Politiker med ena benet i verkligheten

En före detta presidentfru, som själv ställt upp som kandidat till posten som amerikansk president, men förlorat i primärvalen och nu är utrikesminister åt den sittande presidenten. Lägg därtill att hennes make hade problem med otrohetsaffärer under sin presidenttid. Känns det bekant?

Nej, vi talar inte Hillary Clinton, utan om Elaine Barrish Hammond, huvudpersonen i den nya TV-serien "Political Animals". Eller jo, visst pratar vi om Hillary Clinton. Parallellerna är så många att det är tydligt inte bara att det är hennes liv och gärning serien bygger på utan också att det är meningen att vi ska veta att det är så det ligger till.

Vi talar om en serie om en kvinnlig politiker som siktar på presidentposten och som måste hantera sina familjerelationer samtidigt. För om Barrish Hammond har en tydligt motsvarighet i verkligheten, så har man plockat hennes familj helt ur fantasin. Det finns förvisso paralleller mellan hennes make och Bill Clinton, men det finns minst lika många skillnader. Det finns en parallell till en annan TV-serie som nästan drar sig själv.

När "Commander in Chief" hade premiär 2005 skedde det med buller och bång. Vi bör komma ihåg att "The West Wing" vid den här tiden kanske inte stod på toppen av sin popularitet, men ändå fortfarande var ett fenomen. Här skulle man ta ett nytt steg inom genren presidentserier: den här serien skulle ha en kvinnlig president som huvudrollsinnehavare. Rollen skulle dessutom spelas av Geena Davis, vilket vid den här tiden innebar att ytterligare tyngd lades bakom.

Det kan diskuteras hur vågat det var med en kvinnlig amerikansk president vid den här tiden, men det fanns några andra faktorer som genast tog den eventuella udden av seriens framsynthet. Kvinna må hon ha varit, men vald president fick hon inte vara. Hon var vice president och fick ta över presidentposten när dess innehavare kilade vidare i seriens början. Något parti tillhörde hon inte heller. Hon var neutral, gubevars. Här hade vi alltså en serie som slog sig för bröstet och ropade ut hur vågad den var, men som i själva verket ansträngde sig allt den kunde för att inte stöta sig med någon! Det var svårt att bli imponerad.

Men att berätta en historia om presidentskapet och dess dilemman var inte den enda ambitionen. Den skulle också lägga fokus på huvudpersonens familjerelationer. Jag säger inte att det inte kan vara värt att berätta om hur man kombinerar politiken med familjelivet, men det här var lika mycket ett familjeserie av en typ vi sett många gånger innan och som knappast tillförde något till den genren. Jag ska medge att det var rätt länge sedan jag såg serien och att jag inte vågar lita helt på mina hågkomster på just den här punkten, men det är så serien stannat i mitt minne. Problemet var antagligen att man ville att den skulle tilltala precis alla, med följden att den blev duktigt urvattnad.

Det där var en utvikning i längsta laget, men jag tycker inte att det är konstigt att nära farhågor att "Political Animals" skulle hamna i samma fälla. Gör den det då? Njä, jag tycker att den hittills har balanserat bättre och politik/privatliv-avvägningen fungerar helt OK. De trådar som rör Barrish Hammonds familjerelationer kopplas konsekvent tillbaka till hennes politiska liv, vilket får dem att kännas motiverade. Jag vill skriva att delarna som rör politiken också är bättre, men även här får de år som gått mig att sväva en smula på målet.

Det finns dock en annan kortlivad serie, som så här en bit in, tränger sig på som referenspunkt. "Dirty Sexy Money" handlade om en advokat som fick en rik och känd familj som klienter. Där "Commander in Chief" ville visa upp en presidentfamilj vi kunde identifiera oss med, var den rika familjen Darling snarare människor vi skulle betrakta utifrån, i förundran över hur rika och excentriska människor kan bete sig. Detta perspektiv är naturligtvis inte unikt för "Dirty Sexy Money", men det är som sagt den serien jag kommer att tänka på.

Det känns nämligen som att "Political Animals" lägger sig närmare den skolan. Det här förefaller inte vara karaktärer det är tänkt att man ska identifiera sig med. Flera av dem är lite väl "larger than life". Detta behöver naturligtvis inte vara dåligt, men jag har problem med Elaine Barrish Hammonds mamma, som verkar plockad rätt ur någon sitcom.

Och här ligger det som är seriens största problem. Den vill både vara seriöst politiskt drama och såpopera och det skär sig. Trots detta är jag försiktigt positiv och lär ge den några avsnitt till. Jag hoppas att den överlever, för det finns definitivt ambitioner i botten.