Ihopsamlade rester av det en gång populära

Obskyr populärkultur är ett av mina intressen. Det kan verka som en självmotsägelse, men jag vill hävda att så inte är fallet. Jag tycker det är spännande med sådant som en gång varit populärt, men som nu fallit i mer eller mindre glömska. Dessutom är populärkultur inte nödvändigtvis något som varit populärt. Det kan också vara något som funnits i det populäras kretslopp, skapats för att vara en del av detta men som aldrig har lyckats nå den framgång som upphovspersonerna eftersträvat.

En vars intresse för obskyr populärkultur uppenbarligen ligger på en helt annan nivå än min är Martin Kristenson. Han lät för ett par år sedan ge ut en bok med titeln "Vårt kära strunt: okända berättelser ur den svenska nöjeshistorien", som samlade artiklar om gångna tiders populärkultur han skrivit för tidningen "Kapten Stofil". Efter att ha läst den måste jag säga att jag är riktigt imponerad. Kristenson presenterar djuplodande information om de mest skiftande kulturyttringar, från en sekellång genomgång av hur man satt upp operetten "Glada änkan" i Sverige, via playbackkomikerduon Pilsner, till SVT:s skräckfilmsvisningar sommaren 1972 (och de efterföljande vampyr- och varulvsrapporterna i bland annat Helsingborg). Han beskriver de "hsumorsfilmer" som under ett kvartssekel producerades för biovisning dagtid, ett koncept jag inte ens kände till existerade och han beskriver hur dansen "Lambeth walk" ledde till åtal i Sverige.

Men det mest imponerande med boken är inte dess bredd utan dess djup. Kristenson måste ha lagt ner ett enormt arbete med att gå igenom gamla tidningar och TV-program. Han tar flera koncept som jag hade ett hum om bjuder på ordentlig kunskap. Visst kände jag till den av Lennart Hyland instiftade "frufridagen", men jag visste inte att den faktiskt förekom två gången. Inte heller kunde jag ana hur omfattande reaktionerna var, trots den så ofta upprepade sanningen att nästan alla tittade på Hyland när det begav sig. Jag kände till SVT-programmet "Skäggen", men Kristenson ger en genomgång inte bara om vad programmen innehöll utan också, dag för dag, vilka efterverkningarna blev. Hans genomgång av Åsa-Nissefilmerna är betydligt mer givande än den dokumentär i ämnet som SVT visade för några år sedan.

Jag inser att det här är långt ifrån allas kopp te, men jag önskar ändå att fler skulle hitta och glädjas åt den kunskap Kristenson har samlat ihop. Periodvis är det läsning som åtminstone jag hade svårt att lägga ifrån mig.

Ture Sventons två ansikten

Jag lärde känna Ture Sventon via julkalendern 1989. Jag minns att jag tyckte den var spännande. Nästa möte med den litteräre detektiven kom genom de två böcker som Helge Skoog (som ju varit Sventon också på TV) läste in på kassett. De hade en betydligt större effekt på mig, inte så  mycket för att jag var några år äldre, som för att jag konsumerade dem åtskilliga gånger.

Ture Sventon-böckerna skrevs som en parodi på hårdkokta privatdetektiver och inte minst illustrationerna spelar stor roll i detta. Medan texten poängterar hur skicklig Sventon är undergräver illustrationerna denna bild, genom att till exempel visa upp hans maskeringskonst inte alls är så skicklig som det påstås. Det här är med största sannolikhet helt avsiktligt och det ger en extra dimension åt böckerna. Julkalendern valde att framhäva de komiska inslagen, genom såväl musik och kostym som skådespeleri. Inte minst Jan Blombergs sätt att agera berättare visar genom konstrastverkan på det lite småskaliga och löjliga i Sventons (och övriga inblandades) tendens att ta allting på största allvar. Jag noterade det inte när jag först såg kalendern, men när jag såg om den som vuxen var det tydligt.

I de båda ljudböckerna, där Helge Skoog så att säga får regissera hela Ture Sventons värld blir bilden en annan. Sventons snärtiga repliker backas plötsligt upp av texten i sin helhet. Komiken finns förstås kvar, men Sventon är inte på samma sätt en del av den. Inte ens illustrationerna finns ju kvar. Det är denne Sventon som, på gott och ont, är den som ligger mig närmast, den hyperkompetente Sventon.

Det här kan i och för sig sägas gå emot hur Åke Holmberg kan antas ha menat att böckerna skulle läsas, men faktum är att han faktiskt själv under seriens gång styr dem mer åt det här hållet. Semlorna och den flygande mattan, två av Sventons tydligaste kännetecken, försvinner efter de första tre böckerna. Jag vågar inte svära på det, men jag tror att läspandet också är helt borta vid det laget. De "fantastiska" inslagen i serien, mattan och det matkrympande kylskåpet Nordpolen, hör de tidiga böckerna till. I "Ture Sventon i spökhuset", som kommer senare i serien, låter Holmberg Sventon visa på hur de spökerier som förekommit i titelns byggnad inte alls är något övernaturligt. Det blir på något sätt, vare sig det är avsiktligt eller inte, en del i att förankra Ture Sventon tydligare i verkligheten, bort från de parodiska inslagen som varit hans ursprung.

Man kan alltså se Ture Sventon på två olika sätt. Båda har sin charm, men för mig blev det den mer professionelle detektiven som vann.

Inget blir som förr

Älskling, gå inte in ännu, sa muminpappan, och gör du det, så blunda. Jag ska göra ett nytt salongsmöblemang, som är så likt det gamla som möjligt, med tofsar och röd plysch och allting.

Det är slutet på Tove Janssons "Farlig midsommar". Muminfamiljen har slutligen kommit hem igen, till det hus som dränktes av en översvämning i bokens början. Nu har världen återgått till det gamla, äventyret är över, salongsmöblemanget kommer att återställas. Men muminmammans svar blir inte det förväntade:

Jag behöver inte blunda, sa muminmamman muntert (...) och jag tror nästan att vi tar plyschen brokig den här gången.

Den där repliken innehåller så mycket. På ett första plan talar den om hur muminmamman ser på livet och på ett andra plan säger den någonting allmänt om hur saker och ting förändras och att det är något att bejaka. Brokig plysch kanske inte är lika tryggt, men det kan ge lite nya perspektiv. Men repliken säger också någonting mer: att vi aldrig får tillbaka "Trollkarlens hatt".

Jag älskade "Trollkarlens hatt".

När jag första gången läste muminböckerna var jag gissningsvis åtta eller nio år gammal och "Trollkarlens hatt" var den jag började med. Jag kände naturligtvis till de flesta av karaktärerna, bland annat från julkalendern som gått i repris några år tidigare. Dessutom minns jag det som att både nittiotalets tecknade TV-serie och serietidning började i samma veva. "Trollkarlens hatt" är hur som helst en fantastisk äventyrsberättelse, som utspelar sig under en sommar, från den första våren till hösten börjar kunna anas i augusti. En radda upptåg med ett stort och starkt persongalleri som var en fröjd att ta del av.

Jag ville ha mer av detta. När jag var yngre uppskattade jag långa serier av böcker eller TV-program, där allting helst skulle ha återgått till de normala vid den enskilda delens slut. Karaktärerna fick förstås nya erfarenheter, men det påverkade dem inte nämnvärt. Allt skulle vara redo för nya frejdiga äventyr nästa gång. Jag tror inte att jag på långa vägar var unik när det gäller det här.

Muminböckerna antar dock aldrig denna form. Den som är närmast i stil till "Trollkarlens hatt" är föregångaren "Kometen kommer", men alla böckerna skiftar i stil och innehåll och, inte minst viktigt, i vilka av dessa underbara karaktärer som finns kvar och vilka som kommer till.

Jag tror att muminmammans replik om salongsmöblemanget i "Farlig midsommar" är en kommentar från Tove Jansson om just detta. Vi får inte komma tillbaka gång efter gång till ett muminhus som är oförändrat. Denna genrekonvention vägrar hon att hålla sig till. Tvärtom kommer hon i framtiden ofta använda de förväntningar hon har byggt upp för att fördjupa sitt verk. Genom att skapa älskade men till synes ofta tvådimensionella karaktärer i äventyrsberättelsens genre kan hon när hon väljer att fördjupa dessa karaktärer få en så mycket större effekt än om hon hade skapat nya karaktärer för sina senare verk och låtit muminfamiljen få förbli i sin evigt soliga dal

I "Farlig midsommar" finns mycket av äventyrsgenrens kännemärken kvar, men stämningarna är inte riktigt densamma. Något har förändrats och i slutet väljer alltså Jansson att säga det rakt ut.

Ingenting återgår till utgångsläget, men det som kommer kan mycket väl vara ännu bättre än det som varit.

Beryktad tryckare

I Gustaf Edvard Klemmings och Johan Gabriel Nordins standardverk "Svensk boktryckeri-historia 1483-1883 (erkänn att du har den liggande på nattygsbordet) berättas, bland mycket annat, om tryckaren i Örebro Nils Magnus Lind, en man som förefaller ha varit nog så framgångsrik, men som kanske inte lämnade ett helt fläckfritt eftermäle efter sig.

Lindh föddes 1775 och övertog 1798 ägarskapet av den tryckeriverksamhet som hans far en gång startat. 1830 var tryckeriet, enligt Klemming och Nordin, "sannolikt det största i Sverige" med 14 handpressar och landets första snällpress. En viktig faktor i framgången var att Lindh köpt rättigheterna till "den vanliga katekesen" av dess författare, ärkebiskopen Jacob Axelsson Lindblom (Klemming och Nordin passar också på att konstatera att Lindblom knappast var den huvudsakliga författaren till verket, även om han juridiskt fått denna status, men det får vi kanske betrakta som en annan historia). Lindh hade ensamrätt till katekesen fram till 1832 och tjänade gott på den, inte minst indirekt, genom att landets samtliga bokbindare mer eller mindre tvingades bli hans kunder och de fann sig ofta i en rätt dålig förhandlingssituation när Lindh ville sälja in andra andaktsböcker tillsammans med katekesen.

Hans sätt att bedriva affärer förefaller ändå inte vara det som gick hårdast åt hans rykte. Varorna var betydligt mer vanryktade. I och för sig menar Klemming och Nordin att typerna och papperet inte var fullt så dåliga som det ofta hävdades. När det gäller trycket har de dock ingenting positivt att säga. Tryckarna arbetade för ett lågt tilltaget ackord och var därför främst intresserade i att arbetet skulle gå så snabbt som möjligt. Det ska ha förekommit att den som blandade för stark färg fick stryk av de övriga, eftersom det tog längre tid att trycka då. Resultatet av den undermåliga färgen var att trycket gulnade och smetade av sig, vilket gjorde att många förmodade att Lindh tryckt nya böcker på restexemplar av gamla utgåvor.

Lindh drev närmast en koncern, med inte bara tryckeri och förlag utan även stilgjuteri och pappersbruk. Han dog 1835 och efterträddes chef över verksamheten av sin son Pehr Magnus Lindh. För en tid var N. M. Lindh förmodligen störst i Sverige i sitt gebit. Nu kan hans namn väl knappast kallas allmänt känt, men för en tid var han rikskändis, om än inte omtalad i de positivaste av ordalag.

Berg- och dalbanefärd genom filmens konventioner

Jag har sett Disneyfilmen "Frozen".  Det var ett tag sedan jag såg en nyproducerad Disneyfilm senast, men den här beskrevs som något extra och kittlade mitt intresse tillräckligt mycket för att jag skulle se till att se den. Och jag blev imponerad, riktigt riktigt imponerad.

Först ska jag nämna att den här texten innehåller spoilers, så ta en funderare innan du fortsätter läsa om du inte sett den. Du kanske tror att det här inte är din grej, men den här filmen är allas grej. Så uppsök närmaste folkbibliotek, låna med den hem och ta en titt. Jag kan vänta.

Disneyfilmer innehåller en del berättarkonventioner. Det är inget unikt för just Disney, men de är, eller har i alla fall varit, världsledande inom sin genre, så de har märkts tydligt just där. Som tittare (och kanske i synnerhet vuxen tittare) vet man vad man får. Med "Frozen" verkar skaparna ha förstått detta själva. De inte bara undviker konventionerna, de spelar aktivt på dem. Först visar de oss tittare vad vi förväntar oss att se, sedan vänder de om och går åt ett helt annat håll. Det är fantastiskt roligt, men samtidigt tankeväckande. Det här är ingen film man sover sig igenom. Titta till exempel på skurken, som presenteras nog så tydligt, komplett med tupé, en markör för fåfänga och löjlighet, men också en oförmåga att acceptera verkligheten (är det inte dags att vi slutar driva med människor som har tupé, varför är detta sätt skyla begynnande åldrande så mycket värre än andra?). Så småningom visar det sig dock att han i och för sig är nog så osympatisk, men att han i slutändan inte alls visar sig vara dramats stora skurk. Exempel på den här typen av vändningar är åtskilliga, men den allra mest centrala är förmodligen filmens stora klimax, då den manliga hjälten ska rädda sin prinsessa med en kyss och denna förlösande handling istället kommer från ett helt annat håll.

Och här finns en helt annan aspekt av filmen som är befriande okonventionell. Manusförfattarna har verkligen tänkt till när det gäller vilka genusbudskap de velat, och kanske framförallt inte velat, att filmen ska ha. Det är kanske inte så anmärkningsvärt att filmens kungarike har en kvinnlig regent, det anmärkningsvärda är att detta faktum inte ens kommenteras. Det är uppenbarligen så självklart i filmens värld att ingen höjer på ögonbrynen. På samma sätt är det viktigt att filmens drottning inte möter sitt livs kärlek och gifter sig i slutet. Det hade tagit udden av allt det som filmen sagt så långt om det visat sig att nyckeln till hennes lycka i slutändan hade varit att hitta en man att dela sitt liv med. Filmen saknar inte romantik som det är. Den har råd att låta drottningens kärleksliv vara ett ämne som får vila.

"Frozen" är inte bara sympatisk i vad den säger utan också i hur den säger det. Det kan låta på den här beskrivningen som att det är en budskapstung film, men inget är gjort på ett övertydligt sätt. Här finns en berättarglädje som tillåts ta det stora utrymmet. Någon kanske kan tänka att lek med berättarteknik förefaller vara något som mest skulle glädja vuxna tittare, men jag tror inte det. Det är alltid lite knepigt att plocka in saker som ska roa vuxna i barnfilmer. Det riskerar att splittra filmens innehåll i försök att nå alla målgrupper, men "Frozen" lider inte av detta. Den hänvisar till vad som brukar hända i film, men den hänvisar inte till specifika filmer. Det finns ingen referenshumor här som riskerar att fara över huvudet på den huvudsakliga målgruppen. Dessutom föreställer jag mig att redan ett barn i sju-åttaårsåldern har lärt sig en hel del om vad som brukar hända i filmer, även om de inte har lärt sig att sätta ord på det. Även de vet troligen att en saga "ska" sluta med att prinsessan räddas av en förlösande kyss. Jag gissar att även de kan få ut något av en film som går på tvärs mot det invanda.

Lägg till detta en lustig sidekick som till sin funktion må vara stapelvara, men som är nog så bedårande ändå. En central intrig som inte gör enkla avvägningar mellan ont och gott och ett i allmänhet gott hantverk och ändå har jag inte nämnt allt som är bra med den här filmen.

Pricksäkert om polisseriens konventioner

Den som har läst den här bloggen ett tag har förmodligen märkt att jag gillar Charlie Brooker, brittisk skribent, programledare och manusförfattare vars alster ofta cirklar kring TV-mediet som fenomen. Sålunda är det förvånande att jag inte slängde mig över TV-serien "A Touch of Cloth", som Brooker skapat och också skrivit tillsammans med Daniel Maier. Problemet var att det rörde sig om en parodi på polisserier och parodin är inte riktigt min favoritgenre. Till slut tog jag i alla fall tag i mig själv och köpte första säsongen på DVD och kan så här i efterhand inte säga annat än att det är välgjort.

Jag vet inte hur mycket av manuset som är Brooker och hur mycket som är Maier, men jag känner definitivt igen Brookers sätt att iaktta saker som är konstiga eller löjliga från hans program som mer direkt ägnat sig åt att kommentera TV. Här tydliggör han konventionerna istället genom att låta karaktärer överdriva dem lite och det är både effektfullt och roligt. Jag skrattar högt många gånger under de nittio minuter den första berättelsen om mordutredaren Jack Cloth varar.

Ändå är jag inte lyrisk och det har nog med formen att göra. Problemet med en parodi, även en lyckad sådan som den här, är att den till sin form blir skämt staplade på varandra i högt tempo och det blir en smula stressat. Jag kan önska att det fanns något att engagera sig i i berättelsen också, något att ta på något slags allvar. Men det är mitt problem och den som inte ser på parodigenren på detta kluvna vis rekommenderas varmt att ge sig i kast med "A Touch of Cloth". Alla andra också för den delen. Risken är väl bara att man inte kan ta polisserier på TV seriöst efter att ha sett det här. Den risken är det definitivt värt.

Eftermäle i diktform

I band 3 av "Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män", utgiven 1837, blir läsaren presenterad för Johan Brovallius (1707-1755), biskop i Åbo och aktiv för Hattpartiet. Där står bland annat att han översatte Bibeln till finska (dock får vi inte veta från vilket språk han gjorde det).

Senare i boken, under rubriken "Rättelser och tillägg" har en redaktör ansett det motiverat att föra in följande:

Johan Brovallii egen Son har öfver Fadern författat följ. grafskrift:

 

Nu har här vandrat ifrån jorden

En listig man i spaker drägt:

Ett elakt ljus är nu utsläckt,

Som osat ikring hela Norden.

Guds godhet ingen ända har;

Men om den själen neder stiger;

Tror jag, att fan för hans intriger

Knappt får i helvetet bo qvar.

Slutsatsen att far och son inte kom särskilt väl överens visar sig dock vara lite för hastigt dragen. Slår man upp Brovallius i "Svenskt biografiskt lexikon" får man veta att denna dikt inte alls hade den upphovsman som det äldre biografiska lexikonet låter påskina. Och det känns ju skönt. Vi behöver inte oroa oss över Norénska familjesammankomster och dylikt.

Men en fråga återstår: Varför tyckte den där redaktören att det till en ganska knapphändig biografi var motiverat att lägga denna dikt? Var det i ett försök att ge en (vad han ansåg vara) rättvisare bild Brovallius eller tyckte han helt enkelt att den var så fyndig att den borde nå en så stor läsekrets som möjligt?