Bonnie 'Prince' Billy - I See a Darkness
Emily Haines & The Soft Skeleton - Knives Don't Have Your Back
PJ Harvey - White Chalk
Iron & Wine - Out Endless Numbered Days
Van Morrison - Into the Music
Van Morrison - Common One
Dolores O'Riordan - Are You Listening?
Rilo Kiley - Under the Blacklight
Sunday, December 23, 2007
Thursday, December 13, 2007
Allsång i Globen
Jag var och såg Bruce Springsteen i Globen i måndags och började än en gång fundera över hur man beter sig när man är på sådana tillställningar.
Jag ska börja med att påpeka att jag självfallet inte har, inte heller vill jag ha, några klara regler för hur man agerar vid koncert. Den här texten handlar inte om principer.
Något som fascinerade mig enormt i måndags var hur insatta publiken längre fram var i hur de förväntades agera. Det vara ganska enkelt att inse var den grupp fanns som hade lyssnat på alla bootlegs från turnéen. De visste precis hur de skulle bete sig. De visste till exempel precis på vilka ställen Bruce ville att vi skulle sjunga allsång.
Det där med att sjunga på konserter är en aktivitet jag alltid har varit lite ambivalent inför. Jag vet att det är något artisten vill ha. Jag vet att en aktiv publik gör artisten bättre. Men samtidigt bär det mig emot på något sätt. Även om vi försöker tänka bort min fruktan för att förstöra konsertupplevelsen för personen som står med sitt öra ett par decimeter från min mun genom att sjunga falskt så bär det mig emot på något sätt. Och det kan inte alltid vara artistens önskan.
Jag har varit och sett Lars Winnerbäck några gånger och han har en ytterst spännande publik. Den kan texterna. Och sjunger med. I alla låtar. Hela tiden. Och ibland kan jag inte låta bli att tänka att det är trots allt inte Allsång på Skansen jag har betalt för att få uppleva. Ibland, kanske främst i de lugnare låtarna, kan jag önska att jag fick ägna mig åt att faktiskt lyssna, åt att försöka uppleva nyanserna i musiken och framförandet [paus för eventuell syrlig kommentar].
Samtidigt vet jag hur skönt det kan vara när man får höra: "Har ni sett oss förut? Då kan ni sjunga med i den här" och man får kasta sig ut i en hämningslös glädjeyttring tillsammans med dem som står runt och personerna som står på scen.
Ibland går man faktiskt på konsert med artister vars samtliga texter man inte kan, eller som man inte har hört förut över huvud taget. Då är det knappast publiksång man vill höra. Man vill uppleva en artist eller grupp som vill förmedla någonting med sin musik.
Det finns inga klara ja och nej i frågan. Det finns bara åtskilliga hundra eller till och med tusen människor med olika förväntningar och artister med en inställning du aldrig säkert kan känna till.
Och jag. Och personen med örat ett par decimeter från min mun.
Jag ska börja med att påpeka att jag självfallet inte har, inte heller vill jag ha, några klara regler för hur man agerar vid koncert. Den här texten handlar inte om principer.
Något som fascinerade mig enormt i måndags var hur insatta publiken längre fram var i hur de förväntades agera. Det vara ganska enkelt att inse var den grupp fanns som hade lyssnat på alla bootlegs från turnéen. De visste precis hur de skulle bete sig. De visste till exempel precis på vilka ställen Bruce ville att vi skulle sjunga allsång.
Det där med att sjunga på konserter är en aktivitet jag alltid har varit lite ambivalent inför. Jag vet att det är något artisten vill ha. Jag vet att en aktiv publik gör artisten bättre. Men samtidigt bär det mig emot på något sätt. Även om vi försöker tänka bort min fruktan för att förstöra konsertupplevelsen för personen som står med sitt öra ett par decimeter från min mun genom att sjunga falskt så bär det mig emot på något sätt. Och det kan inte alltid vara artistens önskan.
Jag har varit och sett Lars Winnerbäck några gånger och han har en ytterst spännande publik. Den kan texterna. Och sjunger med. I alla låtar. Hela tiden. Och ibland kan jag inte låta bli att tänka att det är trots allt inte Allsång på Skansen jag har betalt för att få uppleva. Ibland, kanske främst i de lugnare låtarna, kan jag önska att jag fick ägna mig åt att faktiskt lyssna, åt att försöka uppleva nyanserna i musiken och framförandet [paus för eventuell syrlig kommentar].
Samtidigt vet jag hur skönt det kan vara när man får höra: "Har ni sett oss förut? Då kan ni sjunga med i den här" och man får kasta sig ut i en hämningslös glädjeyttring tillsammans med dem som står runt och personerna som står på scen.
Ibland går man faktiskt på konsert med artister vars samtliga texter man inte kan, eller som man inte har hört förut över huvud taget. Då är det knappast publiksång man vill höra. Man vill uppleva en artist eller grupp som vill förmedla någonting med sin musik.
Det finns inga klara ja och nej i frågan. Det finns bara åtskilliga hundra eller till och med tusen människor med olika förväntningar och artister med en inställning du aldrig säkert kan känna till.
Och jag. Och personen med örat ett par decimeter från min mun.
Saturday, December 1, 2007
Återupptäckta album, del 1: "No Guru, No Method, No Teacher"
Jag har alltid varit förtjust i Van Morrisons 80-tal. Någon gång har jag till och med på ett musikforum kläckt ur mig att jag föredrar det framför hans 70-tal (idiotförklaringen lät inte vänta på sig). Det må ha varit en smula förhastat, men det ligger ändå någonting bakom det. Och man får komma ihåg att jag fann Van Morrison genom "Hymns to the Silence", som må vara utgiven 1991, men som tematiskt och musikaliskt måste ses som avslutningen av hans 80-talsproduktion.
Med lite perspektiv kan man väl säga att de där albumen har åldrats ganska dåligt. De innehåller lite för många folkflummiga synthar och Vans cocktail av kärlek och kristendom är väl inte heller det modernaste ämnet att ta upp.
"No Guru, No Method, No Teacher" från 1986 är ett utmärkt exempel på varför den här perioden faktiskt fungerar. Vans version av kristendom, som drar mycket åt naturmysticism, får aldrig tydligare spelrum än här, kanske främst i "Tir Na Nog" och "In the Garden".
Även nostalgin finns här. Sökandet tillbaka till barndomen då allt var enkelt ock musiken innehöll mer själ. Ett tema som, precis som kristendomen, skulle utvecklas och nå sin kulmen i och med "Enlightenment" och "Hymns to the Silence", men som till skillnad från den sedan skulle exponeras in absurdum i allt innehållslösare musikaliska förpackningar.
Skivan avslutas med "Ivory Tower" och det är svårt att inte även här reflektera utifrån vad som hänt sedan dess. Men i ärlighetens namn borde man försöka tänka bort alla gnällåtar som kommit under 90- och 00-talet och se det här för vad det är. Ta Vans behov av att visa fram sin känsla av att inte vara förstådd på allvar. Trots en musikalisk inramning som, i alla fall i mitt tycke, inte är den mest spännande.
Det som framförallt slår en så här i efterhand är vilken känsla Van har i rösten. Han menar det han sjunger. Det finns en innerlighet och, för att använda ett slitet uttryck, själ i framförandet. Lyssna bara på "One Irish Rover" (och försök att mentalt byta ut den där synthen mot ett piano). Det finns en närhet och en ärlighet här som snart skulle komma att gå förlorad.
Som helhet måste man säga att "No Guru, No Method, No Teacher" framstår som Vans 80-tal i koncentrat. Gjort bättre, mer helgjutet än kanske någonsin annars.
Med lite perspektiv kan man väl säga att de där albumen har åldrats ganska dåligt. De innehåller lite för många folkflummiga synthar och Vans cocktail av kärlek och kristendom är väl inte heller det modernaste ämnet att ta upp.
"No Guru, No Method, No Teacher" från 1986 är ett utmärkt exempel på varför den här perioden faktiskt fungerar. Vans version av kristendom, som drar mycket åt naturmysticism, får aldrig tydligare spelrum än här, kanske främst i "Tir Na Nog" och "In the Garden".
Även nostalgin finns här. Sökandet tillbaka till barndomen då allt var enkelt ock musiken innehöll mer själ. Ett tema som, precis som kristendomen, skulle utvecklas och nå sin kulmen i och med "Enlightenment" och "Hymns to the Silence", men som till skillnad från den sedan skulle exponeras in absurdum i allt innehållslösare musikaliska förpackningar.
Skivan avslutas med "Ivory Tower" och det är svårt att inte även här reflektera utifrån vad som hänt sedan dess. Men i ärlighetens namn borde man försöka tänka bort alla gnällåtar som kommit under 90- och 00-talet och se det här för vad det är. Ta Vans behov av att visa fram sin känsla av att inte vara förstådd på allvar. Trots en musikalisk inramning som, i alla fall i mitt tycke, inte är den mest spännande.
Det som framförallt slår en så här i efterhand är vilken känsla Van har i rösten. Han menar det han sjunger. Det finns en innerlighet och, för att använda ett slitet uttryck, själ i framförandet. Lyssna bara på "One Irish Rover" (och försök att mentalt byta ut den där synthen mot ett piano). Det finns en närhet och en ärlighet här som snart skulle komma att gå förlorad.
Som helhet måste man säga att "No Guru, No Method, No Teacher" framstår som Vans 80-tal i koncentrat. Gjort bättre, mer helgjutet än kanske någonsin annars.
Friday, November 23, 2007
Reklam maskerad till kultur
Slå på trumman, svenska folk och basunera ut evangeliet! Sveriges Television har tillkännagivit sin nya presentatör för julaftonens program.
Jag skulle kunna tala rätt länge om hur lite medialt intresse det här borde väcka. Det handlar om vem som sitter i SVT:s studio och pratar en smula mellan programmen på julafton. En notis i TV-bilagan vecka 51 verkar lagom. Men det är inte riktigt poängen.
Poängen är SVT:s sätt att hantera hela saken. Redan i förra veckan kunde man i min morgontidning läsa att den 20 november skulle valet av julvärd göras offentligt. När så det stora datumet gjort sitt intåg kunde jag höra i kanalens morgonprogram att klockan kvart över nio skulle det stora ögonblicket infalla. Jag har inga som helst tvivel om att detta var ett budskap som pressats ut vid varje möjligt tillfälle under sändningen. När klockan blev kvart över nog hade jag lämnat TV:n, så jag kan tyvärr inte rapportera om det, men det lär ha varit ståtligt.
Imorse skulle förstås veckans stora kulturhändelse dessutom diskuteras i samma programs nöjespanel. Fanns det några kommentarer på valet? Ytterst få, för vad ska man säga? Kjell Eriksson hade en (väldigt förberedd) utläggning om vad han skulle göra i den stora rollen, men knappt något blev egentligen sagt i ämnet. Men visst hann man trycka in ordet "julvärd" en rätt många gånger.
Det är svårt att inte se förtjusningen hos SVT vid den här tiden på året. Förr fanns Arne Weise, och nog för att han gav upphov till en hel del skriverier (på kvällstidningarna kunde det ibland verka som att julens hela existens var direkt avhängig av att Arne satt där han brukade sitta och tände sitt ljus klockan tre), men nu finns det plötsligt en ny person att avslöja varje år. En ny person att nästan, men inte riktigt, prata om i morgonprogrammet i en månad. En ny person, som kan ge intervjuer, som alla är reklam för SVT. En ny person, som kvällstidningarna kan låta folk uttala sig om i efterhand ("visst var hon mysig, nästan lika bra som Ernst"). Allt förstås noga planerat för att göra så stor effekt som möjligt.
Och det är långt ifrån första gången SVT använt sitt morgonprogram för att marknadsföra sitt eget utbud. Det går knappt en vecka utan att man tar in de medverkande i något program som just ska ha premiär för att tala om att programmet ifråga har premiär och att det minsann är riktigt bra.
Och visst har SVT rätt att marknadsföra sig själva, men snälla, försök inte få det att passera som något slags kulturhändelser. Speciellt inte när det görs i morgonprogrammet som ägnar rätt stor energi åt att sälja sin image som seriös journalistik.
Och framförallt, försök ge saker det utrymme de förtjänar.
Jag skulle kunna tala rätt länge om hur lite medialt intresse det här borde väcka. Det handlar om vem som sitter i SVT:s studio och pratar en smula mellan programmen på julafton. En notis i TV-bilagan vecka 51 verkar lagom. Men det är inte riktigt poängen.
Poängen är SVT:s sätt att hantera hela saken. Redan i förra veckan kunde man i min morgontidning läsa att den 20 november skulle valet av julvärd göras offentligt. När så det stora datumet gjort sitt intåg kunde jag höra i kanalens morgonprogram att klockan kvart över nio skulle det stora ögonblicket infalla. Jag har inga som helst tvivel om att detta var ett budskap som pressats ut vid varje möjligt tillfälle under sändningen. När klockan blev kvart över nog hade jag lämnat TV:n, så jag kan tyvärr inte rapportera om det, men det lär ha varit ståtligt.
Imorse skulle förstås veckans stora kulturhändelse dessutom diskuteras i samma programs nöjespanel. Fanns det några kommentarer på valet? Ytterst få, för vad ska man säga? Kjell Eriksson hade en (väldigt förberedd) utläggning om vad han skulle göra i den stora rollen, men knappt något blev egentligen sagt i ämnet. Men visst hann man trycka in ordet "julvärd" en rätt många gånger.
Det är svårt att inte se förtjusningen hos SVT vid den här tiden på året. Förr fanns Arne Weise, och nog för att han gav upphov till en hel del skriverier (på kvällstidningarna kunde det ibland verka som att julens hela existens var direkt avhängig av att Arne satt där han brukade sitta och tände sitt ljus klockan tre), men nu finns det plötsligt en ny person att avslöja varje år. En ny person att nästan, men inte riktigt, prata om i morgonprogrammet i en månad. En ny person, som kan ge intervjuer, som alla är reklam för SVT. En ny person, som kvällstidningarna kan låta folk uttala sig om i efterhand ("visst var hon mysig, nästan lika bra som Ernst"). Allt förstås noga planerat för att göra så stor effekt som möjligt.
Och det är långt ifrån första gången SVT använt sitt morgonprogram för att marknadsföra sitt eget utbud. Det går knappt en vecka utan att man tar in de medverkande i något program som just ska ha premiär för att tala om att programmet ifråga har premiär och att det minsann är riktigt bra.
Och visst har SVT rätt att marknadsföra sig själva, men snälla, försök inte få det att passera som något slags kulturhändelser. Speciellt inte när det görs i morgonprogrammet som ägnar rätt stor energi åt att sälja sin image som seriös journalistik.
Och framförallt, försök ge saker det utrymme de förtjänar.
Tuesday, November 20, 2007
Wednesday, September 26, 2007
Nya tider, gamla problem
Jag har precis stiftat bekantskap med nya "Filmkrönikan".
Det känns numera nästan tröttsamt att skälla på detta program. Så fort en ny version uppstått har kritiken forsat över den som ett regnoväder över västra Skåne. Förmodligen är det därför SVT känt ett behov av att ändra om i programformen så ofta (det här måste vara åtminstone den sjunde klart urskiljbara versionen sedan Gunnar Rehlin lämnade programledarposten för tio år sedan).
Faktum är att jag gillade den förra varianten. Den tog formen av ett rakt studiosamtal, utan en massa klart uppgjorda roller som begränsade ("han ska recensera och hon föra diskussionen") eller (om jag minns rätt) en massa onödiga reportage. Problemet är förstås att en sådan form ställer höga krav på de som medverkar, men å andra sidan borde det vara ett självklart krav att ha kompetenta personer i vilket kulturprogram som helst.
Det behövs dock inte många minuter av nya Filmkrönikan innnan jag börjar skruva plågat på mig. Jag får en känsla av att ha hamnat i ett barnprogram av en sort jag trodde tillhörde forna tider. Programledarna talar till sin publik som om den var mindre vetande, vilket bildar en inte helt lyckad kombination med det faktum att kompetensen inte förefaller vara den man skulle önska. De verkade helt beroende av sina manus och det hela blev ännu värre när de skulle tala "spontant" med varandra. Och vilken funktion var det tänkt att den fåniga tävlingen skulle ha? Greppet att ta upp filmens mottagande av kritikervärlden i allmänhet kändes dock lite fräscht. I två filmer. Sedan blev även det mest plågsamt.
Käre läsare, få nu inte uppfattningen att jag är någon form av filmexpert som vill ha diskussionen på en nivå över "den stora massans". Jag kan inte särskilt mycket om film, knappast mer än genomsnittet. Men att lägga diskussionen på en nivå som visar att de inblandade är riktigt kompetenta inom sitt område gynnar alla. Både de insatta och de som fortfarande inte är det.
Så snälla SVT, skippa de fåniga gimmickarna och reportagen och gärna betygen också och plocka in folk som är kunniga och skickliga nog att kunna hålla ett program uppe genom det de säger. Det är inte så viktigt om det är en person eller flera på skärmen, bara de vet vad de sysslar med.
Det känns numera nästan tröttsamt att skälla på detta program. Så fort en ny version uppstått har kritiken forsat över den som ett regnoväder över västra Skåne. Förmodligen är det därför SVT känt ett behov av att ändra om i programformen så ofta (det här måste vara åtminstone den sjunde klart urskiljbara versionen sedan Gunnar Rehlin lämnade programledarposten för tio år sedan).
Faktum är att jag gillade den förra varianten. Den tog formen av ett rakt studiosamtal, utan en massa klart uppgjorda roller som begränsade ("han ska recensera och hon föra diskussionen") eller (om jag minns rätt) en massa onödiga reportage. Problemet är förstås att en sådan form ställer höga krav på de som medverkar, men å andra sidan borde det vara ett självklart krav att ha kompetenta personer i vilket kulturprogram som helst.
Det behövs dock inte många minuter av nya Filmkrönikan innnan jag börjar skruva plågat på mig. Jag får en känsla av att ha hamnat i ett barnprogram av en sort jag trodde tillhörde forna tider. Programledarna talar till sin publik som om den var mindre vetande, vilket bildar en inte helt lyckad kombination med det faktum att kompetensen inte förefaller vara den man skulle önska. De verkade helt beroende av sina manus och det hela blev ännu värre när de skulle tala "spontant" med varandra. Och vilken funktion var det tänkt att den fåniga tävlingen skulle ha? Greppet att ta upp filmens mottagande av kritikervärlden i allmänhet kändes dock lite fräscht. I två filmer. Sedan blev även det mest plågsamt.
Käre läsare, få nu inte uppfattningen att jag är någon form av filmexpert som vill ha diskussionen på en nivå över "den stora massans". Jag kan inte särskilt mycket om film, knappast mer än genomsnittet. Men att lägga diskussionen på en nivå som visar att de inblandade är riktigt kompetenta inom sitt område gynnar alla. Både de insatta och de som fortfarande inte är det.
Så snälla SVT, skippa de fåniga gimmickarna och reportagen och gärna betygen också och plocka in folk som är kunniga och skickliga nog att kunna hålla ett program uppe genom det de säger. Det är inte så viktigt om det är en person eller flera på skärmen, bara de vet vad de sysslar med.
Friday, September 7, 2007
Ny skiva
Rufus Wainwright - Release the Stars
Bonusskiva med Sonicprenumerationen. Ibland har man tur.
Bonusskiva med Sonicprenumerationen. Ibland har man tur.
Saturday, September 1, 2007
De illiteratas frälsare
Expressen har börjat en ny kampanj. Med Bondfilmerna försvinnande i backspegeln ska man nu ge sig på litterära klassiker. "Samla världens bästa böcker" utropar man. Det verkar satsas riktigt hårt, med reklamfilm och allt. 30 stycken ska det bli allt som allt.
Jag ska här, käre läsare, för din bekvämlighets skull, direkt presentera den kompletta listan. Den följer i kronologisk ordning (Expressens, inte den ursprungliga).
August Strindberg - Hemsöborna
Selma Lagerlöf - Gösta Berlings Saga
John Steinbeck - Möss och Människor
Hjalmar Söderberg - Doktor Glas
Virginia Woolf - Mrs Dalloway
Harry Martinson - Nässlorna Blomma
Jane Austen - Stolthet och Fördom
Karin Boye - Kallocain
William Golding - Flugornas Herre
Pär Lagerkvist - Dvärgen
Thomas Mann - Döden i Venedig
Hjalmar Bergman - Markurells i Wadköping
Albert Camus - Främlingen
Marguerite Duras - Älskaren
Ernest Hemingway - Den Gamle och Havet
Hermann Hesse - Stäppvargen
Joseph Conrad - Mörkrets Hjärta
Carl Jonas Love Almqvist - Det Går An
Elsie Johansson - Mosippan
Oscar Wilde - Dorian Grays Porträtt
Francoise Sagan - Bonjour Tristesse
Fjodor Dostojevskij - Spelaren
Ivar Lo-Johansson - Måna är Död
Franz Kafka - Förvandlingen
Hjalmar Söderberg - Den Allvarsamma Leken
Harper Lee - Dödssynden (To Kill a Mockingbird)
John le Carré - Spionen som Kom in från Kylan
Selma Lagerlöf - Kejsaren av Portugalien
Evelyn Waugh - En Förlorad Värld
D. H. Lawrence - Lady Chatterleys Älskare
Det är förstås en fantastisk välgärning Expressen och samarbetspartnern Albert Bonniers Förlag gör. Att nu slutligen få lite bildning i den illiterata massan, visa den vad riktig kultur är efter alla dessa Bondfilmer och pocketdeckare.
Men man får inte skrämma bort någon. "Grunden när vi valde böckerna är att de är väldigt bra berättelser. Ingen behöver vara rädd för att de ska vara svårlästa, abstrakta eller tråkiga", säger Per Svensson, kulturchef på Expressen (och vad Bonniers har rättigheter till har, förutsätter jag, ingen som helst betydelse). Och samtidigt spelar man på folks uppfattning om vad som är "riktig litteratur". Jag kan slå vad om rätt mycket att folk förväntas tänka: "Visst borde man ha läst lite Kafka ändå". Och har man väl börjat så sitter man där. Man kan nämligen inte bara köpa lösa volymer. Då matchar inte ryggarna som går i en färgskala från lila till grönt, och bildar "porträtten av åtta av författarna". Det är så väluttänkt att jag blir matt av beundran (jag hade kunnat ge nästan vad som helst för att få vara med på planeringsmötet).
Men det är en intressant skara böcker som Expressen kallar "världens bästa". Uppenbarligen skrevs ingen litteratur av något noterbart värde före 1800-talet, och 40% av denna världslitteraturens grädda är remarkabelt nog svensk. Och två författare (Söderberg och Lagerlöf) har till och med lyckats få med två verk. De måste i sanning vara de bästa som fäst ord på papper på denna jord.
Intressantast är kanske ändå det som sticker ut. Vad vill man till exempel med namn som Le Carré och Johansson? Är det ett sätt att foga in dem i kanon, bredvid Dostojevskij och Virginia Woolf? Eller vill man säga "Titta, vi har med någonting ni har läst och tyckt om. Vi är inte svåra"?
Den bestående effekten av denna drive lär ändå bli en ansamling av bokhylleprydnader i en massa svenska hem. Inköpta med de bästa av intentioner, men i slutändan lämnade olästa. Som så många andra liknande serier av andra förlag. I mina ögon verkar sådana här serier alltid vara något slags bondfångeri. Speciellt som man, om man investerar i hela paketet faktiskt lagt ut den nätta summan av 1770 kronor (detta, förutsätter jag, inte inkluderat de 30 nummer av Expressen man också måste köpa). Detta för böcker som i de flesta fall lär finnas i pocket.
Om urvalet verkat ha mer av en tanke bakom hade det varit en annan sak. Men nu verkar det bara som man valt det som förväntas ge flest köpare. Kom tillbaka när ni valt att fokusera på något snävare, Expressen. Kanske på en av dessa författare. Kafkas samlade verk. Eller Dostojevskijs. Då kan jag tänka mig att visa lite intresse.
Jag ska här, käre läsare, för din bekvämlighets skull, direkt presentera den kompletta listan. Den följer i kronologisk ordning (Expressens, inte den ursprungliga).
August Strindberg - Hemsöborna
Selma Lagerlöf - Gösta Berlings Saga
John Steinbeck - Möss och Människor
Hjalmar Söderberg - Doktor Glas
Virginia Woolf - Mrs Dalloway
Harry Martinson - Nässlorna Blomma
Jane Austen - Stolthet och Fördom
Karin Boye - Kallocain
William Golding - Flugornas Herre
Pär Lagerkvist - Dvärgen
Thomas Mann - Döden i Venedig
Hjalmar Bergman - Markurells i Wadköping
Albert Camus - Främlingen
Marguerite Duras - Älskaren
Ernest Hemingway - Den Gamle och Havet
Hermann Hesse - Stäppvargen
Joseph Conrad - Mörkrets Hjärta
Carl Jonas Love Almqvist - Det Går An
Elsie Johansson - Mosippan
Oscar Wilde - Dorian Grays Porträtt
Francoise Sagan - Bonjour Tristesse
Fjodor Dostojevskij - Spelaren
Ivar Lo-Johansson - Måna är Död
Franz Kafka - Förvandlingen
Hjalmar Söderberg - Den Allvarsamma Leken
Harper Lee - Dödssynden (To Kill a Mockingbird)
John le Carré - Spionen som Kom in från Kylan
Selma Lagerlöf - Kejsaren av Portugalien
Evelyn Waugh - En Förlorad Värld
D. H. Lawrence - Lady Chatterleys Älskare
Det är förstås en fantastisk välgärning Expressen och samarbetspartnern Albert Bonniers Förlag gör. Att nu slutligen få lite bildning i den illiterata massan, visa den vad riktig kultur är efter alla dessa Bondfilmer och pocketdeckare.
Men man får inte skrämma bort någon. "Grunden när vi valde böckerna är att de är väldigt bra berättelser. Ingen behöver vara rädd för att de ska vara svårlästa, abstrakta eller tråkiga", säger Per Svensson, kulturchef på Expressen (och vad Bonniers har rättigheter till har, förutsätter jag, ingen som helst betydelse). Och samtidigt spelar man på folks uppfattning om vad som är "riktig litteratur". Jag kan slå vad om rätt mycket att folk förväntas tänka: "Visst borde man ha läst lite Kafka ändå". Och har man väl börjat så sitter man där. Man kan nämligen inte bara köpa lösa volymer. Då matchar inte ryggarna som går i en färgskala från lila till grönt, och bildar "porträtten av åtta av författarna". Det är så väluttänkt att jag blir matt av beundran (jag hade kunnat ge nästan vad som helst för att få vara med på planeringsmötet).
Men det är en intressant skara böcker som Expressen kallar "världens bästa". Uppenbarligen skrevs ingen litteratur av något noterbart värde före 1800-talet, och 40% av denna världslitteraturens grädda är remarkabelt nog svensk. Och två författare (Söderberg och Lagerlöf) har till och med lyckats få med två verk. De måste i sanning vara de bästa som fäst ord på papper på denna jord.
Intressantast är kanske ändå det som sticker ut. Vad vill man till exempel med namn som Le Carré och Johansson? Är det ett sätt att foga in dem i kanon, bredvid Dostojevskij och Virginia Woolf? Eller vill man säga "Titta, vi har med någonting ni har läst och tyckt om. Vi är inte svåra"?
Den bestående effekten av denna drive lär ändå bli en ansamling av bokhylleprydnader i en massa svenska hem. Inköpta med de bästa av intentioner, men i slutändan lämnade olästa. Som så många andra liknande serier av andra förlag. I mina ögon verkar sådana här serier alltid vara något slags bondfångeri. Speciellt som man, om man investerar i hela paketet faktiskt lagt ut den nätta summan av 1770 kronor (detta, förutsätter jag, inte inkluderat de 30 nummer av Expressen man också måste köpa). Detta för böcker som i de flesta fall lär finnas i pocket.
Om urvalet verkat ha mer av en tanke bakom hade det varit en annan sak. Men nu verkar det bara som man valt det som förväntas ge flest köpare. Kom tillbaka när ni valt att fokusera på något snävare, Expressen. Kanske på en av dessa författare. Kafkas samlade verk. Eller Dostojevskijs. Då kan jag tänka mig att visa lite intresse.
Tuesday, August 28, 2007
Thursday, August 23, 2007
På tiden
Det verkar som att SVT slutligen insett sitt ansvar och börjat sända "Studio 60 on the Sunset Strip". Och dessutom på en vettig tid (onsdag 22.00). Om du inte redan sett den, gör det. En Aaron Sorkin på tre kvarts-fart är fortfarande bättre än det mesta som går på TV.
Monday, August 20, 2007
Monday, August 13, 2007
Monday, July 23, 2007
Ny skiva
Suzanne Vega - Suzanne Vega
Egentligen en del av den förra laddningen, men den tog god tid på sig att anlända.
Egentligen en del av den förra laddningen, men den tog god tid på sig att anlända.
Sunday, July 1, 2007
En avbruten storslagen återkomst
Jag har aldrig i mitt liv sett fram emot en ny TV-serie som jag såg fram emot "Studio 60 on the Sunset Strip".
Aaron Sorkin hade kickats ut ur "The West Wing" efter säsong fyra, då man kommit på honom med att använda kokain (tydligen för att klara av att skriva en TV-serie till stor del på egen hand). Nu, tre år senare stundade hans stora återkomst. Han skulle skriva om TV-världen, ett ämne man föreställer sig att han kunde ösa rätt gott om material ur.
Och skådespelarlistan såg fantastisk ut. Bradley Whitford hade spelat den överlägset coolaste karaktären i "The West Wing", och till stor del dragit serien ensam under de sista två säsongerna. Amanda Peet och Sarah Paulson var båda med i "Jack & Jill", vars förstasäsong framkallade ett stort beroende för ett antal år sedan. Timothy Busfield hade en återkommande gästroll i "The West Wing". Matthew Perry var... ja, du vet vad Matthew Perry har sysslat med tidigare. Och dessa var bara de skådespelare jag känt till och (möjligen med undantag av Perry) beundrat sedan tidigare.
Serien handlar om personerna bakom det fiktiva sketchprogrammet "Studio 60 on the Sunset Strip" producerat av det lika fiktiva nätverket NBS. Parallellerna till Sorkins debutserie "Sports Night", också den om människorna involverade i att skapa ett TV-program, kommer så automatiskt att de nästan är löjliga att nämna. Men mycket är också annrlunda. Här ligger fokuset på TV-världen på ett mycket tydligare sätt. Det är dessutom en betydligt mer cynisk Sorkin vi får uppleva. Metainslagen är nästan smärtsamt påtagliga, med sviktande tittarsiffror och ett TV-bolag vars största rädsla är att på något sätt stöta sig med någon över huvud taget.
Men trots att Sorkins penna är lika vass som någonsin tidigare har det svårt att lyfta. Den lekfulla elegansen jag lärt mig att älska är inte riktigt närvarande. I perioder tar det fart. Kanske tydligast i de sista tre-fyra avsnitten före juluppehållet. Då skjuter hoppet fart i mig. Hoppet att det vi sett hittills bara varit en startsträcka. Men som helhet måste serien anses som ojämn. Det enda som är precis så bra som jag förväntade mig är skådespeleriet. Och förutom de aktörer som redan nämnts måste vi även hala fram Steven Weber här. Han ger en fantastisk tyngd åt sin karaktär och är oftast en fröjd att skåda.
Att serien inte skulle överleva sommaren stod klart redan under vintern. När en serie slutar sändas vid den tiden på året utan några som helst uppgifter om återupptagande är det i allmänhet dags att sälja sina aktier i företaget. Under dessa omständigheter kändes det nästan onödigt när serien nådde ytterligare en topp under sina sista avsnitt. Allting var ju ändå slut.
Men det som kändes mest tragiskt var egentligen inte att serien var slut, trots att jag gärna hade tagit en tre-fyra säsonger till. Det värsta var bekräftelsen på att Aaron Sorkins typ av serie tydligen inte funkar. Att hans stora återkomst fick ett tvärt avbrott. Och vem vet när han nu får chansen att göra något av den här storleken igen. Och när vi nästa gång får se en sådan här samling skådespelare tillsammans på TV igen. TV-klimatet är i sanning lika dystert som Sorkin beskrev det. Det öde som "Studio 60" rönte bevisade hans poäng tydligare än ens hans fiktion klarade av.
Aaron Sorkin hade kickats ut ur "The West Wing" efter säsong fyra, då man kommit på honom med att använda kokain (tydligen för att klara av att skriva en TV-serie till stor del på egen hand). Nu, tre år senare stundade hans stora återkomst. Han skulle skriva om TV-världen, ett ämne man föreställer sig att han kunde ösa rätt gott om material ur.
Och skådespelarlistan såg fantastisk ut. Bradley Whitford hade spelat den överlägset coolaste karaktären i "The West Wing", och till stor del dragit serien ensam under de sista två säsongerna. Amanda Peet och Sarah Paulson var båda med i "Jack & Jill", vars förstasäsong framkallade ett stort beroende för ett antal år sedan. Timothy Busfield hade en återkommande gästroll i "The West Wing". Matthew Perry var... ja, du vet vad Matthew Perry har sysslat med tidigare. Och dessa var bara de skådespelare jag känt till och (möjligen med undantag av Perry) beundrat sedan tidigare.
Serien handlar om personerna bakom det fiktiva sketchprogrammet "Studio 60 on the Sunset Strip" producerat av det lika fiktiva nätverket NBS. Parallellerna till Sorkins debutserie "Sports Night", också den om människorna involverade i att skapa ett TV-program, kommer så automatiskt att de nästan är löjliga att nämna. Men mycket är också annrlunda. Här ligger fokuset på TV-världen på ett mycket tydligare sätt. Det är dessutom en betydligt mer cynisk Sorkin vi får uppleva. Metainslagen är nästan smärtsamt påtagliga, med sviktande tittarsiffror och ett TV-bolag vars största rädsla är att på något sätt stöta sig med någon över huvud taget.
Men trots att Sorkins penna är lika vass som någonsin tidigare har det svårt att lyfta. Den lekfulla elegansen jag lärt mig att älska är inte riktigt närvarande. I perioder tar det fart. Kanske tydligast i de sista tre-fyra avsnitten före juluppehållet. Då skjuter hoppet fart i mig. Hoppet att det vi sett hittills bara varit en startsträcka. Men som helhet måste serien anses som ojämn. Det enda som är precis så bra som jag förväntade mig är skådespeleriet. Och förutom de aktörer som redan nämnts måste vi även hala fram Steven Weber här. Han ger en fantastisk tyngd åt sin karaktär och är oftast en fröjd att skåda.
Att serien inte skulle överleva sommaren stod klart redan under vintern. När en serie slutar sändas vid den tiden på året utan några som helst uppgifter om återupptagande är det i allmänhet dags att sälja sina aktier i företaget. Under dessa omständigheter kändes det nästan onödigt när serien nådde ytterligare en topp under sina sista avsnitt. Allting var ju ändå slut.
Men det som kändes mest tragiskt var egentligen inte att serien var slut, trots att jag gärna hade tagit en tre-fyra säsonger till. Det värsta var bekräftelsen på att Aaron Sorkins typ av serie tydligen inte funkar. Att hans stora återkomst fick ett tvärt avbrott. Och vem vet när han nu får chansen att göra något av den här storleken igen. Och när vi nästa gång får se en sådan här samling skådespelare tillsammans på TV igen. TV-klimatet är i sanning lika dystert som Sorkin beskrev det. Det öde som "Studio 60" rönte bevisade hans poäng tydligare än ens hans fiktion klarade av.
Saturday, June 23, 2007
En amerikansk imitation
Jag minns det fortfarande som ett ögonblick av svaghet. Ett ögonblick jag skulle komma att ångra
Det var några år sedan och jag hade sett och älskat de första tre säsongerna av "Coupling" under en reprisvända på SVT. Fjärde säsongen var på väg att inhandlas på DVD och abstinensen var svår. I det läget lyckades jag få tag på ett par avsnitt av den amerikanska versionen och beslutade mig, mot allt bättre vetande, för att faktiskt se dem.
Jag måste först erkänna att jag har enormt svårt att förstå hela fenomenet. Varför känner man på andra sidan Atlanten ett behov av att spela in TV-serier på nytt på hemmaplan när de redan finns där så tillgängliga? Är det för att amerikanska TV-bolag får nervösa ryckningar av säsonger som inte uppgår till tjugotvå avsnitt?
Den amerikanska versionen bestod delvis av direkta nyinspelningar av avsnitt från originalserien, men också av helt nya manus. De två jag hade lyckats få tag på hörde till den förra kategorin. De var katastrofalt dåliga. De hade helt enkelt spelat in samma sak en gång till, men använt skådespelare helt befriade från all form av utstrålning. Jag erfor en total brist på förståelse för hela projektet.
Nyligen fick jag dock chansen att se igenom resten av de tio avsnitt som spelades in. Det kan verka märkligt att jag, med de erfarenheter jag haft av den tidigare tog den, men jag var nyfiken på vad de hade gjort med de egenproducerade manusen
De var helt tittbara. Ingenting jag skulle rekommendera någon, men inte heller något som gjorde ont på det sätt nyinspelningarna hade gjort. Men det var inte "Coupling". Det fanns inget kvar av den genomtänkthet och intelligens som gjort Steven Moffats manus till något utöver det vanliga. Dessutom kändes det som att karaktärerna hade ytterst lite att göra med de jag kände sedan tidigare. Framförallt har Susan förvandlats till något som ligger långt ifrån den person Sarah Alexander gjorde levande för BBC. Detta i samband med att skådespeleriet fortfarande var helt intetsägande bäddade för en ytterst lättglömd upplevelse.
Det hade helt enkelt blivit en vanlig sitcom. Ett par skratt per avsnitt, men inget man känner ett behov av att se mer av. En av dessa sitcoms som det startas åtskilliga av varje år och som läggs ner i nästan samma takt, bara för att ersättas av nya lika oinspirerade efterföljare. Ett vittnesbörd om en genre i kris.
Av något intelligent, varmt och mänskligt hade det blivit något att snabbkonsumera, och det fanns inte ens någon där att sörja. Kanske det trots allt var bäst så.
Det var några år sedan och jag hade sett och älskat de första tre säsongerna av "Coupling" under en reprisvända på SVT. Fjärde säsongen var på väg att inhandlas på DVD och abstinensen var svår. I det läget lyckades jag få tag på ett par avsnitt av den amerikanska versionen och beslutade mig, mot allt bättre vetande, för att faktiskt se dem.
Jag måste först erkänna att jag har enormt svårt att förstå hela fenomenet. Varför känner man på andra sidan Atlanten ett behov av att spela in TV-serier på nytt på hemmaplan när de redan finns där så tillgängliga? Är det för att amerikanska TV-bolag får nervösa ryckningar av säsonger som inte uppgår till tjugotvå avsnitt?
Den amerikanska versionen bestod delvis av direkta nyinspelningar av avsnitt från originalserien, men också av helt nya manus. De två jag hade lyckats få tag på hörde till den förra kategorin. De var katastrofalt dåliga. De hade helt enkelt spelat in samma sak en gång till, men använt skådespelare helt befriade från all form av utstrålning. Jag erfor en total brist på förståelse för hela projektet.
Nyligen fick jag dock chansen att se igenom resten av de tio avsnitt som spelades in. Det kan verka märkligt att jag, med de erfarenheter jag haft av den tidigare tog den, men jag var nyfiken på vad de hade gjort med de egenproducerade manusen
De var helt tittbara. Ingenting jag skulle rekommendera någon, men inte heller något som gjorde ont på det sätt nyinspelningarna hade gjort. Men det var inte "Coupling". Det fanns inget kvar av den genomtänkthet och intelligens som gjort Steven Moffats manus till något utöver det vanliga. Dessutom kändes det som att karaktärerna hade ytterst lite att göra med de jag kände sedan tidigare. Framförallt har Susan förvandlats till något som ligger långt ifrån den person Sarah Alexander gjorde levande för BBC. Detta i samband med att skådespeleriet fortfarande var helt intetsägande bäddade för en ytterst lättglömd upplevelse.
Det hade helt enkelt blivit en vanlig sitcom. Ett par skratt per avsnitt, men inget man känner ett behov av att se mer av. En av dessa sitcoms som det startas åtskilliga av varje år och som läggs ner i nästan samma takt, bara för att ersättas av nya lika oinspirerade efterföljare. Ett vittnesbörd om en genre i kris.
Av något intelligent, varmt och mänskligt hade det blivit något att snabbkonsumera, och det fanns inte ens någon där att sörja. Kanske det trots allt var bäst så.
Tuesday, June 5, 2007
Ny skiva
Ebba Forsberg - Ebba Forsberg
De hade utförsäljning i den lokala skivaffären. Den hade tydligen gått i konkurs (hur många månader sedan var det de öppnade?). Jag köpte även eMiL Jensens "Mellansnack", men den faller utanför skivrapporteringen eftersom den officiellt räknas som ljudbok.
De hade utförsäljning i den lokala skivaffären. Den hade tydligen gått i konkurs (hur många månader sedan var det de öppnade?). Jag köpte även eMiL Jensens "Mellansnack", men den faller utanför skivrapporteringen eftersom den officiellt räknas som ljudbok.
Friday, June 1, 2007
Den romantiserade boken
Jag fick under dagens frukost det tvivelaktiga nöjet att lyssna till "nöjespanelen" i SVT:s morgonprogram. De tog upp "den svenska romanens död" och diskussionen spårade in på boken som medium och Claes-Johan Larsson yttrade: "Det var ju så många som sa när de här nya skrivplattorna kom, där man då skulle kunna ladda hem romaner och sitta på en digital skiva och läsa hur mycket som helst. Fortfarande är det ju faktiskt också utformingen, känslan av att vända dom här bladen. Alltså, det är ju en abstrakt upplevelse som inte bara ligger i texten utan också i det man faktiskt håller i."
Det där är förstås ett stort lass strunt. Men det är strunt man får höra rätt ofta. Det finns ett romantiserande av boken som objekt. Men sanningen är ju att boken lever vidare som objekt enbart därför att det inte har kommit någonting som är smidigare att använda.
Det är här vi gör den oundvikliga jämförelsen med sättet att lagra och konsumera musik. Den må kännas trött, men den är otroligt relevant. Musik köptes förr på LP och senare på CD. Folk närde en kärlek till dessa objekt som gick utanför själva mediet. Det klagades (det händer för övrigt fortfarande) på att CD:ns lilla format gjorde att omslagen inte blev de konstverk LP-omslagen hade erbjudit. Mer sällan talades det om hur mycket mindre plats CD-skivorna tog.
Sedan uppfann någon internet. Med tiden kunde musiken spridas betydligt fortare och lättare än vad som förut varit fallet. Idag kan det ta några minuter att leta upp musiken, ladda ner den och föra över den till valfri ljuduppspelande maskin. Tacka tusan för att folk gör det snarare än tar sig igenom en procedur som tar åtminstone tio minuter (förutsatt att du bor granne med en skivaffär), men vanligtvis tar dagar eller till och med veckor (jag väljer att hålla de ekonomiska aspekterna utanför den här texten, den olagliga fildelningens vara och icke vara är en helt annan diskussion för ett helt annat tillfälle).
Visst finns det fortfarande sådana som går igenom denna långa procedur. Jag är själv en av dem. Inbiten samlarmänniska som jag är fortsätter jag att köpa mina skivor. Och böcker. Visst finns det ett mervärde i det fysiska objektet. Men vi ska inte lura oss själva här. Det mervärdet är betydligt mindre än vissa vill få det till. Det stora flertalet väljer nedladdningsvägen för att den är så mycket smidigare. För dem har plasten och papperet som ligger runt skivan föga betydelse.
Förr eller senare kommer någon komma på en lösning för införskaffande och läsande av text som är smidigare än dagens böcker och då kommer samma skeende sättas igång inom bokvärlden. Claes-Johan Larsson lär förvisso fortsätta köpa sina pappersvolymer. Jag kommer antagligen att göra detsamma. Men de flesta kommer sluta göra det. De kommer sluta göra det därför att Claes-Johan Larsson har fel. Precis som musikens magi inte ligger i plasten ligger inte bokens magi i papperet. Den ligger i texten.
Det där är förstås ett stort lass strunt. Men det är strunt man får höra rätt ofta. Det finns ett romantiserande av boken som objekt. Men sanningen är ju att boken lever vidare som objekt enbart därför att det inte har kommit någonting som är smidigare att använda.
Det är här vi gör den oundvikliga jämförelsen med sättet att lagra och konsumera musik. Den må kännas trött, men den är otroligt relevant. Musik köptes förr på LP och senare på CD. Folk närde en kärlek till dessa objekt som gick utanför själva mediet. Det klagades (det händer för övrigt fortfarande) på att CD:ns lilla format gjorde att omslagen inte blev de konstverk LP-omslagen hade erbjudit. Mer sällan talades det om hur mycket mindre plats CD-skivorna tog.
Sedan uppfann någon internet. Med tiden kunde musiken spridas betydligt fortare och lättare än vad som förut varit fallet. Idag kan det ta några minuter att leta upp musiken, ladda ner den och föra över den till valfri ljuduppspelande maskin. Tacka tusan för att folk gör det snarare än tar sig igenom en procedur som tar åtminstone tio minuter (förutsatt att du bor granne med en skivaffär), men vanligtvis tar dagar eller till och med veckor (jag väljer att hålla de ekonomiska aspekterna utanför den här texten, den olagliga fildelningens vara och icke vara är en helt annan diskussion för ett helt annat tillfälle).
Visst finns det fortfarande sådana som går igenom denna långa procedur. Jag är själv en av dem. Inbiten samlarmänniska som jag är fortsätter jag att köpa mina skivor. Och böcker. Visst finns det ett mervärde i det fysiska objektet. Men vi ska inte lura oss själva här. Det mervärdet är betydligt mindre än vissa vill få det till. Det stora flertalet väljer nedladdningsvägen för att den är så mycket smidigare. För dem har plasten och papperet som ligger runt skivan föga betydelse.
Förr eller senare kommer någon komma på en lösning för införskaffande och läsande av text som är smidigare än dagens böcker och då kommer samma skeende sättas igång inom bokvärlden. Claes-Johan Larsson lär förvisso fortsätta köpa sina pappersvolymer. Jag kommer antagligen att göra detsamma. Men de flesta kommer sluta göra det. De kommer sluta göra det därför att Claes-Johan Larsson har fel. Precis som musikens magi inte ligger i plasten ligger inte bokens magi i papperet. Den ligger i texten.
Sunday, May 27, 2007
Nya skivor
Jag har beslutat att börja med att meddela i bloggen när jag köper nya skivor. Visserligen för jag lista över det, vilket fungerar utmärkt för mina personliga behov. Men det är inte riktigt motiverat att skickan ut listan till alla som möjligen kan vara intresserade så fort det sker en uppdatering. Om du, käre läsare, skulle känna dig intresserad av att höra något av det som dyker upp, så hör av dig så kan vi säkert lösa det på något sätt.
Till saken. Följande har trillat in den här veckan:
Tori Amos - From the Choirgirl Hotel
The Cure - Bloodflowers
Friday Bridge - Intricacy
eMiL Jensen - Jag har splittrats (EP)
Loney, Dear - Loney, Noir
Swan Lee - Swan Lee
Sophie Zelmani - You and Him (Singel)
Till saken. Följande har trillat in den här veckan:
Tori Amos - From the Choirgirl Hotel
The Cure - Bloodflowers
Friday Bridge - Intricacy
eMiL Jensen - Jag har splittrats (EP)
Loney, Dear - Loney, Noir
Swan Lee - Swan Lee
Sophie Zelmani - You and Him (Singel)
Sunday, May 20, 2007
Saltmissbrukare
Jag förutsätter att du, käre läsare, har kommit i kontakt med uttrycket att ta något (eller någon) med en nypa salt. Det är ett bra utryck. Det innebär att man inte ska tro blint och okritiskt på objektet i fråga.
Jag ska, med risk att verka dum, erkänna att jag inte har en aning om hur uttrycket har uppstått. Vad har saltförstärkning med ett kritiskt förhållningssätt att göra? Jag har heller ingen aning om hur gammalt uttrycket är, men det känns rätt säkert att anta att det har ett antal år på nacken. I alla fall fler än jag har.
Någon gång kom någon på att man kan förstärka uttrycket genom att byta ut den där nypan mot till exempel en skopa. Dettar var väl i och för sig ingen katastrof. Det var i själva verket ett fyndigt och adekvat sätt att visa på att här var man tvungen att vara mer skeptisk än vanligt.
Men så hände något oväntat. Fler och fler brukade förstärkningar av det här slaget. Det började gå inflation i saltet. Plötsligt var ingen nöjd med den där nypan. Det var som att man tyckte att "en nypa gör ju ingen smakskillnad". Man var tvungen att brassa på för att inte försummas i allt saltet.
Men, käre läsare, uttrycket är ju tillräckligt starkt som det är. En nypa räcker alldeles utmärkt för att göra den önskade poängen. Jag tror det är dags att sluta med saltmissbruket. Antingen drar vi själva ner på det eller så får vi tillsätta en kontrollnämnd som styr vem som får använda extra salt för att se till att det hela hålls på en lagom nivå, men som samtidigt får ge dispans för extra ransoner där det verkligen är motiverat. Någon gång då och då.
Slutligen ska det konstateras att detta resonemang går att applicera på många håll i den gängse språkanvändningen. Det jag kanske reagerar mest över är användandet av flera utropstecken efter varandra. Jag, som är ytterst sparsam med mina utropstecken, anser i alla fall att ett är kraftfullt nog. Två eller tre gör egentligen ingen skillnad i uttrycket. Det för bara med sig att det ensamma tecknet förlorar sin kraft. Här kan man förstås hävda att jag har fel. Att det finns olika grader av "utrop", men jag tänker, envis som jag är, fortsätta att snåla med utropstecknen (precis som med saltet). Som en liten proteströrelse, om du så vill.
Jag ska, med risk att verka dum, erkänna att jag inte har en aning om hur uttrycket har uppstått. Vad har saltförstärkning med ett kritiskt förhållningssätt att göra? Jag har heller ingen aning om hur gammalt uttrycket är, men det känns rätt säkert att anta att det har ett antal år på nacken. I alla fall fler än jag har.
Någon gång kom någon på att man kan förstärka uttrycket genom att byta ut den där nypan mot till exempel en skopa. Dettar var väl i och för sig ingen katastrof. Det var i själva verket ett fyndigt och adekvat sätt att visa på att här var man tvungen att vara mer skeptisk än vanligt.
Men så hände något oväntat. Fler och fler brukade förstärkningar av det här slaget. Det började gå inflation i saltet. Plötsligt var ingen nöjd med den där nypan. Det var som att man tyckte att "en nypa gör ju ingen smakskillnad". Man var tvungen att brassa på för att inte försummas i allt saltet.
Men, käre läsare, uttrycket är ju tillräckligt starkt som det är. En nypa räcker alldeles utmärkt för att göra den önskade poängen. Jag tror det är dags att sluta med saltmissbruket. Antingen drar vi själva ner på det eller så får vi tillsätta en kontrollnämnd som styr vem som får använda extra salt för att se till att det hela hålls på en lagom nivå, men som samtidigt får ge dispans för extra ransoner där det verkligen är motiverat. Någon gång då och då.
Slutligen ska det konstateras att detta resonemang går att applicera på många håll i den gängse språkanvändningen. Det jag kanske reagerar mest över är användandet av flera utropstecken efter varandra. Jag, som är ytterst sparsam med mina utropstecken, anser i alla fall att ett är kraftfullt nog. Två eller tre gör egentligen ingen skillnad i uttrycket. Det för bara med sig att det ensamma tecknet förlorar sin kraft. Här kan man förstås hävda att jag har fel. Att det finns olika grader av "utrop", men jag tänker, envis som jag är, fortsätta att snåla med utropstecknen (precis som med saltet). Som en liten proteströrelse, om du så vill.
Thursday, May 10, 2007
Att maila P1
Jag har på senare tid lagt mig till med vanan att lyssna på radio i köket när jag får chansen (det vill säga när jag är ensam i köket). Jag har helt enkelt insett att TV:n är mycket dålig som bakgrundsförströelse, speciellt medan man lagar maten. Dels är det svårt att hitta något intressant, dels är TV ett så förbaskat visuellt medium.
Vanligtvis är det P1 som står på, dels för att där är det störst chans att träffa på något intressant och dels för att när man väl har fått in P1 flyttar man helst inte nålen från den frekvensen. Det kan nämligen vara vansinnigt svårt att få in kanalen igen. Det ligger så enormt många kanalen i den nedre ändan av FM-bandet här nere. Uppe i nordanlandet (Göteborg med omnejd) fanns aldrig det problemet. Där låg P1 och P2 som två ensliga öar i den nedre tredjedelen av bandet. Därefter kom P3 och P4 rätt tätt och sedan en hel massa kommersiella kanaler där uppe (men dit begav man sig sällan). Det är dock intressant att notera hur sällan radion i köket används. Det kan gå veckor utan att någon byter kanal, vilket måste innebära antingen att alla uppskattar att lyssna på P1 eller att jag är den enda som använder radion.
För ett tag sedan stötte jag dock på någonting märkligt. I avslutningen av ett kulturprogram noterades det (fritt citerat): "Redaktionen tar även emot filosofiska frågor på litteraturen. Maila till biblioteket@sr.se". Jag blev helt chockad. Man skulle "maila" programmet, inte "skicka e-post" utan "maila". Detta ord, som används av gissningsvis 98 procent av den del av befolkningen som faktiskt ägnar sig åt aktiviteten i fråga, har faktiskt tagit sig ut, inte bara i medievärlden utan ända till P1.
Men det stoppar inte där. Vad som är ännu mer anmärkningsvärt, men svårt för dig, käre läsare, att urskilja när det återges i skrift, är sättet adressen lästes på. Det där tecknet som vi nu för tiden använder i stort sett dagligen kallades inte "snabela" utan "at". I och för sig förtydligades det när adressen upprepades genom att den mer traditionella uttydelsen av termen användes, men i alla fall. Jag trodde aldrig jag skulle se dagen komma. Och framförallt inte i statsradions kanaler, och än mindre i P1.
Det ska här och nu tydliggöras att jag på intet sätt tror mig ha upplevt en historisk händelse. Mitt radiolyssnande är i själva verket så sporadiskt att det här mycket väl kan ha pågått länge. Jag inser också att man i så officiella sammanhang som på radio måste hålla sig till officiellt fastslagna begrepp, att man inte kan ge sig ut och använda nya ord hur som helst bara för att alla det berör gör det. Men ändå känns det som att P1 har tagit ett steg närmare verkligheten.
Kan man måhända hoppas att "snedstrecket" är nästa på listan?
Vanligtvis är det P1 som står på, dels för att där är det störst chans att träffa på något intressant och dels för att när man väl har fått in P1 flyttar man helst inte nålen från den frekvensen. Det kan nämligen vara vansinnigt svårt att få in kanalen igen. Det ligger så enormt många kanalen i den nedre ändan av FM-bandet här nere. Uppe i nordanlandet (Göteborg med omnejd) fanns aldrig det problemet. Där låg P1 och P2 som två ensliga öar i den nedre tredjedelen av bandet. Därefter kom P3 och P4 rätt tätt och sedan en hel massa kommersiella kanaler där uppe (men dit begav man sig sällan). Det är dock intressant att notera hur sällan radion i köket används. Det kan gå veckor utan att någon byter kanal, vilket måste innebära antingen att alla uppskattar att lyssna på P1 eller att jag är den enda som använder radion.
För ett tag sedan stötte jag dock på någonting märkligt. I avslutningen av ett kulturprogram noterades det (fritt citerat): "Redaktionen tar även emot filosofiska frågor på litteraturen. Maila till biblioteket@sr.se". Jag blev helt chockad. Man skulle "maila" programmet, inte "skicka e-post" utan "maila". Detta ord, som används av gissningsvis 98 procent av den del av befolkningen som faktiskt ägnar sig åt aktiviteten i fråga, har faktiskt tagit sig ut, inte bara i medievärlden utan ända till P1.
Men det stoppar inte där. Vad som är ännu mer anmärkningsvärt, men svårt för dig, käre läsare, att urskilja när det återges i skrift, är sättet adressen lästes på. Det där tecknet som vi nu för tiden använder i stort sett dagligen kallades inte "snabela" utan "at". I och för sig förtydligades det när adressen upprepades genom att den mer traditionella uttydelsen av termen användes, men i alla fall. Jag trodde aldrig jag skulle se dagen komma. Och framförallt inte i statsradions kanaler, och än mindre i P1.
Det ska här och nu tydliggöras att jag på intet sätt tror mig ha upplevt en historisk händelse. Mitt radiolyssnande är i själva verket så sporadiskt att det här mycket väl kan ha pågått länge. Jag inser också att man i så officiella sammanhang som på radio måste hålla sig till officiellt fastslagna begrepp, att man inte kan ge sig ut och använda nya ord hur som helst bara för att alla det berör gör det. Men ändå känns det som att P1 har tagit ett steg närmare verkligheten.
Kan man måhända hoppas att "snedstrecket" är nästa på listan?
Saturday, April 14, 2007
Amerikansk TV på svenska
Jag införskaffade nyligen "Kommissionen" på DVD (de praktiskt taget slängde den efter mig) och fick en möjlighet att gå tillbaka och ompröva mina gamla känslor inför detta unikum (?) inom svensk TV-dramatik. Det slog mig att mina känslor och reflektioner från förra gången faktiskt stämde i princip helt och hållet.
Först en summering för den som är obekant med serien. Om du, käre läsare, redan sett den (eller vet vad den går ut på) kan du hoppa till nästa stycke. "Kommissionen" gick på SVT hösten 2005. Den är tolv avsnitt lång (13 om man räknar det dubbellånga öppningsavsnittet som två (vilket jag är frestad att göra, men för enkelhetens skull kommer avhålla mig ifrån i den här texten)) och beskriver ett terroristattentat i centrala Stockholm och det arbete som följer för den kommission som får hantera följderna. Tittarsiffrorna var svaga och serien fick ta emot en hel del skit, det mesta välförtjänt.
Jag är ingen fan av svenska dramaserier. Jag brukar undvika dem så gott det går. Jag vet fortfarande inte varför jag tittade på den här serien, och jag är fortfarande förvånad när jag minns att jag gick runt och längtade efter nya avsnitt.
Serien kändes helt enkelt inte svensk. Det märktes att man sneglat över Atlanten mot den amerikanska TV-dramatiken, som då upplevde en boom, och utan tvekan levererade världens mest intressanta TV. Det hade blivit inne att faktiskt berätta en historia över längre tid och inte bara leverera stand-aloneavsnitt för att undvika att skrämma bort tillfälliga tittare.
Så här satsade SVT på en lång serie (med SVT-mått mätt) och allt andades amerikanst. Det handlade inte bara om sättet att berätta, utan även om detaljer som hur introsekvensen såg ut eller det faktum att man presenterade gästskådespelare och huvudsaklig crew (finns det en bra svensk term?) efter densamma.
Bäst är serien när det handlar om den dagliga politiken (avsnitt 2-5 och i viss mån 8). Då märks det faktiskt att Anders Lenhoff plockat sin inspiration från The West Wing, komplett med den seriens korridorsvandrarkonversationer. Han försöker sig till och med på Aaron Sorkins patenterade humor i "En dag föds vi...".
Betydligt sämre blir det när det ska jagas terrorister. Då tappar serien fokus och bristerna i realism blir uppenbara. Hur ofta får man faktiskt tag i terroristerna i verkligheten? Och hur realistiskt är ett sånt här attentat över huvud taget? Slutet känns väl tillrättalagt, även om jag inser att man faktiskt var tvungen att få till en ordentlig avslutning. Hade jag ogillat serien mer än jag gjorde hade jag kunnat ägna en hel text åt hur dum idén var från början.
Även om de amerikanska rötterna märks tydligt är allt några steg taffligare, inte på långt när lika professionellt. En del av det går kanske att skylla på att budgeten är lägre, men jag tror inte att det är där de huvudsakliga problemen ligger. Skådespeleriet fungerar ofta dåligt, även om jag får en känsla av att det framförallt är regin det brister i. Karaktärerna känns på sina håll mer än lovligt stereotypa. Manuset känns ofta otympligt. Saker och ting kunde varit rappare och snyggare på alla plan. Drar man dessutom jämförelsen till The West Wing (något som Lenhoff själv gjort i intervjuer) framstår bristerna nästan skrattretande tydligt.
Ändå känns det som om man bör fokusera på det som faktiskt var bra. Hade man skippat terroistjakten och fokuserat på politiken hade jag gärna sett att serien fått fortsätta ett par säsonger till. Man är på rätt spår. Ett par sådana här försök till så kanske SVT kan få häng på hur TV ska göras riktigt bra. Nu lär det väl tråkigt nog inte hända eftersom serien togs emot så dåligt. Svensk TV lär fortsätta att lunka på i gamla spår.
Men de kan ju höra av sig när de lyssnat på förnuftets röst. "Regeringskansliet" nästa gång, kanske. Jag skulle i alla fall ge det några avsnitt.
Det bör slutligen konstateras att DVD-utgåvan tyvärr är ett skämt. Jag antar att man borde ge SVT lite cred för att det klämt dit ett 5.1-ljudspår, men jag har tyvärr inte möjligheter att testa hur bra det är. Extramaterialet är en sorglig historia. Det är hafsigt ihopkommet och innehållslöst. Tråkigt, speciellt som man märker att det funnits något slags ambition bakom. Hur svårt hade det varit att knäcka ihop ett ordentligt kommentarsspår per skiva? När ska svensk TV på DVD bli något att ha? Frågan borde väl egentligen inte beröra mig eftersom jag inte tillhör målgruppen, men det gör faktiskt ont när man ser hur de inte ens anstränger sig för att ge pontentiella konsumenter något värt att lägga pengar på.
Först en summering för den som är obekant med serien. Om du, käre läsare, redan sett den (eller vet vad den går ut på) kan du hoppa till nästa stycke. "Kommissionen" gick på SVT hösten 2005. Den är tolv avsnitt lång (13 om man räknar det dubbellånga öppningsavsnittet som två (vilket jag är frestad att göra, men för enkelhetens skull kommer avhålla mig ifrån i den här texten)) och beskriver ett terroristattentat i centrala Stockholm och det arbete som följer för den kommission som får hantera följderna. Tittarsiffrorna var svaga och serien fick ta emot en hel del skit, det mesta välförtjänt.
Jag är ingen fan av svenska dramaserier. Jag brukar undvika dem så gott det går. Jag vet fortfarande inte varför jag tittade på den här serien, och jag är fortfarande förvånad när jag minns att jag gick runt och längtade efter nya avsnitt.
Serien kändes helt enkelt inte svensk. Det märktes att man sneglat över Atlanten mot den amerikanska TV-dramatiken, som då upplevde en boom, och utan tvekan levererade världens mest intressanta TV. Det hade blivit inne att faktiskt berätta en historia över längre tid och inte bara leverera stand-aloneavsnitt för att undvika att skrämma bort tillfälliga tittare.
Så här satsade SVT på en lång serie (med SVT-mått mätt) och allt andades amerikanst. Det handlade inte bara om sättet att berätta, utan även om detaljer som hur introsekvensen såg ut eller det faktum att man presenterade gästskådespelare och huvudsaklig crew (finns det en bra svensk term?) efter densamma.
Bäst är serien när det handlar om den dagliga politiken (avsnitt 2-5 och i viss mån 8). Då märks det faktiskt att Anders Lenhoff plockat sin inspiration från The West Wing, komplett med den seriens korridorsvandrarkonversationer. Han försöker sig till och med på Aaron Sorkins patenterade humor i "En dag föds vi...".
Betydligt sämre blir det när det ska jagas terrorister. Då tappar serien fokus och bristerna i realism blir uppenbara. Hur ofta får man faktiskt tag i terroristerna i verkligheten? Och hur realistiskt är ett sånt här attentat över huvud taget? Slutet känns väl tillrättalagt, även om jag inser att man faktiskt var tvungen att få till en ordentlig avslutning. Hade jag ogillat serien mer än jag gjorde hade jag kunnat ägna en hel text åt hur dum idén var från början.
Även om de amerikanska rötterna märks tydligt är allt några steg taffligare, inte på långt när lika professionellt. En del av det går kanske att skylla på att budgeten är lägre, men jag tror inte att det är där de huvudsakliga problemen ligger. Skådespeleriet fungerar ofta dåligt, även om jag får en känsla av att det framförallt är regin det brister i. Karaktärerna känns på sina håll mer än lovligt stereotypa. Manuset känns ofta otympligt. Saker och ting kunde varit rappare och snyggare på alla plan. Drar man dessutom jämförelsen till The West Wing (något som Lenhoff själv gjort i intervjuer) framstår bristerna nästan skrattretande tydligt.
Ändå känns det som om man bör fokusera på det som faktiskt var bra. Hade man skippat terroistjakten och fokuserat på politiken hade jag gärna sett att serien fått fortsätta ett par säsonger till. Man är på rätt spår. Ett par sådana här försök till så kanske SVT kan få häng på hur TV ska göras riktigt bra. Nu lär det väl tråkigt nog inte hända eftersom serien togs emot så dåligt. Svensk TV lär fortsätta att lunka på i gamla spår.
Men de kan ju höra av sig när de lyssnat på förnuftets röst. "Regeringskansliet" nästa gång, kanske. Jag skulle i alla fall ge det några avsnitt.
Det bör slutligen konstateras att DVD-utgåvan tyvärr är ett skämt. Jag antar att man borde ge SVT lite cred för att det klämt dit ett 5.1-ljudspår, men jag har tyvärr inte möjligheter att testa hur bra det är. Extramaterialet är en sorglig historia. Det är hafsigt ihopkommet och innehållslöst. Tråkigt, speciellt som man märker att det funnits något slags ambition bakom. Hur svårt hade det varit att knäcka ihop ett ordentligt kommentarsspår per skiva? När ska svensk TV på DVD bli något att ha? Frågan borde väl egentligen inte beröra mig eftersom jag inte tillhör målgruppen, men det gör faktiskt ont när man ser hur de inte ens anstränger sig för att ge pontentiella konsumenter något värt att lägga pengar på.
Friday, April 6, 2007
Svenska och engelska texter
Igår hamnade jag i diskussionen om konfliketen mellan att skriva låttexter på sitt modersmål och på ett annat språk och om hur det är för dem som har engelska som modersmål och som därför knappast kommer i kontakt med frågeställningen och det slog mig att jag faktiskt har en gammal text liggande i ämnet som jag aldrig har gjort något med. Kanske är det dags nu att låta den se offentlighetens ljus. Jag minns inte exakt när jag skrev den, men den borde vara någonstans mellan ett och två år gammal. Den föreligger här i i stort sett oförändrat skick.
Jag ramlade i samspråk med en vän om den där urgamla frågan om varför artister väljer att skriva på de språk de gör. Jag har aldrig tillhört dem som kategoriskt förkastat de svenskar som skriver låtar på engelska (även om jag accepterar deras argument att man borde behärska sitt modersmål bättre), men kan samtidigt fundera på hur det kommer sig. För att det skulle handla om att lättare slå utomlands köper jag inte. Antagligen handlar det om någon sorts kulturella skäl, man inspireras av en viss engelskspråkig kultur. Men när man funderar på att detta för personer med engelska som modersmål inte ens är en fråga att reflektera över får man ytterligare perspektiv på frågan.
Men vi diskuterade också huruvida det kunde röra sig om att det är lättare att hålla en distans på ett språk som inte är ens eget (och nej, vi är långt ifrån de första att föra fram denna tanke). Orden kanske inte kommer riktigt lika nära, kanske inte blir lika verkliga.
Ett tag senare kom jag att tänka på att Magnus Carlson faktiskt är ett väldigt bra exempel i sammanhanget. Han skriver ju både engelska texter (till Weeping Willows) och svenska (till sina soloalbum). Och det är faktiskt som att känslorna blir större när det är på svenska. Weeping Willows har ju alltid sysslat med de stora känslorna. De där stora orden som alltid vilar på gränsen till det patetiska. Men de går aldrig över gränsen. Känslorna får förbli sådär underbart stora, där man bara kan få känna sig omsluten av Magnus underbara röst samtidigt som man ser gatlyktorna fara förbi i sin oändliga rad under en nattlig bilfärd. Man får känna att han har känt alltihop, sorgen och smärtan, och nu måste få tala om hur det känns för den som vill lyssna.
Men på svenska blir det delvis en annan sak. Fast temat är detsamma. Fast känslorna är desamma. Men det blir på något sätt ännu naknare, ännu närmare. Orden blottläggs i all sin ömklighet. På flera ställen på solodebuten "Allt Är Bara Du, Du, Du" fungerar det någorlunda ändå. I "Det Värsta av Allt" deklarerar han:
Redan här känns det som om det ligger farligt nära det patetiska, men jag köper det ändå av någon anledning. Ett par låtar senare, i "Repig 7" Singel" (jag avgudar den titeln) har texten på något sätt gått över den där gränsen (här rimmas det till och med på hjärta och smärta, det finns lagar mot sånt). Jag förmår inte ta in det och börjar till och med fundera på varför hon lämnat honom och om hon nog inte i alla fall har det bättre med den nye.
Kanske beror problemet på övermättning. Låt efter låt av massiv ensamhet blir för mycket. Men det fungerade ju hos Weeping Willows.
Så kanske finns det en poäng med att skriva på engelska i allafall. För att göra känslorna lagom stora. För att synka dem medgatlyktornas flykt.
Undrar hur de gör i den engelsktalande världen.
Jag ramlade i samspråk med en vän om den där urgamla frågan om varför artister väljer att skriva på de språk de gör. Jag har aldrig tillhört dem som kategoriskt förkastat de svenskar som skriver låtar på engelska (även om jag accepterar deras argument att man borde behärska sitt modersmål bättre), men kan samtidigt fundera på hur det kommer sig. För att det skulle handla om att lättare slå utomlands köper jag inte. Antagligen handlar det om någon sorts kulturella skäl, man inspireras av en viss engelskspråkig kultur. Men när man funderar på att detta för personer med engelska som modersmål inte ens är en fråga att reflektera över får man ytterligare perspektiv på frågan.
Men vi diskuterade också huruvida det kunde röra sig om att det är lättare att hålla en distans på ett språk som inte är ens eget (och nej, vi är långt ifrån de första att föra fram denna tanke). Orden kanske inte kommer riktigt lika nära, kanske inte blir lika verkliga.
Ett tag senare kom jag att tänka på att Magnus Carlson faktiskt är ett väldigt bra exempel i sammanhanget. Han skriver ju både engelska texter (till Weeping Willows) och svenska (till sina soloalbum). Och det är faktiskt som att känslorna blir större när det är på svenska. Weeping Willows har ju alltid sysslat med de stora känslorna. De där stora orden som alltid vilar på gränsen till det patetiska. Men de går aldrig över gränsen. Känslorna får förbli sådär underbart stora, där man bara kan få känna sig omsluten av Magnus underbara röst samtidigt som man ser gatlyktorna fara förbi i sin oändliga rad under en nattlig bilfärd. Man får känna att han har känt alltihop, sorgen och smärtan, och nu måste få tala om hur det känns för den som vill lyssna.
Men på svenska blir det delvis en annan sak. Fast temat är detsamma. Fast känslorna är desamma. Men det blir på något sätt ännu naknare, ännu närmare. Orden blottläggs i all sin ömklighet. På flera ställen på solodebuten "Allt Är Bara Du, Du, Du" fungerar det någorlunda ändå. I "Det Värsta av Allt" deklarerar han:
Vad fan ska man med kärlek till?
Det blir ju aldrig som man vill
Vad fan ska man med känslor till?
Dom gör ju ändå som dom vill
Redan här känns det som om det ligger farligt nära det patetiska, men jag köper det ändå av någon anledning. Ett par låtar senare, i "Repig 7" Singel" (jag avgudar den titeln) har texten på något sätt gått över den där gränsen (här rimmas det till och med på hjärta och smärta, det finns lagar mot sånt). Jag förmår inte ta in det och börjar till och med fundera på varför hon lämnat honom och om hon nog inte i alla fall har det bättre med den nye.
Kanske beror problemet på övermättning. Låt efter låt av massiv ensamhet blir för mycket. Men det fungerade ju hos Weeping Willows.
Så kanske finns det en poäng med att skriva på engelska i allafall. För att göra känslorna lagom stora. För att synka dem medgatlyktornas flykt.
Undrar hur de gör i den engelsktalande världen.
Monday, April 2, 2007
Käre läsare
Det kanske är läge för ett litet klargörande. Jag har ju i tidigare inlägga kallat dig, käre läsare, för just "käre läsare". Detta antyder ju att du är man. Ifall du inte är det, ta för allt i världen inte illa upp. Du är självklart välkommen vilket kön du än råkar ha. Men om man vill ha ett sådant tilltal (vilket jag råkar vara rätt förtjust i) så kommer man inte undan den problematiken. Hade jag kallat dig "kära läsare" hade jag ju inte bara uteslutit männen istället, det hade ju dessutom kunnat tolkas som en pluralform. Allting hade bara blivit ännu krångligare.
Med detta inlägg hoppas jag dock att allt krångel ska vara undanröjt i frågan. Så gott det nu går.
Med detta inlägg hoppas jag dock att allt krångel ska vara undanröjt i frågan. Så gott det nu går.
Saturday, March 31, 2007
En förlorad Van
Att min skivsamling har stora luckor är ingen hemlighet, men idag inser jag exakt hur stora vissa av dem faktiskt är. Jag talar närmare bestämt om mitt innehav av Van Morrison som är minst sagt spotty. Man skulle förstås kunna hävda att tolv album (plus två samlingar (varav en med udda och outgivet) och en bootleg) är mer än jag har med de flesta artister (mer än någon annan enligt vissa sätt att räkna), men nu talar vi trots allt om en man som har haft en större och jämnare output än de flesta andra. Jag har till exempel ingenting mellan "Tupelo Honey" (1971) och "Inarticulate Speech of the Heart" (1983), något som skulle få många ögonbrun att flaxa som ett segel i orkan.
Jag har alltid tänkt att det där skulle lösa sig i sinom tid. Att man skulle knäcka en lite då och då. Men det har vanligtvis funnits nya och mer spännande objekt som dragit iväg med min uppmärksamhet. Och jag har ju trots allt haft tillgång till nästan allt nödvändigt material (och en del annat) digitalt. Jag har tagit det kallt.
Men nu verkar det som om stora delar av mannens katalog har dragits in. Den finns helt enkelt inte tillgänglig längre i en handel nära mig. Inte någon annanstans heller. De första fyra albumen går fortfarande att få tag på. Detsamma gäller de senaste årens släpp (av vilka de flesta är helt överflödiga). Dessutom finns det fortfarande en uppsjö av billiga Bangsamlingar*. Vem köper dessa bensinstationernas ofrivilliga hyresgäster? Borde inte alla ha sitt eget ex av "Brown Eyed Girl" snart?
På något sätt känns det som att en del av musikhistorien raderats ut. Att den gjorts otillgänglig för kommande generationer. Fast jag kanske överreagerar. Alltihop kanske finns tillgängligt via iTunes Music Store. Kanske förbereds nya utgåvor. Kanske är det bara en förberedelse för CD-formatets slutliga död. En förelöpare i tåget mot elefantkyrkogården.
Och, käre läsare, kanske undrar du varför jag bryr mig. Alltihop ligger ju säkert på min mp3-spelare. Jag kan ju lägga mina pengar på nyare och mer spännande saker. Dessutom finns ju ebay, vår vän i världen.
Ja, kanske är det så, men på något sätt känns det hela ändå sorgligt. Som om något har nått ett tragiskt slut i bortglömdhet.
* Van Morrisons tidigaste material spelades in för skivbolaget Bang 1967 och resulterade i skivorna "Blowing Your Mind!" och "The Best of Van Morrison" (jo, det är sant). Eftersom Van inte äger rättigheterna till dessa inspelningar kan de ges ut av vem som helst och, förutsätter jag, till en begränsad kostnad. Följakligen ges detta material med jämna mellanrum ut i nya billiga utgåvor. Detta hade varit tragiskt nog om det handlat om Vans bästa material. Det gör det inte.
Jag har alltid tänkt att det där skulle lösa sig i sinom tid. Att man skulle knäcka en lite då och då. Men det har vanligtvis funnits nya och mer spännande objekt som dragit iväg med min uppmärksamhet. Och jag har ju trots allt haft tillgång till nästan allt nödvändigt material (och en del annat) digitalt. Jag har tagit det kallt.
Men nu verkar det som om stora delar av mannens katalog har dragits in. Den finns helt enkelt inte tillgänglig längre i en handel nära mig. Inte någon annanstans heller. De första fyra albumen går fortfarande att få tag på. Detsamma gäller de senaste årens släpp (av vilka de flesta är helt överflödiga). Dessutom finns det fortfarande en uppsjö av billiga Bangsamlingar*. Vem köper dessa bensinstationernas ofrivilliga hyresgäster? Borde inte alla ha sitt eget ex av "Brown Eyed Girl" snart?
På något sätt känns det som att en del av musikhistorien raderats ut. Att den gjorts otillgänglig för kommande generationer. Fast jag kanske överreagerar. Alltihop kanske finns tillgängligt via iTunes Music Store. Kanske förbereds nya utgåvor. Kanske är det bara en förberedelse för CD-formatets slutliga död. En förelöpare i tåget mot elefantkyrkogården.
Och, käre läsare, kanske undrar du varför jag bryr mig. Alltihop ligger ju säkert på min mp3-spelare. Jag kan ju lägga mina pengar på nyare och mer spännande saker. Dessutom finns ju ebay, vår vän i världen.
Ja, kanske är det så, men på något sätt känns det hela ändå sorgligt. Som om något har nått ett tragiskt slut i bortglömdhet.
* Van Morrisons tidigaste material spelades in för skivbolaget Bang 1967 och resulterade i skivorna "Blowing Your Mind!" och "The Best of Van Morrison" (jo, det är sant). Eftersom Van inte äger rättigheterna till dessa inspelningar kan de ges ut av vem som helst och, förutsätter jag, till en begränsad kostnad. Följakligen ges detta material med jämna mellanrum ut i nya billiga utgåvor. Detta hade varit tragiskt nog om det handlat om Vans bästa material. Det gör det inte.
Sunday, March 25, 2007
The Laws of Blogg eller Disclaimern
För att en blogg ska vara bra krävs det att följande tre regler uppfylls:
1. Dess innehåll ska uppvisa ett visst mått av allmängiltighet
2. Den ska vara välskriven
3. Den ska uppdateras någorlunda regelbundet.
Det här är en disclaimer. Det är här jag, efter att ha talat om vilka regler som gäller, avsvär mig allt ansvar för att reglerna kommer att följas. Det kan tyckas som en ganska onödig handling, men det kommer utifrån min ovilja att utsätta världen för en produkt jag inte kan stå för, speciellt då jag inte på något sätt hållit mina åsikter om vad som är en bra blogg hemliga. Jag vill helt enkelt ha en utväg ifall det skulle visa sig att detta blir ett misslyckat experiment. Till exempel ifall den här bloggen skulle stilla avlida efter bara tre inlägg. Eller i fall jag skulle skriva helt ointressanta saker. Eller skriva intressanta saker på ett ointressant sätt. Det vore ju så pinsamt att klaga på andra, för att sedan göra samma misstag själv.
Om du, käre läsare, har en blogg som inte uppfyller dessa regler, men som du ändå anser vara en ovärdelig tillgång i bloggfloran, eller om du helt enkelt tycker att jag har fel och borde hålla mina kriterier för vad som är bra och dåligt för mig själv, ta inte illa upp. Den här bloggens syfte är på intet sätt att provocera. Jag vill bara visa på det jag ser som förutsättningarna för vårt fortsatta umgänge här.
För, käre läsare, om vi har tur kan det umgänget bli...regelbundet.
1. Dess innehåll ska uppvisa ett visst mått av allmängiltighet
2. Den ska vara välskriven
3. Den ska uppdateras någorlunda regelbundet.
Det här är en disclaimer. Det är här jag, efter att ha talat om vilka regler som gäller, avsvär mig allt ansvar för att reglerna kommer att följas. Det kan tyckas som en ganska onödig handling, men det kommer utifrån min ovilja att utsätta världen för en produkt jag inte kan stå för, speciellt då jag inte på något sätt hållit mina åsikter om vad som är en bra blogg hemliga. Jag vill helt enkelt ha en utväg ifall det skulle visa sig att detta blir ett misslyckat experiment. Till exempel ifall den här bloggen skulle stilla avlida efter bara tre inlägg. Eller i fall jag skulle skriva helt ointressanta saker. Eller skriva intressanta saker på ett ointressant sätt. Det vore ju så pinsamt att klaga på andra, för att sedan göra samma misstag själv.
Om du, käre läsare, har en blogg som inte uppfyller dessa regler, men som du ändå anser vara en ovärdelig tillgång i bloggfloran, eller om du helt enkelt tycker att jag har fel och borde hålla mina kriterier för vad som är bra och dåligt för mig själv, ta inte illa upp. Den här bloggens syfte är på intet sätt att provocera. Jag vill bara visa på det jag ser som förutsättningarna för vårt fortsatta umgänge här.
För, käre läsare, om vi har tur kan det umgänget bli...regelbundet.
Subscribe to:
Posts (Atom)