Eftermäle i diktform

I band 3 av "Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män", utgiven 1837, blir läsaren presenterad för Johan Brovallius (1707-1755), biskop i Åbo och aktiv för Hattpartiet. Där står bland annat att han översatte Bibeln till finska (dock får vi inte veta från vilket språk han gjorde det).

Senare i boken, under rubriken "Rättelser och tillägg" har en redaktör ansett det motiverat att föra in följande:

Johan Brovallii egen Son har öfver Fadern författat följ. grafskrift:

 

Nu har här vandrat ifrån jorden

En listig man i spaker drägt:

Ett elakt ljus är nu utsläckt,

Som osat ikring hela Norden.

Guds godhet ingen ända har;

Men om den själen neder stiger;

Tror jag, att fan för hans intriger

Knappt får i helvetet bo qvar.

Slutsatsen att far och son inte kom särskilt väl överens visar sig dock vara lite för hastigt dragen. Slår man upp Brovallius i "Svenskt biografiskt lexikon" får man veta att denna dikt inte alls hade den upphovsman som det äldre biografiska lexikonet låter påskina. Och det känns ju skönt. Vi behöver inte oroa oss över Norénska familjesammankomster och dylikt.

Men en fråga återstår: Varför tyckte den där redaktören att det till en ganska knapphändig biografi var motiverat att lägga denna dikt? Var det i ett försök att ge en (vad han ansåg vara) rättvisare bild Brovallius eller tyckte han helt enkelt att den var så fyndig att den borde nå en så stor läsekrets som möjligt?