Nya skivor

Iron & Wine - Woman King (EP)
Iron & Wine - The Shepherd's Dog
The Ladybug Transistor - Can't Wait another Day
Sufjan Stevens - The Avalanche
Tegan and Sara - So Jealous
Tegan and Sara - The Con
Wilco - Summerteeth

Gubbe på humör

Resignation, detta vackra koncept, skapat för att få oss att inte i onödan skapa en massa förhoppningar som ändå inte kommer uppfyllas, men som i gengäld får oss att nöja oss med det goda tillvaron faktiskt har att bjuda.

När det gällde Van Morrison resignerade jag slutligen våren 2004. Han hade då släppt flera skivor i rad som inte kan betecknas som annat än tråkiga. Ändå hade de ofta fått hyfsade eller till och med goda recensioner. Så började det talas om att något hade hänt. Att Van brann igen. Att han hade lagt tillbaka själen i det han gjorde på nya albumet. Detta parat med att förstasingeln "Celtic New Year" faktiskt var riktigt bra gjorde att hoppet började väckas. Kanske skulle inte världen behöva räkna "The Healing Game" från 1997 som mannens sista bra skiva. Men ack, med skivan väl genomlyssnad stod sanningen klar. Det här var precis lika passionslöst som det brukade. Och jag bestämde mig där och då för att aldrig sätta någon tro till bra Van Morrison-recension igen. Den samlade kritikerkåren verkade antingen sakna krav eller kompetens eller av någon annan anledning envisas med att se saker som inte fanns.

Så när nytt album kom för någon månad sedan började det igen. Det började talas om att det var bra, om än inte fantastiskt. Och titeln "Keep it simple" skulle anspela på att nu var det back to basics som gällde. Inga konster. Enklare. På papperet lät det bra och jag var tvungen att uppbåda all ansträngning för att hålla fast vid mina gamla föresatser. Klokt visade det sig, för även om det inte direkt lät erbarmligt så saknade det all form av inspiration.

Anledningen till att jag brydde mig en smula mer än vanligt var att den här gången skulle mannens Sverigebesök bevistas. Jag hade blivit tillfrågad om att följa med och accepterat, även om mina förväntningar var minst sagt låga. Jag hade sett honom en gång förut, på Göteborgs Konserthus i januari 2004 och bortsett från en fantastisk "When the Healing Has Begun" ungefär halvvägs in var spektaklet under all kritik. Van verkade gå in och spela så många minuter han hade betalt för och sedan gå av, allt med så lite emotionell inblandning som möjligt. Någon påpekade att han aldrig någonsin hade sett så rädda musiker som de som kompade. Det var nog inte märkligt. Ett misstag hade nog inte tagits emot särskilt väl när arbetsgivaren var på det humöret.

Men den här gången var någonting annorlunda. Van var glad. Han verkade faktiskt tycka om det han gjorde och det gjorde förstås en värld av skillnad för oss konsertbesökare. Trots att han tidvis var tydligt irriterad över problem med ljudet och till och med skällde ut ljudteknikern på scenen så höll han humöret uppe hela vägen. I och för sig innehöll konserten väl många intrumentalsolon och man kan förstås alltid ha invändningar mot setlistan, även om jag nog inte ska låta min personliga aversion mot "Brown Eyed Girl" och "Gloria", som fick mig att känna att det hela tappade i slutet, styra alltför mycket i bedömningen. Och det mesta vägs upp av den mästerliga version av "Wild Night" vi fick uppleva.

Detta innebär förvisso inte att det var någon mästerlig konsert. Det var en dag på jobbet, som Van Morrison-konserter tydligen alltid är nu för tiden. Men det var en bra dag. Det var en underhållande stund. Att få se Van Morrison brinna på riktigt igen är förstås att hoppas på det omöjliga. Den tiden är förbi. Men resignationen ger oss möjligheten att njuta av det som trots allt var. Hyfsat får räknas som bra i Van the Mans nollnolltal.

Där tiden stått stilla

Några gånger under vintern har jag besökt högskolan i min förra hemstad och när jag har fått en stund över har jag haft en tendens att alltid hamna på samma ställe. Mina steg har styrts mot högskolans bibliotek och väl där har jag nästan ofelbart hamnat på "min" våning: den fjärde, där bland annat litteraturvetenskapen och skönlitteraturen har fått sina platser.

Jag kan inte sluta fascineras av den där skönlitteraturavdelningen. Den kan inte sägas vara stor, men den skulle kunna hålla mig fången i veckor om jag bara hade tiden. Det som är så spännande med den är att den knappt verkar ha utvecklats alls de senaste tjugofem åren. Det verkar verkligen som att den av någon anledning jag inte är säker på fylldes rätt flitigt under sjuttiotalet för att sedan i stort sätt avstanna. Efter det verkar man mest ha köpt in några storsäljare då och då eftersom det väl fanns nedskrivet i något dokument att det skulle finnas skönlitteratur åt studenterna. Så här finns förvisso de senaste verken av Henning Mankell och Hanne-Vibeke Holst. Men det är de som är i minoritet. Det är de som står och skruvar lite besvärat på sig i hyllan och undrar hur de ska förhålla sig till sin omgivning. Och visst finns här också de stora klassikerna. Man kan hitta sin Dickens och sin Proust (vilket inte är någon självklarhet och därför naturligtvis uppskattat). Men det är resten som är riktigt fascinerande.

För till största delen handlar det inte om odödlig litteratur. Det mesta verkar tvärtom väldigt dödligt. Författarnamn jag aldrig har hört talas om eller i vissa fall kanske hört nämnas men inte mer. Sjuttiotalets kultursidesstoff, som nu sedan länge försvunnit ur bibliotek och pockethyllor. Men här finns de kvar, bevarade som i en tidskapsel. Antagligen lästa av ingen, men av en god försyn lämnade åt sitt öde. Mycket av det är säkert inte värst bra. Brukslitteratur på sin höjd. Men det mesta kommer att vara om inte briljant så i alla fall klart läsvärt.

Och jag plockar ut en volym på måfå, fylld av en önskan att bara öppna och läsa. Utan vetskap om författaren eller innehållet. Bara börja på första sidan och se vad som händer. Men jag vet att det inte kommer hända. Jag vet att mitt tåg snart går. Så jag vänder mig om och går mot trappan. Lämnar denna plats där tiden verkar ha stått stilla med en känsla av att ha gått miste om något.

Vindpinade Tankar - Utvärderingen

Se där. Det har faktiskt gått ett år sedan jag startade den här bloggen genom att nogsamt undvika att sätta ett program för den. Så jag antar att det här är rätt tillfälle att urvärdera. Har önskat resultat uppnåtts?

Huruvida texterna här är välskrivna nog tänker jag lämna åt dig, käre läsare, att avgöra. Jag varken kan eller vill uttala mig i den frågan. När det gäller allmängiltigheten måste det dock sägas att bloggen håller sig på klart godkänd nivå. Man får leta rätt länge för att hitta texter i ämnen som bara skribenten skulle kunna ha någon uppfattning om. Så kommer vi till den punkt där jag ofrånkomligen måste sägas ha brustit i min gärning. Det skrivs för sällan. Väldigt mycket för sällan.

Så jag antar att det är här nyårslöftena borde följa. "Från och med nu ska det komma minst en ny text i veckan" eller något i den stilen. Men även dessa kommer att utebli. Vi får helt enkelt se tiden an.

Och trösta oss med att projektet trots allt inte visade sig vara helt misslyckat.