Den svåra konsten att uppföra sig som folk, del 1: På bjudning

För några år sedan hittade jag en nätt liten volym på en loppmarknad. Den bar titeln "Hemmets praktiska handböcker, band 4: Takt och ton hemma och ute" och var utgiven 1947. Eftersom det här med vett och etikett kan vara en smula snårigt tänkte jag i några texter citera ett och annat guldkorn. Vi börjar med att informera oss om hur man uppför sig när man går bort på middag.

Vi behöva inte betona, att man inte vräker sig i stolen, som man gör i en fåtölj, utan sitter rak, eller att man inte skall lägga benen i kors, men det är kanske inte ur vägen, att betona, att man inte stöder armbågarna mot bordet eller lutar huvudet i handen, att man inte nervöst leker med kniv eller gaffel, lyfter upp tallriken för att se på stämpeln i botten eller tummar på glasen. Sådant händer nämligen då och då på bjudningar och verkar ytterst irriterande på de övriga, mera väluppfostrade gästerna. På sin höjd stöder man handen mot bordet.

Exakt vem som kontrollerar i vilken ställning gästerna håller sina ben under bordet framgår inte, men det blir väl till att passa på sig själv bättre i framtiden.

Personligen har jag aldrig funnit efterrätten bestå av frukt liggande bara så där upp och ner på tallriken. Det är nog tur, för intagandet av frukt är inte så lätt som man kan tro.

Helst ska man äta frukt utan att beröra den med händerna. Man delar lämpligen ett äpple i fyra delar med kniven och skalar sedan varje klyfta på assietten utan att använda fingrarna. Även bananer skola helst delas sönder med gaffel och kniv. Apelsiner äro litet besvärligare att behandla på samma sätt. Härvidlag må det vara tillåtet att använda fingrarna. Man skär skåror i skalet, viker ut flikarna, skär sönder klyftorna befriar dem från kärnor med hjälp av kniv och gaffel, samt för bitarna till munnen med gaffeln eller med fingrarna. Skulle en kärna ha råkat komma så långt som till munnen, tar man den på en gaffel och lägger tillbaka den på tallriken, såvida man inte av pur förlägenhet sväljer den, vilket ju inte ska vara så bra för blindtarmen, om man får tro den folkliga expertisen.

Och så var det det här med vindrickande

Vinet är tabu, tills värden hälsat gästerna välkomna. Men sedan brakar det löst. I Sverige dricker man nästan aldrig solo utan skålar alltid. Dock kan en dam, som ju inte får proponera skålar, dricka solo, om hon så önskar. Det tillkommer dock bordskavaljeren och värdfolket att se till, att även damerna få tillräckligt att dricka genom att flitigt skåla med dem.

Värdfolket skålar med gästerna, men gästerna skåla inte med värdfolket. Det är en grundregel, som man inte får bryta mot. Inte heller värdinnans kavaljer får skåla med henne.

(---)

Äldre personer skåla först med yngre, liksom även personer högre upp på rangskalan först dricka med lägre placerade. De senare besvara dock längre fram skålen. Man svarar nämligen alltid på en skål.

Och så slutligen en instruktion som är en smula förvirrande.

Om tandpetning skulle vi strängt taget inte behöva tala. Den får helt enkelt förekomma. Så det kapitlet var lätt behandlat.

Törs man gissa att ett ord har fallit bort här? I annat fall skulle jag nog vilja ha lite utförligare information. Vilka redskap ska man använda för att peta sina tänder? Tandpetare, bestick eller kanske naglarna?