I samma cirklar

Förra året skrev jag om den märkliga masshysteri som uppstår i det här landet varje år när det är dags för "Sommar" i P1. Jag skrev dock ingenting om själva programmet.

Själva programidén är smått genial. Ge någon människa som kan förväntas vara intressant nittio minuter radiotid att fylla som han eller hon vill. Rimligtvis borde det kunna leda till alla möjliga olika varianter på ämnen och upplägg. Rimligtvis. Om inte alla hade gjort samma sak.

Jag gillar "Sommar". Man har kunnat plocka de personer man tyckt verkat spännande. Jag har valt att ladda ner podcastversionerna. Att de varit utan musik har passat mig rätt bra. Det har liksom varit mer tidseffektivt. Den lilla snutt man har fått har visat vilken funktion låten velat fylla i programmet. Det har räckt.

Den här sommaren fann jag plötsligt och till min egen förvåning att jag inte orkade bry mig. Jag råkade hamna med min lunchtallrik vid David Hellenius program och allt jag kände var leda. Jag brukar ha radion på medan jag sysslar med mina kvällsbestyr vid dagens slut, vilket inneburit att jag hört en liten bit av reprisen på många av sommarens program. Jag har så att säga samplat det mesta och det har bara bekräftat upplevelsen av att jag får ungefär samma sak varje gång.

Ni vet hur det brukar vara. Vi får talarens livshistoria, lite tankar utifrån deras sysselsättning och kanske några fundering kring något socialt, filosofiskt eller politiskt ämne. Och anmärkningsvärt ofta "Non, je ne negrette rien" framförd av Édith Piaf. Så du ångrar ingenting. Bra, jag är glad för din skull.

Jag säger inte att dessa människor gör ett dåligt jobb. De flesta av dem gör ett helt adekvat jobb. (ja, även David Hellenius, han  råkade bara prata vid fel tillfälle och fick ta min frustration). Det är bara det där att det är samma sak varje gång och jag finner mig själv tänka att den där historien om hur du träffade din fru är absolut en trevlig historia, men den passar nog bättre vid en middag än i rikssänd radio. Visst har jag även detta år laddat ner några program i efterhand, men jag finner det ske utan någon egentlig entusiasm.

För en sisådär femton år sedan, när listan över årets sommarvärdar presenterades, noterades det alltid hur många som var debutanter i programmet och de var inte nödvändigtvis i majoritet. Nu för tiden verkar nästan alla vara nya och jag kommer på mig själv med att önska att de skulle ta tillbaka folk i högre utsträckning. Då skulle de ju ha avverkat standardvarianten och tvingas prata om något annat. Det borde bli betydligt intressantare

Förmodligen är jag i minoritet. Programmet verkar inte direkt ha sjunkit i popularitet och vad jag förstår är de flesta nöjda. Det är kanske gott så. Det är bara det att när någon bryter mot formen brukar det straffa sig. Minns hur Regina Lund valde att bara spela sina egna låter, vilket resulterade i ett stort antal protester. Jag säger inte att det var en bra idé, men poängen är ju just att det var hennes program och hon som valde hur hon skulle göra det. Det borde vara själva poängen. Jag förstår inte riktigt hur folk orkar engagera sig så mycket att de blir arga när någon inte "respekterar" programformen tillräckligt mycket. Men såväl talare som lyssnare vill uppenberligen ha det på ett visst sätt.

Nu är säsongen i alla fall slut. Kanske har jag blivit mer välvilligt inställd till nästa sommar. Eller lärt mig att ignorera programmet. Det verkar ju trots allt engagera även mig, i alla fall tillräckligt mycket för att skriva den här texten.