Omslagens berättelse

Jag var nyligen på en kurs i katalogisering och ett av momenten gick ut på att katalogisera tidskrifter. Utifrån två omslag av tidningen "Kick-it!", det för första numret och det för sista, skulle de nödvändiga uppgifterna utvinnas och infogas på rätt ställe i katalogposten. Men dessa omslag berättade också en större historia, om kamp och förhoppningar, desperation och sorg.

Det första numret var från 2006. Det ståtade med att vara en "fotbollstidning från Kalle Anka & C:o" och titelkaraktären från den tidningen, klädd i fotbollskläder, tog upp lika stor plats på omslaget som dess poster boy Zlatan Ibrahimović. Det sista numret är från 2008. Nu har kopplingen till modertidningen försvunnit. Istället trumpetar den ut: "Ny serie! Galactik football".

Vem startar en ny serie i sista numret? Innebar detta att de som gjorde tidningen inte visste om att den skulle läggas ner omgående? Det känns som den enda rimliga slutsatsen. Ändå går det att ana att alla gjort sitt bästa för att få ett projekt som inte visade sig så framgångsrikt som man hoppats att hålla sig över marken. Var distanseringen från Disney och deras anka ett försök att attrahera en större läsarskara? Priset har sjunkit från 42 till 39 kronor. Även här går det att ana ett desperat försök att få upp omsättningen. Kanske var det ett sätt att kompensera för en sidminskning, som skulle få kostnaderna att gå ner.

Kanske gick det lysande i början, men mer troligt är väl att rörde sig om två års försök att få den på pappret säkert tilltalande produkten att bli en framgång. Till slut togs beslutet att det var dags att ge upp. Det gick helt enkelt inte tillräckligt bra och det fanns inga anledningar att tro att detta förhållande skulle ändra sig.

Det här är naturligtvis spekulationer från min sida, men vare sig den är sann eller inte, så var det denna berättelse som de båda omslagen förmedlade till mig. På ytan glättiga och muntra, men därunder bara skymten av något annat, ambitioner och ansträngningar som inte ledde fram till målet.

Hantverkets seger över inspirationen

Jag hade nog aldrig brytt mig om "Marvels Agents of S.H.I.E.L.D." om det inte varit för att Joss Whedon var inblandad.

Jag har inte sett den nya vågen av Marvelfilmer, som haft lösa kopplingar till varandra och som nådde något slags stafettsträckekulmen med den Whedon-författade och -regisserade "The Avengers" för något år sedan.

Grejen är att inte ens i och med Whedons inblandning var jag särskilt peppad på serien om agenter som utför agentsysslor i en verklighet där det finns superhjältar. Jag vet faktiskt inte varför. Kanske är det för att jag har vant mig vid att hans serier läggs ner strax efter starten oavsett kvalité. Det har helt enkelt inte lönat sig att investera energi i dom.

Det visar sig också mycket riktigt att det mesta i serien känns rätt trött. Den har en premiss vi har sett tidigare, intriger vi har sett tidigare och karaktärer vi har sett tidigare. Bara en sak skiljer sig egentligen från serier som skulle riskera att försätta mig i koma tämligen omgående: Whedondialogen. Det är förstås inte Whedon som skriver all dialog till serien, men den skrivs efter en teknik som han har gjort till sitt kännemärke. Den är rolig och smart på ett sätt som de flesta andra TV-manusförfattare inte kan eller inte vill bjuda på.

Och det räcker faktiskt en ganska bra bit. Det är prov på gott hantverk, även om det inte syns till särskilt mycket inspiration. Jag är underhållen och det får väl ses som ett värde så gott som något. Än så länge är jag beredd att fortsätta titta, men det kommer inte räcka i evighet.

En annan sak, som är kopplad till Whedon, har betydelse. Jag kan gissa ungefär hur mycket serien kommer jobba med en genomgående handling, i motsats till helt fristående avsnitt. Det kan mycket väl ha betydelse på sikt. För vem vet om det i längden räcker med hantverksskicklighet. Lite inspiration måste det nog till också.