Dem svåra konsten att uppföra sig som folk, del 5: Vadå jämlikhet?

Om du har följt med under denna vandring genom "Hemmets praktiska handböcker, band 4: Takt och ton hemma och ute" har du noterat att män och kvinnor på många ställen förväntats bete sig på olika sätt. I denna sista del ska vi titta på några brottstycken ur boken, som visar ännu tydligare hur god sed skiljer sig på beroende på kön. Vi börjar med ett litet råd för den kvinna som är ute och reser.

På sätt och vis äro reglerna inte så stränga i detta fall som i sällskapslivet. Man kan prata med främmande personer utan att presentera sig. Men naturligtvis bör en dam vara mycket noga med vem hon ger sig i samtal med på en resa. Och i varje fall måste man vara särskilt noga med sitt uppträdande. Man kan aldrig lita på att man reser inkognito.

Nej, man vet ju hur lätt rykten sprider sig. Vilket även verkar vara en fara när det handlar om att ge presenter.

En herre kan förstås inte ge en dam dyrbara presenter, utan att han har "ärliga avsikter". Strängt taget bör han inte komma med några presenter, förrän han är förlovad med henne.

Om det motsatta förhållandet, nämligen att en dam dam [sic] ger en herre presenter, kan bara sägas, att detta inte kan ske annat än till fästman eller nära anförvant.

Det där tänker jag inte ens kommentera. Det är så illa att det inte ens är roligt.

Även när herrar och damer förflyttar sig tillsammans finns det regler att iakkta.

Självklart är att en herre håller sig på en dams vänstra sida, dock med det undantaget, att han en regnig dag hellre går närmast gatan, även om det skulle bli på damens högra sida.

(---)

En herre i damsällskap skall gå först uppför en trappa. Orsaken torde envar utan svårighet kunna lista ut.

Ja, vem vet vad han kan tänkas spana in om han får chansen? Eller handlar det om att skydda damen från eventuella väntande faror högre upp?

Även hissen har sin etikett. Man låter naturligtvis damer och äldre herrar stiga in först, och man förhör sig alltid om vart en dam önskar komma. Vill man vara riktigt artig, skjutsar man först damen till hennes bestämmelseort, även om den ligger på sjätte våningen, och man själv skall till tredje. Somliga anse dock detta för överdriven artighet, och det kan kanske vara riktigt i en tid, då damerna så ivrigt eftersträva jämlikhet med manfolken. I Sverige tar sällan en herre av sig hatten i en hiss, även om det finns damer med, men detta är att anbefalla, i varje fall i hissar av mera privat natur, såsom i varuhus, på hotell etc.

Någonting säger mig att om jag frågar en dam jag delar hiss med vart hon ska, och sedan envisas med att följa med till hennes våning, så kommer inte det nödvändigtvis uppfattas som artighet. Det är inte lätt att vara gentleman i dessa tider. Tur att man kan skylla på jämlikhetssträvanden och smita ut i förväg.

Fast man kan knappast, med den här boken som utgångspunkt, säga att det var lättare förr. Även efter genomläsandet skulle jag känna mig rätt bortkommen i författarens kretsar.

Den svåra konsten att uppföra sig som folk, del 4: Gå på visit

Vi vandrar vidare i "Hemmets praktiska handböcker, band 4: Takt och ton hemma och ute" och får denna gång veta hur man går på visit, något som visar sig betydligt mer avancerat än jag någonsin anat. Vår ciceron konstaterar i och för sig att visiterna blir alltmer sällsynta, men att det fortfarande finns "visitskyldighet" "för personer som bosätta sig på en ny plats, nota bene om det är en mindre ort. Visit avlägges då först hos mannens överordnade." Vi ska inte räkna upp alla övriga anledningar som kan finnas till en visit, utan raskt kasta oss in i hur man faktiskt gör. Det kommer att kräva ganska utförligt citerande, så att vi inte missar något viktigt. 

Tiden för visit växlar i olika delar av landet. Som en grundregel kan man säga, att den inte bör avläggas före kl. 13 och inte efter kl. 17. Det vanligaste är väl vid tre- eller fyratiden.

Jag kan inte låta bli att undra vad alla förväntas göra på förmiddagen. De sover väl knappast till klockan tolv? Det hela visar sig i vilket fall som helst betydligt knepigare än att bara infinna sig vid rätt tid.

Damen har vid visit en bättre vardagsklänning men behåller hatt, kappa och handskar på. Mannen är klädd i svart eller blå kavaj och tar naturligtvis av sig överrock, hatt och handskar i tamburen.

Om man ej blir mottagen, d. v. s. om värdfolket ej är hemma, eller om det gäller en nyårsvisit, så lämnar man visitkort

En visit varar vanligen cirka tio minuter, varunder man försöker hålla samtalet i gång om likgiltiga ämnen. En nyinflyttad kan ju alltid prata om sina intryck från den nya platsen.

Om ett nygift par slagit sig ner på en ort och gått på visit bör frun i de familjer man besökt, komma på svarsvisit, d. v. s. om umgänge önskas, annars inte. Mannens överordnade svara icke på visiten.

Damen är ju vanligen den, som går på visit, enär maken sällan har tid. Mannen kan sålunda låta sig representeras av sin hustru. Men det går inte att förfara på omvänt sätt, d. v. s. låta mannen ensam representera familjen.

Mannens överordnade förväntas däremot, så vitt jag kan förstå, vara hemma och ta emot besökare. Vad jag dock inte kan grunna ut är varför inte mannen får gå ensam på visit. Vad är det som förväntas kunna hända?

Om jag förstår det hela rätt går det alltså till så att den nyinflyttade frun går hem till sin makes överordnades fru (för vi kan nog anta att den överordnade är en man), för att å sin mans vägnar prata en stund om "likgiltiga ämnen", samtidigt som deras respektive makar mycket väl precis kan komma insläntrande på jobbet efter en gemensam lunch. Så varför är det fruarnas uppgift att se till den sociala etiketten? Visst vill man nog gärna knyta nya kontakter efter att man flyttat till en ny plats (och möjligheten till parmiddagar ligger onekligen i luften), men det känns lite udda att göra regel av.

Vi har fortfarande en sak kvar att fördjupa oss i: visitkortet.

Visitkorten används, som namnet antyder, då man går på visit, d. v. s. framför allt om man inte blir mottagen. Om värdinnan ej tar emot, läggas två av mannens och ett av damens kort på visitkortsbrickan. Detta förhållande beror på den omständigheten, att frun aldrig går på visit hos en herre och därför inte avlämnar något visitkort till denne. Korten vikas i övre högra hörnet eller i högra kanten som tecken på att de besökande varit personligen närvarande. Den besökande damen kan också avlämna ett av mannens kort samt ett av makarnas gemensamma visitkort.

Blir en dam mottagen av värdinnan, lämnar hon vid avskedet två av mannens kort, då ovikta, samt eventuellt ett av sina egna i vikt skick.

En förlovad dam kan lämna sitt visitkort även till herre, om även fästmannens kort lämnas. Sålunda kan hon vid visit avlämna två av sina egna och två av fästmannens. Annars lämnar en ogift dam sitt kort till skapelsens herrar, blott om dessa äro nära i släkt med henne eller mycket ålderstigna.

I vanliga fall tar ett hembiträde emot visitkorten på en silverbricka i hallen. Ofta står emellertid en bricka framme i hallen för samma ändamål.

Hängde ni med? Nej, inte jag heller. Det kanske är tur att det där med att gå på visiter är på väg att försvinna.

Den svåra konsten att uppföra sig som folk, del 3: My name is

Tillhör du dom som när du möter någon du inte träffat förut slänger fram handen och meddelar vad du heter? I så fall har du varit lika fel ute som jag. Det är tur att vi har tillgång till "Hemmets praktiska handböcker, band 4: Takt och ton hemma och ute" så att vi kan få det där med presentation förklarat för oss.

I och för sig visar det sig inte nödvändigtvis fel att på detta sett göra en bekantskap.

Helst ska man presenteras av en tredje person, men om inte det går för sig, kan man ju i nödfall presentera sig själv.

(---)

En dam bör inte presentera sig för en herre, och omvänt kan inte heller en herre rätt gärna presentera sig för en dam. Man anmodar i stället tredje person att fungera som presentatör.

För det verkar ju smidigt.

Viktiga regler vid presentation äro, att den yngre personen skall föreställas för den äldre, att en herre skall presenteras för en dam och att en nytillkommande person presenteras för ett sällskap.

Endast om en herre står mycket i rang över en dam, kan hans namn nämnas sist.

(---)

På offentliga dansföreställningar måste en herre presentera sig för den dam han bjuder upp.

Vänta lite, nyss fick ju inte en herre presentera sig för en dam. Vad är det som gäller egentligen?

Det finns regler också för hälsning, även om man i allmänhet känner dessa så väl, att man inte behöver närmare tänka på dem.

Man bör dock veta, att det alltid är damen, som vid presentation först räcker fram handen till hälsning. Är det en riktigt artig herre, kanske han trycker en kyss på damens hand. Läpparna röra dock blott flyktigt vid handens hud.

(---)

En herre kan inte sitta och hälsa på en dam, men däremot kan en dam mycket väl bli sittande, då hon hälsar på en herre

(---)

Herre, som röker, bör taga rökverket ur munnen, då han lyfter på hatten. Hatten tages av med den hand, som är längst från den mötande personen.

En dam kan behålla handsken på, då hon hälsar, men en herre tar av sin, alltid om han hälsar på en dam, gärna om han hälsar på en annan herre.

Man bör alltid betrakta den man hälsar på. Att titta åt annat håll, då man lyfter på hatten, är direkt oartigt.

Så skönt att vi fått dessa detaljer ur världen. Nästa gång ska vi få lära oss hur man går på visit.

Den svåra konsten att uppföra sig som folk, del 2: Att ställa till kalas

Vi fortsätter att botanisera i "Hemmets praktiska handböcker, band 4: Takt och ton hemma och ute" och om det verkade avancerat att gå på bjudning, så är det naturligtvis minst lika komplicerat att hålla en.

När man ska bjuda till en större middag skickar man ut inbjudningskort i god tid. (---) Man bjuder till mindre tillställningar per telefon. På så sätt säger man på förhand ifrån, att gästerna inte skola vänta sig en större bjudning.

Vad betyder det om man bjuder in via Facebook? Är det för stora bjudningar?

På inbjudningskortet anges klädseln. Om ingenting står om den saken, är frack obligatorisk.

Ännu en regel jag inte kände till. Jag har nu troligen blivit besparad en del framtida pinsamheter.

Och så var det bordsplaceringen. Bara tanken på att få allt att passa ihop får svetten att bryta fram.

De finaste platserna äro de, som befinna sig närmast värdens och värdinnans.

Den förnämsta damen föres till bordet av värden, och den förnämste manlige gästen får föra värdinnan till bordet. På värdens andra sida sitter den därnäst förnämsta damen, och på värdinnans andra sida den därnäst förnämste manlige gästen.

Nu är det så, att damerna följa makens rang, men det är inte alltid tillrådligt att placera båda de förnästa makarna på de båda förnämsta platserna. I stället placerar man då den ena makan något högre. Det förnämsta parets kvinnliga kontrahent placeras till exempel på värdens högra sida, medan den manlige kontrahenten får nöja sig med att placeras till höger om värdinnan. I stället placeras det näst förnämsta parets kvinnliga kontrahent till vänster om värden men den manlige kontrahenten som värdinnans bordskavaljer etc.

Sedan går man nedåt i rang och värdighet. Ogifta damer med egen rang placeras efter denna. Gift dam får inte förbigå henne, om inte makens rang så bjuder, och man kan till och med placera den ogifta damen något högre, än hennes rang berättigar henne till. Hon har dock själv förvärvat sin ställning och inte gift sig till den.

Det är också viktigt att värdparet har arbetsfördelningen klar för sig.

Värden har sällan med inköpen att göra, när han har en hustru, som är kompetent att sörja för den saken. Men på ett gebiet brukar han vara allenarådande, och det är då det gäller dryckerna. Han bör planera inköpen och sörja för att det finns tillräckliga mängder av varje slags spritdryck och vin. (---) Så brukar värden nog också vanligen ställa om, att dryckerna bli lagom tempererade, åtminstone överlämnar han inte gärna denna plikt åt tjänstefolket.

(---)

I vanliga fall har värdinnan betydligt mera maktpåliggande uppgifter än värden. Hon har att planera måltiden, ombesörja bordsdekorationen, instruera köks- och serveringspersonal och att se till, att det hela går som smort utan onödiga skarvar. Har hon personal, som hon känner väl till och som känner väl till henne, kan det hela ordnas mycket smärtfritt med endast en och annan liten nick då och då. Ja, är serveringspersonalen riktigt vältränad, behöver hon knappast ha några bekymmer alls.

Det är värdparets gemensamma uppgift att se till att alla har trevligt, men de bör göra det med små medel. Gästerna ska stå i centrum både under och efter middagen.

Det finns ingenting mera pinsamt än en värd, som demonstrerar sin fina konstsamling med skrytsamma kommentarer och med angivande av värdet i klingande valuta. Det skulle i så fall vara en värdinna, som drar fram dukar eller andra handarbeten i tydligt syfte att imponera på de kvinnliga gästerna.

Jag kan riktigt se scenen framför mig. Det är så att man börjar leta efter skämskudden.