Det har hänt mig flera gånger när jag kommit i kontakt med tävlingsprogram i TV att jag stönar inombords och undrar om alla bra format har tagit slut. De förefaller nämligen ofta vara väldigt sökta, som om man desperat försökt hitta ett nytt program, men bara kommit fram till mer tillkrånglade versioner av gamla. Det är väl knappast sant, precis som att alla låtar inte är skrivna och att Tetris inte är världens bästa elektroniska spel och vi alla befinner oss i ett långsamt kulturellt utförslut, men en viss kreativitetsbrist tror jag ändå i många stunder finns inom den här genren.
Som ett svar på detta (förmodar jag) har BBC Radio Four startat programmet "It's Your Round", där deltagarna själva får hitta på tävlingarna. Var och en av de fyra panelmedlemmarna har i förväg kommit på en ny tävlingsform, som sedan testas i programmet mot de andra tre. Det fungerar som en utmärkt parodi och jag gissar att avsikten är att själva de mer eller mindre märkliga nya lekarnas konstruktion ska stå för humorn i programmet, vilket de vanligtvis också gör, men det mest fascinerande är att några av dem faktiskt visat sig vara rätt intressanta och värda att överleva bortom ett tillfälligt skratt. En sådan är en variant på den gamla leken där man ska gissa om nästa kort i kortleken är högre eller lägre än det föregående, men istället genomfört med olika kategorier. En höjdare var när komikern Josie Long skulle gissa om nästa sångare i Band Aids "Do They Know It's Christmas?" kom in på en högre eller lägre ton än den som sjungit omedelbart före, men det går uppenbarligen också att göra med statistik över olyckor i hemmet och vad som helst annat som ens fantasi kan komma på.
En annan höjdare är den lek som kallades "Joke Jeopardy" och som helt enkelt går ut på att man får svaret på en gåta och ska gissa hur själva gåtan lyder. Jag måste säga att jag här ser en ny användning för alla gamla gåtböcker som finns utställda på svenska folkbibliotek, dessutom troligtvis en bättre sådan än den ursprungligen tänkta.
Någon som har lust att prova?
Thursday, March 29, 2012
Saturday, March 17, 2012
Disharmoniskt drama
Efter en rekommendation har jag slutligen tagit tag i "Gilmore Girls", en serie om Lorelei och Rory Gilmore, en mor och en dotter som är så nära varandra i ålder att de är bästa vänner lika mycket som förälder och barn. Utan så mycket förväntningar åt något håll satte jag igång.
Jag måste erkänna att det blev ett rätt tveksamt möte. Dialogen var förvisso utmärkt och popkulturreferenserna haglade, båda två saker som brukar vinna mina sympatier, men det fanns annat jag hade svårare för.
Serien utspelar sig i småstaden Star's Hollow, som visade sig vara full av excentriska invånare. I stort sett bara excentriska invånare. Vilket innebar att de hade en framträdande, quirky egenskap. Dessutom var seriens övriga karaktärer även de vanligtvis försedda med någon mycket framträdande sida, som å andra sidan var väldigt framträdande.
Jag förstår vad man har försökt att göra. Man har blandat upp dramatiken med en tydligt dos komik (eller möjligtvis tvärtom). Jag anser inte att det ska finnas vattentäta skott mellan komedi och drama. Problemet uppstår när man lägger dem så här tydligt i två olika lager. Meningen är att jag ska engagera mig i titelkaraktärernas medgångar och bekymmer, men när nästan alla de möter är karaktärer jag inte förväntas ta seriöst så skär det sig. Jag kan helt enkelt inte tro på serien.
Flera av seriens karaktärer (dock sällan de mest uppenbart komiska) får så småningom mer djup. Eller snarare, vi får mer förståelse för dem, men det innebär inte att de förändras nämnvärt. Det kan lätt leda till frustration hos i alla fall den här tittaren. Ändå är jag nu en bit in på säsong tre och har inga planer på att lägga av med tittandet. Serien har definitivt sina kvalitéer. Orealistiskt smart dialog verkar av någon anledning vara något jag kan leva med. Jag kan se hur den här serien lyckades bli populär.
En sak till. Jag hatar signaturmelodin. Den är fruktansvärd. Den är så smörig att jag blir illamående. Den skriker ut att det finns en tänkt målgrupp för den här serien och att jag inte är en medlem av den. Det är bara att tacka för att det bara krävs ett fjärrkontrolltryck för att hoppa över den.
Jag måste erkänna att det blev ett rätt tveksamt möte. Dialogen var förvisso utmärkt och popkulturreferenserna haglade, båda två saker som brukar vinna mina sympatier, men det fanns annat jag hade svårare för.
Serien utspelar sig i småstaden Star's Hollow, som visade sig vara full av excentriska invånare. I stort sett bara excentriska invånare. Vilket innebar att de hade en framträdande, quirky egenskap. Dessutom var seriens övriga karaktärer även de vanligtvis försedda med någon mycket framträdande sida, som å andra sidan var väldigt framträdande.
Jag förstår vad man har försökt att göra. Man har blandat upp dramatiken med en tydligt dos komik (eller möjligtvis tvärtom). Jag anser inte att det ska finnas vattentäta skott mellan komedi och drama. Problemet uppstår när man lägger dem så här tydligt i två olika lager. Meningen är att jag ska engagera mig i titelkaraktärernas medgångar och bekymmer, men när nästan alla de möter är karaktärer jag inte förväntas ta seriöst så skär det sig. Jag kan helt enkelt inte tro på serien.
Flera av seriens karaktärer (dock sällan de mest uppenbart komiska) får så småningom mer djup. Eller snarare, vi får mer förståelse för dem, men det innebär inte att de förändras nämnvärt. Det kan lätt leda till frustration hos i alla fall den här tittaren. Ändå är jag nu en bit in på säsong tre och har inga planer på att lägga av med tittandet. Serien har definitivt sina kvalitéer. Orealistiskt smart dialog verkar av någon anledning vara något jag kan leva med. Jag kan se hur den här serien lyckades bli populär.
En sak till. Jag hatar signaturmelodin. Den är fruktansvärd. Den är så smörig att jag blir illamående. Den skriker ut att det finns en tänkt målgrupp för den här serien och att jag inte är en medlem av den. Det är bara att tacka för att det bara krävs ett fjärrkontrolltryck för att hoppa över den.
Subscribe to:
Posts (Atom)