Hur en remake bör göras

Vi är många som har stönat över brittiska serier som gjorts i nya amerikanska versioner. Inte bara verkar det antyda att det finns brist på idéer inom amerikansk TV (varför sker aldrig flytten åt andra hållet?), de har också en tendens att inte leva upp till originalet. På långa vägar.

Ändå emottog jag nyheten att det skulle göras en amerikansk version av komediserien "The Thick of It" med förväntan. Till skillnad från hur det brukar vara skulle seriens skapare Armando Ianucci arbeta aktivt med nyskapelsen. Det fanns alltså skäl att hoppas att det här skulle bli mer än en blek kopia. Det fanns dock en annan faktor som såg till att lägga in en dos skepsis. Huvudrollen skulle spelas av Julia Louis-Dreyfus.

Louis-Dreyfus är mest (bara?) känd för att ha spelat Elaine i "Seinfeld". Jag hade inte sett hennes senare sitcom "The New Adventures of Old Christine", men läst att hon fört över alla sina manér från genombrottsserien dit. Skulle hon plocka fram dem även nu skulle det kunna sänka serien rätt duktigt.

Den nya serien heter "Veep" och kretsar kring USA:s vicepresident och hennes stab och det är bara att konstatera att man har lyckats riktigt bra. Istället för att, som det tenderar vara, utgå från originalmanusen och anpassa lite för det nya landet har man skrivit helt nya manus. Det är samma typ av situationer och samma typ av humor, men helt nya karaktärer i helt nya situationer. Det är bara att konstatera att om man ska göra en remake så ska man göra så här. Det borde vara en självklarhet. Och mina farhågor när det kom till valet av huvudrollsinnehavare kom på skam. Någon gång då och då kan jag störa mig på hennes skådespeleri, men för det mesta är hon riktigt bra. Och ska vi vara ärliga så beror nog de där ögonblicken av ogillande mer på mig än på henne.

Visst kan man sakna en Malcolm Tucker, som dyker upp och skäller intensivt och innovativt med jämna mellanrum, men det är inte svårt att inse att om man gjort en kopia av honom så hade serien blivit sämre än den nu är. Här har inte tagits några genvägar och som följd av det har vi fått en riktigt bra ny serie.

Konstnärliga motsättningar

För någon månad sedan blev det känt att Stockholms Stadsteaters uppsättning av "Till Damaskus", som skulle haft premiär i nästa vecka blivit framflyttad till nästa år. Regissören och huvudrollsinnehavaren hade inte varit överens om hur dramat skulle spelas. I morse läste jag i min morgontidning att premiären på "Ett Dockhem" på Dramaten blivit framflyttad tre dagar. Den här gången var det mellan teaterledningen och regissören oenighet hade rått om hur pjäsen skulle spelas. Följden hade blivit att regissören lämnat projektet.

Jag måste erkänna att båda dessa händelser fyller mig med nyfikenhet. Jag hyser en stark önskan att få veta hur diskussionerna har gått. Vilka olika synsätt har man haft på hur pjäserna borde framföras, som varit så starka att man inte kunnat komma överens. Det hade varit intressant att veta av flera anledningar. Dels hade det sagt något om de båda dramerna, dels hade det sagt något om teatersverige av idag. Vad krävs egentligen för att Dramatens ledning ska gå in och säga: "Det här håller inte"?

Jag har inga större förhoppningar om att få veta. Kanske kommer några av de inblandade ge ut självbiografier om några decennier, i vilka de förklarar vad som hände. Sådana här konflikter förefaller ju vara lättare att berätta om långt efteråt. Till dess får jag väl hålla mig till tåls.

Mediebytets effekter

För något eller några år sedan blev jag uppmärksammad på ett nytt radioprogram som hette "And the Winner Is". Programmet bestod av att komikern Matt Lucas delade ut priser i udda kategorier, utifrån nomineringar som framlades av en tre personer stor panel, som skiftade från program till program. Det kunde röra sig om priser för sådana saker som "Värsta semesterresmål" eller "Bästa låt av ett i övrigt värdelöst band". Jag tyckte riktigt mycket om programmet. Det tilltalade min typ av humor. Diskussioner om vår värld utifrån en något skruvad utgångspunkt. Sålunda blev jag glad när jag insåg att programmet hade bytt medium och numera skulle finnas på TV, där under namnet "The Matt Lucas Awards".

Dock upptäckte jag ganska snart att programmet var en smula förändrat. Premissen var förvisso den samma, men kategorierna hade till viss del ändrat form. Sålunda kunde vi till exempel få se en kategori där vinnaren utsågs genom att panelen visade upp sin teckningsförmåga eller en sekvens där panelen ombads illustrera sitt nominering för "värsta musikgenre" med sång eller dans.

TV som medium har en stor fördel framför radio: det erbjuder både rörliga bilder och ljud. Det har också en nackdel: man måste visa något. De flesta som någon gång suttit igenom en svensk nyhetssändning kan intyga att det här inte sällan ställer till med bekymmer. Hur många gånger har vi till exempel inte fått se bilder på flimrande datorskärmar och händer som förflyttar datormöss som illustration av inslag om arbete eller myndighetsutövning. Min första tanke var att "The Matt Lucas Awards" drabbats av samma problem. Man hamnar i TV och inser att "vi måste visa någonting" och sålunda gör man om sitt koncept för att bjuda på mer visuella inslag.

Snart insåg jag dock att jag mycket möjligt kan ha fel. Kanske har seriens upphovsmän inte alls insett att fyra personer som pratar i en halvtimme inte funkar lika bra i TV. Kanske har flytten till TV setts som en möjlighet att få testa nya roliga grepp, eller de kanske har trott att den här formen kommer att tilltala TV-tittarna mer.

Vad som dock kan sägas med säkerhet är att programmet numera bjuder på en annan typ av humor. Många kanske ser det som en förbättring. Själv är jag inte så förtjust i underhållningsformen "kändisar gör saker de inte är bra på". Följaktligen ser jag resultatet av mediebytet som en besvikelse, men det vore naturligtvis förmätet att tro att det är en universell åsikt, eller att det utförts i desperation från programmakarnas sida.