Amerikansk TV på svenska

Jag införskaffade nyligen "Kommissionen" på DVD (de praktiskt taget slängde den efter mig) och fick en möjlighet att gå tillbaka och ompröva mina gamla känslor inför detta unikum (?) inom svensk TV-dramatik. Det slog mig att mina känslor och reflektioner från förra gången faktiskt stämde i princip helt och hållet.

Först en summering för den som är obekant med serien. Om du, käre läsare, redan sett den (eller vet vad den går ut på) kan du hoppa till nästa stycke. "Kommissionen" gick på SVT hösten 2005. Den är tolv avsnitt lång (13 om man räknar det dubbellånga öppningsavsnittet som två (vilket jag är frestad att göra, men för enkelhetens skull kommer avhålla mig ifrån i den här texten)) och beskriver ett terroristattentat i centrala Stockholm och det arbete som följer för den kommission som får hantera följderna. Tittarsiffrorna var svaga och serien fick ta emot en hel del skit, det mesta välförtjänt.

Jag är ingen fan av svenska dramaserier. Jag brukar undvika dem så gott det går. Jag vet fortfarande inte varför jag tittade på den här serien, och jag är fortfarande förvånad när jag minns att jag gick runt och längtade efter nya avsnitt.

Serien kändes helt enkelt inte svensk. Det märktes att man sneglat över Atlanten mot den amerikanska TV-dramatiken, som då upplevde en boom, och utan tvekan levererade världens mest intressanta TV. Det hade blivit inne att faktiskt berätta en historia över längre tid och inte bara leverera stand-aloneavsnitt för att undvika att skrämma bort tillfälliga tittare.

Så här satsade SVT på en lång serie (med SVT-mått mätt) och allt andades amerikanst. Det handlade inte bara om sättet att berätta, utan även om detaljer som hur introsekvensen såg ut eller det faktum att man presenterade gästskådespelare och huvudsaklig crew (finns det en bra svensk term?) efter densamma.

Bäst är serien när det handlar om den dagliga politiken (avsnitt 2-5 och i viss mån 8). Då märks det faktiskt att Anders Lenhoff plockat sin inspiration från The West Wing, komplett med den seriens korridorsvandrarkonversationer. Han försöker sig till och med på Aaron Sorkins patenterade humor i "En dag föds vi...".

Betydligt sämre blir det när det ska jagas terrorister. Då tappar serien fokus och bristerna i realism blir uppenbara. Hur ofta får man faktiskt tag i terroristerna i verkligheten? Och hur realistiskt är ett sånt här attentat över huvud taget? Slutet känns väl tillrättalagt, även om jag inser att man faktiskt var tvungen att få till en ordentlig avslutning. Hade jag ogillat serien mer än jag gjorde hade jag kunnat ägna en hel text åt hur dum idén var från början.

Även om de amerikanska rötterna märks tydligt är allt några steg taffligare, inte på långt när lika professionellt. En del av det går kanske att skylla på att budgeten är lägre, men jag tror inte att det är där de huvudsakliga problemen ligger. Skådespeleriet fungerar ofta dåligt, även om jag får en känsla av att det framförallt är regin det brister i. Karaktärerna känns på sina håll mer än lovligt stereotypa. Manuset känns ofta otympligt. Saker och ting kunde varit rappare och snyggare på alla plan. Drar man dessutom jämförelsen till The West Wing (något som Lenhoff själv gjort i intervjuer) framstår bristerna nästan skrattretande tydligt.

Ändå känns det som om man bör fokusera på det som faktiskt var bra. Hade man skippat terroistjakten och fokuserat på politiken hade jag gärna sett att serien fått fortsätta ett par säsonger till. Man är på rätt spår. Ett par sådana här försök till så kanske SVT kan få häng på hur TV ska göras riktigt bra. Nu lär det väl tråkigt nog inte hända eftersom serien togs emot så dåligt. Svensk TV lär fortsätta att lunka på i gamla spår.

Men de kan ju höra av sig när de lyssnat på förnuftets röst. "Regeringskansliet" nästa gång, kanske. Jag skulle i alla fall ge det några avsnitt.


Det bör slutligen konstateras att DVD-utgåvan tyvärr är ett skämt. Jag antar att man borde ge SVT lite cred för att det klämt dit ett 5.1-ljudspår, men jag har tyvärr inte möjligheter att testa hur bra det är. Extramaterialet är en sorglig historia. Det är hafsigt ihopkommet och innehållslöst. Tråkigt, speciellt som man märker att det funnits något slags ambition bakom. Hur svårt hade det varit att knäcka ihop ett ordentligt kommentarsspår per skiva? När ska svensk TV på DVD bli något att ha? Frågan borde väl egentligen inte beröra mig eftersom jag inte tillhör målgruppen, men det gör faktiskt ont när man ser hur de inte ens anstränger sig för att ge pontentiella konsumenter något värt att lägga pengar på.

Svenska och engelska texter

Igår hamnade jag i diskussionen om konfliketen mellan att skriva låttexter på sitt modersmål och på ett annat språk och om hur det är för dem som har engelska som modersmål och som därför knappast kommer i kontakt med frågeställningen och det slog mig att jag faktiskt har en gammal text liggande i ämnet som jag aldrig har gjort något med. Kanske är det dags nu att låta den se offentlighetens ljus. Jag minns inte exakt när jag skrev den, men den borde vara någonstans mellan ett och två år gammal. Den föreligger här i i stort sett oförändrat skick.

Jag ramlade i samspråk med en vän om den där urgamla frågan om varför artister väljer att skriva på de språk de gör. Jag har aldrig tillhört dem som kategoriskt förkastat de svenskar som skriver låtar på engelska (även om jag accepterar deras argument att man borde behärska sitt modersmål bättre), men kan samtidigt fundera på hur det kommer sig. För att det skulle handla om att lättare slå utomlands köper jag inte. Antagligen handlar det om någon sorts kulturella skäl, man inspireras av en viss engelskspråkig kultur. Men när man funderar på att detta för personer med engelska som modersmål inte ens är en fråga att reflektera över får man ytterligare perspektiv på frågan.

Men vi diskuterade också huruvida det kunde röra sig om att det är lättare att hålla en distans på ett språk som inte är ens eget (och nej, vi är långt ifrån de första att föra fram denna tanke). Orden kanske inte kommer riktigt lika nära, kanske inte blir lika verkliga.

Ett tag senare kom jag att tänka på att Magnus Carlson faktiskt är ett väldigt bra exempel i sammanhanget. Han skriver ju både engelska texter (till Weeping Willows) och svenska (till sina soloalbum). Och det är faktiskt som att känslorna blir större när det är på svenska. Weeping Willows har ju alltid sysslat med de stora känslorna. De där stora orden som alltid vilar på gränsen till det patetiska. Men de går aldrig över gränsen. Känslorna får förbli sådär underbart stora, där man bara kan få känna sig omsluten av Magnus underbara röst samtidigt som man ser gatlyktorna fara förbi i sin oändliga rad under en nattlig bilfärd. Man får känna att han har känt alltihop, sorgen och smärtan, och nu måste få tala om hur det känns för den som vill lyssna.
Men på svenska blir det delvis en annan sak. Fast temat är detsamma. Fast känslorna är desamma. Men det blir på något sätt ännu naknare, ännu närmare. Orden blottläggs i all sin ömklighet. På flera ställen på solodebuten "Allt Är Bara Du, Du, Du" fungerar det någorlunda ändå. I "Det Värsta av Allt" deklarerar han:

Vad fan ska man med kärlek till?
Det blir ju aldrig som man vill
Vad fan ska man med känslor till?
Dom gör ju ändå som dom vill

Redan här känns det som om det ligger farligt nära det patetiska, men jag köper det ändå av någon anledning. Ett par låtar senare, i "Repig 7" Singel" (jag avgudar den titeln) har texten på något sätt gått över den där gränsen (här rimmas det till och med på hjärta och smärta, det finns lagar mot sånt). Jag förmår inte ta in det och börjar till och med fundera på varför hon lämnat honom och om hon nog inte i alla fall har det bättre med den nye.

Kanske beror problemet på övermättning. Låt efter låt av massiv ensamhet blir för mycket. Men det fungerade ju hos Weeping Willows.

Så kanske finns det en poäng med att skriva på engelska i allafall. För att göra känslorna lagom stora. För att synka dem medgatlyktornas flykt.

Undrar hur de gör i den engelsktalande världen.

Käre läsare

Det kanske är läge för ett litet klargörande. Jag har ju i tidigare inlägga kallat dig, käre läsare, för just "käre läsare". Detta antyder ju att du är man. Ifall du inte är det, ta för allt i världen inte illa upp. Du är självklart välkommen vilket kön du än råkar ha. Men om man vill ha ett sådant tilltal (vilket jag råkar vara rätt förtjust i) så kommer man inte undan den problematiken. Hade jag kallat dig "kära läsare" hade jag ju inte bara uteslutit männen istället, det hade ju dessutom kunnat tolkas som en pluralform. Allting hade bara blivit ännu krångligare.

Med detta inlägg hoppas jag dock att allt krångel ska vara undanröjt i frågan. Så gott det nu går.