriens övriga karaktärer även de vanligtvis försedda med någon mycket framträdande sida, som å andra sidan var väldigt framträdande.

Jag förstår vad man har försökt att göra. Man har blandat upp dramatiken med en tydligt dos komik (eller möjligtvis tvärtom). Jag anser inte att det ska finnas vattentäta skott mellan komedi och drama. Problemet uppstår när man lägger dem så här tydligt i två olika lager. Meningen är att jag ska engagera mig i titelkaraktärernas medgångar och bekymmer, men när nästan alla de möter är karaktärer jag inte förväntas ta seriöst så skär det sig. Jag kan helt enkelt inte tro på serien.

Flera av seriens karaktärer (dock sällan de mest uppenbart komiska) får så småningom mer djup. Eller snarare, vi får mer förståelse för dem, men det innebär inte att de förändras nämnvärt. Det kan lätt leda till frustration hos i alla fall den här tittaren. Ändå är jag nu en bit in på säsong tre och har inga planer på att lägga av med tittandet. Serien har definitivt sina kvalitéer. Orealistiskt smart dialog verkar av någon anledning vara något jag kan leva med. Jag kan se hur den här serien lyckades bli populär.

En sak till. Jag hatar signaturmelodin. Den är fruktansvärd. Den är så smörig att jag blir illamående. Den skriker ut att det finns en tänkt målgrupp för den här serien och att jag inte är en medlem av den. Det är bara att tacka för att det bara krävs ett fjärrkontrolltryck för att hoppa över den.

Småplock kring Strindberg

Så blev det Strindbergsår och låt mig börja med att konstatera att jag har lite svårt att förstå poängen med att fira att det är ett visst antal år sedan en viss person dog. Poängen är, antar jag, att man tar detta tillfälle att fira ett liv och ett livsverk som har fulländats. Ser man det så är det ju väl så logiskt som att fira att det gått en viss tid sedan personen i fråga föddes, men det känns ändå lite märkligt. Kanske är det logiska att fokusera på det faktum att människor talar, spelar och läser Strindberg extra mycket. Det är trots allt det väsentliga.

Strindbergsåret, ja. Det är väl lika bra att säga direkt att jag inte tänker uttala mig om hur mycket pengar som borde ha spenderats ur allmänna medel för att högtidlighålla detta tillfälle. Jag är alldeles för förtjust i författaren i fråga för att kunna vara objektiv i frågan. Man måste dock konstatera att Strindberg ju i vilket fall som helst spelas rätt flitigt på våra teaterscener, jubileum eller inte. Bortglömd lider han ju knappast någon risk att bli. Å andra sidan sätts det i huvudstaden upp inte mindre än två versioner av "Till Damaskus" under våren (det är en personlig favorit) och något sådant är vi väl knappast bortskämda med.

Jag upptäckte för några år sedan ibsen.net. Här kan man bland annat se precis var Henrik Ibsens pjäser spelas just idag, i hela världen. Eller på onsdag, om man skulle vilja gå på teater då och vill veta om något drama om den norske mästerdramatikern spelas i ens närhet. Och då har vi ändå inte lämnat förstasidan. Det är en skam att det inte finns något motsvarande  för Strindberg.

Märks det att jag fokuserar rätt mycket på Strindberg som dramatiker? Ledsen, det är lite svårt att tänka bort den aspekten. Men det handlar väl inte bara om att jag anser det vara Strindbergs bästa gren och den del av hans livsverk jag ägnat mest uppmärksamhet, utan också om att det märks betydligt mer när en teater sätter upp en av hans pjäser än när hundra människor tillbringar en kväll i soffan med "Röda rummet" eller "Tjänstekvinnans son". Det tar helt enkelt upp en stor del av den offentliga uppmärksamheten.

Jag har för övrigt noterat att "En dåres försvarstal" har släppts i pocket. Till den som inte läst den vill jag mycket starkt framföra rekommendationen att göra så. Jag törs påstå att det är Strindbergs främsta roman. Jag borde läsa om den själv.

Jag undrar hur länge det varit planerat att utgivningen av nationalupplagan av August Strindbergs samlade verk skulle bli färdigutgiven under 2012 och att det skulle ske med "Hemsöborna". Jag föreställer mig att det planen lades fast för rätt länge sen. Det har varit ett antal år nu sedan hans övriga kända verk försvann ur listan över kvarvarande titlar och jag föreställer mig att "Hemsöborna" tilldrar sig betydligt mer medial uppmärksamhet än, säg, "Språkvetenskapliga skrifter II".

Innan vi kommer så långt blir det dock dags för utgivningen av "Ockulta dagboken", den dagbok som Strindberg förde mellan 1896 och 1908. Jag måste erkänna att jag har väntat på det här med en varierande grad av otålighet under de senaste åren. Den kommer att ges ut i tre volymer, där en kommer att innehålla dagboken i faksimil, en kommer att innehålla en "maskinskriven" (det vill säga läsbar) version och den tredje kommentarer. De första två kommer att vara i det stora format som den ursprungliga dagboken hade och den tredje kommer att vara i samma format som de övriga delarna i nationalupplagan. Dessa tre delar kommer endast säljas i klump och tryckas upp i 999 exemplar. Prislappen bör kunna få betydligt mer välbeställda personer än jag att tappa andan.

Jag kan förstå hur förlaget tänker. "Ockulta dagboken" lär knappast vara den bäst säljande av Strindbergs verk och då ser man istället till att marknadsföra den som exklusiv. Ändå är jag duktigt oförtjust i hela konceptet. För det första måste det väl finnas fler än 999 personer i det här landet som har köpt samtliga delar hittills och kommer köpa den här för att komplettera om inte annat. Det vore tragiskt om efterfrågan skulle överskrida tillgången. Betydligt mer beklämmande är frågan om hur många folkbibliotek som kommer välja att investera i ett exemplar. Det är nog inte helt lätt att motivera ett utlägg på över tusen kronor av en rätt begränsad inköpsbudget för att köpa in ett relativt perifert verk. Ändå tror jag att det här är en bok som kan intressera betydligt fler än forskare vid de universitet som råkar ha tillgång till ett pliktexemplar, människor som dock långtifrån alltid lär vara sugna på att åka vem vet hur många mil för att få tag på verket i fråga. Det här är en viktig och fascinerande del av Strindbergs författarskap, det törs jag säga trots att jag bara läst utdrag ur den, så tråkigt om den skulle förpassas till några otillgängliga magasin.

Fast kanske är jag skeptisk i överkant. En fritt tillgänglig elektronisk version lär dyka upp förr eller senare och kanske föredrar de flesta den inför det massiva stycke tryckt bok som utgör alternativet.