Realismens gränser

Den nya TV-serien "The Syndicate" handlar om fem anställda i en livsmedelsbutik som gemensamt vinner en mycket stor summa på ett lotteri. Samtidigt, innan de får veta nyheten, bestämmer sig två av dem att ta till en desperat metod att lösa sina akuta penningproblem. Vi får följa dem och de andra efter vinsten och se hur den påverkar deras liv.

Det var Samuel Coleridge som myntade begreppet "Suspension of disbelief". Det anspelar på förmågan att acceptera saker som inte är realistiska inom ramen för ett fiktivt kulturellt verk. Om vi till exempel tittar på en vampyrfilm avfärdar vi inte den med tanken "det finns ju inga vampyrer". Det ingår i vår acceptans av verket att det faktiskt finns vampyrer. Skulle däremot plötsligt vampyrerna börja dela sig i fler vampyrer skulle nog många av oss tänka "det här är ju löjligt", trots att detta egentligen inte är mer orimligt än de blodsugande varelsernas blotta existens. Samma effekt skulle vi få om det dök upp en vampyr i ett avsnitt av "CSI", eftersom den serien försöker beskriva en (i alla fall hyfsat) realistisk verklighet.

I "The Syndicate" visar det sig snart att det pågår dramatiska saker i alla personernas liv, saker som är oberoende av lotterivinsten, men som påverkas av dem. Jag ska hålla mig till såpass luddiga formuleringar, eftersom jag inte vill avslöja för mycket för den som tänker se serien, men jag får ganska snart en känsla av att det pågår anmärkningsvärt mycket saker i just de här människornas liv. Var och en för sig är de realistiska nog, men när de alla visar sig ha samlats just hos personalen i den här affären vaknar den där Coleridgeska misstron som jag dittills valt att stänga av. Det är i grunden en bra serie, men jag känner att jag hela tiden måste kämpa mot tanken att de här händelserna samlade i klump helt enkelt inte är realistiska.

Det är inte bara övernaturligheter och rymdvarelser som tvingar oss att blockera vår skepsis för att vi ska kunna njuta av berättelsen. Även det förment realistiska kan dras med samma problem.